Se'n Nala flytt, Damayanti, stärkt utaf sömnen snart
Vaknade och såg kring sig, skrämd, i den öde skog,
Men då hon ej såg sin make, med ängslan och hjerteqval
Hon ropade högt, förfärad: "O Konung, o Naischada!
Beskyddare! Herre! Konung! Hvi öfvergifver du mig?
Jag dör, förgås, jag bäfvar här i den öde skog!
Din plikt du ju känner, Konung, sannfärdig du är jemväl,
Hur kan då din ed du bryta, och under min sömn mig fly[53]?
Hvi har du flytt din maka, din trogna, din tillgifna, 5
Som intet emot dig brutit; en annan ju brutit har,
Sannfärdiga kan du göra, o Konung, de löften, du
Inför de höge Gudar gjorde mig förr en gång.
Ej nalkas i otid döden en dödlig, det ser jag nu,
Då, lemnad af dig, jag än kan lefva ett ögonblick. --
Välan! Ditt skämt, o Konung, är nog; det har målet nått:
Du skrämt mig nog, du tappre! kom fram, o min herre, re'n! --
Jag ser dig, jag ser dig, Konung, der ser jag dig, Naischada,
Af buskarne gömd derborta! Hvi svarar du icke mig?
Du grymme! Fastän du ser mig så ensam, så sorgsen här 10
Och klagande, likväl icke du hastar att trösta mig. --
Dock -- ej för mig jag klagar, ej sörjer för annat jag,
Men du blir ensam, ädle, se! deröfver klagar jag.
Hur blir ditt mod, då du ensam, hungrande, törstig, matt
Om qvällen på marken hvilar, och mera ej skådar mig?" --
Så, plågad af sorg och liksom tärd utaf smärtans eld
I skogen, gråtande, sorgsen hon irrade hit och dit;
Än sprang hon häftigt upp, än sjönk hon förvirrad ned,
Än föll hon af skräck i vanmakt, än gret och än ropte hon
Och bittert qvald af smärta, och suckande tungt och djupt, 15
Med kärlek till sin make hon snyftande talte så:
"Det väsen, hvars ondska Nala försänkt uti denna sorg,
Ett qval det lida måtte, mer bittert ännu än vårt;
Den brottslige, som en skuldfri har bragt uti detta qval,
Ett lif han lefve än mera qvalfullt och glädjelöst!"
Så klagande nu den ädle Konungens maka der
Sin make sökte i skogen, de irrande djurens hem.
En vansinnig lik, den ädla, högt klagande gång på gång,
"Ve, ve, o Konung" ropte, och irrade hit och dit.
Då, klagande öfvermåttan och lik ett qvidande lam 20
Än snyftande sakta, än åter veklagande öfverljudt,
Så kring hon sprang i skogen, en väldig, hungrande orm,
Då nära hon kom, kring henne den ringlande kroppen slog.
Fast famnad af ormens ringar och sjunken i dödens qval,
Dock icke för sig hon sörjde; hon sörjde för Nala blott.
"O min beskyddare! Ser du hur värnlös jag famnas här
Af denna gräsliga drake! Hvi ilar du ej till hjelp?
O Nala, ve, ve din smärta, då åter du minnes mig
Se'n, fräst ur ditt bann,[54] du åter din thron, din besinning fått!
Då tröttad och qvald af hunger, med svigtande mod du är, 25
Hvem skall dig trösta, hvem skänka dig vederqvickelse då?"
Då gick i den lummiga skogen en irrande jägare;
Han hörde ropen och skyndsamt mot stället han ilade.
Och då han såg den sköna omringlad af ormen så,
Då sprang han till, den snabbe jägaren; i ett nu
Han träffade ormens hufvud, det klöf med sitt skarpa svärd,
Att ned den föll orörlig. Så dödade draken han.
Men då han Damayanti frälst och med vatten sköljt,
Och mättat och tröstat, jägarn frågade henne så:
"Hvem är du, med hindens blick? Hur kom hit i skogen du? 30
Hur kom du i detta grymma läge, du herrliga?"
Och Damayanti, frågad så utaf jägaren,
Förtäljde sanningsenligt honom, hur allt gått till.
Med smidiga, sköna lemmar, med panna som fullmån klar,
Med glänsande ögonhår, med i tjusande röst och ljuf;
Det allt såg jägarn, besegrad af kärlekens ljufva makt.
Då talte han der till henne med smekande, milda ord,
Af kärlek qvald. Damayanti bemärkte dock detta snart,
Och då hon, sin make trogen, hans brottsliga lust förstod, 35
Af häftig vrede fattad, hon flammade upp af harm;
Och han, med brottsligt hjerta, fast plågad af kärleksqval,
Såg snart hennes dygd; hon stod en flammande låga lik.
Men Damayanti, blottställd, beröfvad gemål och thron,
Då tid mer ej var för böner, förbannade jägarn så:
"Så sannt jag ej ens i tankar en annan än Nala hyst,
Så sannt må denne usle falla till jorden död!"
Knappt sagdt, och den brottslige jägarn störtade slagen ned
Till marken, såsom trädet, träffadt af himlens blixt.