Då Damayanti detta af karavanens höfding hört,
Hon följde med tåget framåt, med tanke på Nala städs.
Och efter många dagars vandring i skogens djup,
Hann slutligt karavanen en insjö med ljuft behag,
Med brännträd och saftigt gräs, kringandad af lotosdoft,
Med blommor och frukter sirad, kringsvärmad af fåglars mängd,
Med friskt och svalkande vatten, af ljufvelig smak och klart.
Dragarne tröttnat; folket vände till rast sin håg;
Med höfdingens tillstånd trädde de in i en lummig lund 5
Och slogo sig ned till hvila vid insjöns vestliga strand.
Men vid den fuktiga, tysta midnattstid, då re'n
Tröttade alla sofvo, en vild elefantflock kom
Att dricka i bäcken, grumlad af deras tinningars saft.[73]
De sågo karavanen och dess elefanters här,
Och då de märkte de tama elefanter, med häftighet
De rusade mot dem våldsamt, berusade, rasande.
Och oemotståndligt de vilda elefanters anlopp var,
Som klippans, då ned mot jorden den störtar, från berget ryckt; 10
Och, brytande träd och buskar, de spärrade väg och stig.
Men karavanen, som låg i vägen, vid lotossjön,
Der fredligt den hvilade, värnlös förkrossad och trampad blef.
"Ve, ve!" der ropade alla, och flydde och sökte skydd,
Yrvakna, i snår och buskar; elefanterna slogo dem
Med betar och snablar; andra nedtrampades, krossades.
Bland hästar och bland vagnar och fotfolk i sanslös flykt,
I trängselns förvirring många qväfdes och trampades.
Och höjande hemska nödrop de föllo till marken ned;
I träden klättrade andra; i gropar man stupade.
Så genom elefanterna, sända af skickelsen, 15
På olika sätt karavanen, den rika, blef nedergjord.[74]
Ett vildt tumult der uppstod, förfärande verlden all:
"Se, elden är lös! Förfärligt! Flyn, hasten att rädda er! --
Se der en hög af perlor. Tagen! Hvi flykten I?
Allt gods nu gemensamt är! Mig hören, mitt ord är sannt!"
Men sägande så, dock flykta sjelf de med bäfvan bort.
"Jag säger det engång än'. I dårar! hvi flykten I?"
Och medan så förderfvet gick fram öfver folket der,
Uppvaknade Damayanti med hjertat af bäfvan fyldt;
Hon såg yrvaken den grymma, den vilda förödelsen, 20
Och seende, hvad hon förr ej skådat, den ljufliga,
Hon spratt förfärad, med andan häftad vid gomen, upp.
Men några, som räddat lifvet i denna gräsliga natt,
Ropade högt: "Hvad gerning bringar oss detta straff?
Säkert blef Manibhadra ej ärad och dyrkad nog,
Eller ock ej Kuvera, Yakschernas store Kung.
De Gudar, som hinder ställa,[75] försonades kanske ej,
Kanske man glömt de onda fåglarnes förebud?
Dock, -- stjernorna spådde lycka; hvarfrån kommer detta då?"
Men andra sade: "Den qvinna, som, blottad på allt och arm, 25
Nyss slöt sig till karavanen, en irrande dåre lik,
I vanställd skepnad, en Daemon mer än en menniska,
Af hennes trollkonst sändes oss denna förödelse.
En Yakscha eller en Rakscha, en Pisàtscha[76] hon är förvisst;
Från henne är all vår ofärd; ej tvifla man bör derpå.
Om här vi såge den leda, som bragt oss så mycken sorg,
Som karavanen nedgjort, vi skulle med sten, med käpp,
Med rör och med näfvar henne gifva en rättvis död."
Då Damayanti hörde deras förfärliga hot,
Med blygsel hon bäfvande flydde, sökande skogens djup, 30
Och fruktande ofärd, sorgset brast ut uti klagan så:
"Ve mig! hur ödets vrede har öfver mig fallit tung!
Ej ståndar lyckan! -- Hvad gerning vållar mig detta straff?
Ej minnes jag att mot någon det minsta jag brutit har
Med tanke, ord eller gerning. Hvad vållar då detta straff?
Det drabbar mig visst som straff för brott i ett annat lif,[77]
Ty ej genom detta lif jag förtjenat en sådan lott:
Att make och thron förlora, att plundras af egen slägt,
Att skiljas från hem och vänner, från älskade, egna barn,
Att värnlös i skogen irra, der ormar och vilddjur bo." 35
Men dagen derpå den ringa räddade skaran gick
Från denna trakt och sörjde den ofärd, som drabbat den;
Man sörjde en bror, en fader, en älskad son, en vän,
Och Damayanti talte: "Hvad ondt har väl brutit jag,
Då denna skara, som upptog mig i den öde skog,
Blef nedgjord, ty mitt öde visst bragte jag öfver den? --
Ja, mången sorg i lifvet väntar mig säkert än'! --
'Ej någon i otid dör,' sannt säger de vises ord,
Då jag, den sorgbetyngda, ännu icke fann min död. --
Ej utan ödets vilja sker något i verlden här, 40
Och dock, ej ens i min barndom med vetskap jag ondt har gjort
Med tanke, ord eller gerning. Hvi drabbar mig denna sorg?
Dock! -- Då en gemål jag valde och Gudar begärde mig,
Men vistes af mig tillbaka för Nala, jag dömdes visst
Af deras allmakt att skiljas från honom, den älskade." --
Med dessa ord och med andra sorgset der klagade
Den ljufliga Damayanti, med tanke på sin gemål.
Se'n med de få Brahmaner, som räddade blifvit, hon 45
Tågade, lik den höstliga nymån's mattade rand,
Och vandrande så, en afton i skymningen nådde hon
Den ädle Tschedi-Kungens, Subhàhus mäktiga stad,
Och trädde, knappt höljd till hälften, i menniskohvimlet in,
Och folket betraktade häpet henne, en dåre lik,
Blek, skälfvande, mager, nerstänkt, eländig, med upplöst hår.
Nyfiket kring henne trängdes der stadens pojkar och barn,
Medan hon tågade sorgsen genom de Tscheders stad;
Så nalkades hon, omringad af dessa, Konungens slott.
Men Konungens ädla moder henne från slottet såg
Och sade till Amman:[78] "Gå och för henne hit till mig;
Af folket plågas der qvinnan, som söker hos oss ett skydd. 50
En skönhet jag ser, som sprider öfver mitt hus sin glans,
Och herrlig hon syns som Sri,[79] fast höljd i en dåres drägt."
Så lät hon folket gå; Damayanti hon förde upp
Till slottsterrassen[80] och frågte henne förvånad så:
"Fastän af sorg fördunklad, du synes så skön, så hög,
Och strålar, som blixten strålar ur molnet. Hvem är du, säg!
Ej syns din skönhet mensklig, fast smycken du nu ej bär,
Och, så utan skydd, hur fruktar du männernas ondska ej?"
Men Damayanti sade till svar, då hon detta hört:
"En menniska är jag, trogen en älskad gemål, och går 55
Friboren, i konster kunnig, tjenstsökande, fri omkring,
Och finner, der qvällen nalkas, alltid ett hem för mig.
Af dygder är prydd min make, och ständigt han älskat mig,
Och honom jag. Likt skuggan trogen jag honom följt;
Dock öfvermåttan städse han älskade tärningsspel,
Att, blottad på allt, till slut utarmad han irrade;
Och honom förvirrad, rådlös, klädd i en enda drägt,
I skogen jag följde och sökte trösta den älskade,
Men engång, af hunger plågad i sinnesförvirring han
I skogen sin enda klädnad förlorade slutligt än'. 60
Dock honom en dåre lik, förvirrad och blottad, jag
Följde, och mången natt försakade sömnens ro.
Så dagar gingo och slutligt jag föll uti sömn, och han
Mig öfvergaf, och min halfva klädnad tog med sig bort.
Så, sökande städs min make, plågas jag dag och natt,
Men honom, den lotossköne, den älskade, ser jag ej;
Ej finner jag mer den gudalike, min lefnadsfröjd."
Till henne, som brast i tårar, klagande sorgset så,
Mildt sade Konungens moder, mer sorgsen ännu än hon:
"Blif här hos mig, du ljufva! Jag finner behag i dig, 65
Och mina män att söka din make jag sända skall.
Kanske ock sjelf han kommer under sin irrfärd hit.
Ja, dröjande här, du säkert skall finna din make än'!"
Då Damayanti orden förnummit, hon svarade:
"Med vilkor blott jag dröjer, du moder för hjeltars ätt!
Att orena sysslor ej jag sköter, och ej förtär
Hvad andra lemnat, att ej en man här må nalkas mig.
Men om en man begär mig, bestraffas han skall af dig
Och dödas, den dåren. Så mitt heliga löfte är.
Men att min make söka Brahmaner jag utser sjelf --
Om detta allt beviljas, med glädje jag blir hos dig; 70
Om ej, att hos dig stanna jag känner ej lust och håg."
Men rörd nu Konungens moder svarade henne så:
"Allt skall så ske, och Hel! för ett sådant löfte, dig!"
Så sagdt till Damayanti, Konungamodren än'
Med glädje till sin dotter Sunanda talade så:
"Sunanda! Se här en ädel qvinna, som Satschi skön,
Din like i ålder, dotter, en vän skall hon blifva dig.
För henne ditt hjerta öppna, hos henne din glädje sök!"
Men glad och med fröjd Sunanda gick så i palatset in, 75
Och medtog Damayanti, af tärnor och vänner följd.