Han svängde om på klacken och stod framför en liten gumma, vithårig och
grå, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra
hundarna, och hon neg för Abraham. Men samtidigt hytte hon utåt
gårdsplanen, där gubben tassade bort.
--Står du här och sladdrar, Gustav, står du här och sladdrar!
--Träffas fru Hyltenius? frågade Abraham.
--Jo bevars, jo bevars. Hennes nåd kommer genast. Herr Krok skall vara
god och stiga in i förmaket. Jag är fru Enberg, sade hon och neg på
nytt. Var så god, var så god. Jag ska visa vägen. Akta huvudet, akta
huvudet. Det är så besvärligt med de trösklarna--
Abraham slog sig ned och sträckte benen framför sig. Han var en smula
trött. Gumman stökade omkring i rummet, plockade och ordnade och
sneglade då och då på gästen. Och slutligen stannade hon, korsade
händerna över magen och sade:
--Kära hjärtanes så ung herr Krok är.
--Åja vars, sade Abraham.
--Se, jag hade en son, som var så där i herr Kroks ålder. Kära hjärtanes
ja. Det är länge sen det, så nu är han förstås äldre. Se, jag ska säga,
att han var lekkamrat till hennes nåd på den tiden. Ja så där, herr Krok
vet, som barn är--De säger, att herr Krok ska vara förlovad med henne,
flickan Sörman. Ja, fröken Sörman menar jag, förstås.
--Jo, det stämmer, sade Abraham.
--Nej kors, är det sant? Kära hjärtanes ja, suckade gumman, så tungt att
den kullriga magen hävdes och sänktes. Ja, de banden, de räcka inte
länge--
Då blev Abraham förargad.
--Min själ om fru Enberg har reda på den saken! sade han och drog till
sig fötterna. Men gumman fick händerna på magen, guppade och neg och
tassade ut ur rummet.
--Här står jag och sladdrar, kära hjärtanes, kved hon.
Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i dörren. Hon sträckte
på sig som en katt och kvävde en gäspning.
--Förlåt. Jag låg och sov. Jag hade nämligen ingenting annat att
göra.--Nej, för all del, ni stör inte. Har ni kommit för att stanna? Var
så god och sitt.
--Den första juni, var det sagt--
--Jag bryr mig inte om, vad som är sagt. Var så god och sitt. Jag
behöver er nu, just nu i vårarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han
är alldeles för gammal--
--Jag tänker inte ta hans plats--
--Det vet jag. Men gör mig den tjänsten och sitt. Ni ser ut som en jätte
i de här låga rummen. Ni ser ut som brukspatron själv. Ser ni, gubben
Halling är nära åttio år, sjuttiosju eller sjuttioåtta eller vad det är.
Då kan ni förstå. Han får gärna stanna här på gården, men han kan inte
sköta tjänsten i evighet amen. Alltså, om ni inte kommer hit, så måste
jag ge honom en efterträdare redan i vår. För resten är det min sak och
inte er. Avgjort således--
--Jag vet inte--
--Varför har ni kommit hit? För att ge återbud?
--Nej, jag kom för att tala om Backarna. Häradshövdingen drar ut på
tiden--
Fru Hyltenius brast i skratt.
--Tänka sig! Och jag trodde, köpet var så gott som avslutat. Har ni inte
smort honom? Han hör nämligen till de maskiner, som måste smörjas. Nå,
jag ska ge honom en duvning. Jag säljer Klockeberga också, till min
kusin. Jag tror jag säljer Björkenäs med till slut. Och reser min väg.
Hör nu, vad är det ni heter? I förnamn?
Abraham sade sitt namn och rodnade för tredje gången.
--Abraham? Ja, det är ju ingenting att skämmas för. När jag var en liten
flicksnärta, hade jag en fästman--ja, han var son till fru Enberg,
gumman. Han hette Jakob. Alltså en annan av patriarkerna.--Hör nu, var
det åttio tusen? Ja, det är ju förfärligt billigt.
Men hälsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av
inteckningar eller annan humbug. Kontanter på bordet. Det är min
affärsprincip. Billiga priser, kontant betalning.
--Jo, vi ska försöka, sade Abraham. Vi ha det lite svårt nu till en
början--
--Ja, det angår mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi.
Alltså kontant. Och så är det ett annat villkor. Att ni träder i
tjänstgöring här på Björkenäs senast den femtonde dennes--
--Det vet jag inte--
--Nej, men jag vet. Det gör ni.
--Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, för nu blev han ond.
Fru Hyltenius sänkte ögonlocken och smålog.
--Ja visst, kära ni, naturligtvis. Det är inte min mening att spela grym
slavägare. Alltså ringer jag upp Björner i kväll. Och ni kommer den
femtonde. Adjö så länge.
Abraham klatschade sig om benen, när han gick över gårdsplanen. Och
småsvor så stilla för sig själv. Det hade varit en obehaglig stund. Och
till på köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte på
luvan.
--Nå?
--Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr
Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten
är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min.
--Förstås, förstås, sade hustomten.
Abraham red sin spattiga häst, och trots spatten gick det snällt undan.
Men när han kom under björkarnas snedvridna grenar, höll han inne. Två
kvinnor sutto på bänken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham
steg av och vinkade Elsa till sig.
--Är du nu tillsammans med henne?
--Får jag inte det?
--Du får, vad du vill. Men hon är ju galen. Går du i bönhuset också?
--Ja.
--Du lovade ju att inte gå i bönhuset.
--Det hade jag glömt.
--Ja då så--
Om jag nu säger henne, tänkte han, om jag säger henne, att
Zionistprofeten varit med om mordet på hennes egen far, så måste hon ju
få upp ögonen. Så måste det ju ta ett slut!
Men han kunde icke förmå sig att röja hemligheten. Hon var för barnslig.
För bräcklig.
Elsa sade:
--Jag vet, var du har varit.
Han spratt till. Det var bönhusrösten.
--Såå?
--Du har varit på Björkenäs.
--Stämmer. Vad är det med det? Den femtonde flyttar jag dit för att
stanna ett helt år.
--Då tycker du inte om mig.
--Jo, sade Abraham, det gör jag. Och just därför far jag till Björkenäs
för att lära i mitt yrke. För det är av det vi ska leva, du och jag.
Elsa sade:
--Jag vet nog, vad man får lära på Björkenäs.
--Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla människor, varför
talar du då illa om dem?
Hon vände honom ryggen, och Abraham red vidare.
* * * * *
Lille ingenjören låg i sin säng. Han hade feber, han hade örsprång och
fröken Agnes hade tvingat på honom en nattmössa, lite gulnad av ålder
men med fina spetsar i kanten. Ingenjören var smått generad för mössans
skull och låg och drog i banden.
--Det här mössan, sade han till Abraham, den är gammal. Den har tillhört
din mormor, Louise Broms, född Roth. Ja, henne såg du aldrig, men det
var en präktig gumma. Alldeles som din mor. Marie bråddes nog på henne.
Mest åtminstone.
Abraham redogjorde för sin beskickning. Allting klappat och klart.
Björner skulle få en duvning, och köpet kunde avslutas när som helst.
Ingenjören satte sig upp i sängen och knäppte sina händer.
--Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det känns. Det
här har nästan varit en livssak för mig. Redan under svärfars tid höll
jag ju på och strävade för att få någon hyfs på den otäcka Blekängen.
Och ser du nu, när staden ställes inför ett fullbordat faktum, och när
Blekängen inte längre kan sägas vara en utkant, så måste de! Tänk,
därhän har jag verkligen fått det--
--Men vet du, sade han och sjönk ned på kuddarna, det är allt skönt, att
du har kommit hem, min gosse. För krafterna, krafterna--
--Det är influensan. Det går snart över.
--Ja, ja--Men så får man så besynnerliga idéer, när man blir gammal. Ja,
ja, man blir lite besynnerlig--
Han blundade. Huvudet sjönk in i mössan, ansiktet doldes och endast
nästippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.
--Vet du, vad jag ligger och tänker på? frågade han. Och utan att slå
upp ögonen fortsatte han stilla och lågmält:
--Jo, jag tänker på Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut
genom rutan. Det var precis som om han--
Han tystnade. Abraham sade:
--Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut.
--Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer.
Men jag tycker nästan--jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i
hand--
--Såna idéer, sade Abraham.
* * * * *
Samma afton, den första maj, hölls en hemlig sammankomst i lektor Paulus
Holmins arbetsrum. Det var en sammankomst av betydenhet. Alla dörrar
voro väl stängda och fru Holmin hölls innestängd i sängkammaren.
I sammanträdet deltogo tre personer: lektor Paulus Holmin, den store
Bethaniamannen, byggmästare Larsson och slutligen en tredje, han, vars
namn Louise icke ville nämna, zionisternas profet, Benjamin Hagelin.
Benjamin Hagelin talade först:
--Jag kan underrätta herrarna om, att unge Krok varit ute vid Björkenäs
i dag. Alltså är det antagligt, att köpet kommer till stånd.
Aposteln sade:
--Det vet jag, Björner har redan fått tillsägelse att göra i ordning
papperna. Det är därför, jag bett herrarna komma hit. Vi måste fatta
vårt beslut.
Han jämkade på den stora högen blåa kriaböcker, som låg framför honom,
klarade strupen och sade:
--Men först måste jag redogöra för mina motiv.
--Det behövs inte, mumlade Larsson, som oupphörligt strök sig över det
långa, smala ansiktet.
--Jo, det behövs. Jag har rent samvete och vill icke stå i någon
tvetydig dager. Herrarna vet, att min svärfar är en narr. I fråga om
affärer kan man gott säga, att han är mindre vetande. Men att få honom
ställd under förmyndare är tyvärr omöjligt. Således tvingas jag att på
annat sätt söka rädda den del av arvet, som rätteligen tillkommer mig.
Har jag icke rätt? Jo. Har jag icke rent samvete? För visso. Vad
herrarnas samveten beträffar, så är det en sak, som inte angår mig. Jag
kan inte reda mig utan herrarnas hjälp. Och jag tror inte, att herrarna
kan reda sig utan min. Eller hur?
Hagelin stirrade framför sig, orörlig. Larsson suckade bakom handen.
--Ja, hur menar lektorn?
--Jag menar, att vi måste ta hand om min svärfars affärer. Han har sökt
lån hos direktörn, och direktörn har sagt nej. Det var dumt, mycket
dumt. Tror inte direktörn, att han kan skaffa sig pengar på annat håll?
I Stockholm till exempel? När han sedan kullbytterar, kommer Blekängen i
främmande händer, Blekängen och Backarna. Och Backarna är en god affär.
--Joo, mumlade direktören. Hagelin stirrade ut i vårkvällen. Aposteln
kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.
--Herrarna vet likaväl som jag, att bolaget går ikull, och sannolikt
följer svärfar efter. Är det då inte i herrarnas intresse att kunna
bestämma rätta tidpunkten för kullerbyttan? Kommer de väl över det
värsta föret, så vet man aldrig, hur det går. Och dessutom blir staden
förr eller senare tvungen att köpa Blekängen, åtminstone en del. Nå,
svärfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket.
Inte mot inteckning, säger direktörn. Och det är jag med om. Det
skulle--skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen äro likgiltiga,
eftersom värdet finns där, ifall svärfar skulle gå i konkurs. Sex
månaders växel, till exempel. Sex månader är sannolikt till fyllest. Då
ha de betalt Backarna med åttio och sannolikt byggt upp resten. Då är
tiden inne.
--Mja, ja. Jag hade nog tänkt, att ingenjörn skulle kunna få hundra. Mot
revers. Men inte bolaget. Ånej, nää.--Det skulle väl allt se illa ut.
Kanske, mja. Om det stoppades på samma gång. Från samma håll. Och så vet
man aldrig--nää--
--Ja, då får herr Hagelin--
Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen.
--Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr
lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi
ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra.
På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror
inte, att herrarna komma att glömma bort oss.
Han smålog och vände sig åter mot fönstret. Byggmästaren tittade
förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte Apostelns
blick.
--Ja, sade Aposteln, jag skulle ju möjligen kunna skaffa bolagets
pengar. Men jag vill inte stå som långivare.
--Det går ju genom Björner, mumlade direktören. Häradshövdingen är ju
känd för att vara en human och diskret man.
--Jo, sade Aposteln. Han fick bloden åt huvudet, reste sig och började
springa av och an i rummet. Hagelin vände sig långsamt om och tittade
förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte zionistens
blick.
--Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska göra
det. Men då måste ni förbinda er att lämna Backarna åt mig. Jag menar,
att vid en eventuell auktion inte uppträda som köpare. Det är ingen
lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket,
att jag har säkerhet för mina pengar.
--Lektorn kan lita--
--Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll--Porslinsögonen
stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet--vet
att jag inte är att leka med.
--Ååh, lektorn--, mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på
axlarna.
--Vi fattiga zionister göra inga affärer. Vi skulle naturligtvis kunna
köpa Blekängen av ingenjören, som i så fall icke behövde några växlar.
Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte att herrarna ska
glömma oss.
--Således, sade Aposteln och gjorde en sammanfattande åtbörd. Blekängen
blir herrarnas affär. Varken staden eller Zion köper i otid. Och
Backarna lämnas åt mig--
--Mja, joo--mumlade Bethania. Zion ryckte ännu en gång på axlarna. Och
det blev tyst.
Efter en stund sade Hagelin:
--Ja, nu skall jag för min del inte längre uppehålla herr lektorn. Gör
direktörn sällskap?