Så jägarn dog. Damayanti gick längre i skogen in,
Den vilda, der insekters surrande vinge ljöd,
Der lejon och leoparder och tigrar sitt tillhåll fått,[55]
Der fåglar svärmade brokigt, der röfvaren fann sitt hem,
Der palmers kronor och bambu hvälfde sitt höga tak,
Af täta slingervexter och rankor tillsammanväfdt,
Der mandelns och Mangons fläktar sig mängde med lotosdoft,[56]
Der rosenäpplet i höjden glänste bland blommor skönt[57]
Hon såg metallers fasta ådror i klipporna, 6
Och grottor och snår, som gåfvo genljud åt fåglars sång,
Och sjöar, källor och bäckar, djur, fåglar af många slag,
Och många gräsliga ormar, Pisàtscher och Rakschaser,[58]
Moras och dammar och klippor och höjder åt alla håll,
Och floder och vattenfall, som skummande hvälfde fram.
Vidarbha-Konungens glädje i skogen der skaror såg
Af bufflar och vildsvin, björnar, af krälande ormars slägt,
Men värnad af glans och skönhet, af kraft och ståndaktighet, 10
Fast irrande ensam, trogen sökande sin gemål,
Den ädla Konungadottren kände dock fruktan ej
Uti den vilda skogen, der plågad af sorg hon gick.
Men slutligt till en klippa hon kom och med ångestqval
Der, sörjande sin make, hon utbrast i klagan så:
"Du ädle, af höghvälfdt bröst och af mäktiga armar prydd,
Hvart har du gått och lemnat mig ensam i skogen här?
Då Asvameda-offer och andra i fromhet du
Har offrat ofta, hjelte, hvi handlar du falskt mot mig?
Hvad en gång mig du sade, du prydnad bland jordens män, 15
Tänk på det än', o strålande, herrlige Furste; du!
Och hvad de lätta svanar förkunnade dig en gång,
Och hvad de mig förtäljde, tänk på det, du ädle, nu!
De fyra Veder med deras förklarande skrifters tal,
De lära mycket, men sanning lära de alla främst;
Och derför, tappre Furste, sannfärdiga göre du
De ord, hvarmed du ofta gjorde mig lycklig förr! --
O ve! är jag då icke din älskade maka mer? --
Hvi svarar du mig icke här i den hemska skog? --
Ve, ve! Se, skogens Konung, den grymme, med spärradt gap 20
Uthungrad han mot mig rusar. Hvi ilar du ej till hjelp?
'Blott dig, blott dig jag älskar,' så sade du ständigt förr;
Sannfärdiga gör, o Konung, de ord, dem du sade så!" --
"Förvirrad, klagande skådar här du din maka nu,
Din älskade, som dig älskar; hvi svarar du henne ej?
Här står jag blek och magrad, olycklig, af stoft betäckt,
Till hälften blottad, ensam, klagande, utan värn,
Liksom en klarögd hind, som ensam från hjorden skiljts,
Och dock, du jordens Konung, ej vårdar du dig om mig.
Du store Kung! Helt ensam här i den öde skog 25
Jag, Damayanti, dig ropar; hvi svarar du icke mig?
Du herrlige, sköne, ädle, af börd och af dygder prydd,
Skall icke dig jag skåda här ibland bergen mer,
Här i den hemska skogen, der lejon och tigrar bo?
Hvar skall jag se dig hvila, stå eller framåt gå
I skogens djup, du ädle, som bringar mitt hjerta sorg?
Hvem skall i min sorg jag fråga, o Konung, med dessa ord:
'Har Konung Nala du skådat här i den öde skog?'
Hvem skall mig förkunna att Nala än' finnes i nejden här,
Den herrlige, ädle Nala, för fienders här en skräck? 30
'Den Konung Nala, du söker, med ögon som lotos kalk,
Här är han!' Hvems stämma lemmar mig detta ljufliga bud?"
"Se! Tigern, skogens Konung, fyrtandad, med väldig käk,
Stolt tågar emot mig; honom djerft jag till möte går.
Djurens Kung du är och beherrskar den vilda skog,
Men jag är Damayanti, Vidarbha-Konungens fröjd
Och Nalas gemål, den ädles, som styr i Nischadas land.
Åt mig, som honom söker, ensam, af qval förtärd,
Gif, djurens Kung, till tröst ett ord att du honom sett!
Men om du, skogens herre, ej kunskap om Nala har 35
Så sluka mig, stolta tiger, och fräls mig från all min sorg!
Skogskungen hör min klagan, men vandrar tigande bort
Till floden, hvars klara bölja söker till hafvet väg."
"Se berget der! Hur herrligt dess toppar sig resa upp.
Och, smekande molnen, skimra i vexlande färgers glans!
Det pryds af metallers ådror och smyckas af ädelsten,
Och, likt ett standar, sig reser stolt i den vida skog;
Men tigern och elefanten och lejonet gästa der,
Och tusende fåglars sånger gifva dess klippor ljud;
Och höjdernas hjessor skuggas af kronor af lind och palm, 40
Der Mangons och Asokans blommor som perlor ses.
Dig, bergens Kung! som upphof åt svalkande floder ger,
Der vattenfåglar fröjdas, dig frågar om Nala jag.
Dig, heliga berg, du höga, som skådar i himlen in
Och jorden tillika stöder, dig helsar med vördnad jag!
Jag bugar för dig, men vet, en Konungadotter jag är,
En Konungs gemål, 'Damayanti,' så nämnes i verlden jag.
Vidarbhernas stora hjelte och Herrskare är min far,
Bhima kallad, som lemmar kasternas fyrtal[59] skydd,
Som Asvameda och Ràdschasûya offer gör,[60] 45
Den högste bland jordens Furstar, med hög, majestätisk blick,
Som prisas from och ädel, sannfärdig och godhetsfull,
Dygdig och hjeltemodig, pliktkunnig och fri från fläck,
Som skyddar Vidarbhas folk och kufvar dess fiender.
Hans dotter är jag och söker, du helige, skydd hos dig.
Bergskonung! I Nischada är Konung min makes far,
Som kallar sig Virasena, och prisas i verlden så.
Hans son, den ädle hjelten, den herrlige, full af kraft,
Som fått i arf sin faders rike och herrskar der,[61]
Är Nala, den tappre 'Punyasloka,' så prisas han, 50
Den fromme, som Soma[62] offrar, vältalig och dygderik,
From, gifmild och hjeltemodig, som herrskar med ädel kraft;
Hans maka det är, Bergskonung! som bedjande nalkas dig,
Som öfvergifven af lyckan, och husvill och utan värn,
Irrande söker sin make, den högste bland höga män.
Har du med dessa toppar, som himmelens skyar nå,
O bergens Kung, ej skådat Nala i skogen här?
Den lejonstarke, den vise, långarmige, eldige,
Den tappre, sannfärdige hjelten, min make med herrlig glans,
Nischadernas Konung Nala, har honom du här ej sett? 55
Du ser mig bedjande, ensam och bäfvande, likväl du
Ej tröstar din klagande dotter! -- Hvi står du så tyst, så stum?"
"Du hjelte, du tappre, du som vid sanning och dygd står fast,
Om här i skogen du finnes, så träde du sjelfmant fram! --
När skall jag höra hans djupa, manliga, klara röst,
Som molnens stämma dof, som Gudars Amrita ljuf,[63]
Högt ropande 'Damayanti!' O Konung, när hör jag den,
Som Vedernas kunskap tolkar, som byter min sorg till fröjd? --
Trogen din plikt, du tröste din bäfvande maka nu!"
Men sedan så den ljufva der talat till bergens Kung, 60
Gick hon, Damayanti, längre mot nordliga trakter upp.
Och sedan i trenne dygn hon irrat, hon slutligt såg
En lund för eremiter, som Gudarnes lunder ljuf.
Vasischthas och Bhrigus likar i helighet såg hon der,
I sjelfbeherrskning starke, med strängaste lefnadssätt,
Lifnärande sig med vatten, med vind, och med skogens löf,
Med kufvade sinnen, fromme, och bidande dödens stund,
Höljda i kläder af bast och af antilopers hud.
Men då hon deras stilla, fridfulla hyddor såg,
Der skogens djur sig samlat och svärmade fridsamt kring, 65
Der fromma Vise bodde, hon fattade åter mod.[64]
Af tändernas perlerad och af formernas fullhet prydd,
Af hårets rikedom och af ögonens mörka glans,
Der trädde Damayanti, Virasenas sons gemål,
Hon, perlan bland jordens qvinnor, i hyddornas stilla krets.
Hon helsade der de fromme och bidade vördnadsfullt;
"Hel dig!" De helige Vises helsning till henne ljöd;
Och se'n de henne välkomnat, som rätt och som öfligt är,[65]
De sade: "Sitt neder, säg oss hur kunne vi gagna dig?"
Då svarte Damayanti: "Har eder allt lyckats väl 70
Vid eder bot, edra offer, och plikter och altareld?
Ha' skogens djur och fåglar här trefnad hos eder haft[66]?"
Då sade de Vise: "Lyckligt i allt har det gått oss här,
Men säg oss, herrliga du, hvem är du, hvad söker du?
Då vi din skönhet skåda, din strålande herrlighet,
Förvåning betar oss, ljufva. Dock, frukta ej, fatta mod!
Är skogens Gudinna du, eller bergets strålande mö,
Eller ock flodens nymf? Förtälj oss sannfärdigt det."
Hon svarade nu de fromme: "Jag är icke flodens nymf,
Ej bergets mö och skogens sköna Gudinna ej, 75
En menniska blott, det veten, botgörande Vise, I!
Allt vill jag förtälja eder utförligt; nu hören mig!
En Konung finns i Vidarbha, Bhima, som herrskar vidt;
Hans dotter är jag, förnimmen, Brahmanernas bäste, det!
Men i Nischada herrskar den strålande, vise Nal,
Segrarn i strider, hjelten, som kallar sig min gemål.
Han hembär åt Gudar offer och ärar Brahmaners kast,
Och skyddar Nischadas stammar med ära och manlig kraft,
Rätt, sanning och dygd han älskar, är tapper och vis och from,
Och ärar Gudar, men bryter fiendens murar ned, 80
Och Nala den ädle kallas, lik Indra i herrlighet,
Med ädel herrskareblick och panna som fullmån klar,
Han offrar heliga offer och Vederna känner väl
Och, strålande hög som solen, sin fiende kufvar han.
Men han, som lefvat ständigt i dygd och i sanning, blef
Utmanad till spel af några gudlöse, bedräglige,
Som med sitt svek snart togo hans rike och allt hans gods.
Hans maka, den ädles, veten, skåden J här i mig;
Mitt namn är Damayanti, mitt hjerta hos Nala är.
Jag forskat bland berg, i dalar, jag sökt rundtom sjö och flod, 85
Och skogar, och träsk och lunder; ja, öfverallt jag sökt
Min ädle make Nala, mångkunnig i vapnens konst,
Och irrande så jag slutligt, plågad af sorg, kom hit --
Har ej till denna eder ljufliga, stilla lund
Nalkats den ädle Nala Nischadernas hjeltekung,
För hvilkens skuld jag irrar här utan väg och stig
I denna hemska skog, der tigrar och vilddjur bo? --
Om ej jag snart får skåda den ädle, så hastar jag,
Brytande kroppens boja, sjelfmant till himlens frid,[67]
Ty hvad är min lefnads mål, om honom jag mer ej har; 90
Och denna sorg, denna saknad jag mäktar ej bära mer."
Till henne som, ensamlemnad i skogen, klagade så,
De fromme, som framtidsdagar skådade, sade nu:
"O herrliga, herrlig snart en framtid för dig skall gry!
Vet! fromhet ger blicken klarhet: Snart Nala du skåda skall,
Nischaderkungen, den tappre, som fienders makt slår ned,
Den ädle, med återvunnen besinning han väntar dig;
Med återvunnen lycka, af perlor och smycken prydd,
Den tappre sitt fordna rike skall åter beherrska snart,
Till fröjd för vänners skara, och fruktan för fiender. 95
Din make du snart skall skåda, en far för en herrlig ätt."
Då så till Bhimadottren, Nalas gemål, de talt,
Försvunno de fromme alla med hyddor och offereld.
Då undret hon såg, förvånad och slagen af häpnad blef
Den ljufva Damayanti, Virasenas och Bhimas fröjd.
"Var detta allt en dröm blott? Hvad skickelse sändes mig?
Hvar äro de fromme, hvar de fridfulla hyddors krets,
Hvar äro de klara floder, der fåglar svärmade kring,
Hvar äro de ljufva lunder, som pryddes af löf och frukt?"
Och länge, vid Nalas minne, den ljufveligt leende, 100
Sorgsen, blek och i tysta drömmar försjunken stod.
Men gående se'n till andra nejder med tårskymd blick
Och klagande, qväfd af tårar, hon såg ett Asokaträd.[68]
Hon gick till det sköna trädet, som blommande stod i skog,
Nedböjdt af blomsterklasar, med fåglar på hvarje qvist,
"O ve! Se trädet, hur herrligt i skogens sköt det står
Och glänser i blomsterprakt, som bergens strålande Kung! --
Min längtan, mitt lidande, du lindra, o ljufva lind!
Har ej den tappre Nischader Konungen här du sett,
Den ädle, som Damayantis älskade make är, 105
Som kallas Nala; har honom, du sköna, ej skådat här,
I skogen irrande ensam, den tappre, af sorger tärd,
Och med de fina lemmar höljda till hälften knappt?
Tag bort min sorg, o lind, ty lindring ju lofvar du,
Gif sanning åt ditt namn och lindra mitt lidande!"
Med dessa ord hon sorgsen med vördnad kring linden gick,[69]
Och vandrande längre kom till en dystrare nejd ännu.
Hon såg der slingrande floder och vexter af många slag,
Och ljufliga berg och dalar, och fåglar och vilda djur,
Och höjder, bäckar och grottor och klyftor i nyckfull form; 110
Det såg allt Bhimadottren, sökande Nala der.
Och sedan Damayanti gått vidare än', hon såg
En karavan med hästars, elefanters och vagnars mängd,
Som satte öfver en klar och ljufvelig, stilla flod,
Med lugna böljor och bred, omhägnad af bamburör,
Af paddor och fisk bebodd, af lummiga holmar prydd,
Der beckasinen skrek och Tschakravàkan[70] sin trånad sjöng.
Men då hon såg karavanen, Damayanti nu obemärkt
Gick fram och smög helt stilla i menniskohvimlet in,
En vansinnig lik att skåda, blek, blott till hälften höljd, 115
Afmagrad, besudlad, håret utslaget, af stoft betäckt.
Då henne de sågo, flydde några förskräckta bort,
Och några i ängslan dröjde, och andra ropade högt,
Några logo och några utbröto i smädeord,
Men af medlidande rörde frågade andra så:
"Hvem är du och hvems, du ädla, hvad söker i skogen du?
Förskräckte vi se dig; säg oss, är du en menniska?
Är skogens eller bergets, nejdens Gudinna du?
Om så det är, vi söke, du herrliga, ditt beskydd.
Är du en Yakscha, en Rakschas,[71] eller en gudanymf? 120
Hvemhelst du är, så gif oss välgång och skänk oss skydd,
Och ställ det så, du ädla, att framgång oss följa må,
Och att vår karavan må lyckeligt draga hän."
Af folket frågad så, med saktmod nu svarade
Den ljufva Damayanti, som sörjde sin make blott,
Åt karavanens höfding, åt allt dess samlade folk,
Åt gamla och unga, åt tågets mångpröfvade ledare:
"Veten! En menniska är jag, en Konung min fader är,
En Konung min svärfar äfven, en Konung är min gemål,
Vidarbhas Kung är min fader, min make Nischadas Kung; 125
Nala den herrlige kallas, och honom jag söker här.
Om honom I sett, mig sägen, hvar finnes min älskade,
Den ädle Nala, den tappre, en tiger i männers krets?"
Till henne talte det stora tågets höfding nu,
Sutschi vid namn: "Du ädla, hör, hvad jag säger dig!
Jag tågets höfding är och förer det an, likväl
En man, som nämnt sig Nala, du ädla, ej mötte mig.
Väl tigrar och leoparder, och björnar och bufflars svärm
Jag sett öfverallt i skogen, der menniskor icke bo,
Men utom dig en menska här jag ej mötte än', 130
Så sannt oss Manibhadra,[72] den mäktige, stånde bi."
Då sade till alla köpmän, till tågets ledare hon:
"Hvart tågar karavanen? Det värdigens säga mig."
Karavanens höfding sade:
"Till landet, der Subhàhu, Tschedernas Konung styr,
Snart bryter karavanen, o menniskodotter, upp."