Se'n Kali sålunda slutit förbund med Dvàpara,
Begaf han sig till Nalas, Nischadakonungens land,
Och dröjde der länge, i väntan att finna en läglig stund. --
Så ändtligt på tolfte året i Nala en plats han fann:
Sin aftonbön gjorde Nala, sedan han renat sig
Och sköljt sig, men underlåtit att skölja fötterna;
Då fick han fel, och Kali sig smög uti honom in.[40]
Men sedan en plats han funnit i Nala, till Puschkara
Han gick och sade till honom: "Gå spela med Nala nu,
Jag står dig bi, du skall segra i tärningsspel öfver Nal, 5
Och sedan hans thron du vunnit, blif Konung i Nischada!"
Då Puschkara detta hört, han gick till sin broder Nal;
Med honom, som den högste tärning, gick Dvàpara.[41]
Kommen till Nala, talte den djerfve Puschkara nu:
"Låtom oss spela!" Detta sade han gång på gång,
Tills slutligt den ädle Nala hans maning ej motstod mer.
Damayanti såg på; han trodde, det vore en lycklig stund
Att spela om guld och skatter, om vagnar och egendom;
Men, kufvad af Kali, Nala låg under i spelet städs.
Snart honom, af spelets hetta bedårad, ej någon mer 10
Af vännerna hejda kunde; blott större hans ifver blef.
Då kom hans folk, i spetsen gingo dess åldrige Råd,
Att se sin Konung och hejda hans dårskaps häftighet.
Då till Damayanti talte Konungens Lifkusk[42] så:
"Det må åt Nala förkunnas: här bidar hans hela folk,
Och kan ej sin ädle Konungs ofärd fördraga mer."
Då sade med bruten stämma, med tårar och tärd af sorg,
Till Nala Damayanti, förintad af hjerteqval:
"O Konung, i kärlek bidar dernere ditt hela folk, 15
Och med det dess ädle Råd, det längtar att skåda dig.
Tag mot dem, tag mot dem!" Detta sade hon gång på gång,
Och klagande bittert såg hon på honom med tårad blick;
Men Nala, af Kali kufvad, dock gaf henne intet svar. --
Och alla Råden och folket, det trogne, med bitter sorg
Då sade "Han är förlorad", och drogo med blygsel bort.
Men spelet emellan Nala och Puschkara fortfor än
I månaders tid, och Nala förlorade mer och mer.