En Konung Nala det fordom fanns, Virasenas son,
Af herrliga dygder prydd, hästkunnig, att skåda skön;
Han stod ibland jordens Furstar, som Indra[1] bland Gudarne
Och strålade öfver alla, som solen på himmelen,
Gudfruktig och Vedakunnig,[2] han var Nischadernas[3] Kung,
Och älskad af ädla tärnor, frikostig, med hjelteskick,
Den säkraste bågskytt äfven, och väldig som Manu[4] sjelf,
Och sina passioners herre -- dock fallen för tärningsspel.[5]
Så lefde ock i Vidarbha Bhima, en mäktig Kung, 5
En hjelte, med dygd begåfvad, men saknande fadersfröjd;
Och offer och bot han gjorde i längtan att få en son. --
Då kom der en Brahmarischi,[6] Damanas, till hans borg,
Men Konungen och hans maka der gästade honom godt,
Af pliktkänsla och i hopp om den Vises välsignelse.
Och, tacksam, Damanas gaf åt Kungen och hans gemål
En herrlig gåfva: en dotter och herrliga söner tre.
Dama och Damayanti, Dànta och Damana.[7]
Af sköna dygder prydde och väldige vexte de;
Men Damayanti åter i verlden blef vidt berömd 10
För skönhet, glans, behag och sin smidiga midjas vext.
När mogna år hon hunnit, hon omgafs i hundratal
Af strålande tärnors skara, som Satschi[8] i Indras hof.
Men Bhimas dotter, prydd i juvelers och perlors prakt,
Der glänste i tärnors skara, som blixten i molnets natt,
Med smäktande ögon, ljuflig som Skönhetsgudinnan sjelf.
Ej var bland menskor, Daemoner, och ej ibland Gudarne
En skönhet, liknande hennes, än sedd och ej ens förspord;
Ljuf var hon att Gudarnes hjertan hon satte i oro lätt. --
Och Nala, bland män en tiger, i skönhet ej andra lik, 15
Som kärleksguden i fägring, så stod han för menskors blick.
I hennes närhet man städse hörde blott Nalas lof,
Och inför Nischaderkungen man prisade henne blott.
Så, fast ej sedda, ej kända, de älskade dock hvarann,
Och ryktet underblåste städs deras kärleks brand.
Så Nala, ej mäktig mer att qväfva sitt hjertas qval,
Satt tankfull engång i parken, som gränsade till hans slott.
Då såg han en flock af svanar, med vingar i silfverglans,
I skogen irrande sorglöst. Han fångade en af dem.
Men molnets granne talte och sade till Nala så: 20
"Döda mig ej, o Konung, och fröjd skall jag bringa dig!
Hos Damayanti skall jag höja din ära så,
Att hennes tanke ej nånsin söker en ann än dig."
Åt svanen, som sådant talat, Kung Nala dess frihet gaf,
Och svärmen lyftade vingen; det bar till Vidarbhas land. --
Då Vidarbhas stad den hunnit, den glänsande svanesvärm,
Den sänkte sig lätt i parken vid Damayantis slott;
Och hon, i tärnors skara, då hon såg de herrliga der,
Så sökte hon muntert fånga de glänsande fåglarne.
Då skingrades hastigt svärmen omkring i den ljufliga lund, 25
Och tärnorna, spridda i parken, svanarne jagade.
Den svan, den Damayanti, förföljande, upphann re'n,
Den antog menniskostämma och talte till henne så:
"Hör Damayanti! Nala heter Nischadas Kung,
Som Asvinabröderna[9] herrlig; ej liknar han andra män.
Om hans du vore, hans maka, du sköna, af ädel börd,
Då vore ditt lif ej fåfängt, din skönhet ej utan frukt.
Väl hafva vi skådat Gudar, -- Gandharver,[10] Daemoner ock,
Och menskor, men ännu ingen -- så herrlig och skön som han. --
Du är en perla bland qvinnor, en prydnad bland män är han, 30
Och passande det sköna förentes med skönt till ett."
Så talte svanen, men hastigt Damayanti svarade så:
"Gå, säg detsamma åt Nala, Nischadernas ädle Kung!"
"Ske så!" Så svanen svarte Vidarbhas ljufliga mö, 32
Flög till Nischada åter och täljde för Nala allt.