Men Damayantis tankar, sedan hon svanen hört,
De dröjde ej mer hos henne, men städse hos Nala blott;
Och tankfull blef Damayanti, och sorgsen och blek om kind,
Föll af, och barmen häfdes ständigt af suck på suck.
Och drömmande mot höjden hon såg med förvirrad blick;
Än var hon blek, än jagades bloden af kärlek upp;
Ej fann hon frid i hvila, ej nöje i näring mer,
Ej slummer natt eller dag, städs klagande: ve, o ve!
Af dessa tecken funno Damayantis väninnor lätt 5
Att sjuk hon var i sitt hjerta; och så för Vidarbhas Kung
Förkunnade att hans dotter förlorat sin sinnesro.
Då Konung Bhima detta af tärnornas skara hört,
Han ansåg visligt saken för Damayantis väl af vigt.
Han tänkte: Hvi är min dotter, som vore dess sinne sjukt?
Men då han sen betänkte att mognade år hon nått,
Så fann han tid för henne att välja sig en gemål,
Och lät nu sammankalla de mäktiga Furstar så:
"Kommen, o Furstar! min dotter skall välja sig en gemål".[11]
Men Furstarne, då de hörde af Damayantis val, 10
På Bhimas kallelse alla färdades till hans borg,
Och fyllde jorden med dånet af elefanters och hästars tåg,
Och ståtliga härars, prydda i doftande kransars prakt.
Men Bhima Kung, långarmig,[12] emottog de ädla män,
Dem hedrande, som det höfdes. Och ärade dröjde de.
Vid samma tid de högste af Gudarnes Vise ock,
De ädle och fromme Rischis Nàrada[13] och Parvata,
Från jordens lägre nejder gingo till Indra up
Och ärade in de trädde i Gudakonungens borg.
Men Indra, sedan han helsat, frågade nådigt dem 15
Om deras gudomliga välgång och helsa till lif och lem.
Nàrada sade:
O Herre, hälsa vi känna lifvande hvarje lem,
Och furstarne äfven dermere befinna sig alla väl.