Nu Nala, se'n Damayanti han lemnat och dädan gått,
Snart midt i den täta skogen i en flammande skogsbrand såg;
Ur lågan en okänd stämma han hörde, som ropade:
"Kom hit, o Punyasloka, o Nala, kom hit, kom hit!"
"Var utan fruktan!" han svarte och djerft genom flamman gick;
Han såg der ormarnes Konung[81] liggande krökt i ring;
Och ormakungen sade, bedjande, darrande: "Hör mig!
Jag är, o Konung, ormen Karkotaka.
Engång i hans bot den vise Nàrada[82] störde jag, 5
Och blef af den ädles vrede derför förbannad så:
'Ligg här, som klippan orörlig, tills engång den ädle Nal
Dig för härifrån; af honom endast du frälsas kan.'
Så genom hans bann ej mäktar jag röra här fot från fot.
Lycka jag dig skall bringa men fräls mig, o ädle, du!
Din vän skall jag blifva! Vet, jag den högste bland ormar är.
Ej väger jag mycket; dröj ej, tag mig och bär mig bort!"
Sägande så ormkungen gjorde sig fingerslång,
Och Nala bar honom lätt till en nejd, dit ej lågan hann.
Då så han kommit ur flamman ut i den fria luft[83] 10
Och ville Karkotaka lemna, talade denne än':
"Gå, Naischada, några steg och räkna dem ett för ett,
Så skall jag den högsta lycka, du mäktige, skänka dig."
Han räknade, men då tio[84] han nämnde, högg ormen till
Och bet honom; genast Nala förvandlad och vanställd blef.
Af häpnad blef han slagen, då sjelf han sig vanställd fann,
Och såg att ormakungen klädt sig i hans gestalt.
Tröstande Nala, sade ormen Karkotaka då:
"Jag har dig förvandlat och vanställt, att ingen dig känna må --
Men han, genom hvilken länge du plågats af bitter sorg, 15
Han skall, af mitt gift förtärd, nu dväljas i dig med qval;
Med lemmar, af gift omhöljda, skall plågad han i dig bo
Tills, tärd af smärta, han viker slutligt och lemnar dig.[85]
Från den, som dig, fast skuldfri, så länge re'n plågade
Genom sin vredes bann, från honom dig frälsar jag.
Ej mer behöfver du rädas för vilddjur, för fiender,
Och ej för Brahmaners vrede; det har af min vänskap du.
Likså af mitt gift, o Konung, ej såras, ej plågas du,
Och ständigt i kamp och strider blott seger dig följa skall."
"Nu gå till Ayodhyas stad, den ljufva, o Naischada; 20
'En körsven är jag, mångkunnig, och Vàhuka nämns,' så säg
Åt Rituparna, som äger kunskap i tärningsspel.
Byt denna konst af honom mot kunskap i hästars vård;
En vän i den ädle Ikschvàku-ättlingen[86] finner du --
Se'n tärningskonsten du lärt dig, din lycka du återfår,
Och finner din maka åter. -- Ej sörje, o Konung, du! --
Och dina barn och ditt rike; sannt är, hvad jag säger dig.
Men då din rätta gestalt du längtar att återse,
Så tänk blott på mig, o Konung, och kläd dig i denna drägt,
Ty höljd i den du genast skall vara som förr igen." 25
Han sade så och åt Nala en dubbelklädnad[87] gaf,
Och se'n han det gjort och Nala så riktat med goda råd,
Försvann der ormakungen och stod ej att skåda mer.