--Behövs inga omsvep, sade Hagelin och gick.
Lektor Holmin och byggmästare Larsson betraktade varandra uppmärksamt.
Och Larsson blinkade.
--Det var nödvändigt, sade lektorn. Vi måste ta honom med. Zionsborg och
staden äro de enda tänkbara spekulanterna på Blekängen. Men jag lovar
direktörn, att då tiden är inne, ska jag göra rent hus och sopa ut honom
som den smuts, han är--
Larssons rygg gick i vågor.
--Mja, lektorn är en modig man--
--Jag har ingenting att frukta, sade lektor Paulus Holmin, kallad
Aposteln. Mitt samvete är rent.
3
På aftonen den fjortonde maj for Abraham till Björkenäs. J. A. Broms'
gamla droska skramlade fram över gatstenarna, guppade och neg på
sönderkörda fjädrar, osäkert och vacklande som en gammal dam med
reumatism i knäna. I droskan stod kofferten och dess ägare satt på
kuskbocken bredvid körsvennen Enok Ebenezar Ohlsson, styrelseledamot och
för tillfället anställd hos Broms & Krok. Vid Blekängsbron mötte de
kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med
mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han:
--Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar!
Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade
och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en
slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag. Och Abraham var
strålande glad, ty Elsa hade varit glad och snäll och söt som förr. Och
det hade icke yttrats ett enda ont ord vare sig om Björkenäs eller om
bönhuset. Och ingenjörn hade givit Elsa tusen kronor till utstyrsel.
Början var således gjord och Zion till hälften slagen ur brädet.
Även uppe på Backarna var början gjord. Smeden Andersson hade lagt
grunden till sin stuga. Han hade kört timmer från Björkenäs' såg och
gjort en prydlig stapel. Och nu satt han på fimmelstången, gäspade och
rev sig i huvudet. Barnskaran stormade tanklöst förstörande fram över
stenrösen och brädstapel. Men gamla mor Andersson, som icke ville gå den
tunga Backavägen förgäves, skar ris ur björkarna.
--Det går bra? frågade Abraham.
--Tack, galant. Men jag sitter och grundar på, om jag inte skulle ta och
skaffa mig tre karlar till bygget. Si, har jag bara två, så får jag lov
att vara med själv, si. Och då förlorar en rakt för mycket i smedjan,
si.
--Jesses då, skrek madammen. I smedjan står han bara och spekulerar med
lås och anordningar för stugan. Vem ska betala det?
--Det betalar lånet, svarade smeden, som förkovrat sig i ekonomisk
visdom. Si, mor är inte karl till att förstå att lånet är liksom
betalning för arbetet, en har här uppe--
J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid
vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter
nyutsprucket löv.
--Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och
avlopp?
--Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i
hälsovårdsnämnden. Och nämnden på drätselkammarn och drätselkammarn på
stadsfullmäktige. För resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en
vante. Han vet väl att Zion är emot oss--
--Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms &
Krok?
--Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan--
--Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över
fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:
--Det är väl ingenting ont i det?
--Nää, förståss! Det är alltid på det sättet--
--Vad då?
--När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det
blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu
med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan
jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och
brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med
pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå,
det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som
ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra
procent på sina pengar--
--Pappa betalar själv sex. Om Ohlsson kan räkna, så ser han att det är
dålig förtjänst--
--Jo, det förståss. Förtjänsten tas väl på annat håll. Bromsen hade
också det där sättet att ge byggnadslån åt sina arbetare. Det gick fint
det. Blekängen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min
skulle bevars vara med och bygga han också. Jo, gubbstackarn fick lära
sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa på gatan, tills hon blev
med barn och hamna' på inrättningen--
--Det är inte Broms nu, sade Abraham fogligt.
--Det förstås. Men Bromsens arvingar--
--Säg, finns det fler än Ohlsson, som misstror oss?
--Det vet jag inte. Jag talar för mig själv. Fast det kan ju hända att
det finns.
--Sörman?
Enok Ebenezar Ohlsson spottade över axeln.
--Den! Han hänger efter kapitalisterna precis som far hans. Får han inte
en ny kostym om året och en fin halsduk i månaden, så får han diarré. Å
nej tusan, den behöver inte herrarna vara rädda för.
--Nå, men säg, varför går Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen är sådana
fähundar--
Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.
--Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får
småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag
förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina
känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin
nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen,
för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare
som herrarna tillsammanslagna--
--Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig--
--Ja, det ligger inte för mig att hymla--
Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte
av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra
överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.
I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler.
Abraham höll och hoppade ner.
--Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en
bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.
--Det är väl inte jag--mumlade Abraham, men hejdade sig i tid.
Brukspatronen förklarade:
--Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem.
Ja, välkommen. Adjö så länge.
Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra
hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta.
Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur
fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud
och skrattade illvilligt.
--Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned
från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru
Enberg kom ut och lockade på hundarna.
--Kära hjärtanes, de är inte farliga.
--Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God
afton. Jag ska väl bo i flygeln.
--Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med
kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en
trappa upp. Akta sig för tröskeln.
En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg
höll honom sällskap, stickade och pratade.
--Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var
ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott
som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja,
det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så
vänlig och uppmärksam mot hennes nåd--
--Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som
i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och
fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham
sade:
--Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?
--Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma.
Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars
blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas,
att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt,
att herr Krok stannar?
Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen,
skakade på huvudet och suckade.
--Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd--och för omgivningen
också förstås.
--Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst.
Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling.
Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett
år.
--Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så--Men inte ska ni tänka
på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista
åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och
sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju
så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att
det är han, som står för det hela--
--Nå, men vem sköter gården då?
--Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa
med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade
en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så
hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och
vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt--
--Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.
--Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung--
--Hinner lära mig, menar fru Enberg?
--Det med. Och för resten när man är ung och grann--
--Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är
trött.
Gumman tassade före uppför trappan. De gingo genom en övre förstuga in i
en stor sal, som hade dörrar till höger och vänster.
--Där har hennes nåd sina båda rum. Fru Enberg pekade på dörren till
höger. Se, här är ju lite trångbott på Björkenäs. Det är inte som på
Rogershus inte. Och nu får herr Krok välja mellan de här båda rummen
till vänster. Jag har bäddat i det innersta för det är den bästa sängen.
Och det här står i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av
vindsrummen. Se, det är alltid så med pojkar, när de blir lite större.
Ju längre bort från mamma, desto bättre. Brukspatron själv har sitt rum
på nedre botten. Men det är ju inte alltid han är hemma.
--Tack, sade Abraham. Nu hittar jag här, som om jag vore född på gården.
Han stängde sin dörr och lade på haspen. Han drog ned rullgardinen för
att slippa se, hur lågt det var i taket. Men när han väl kommit i sängen
måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret.
Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig
förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig
baklänges ut och lät tungan leka med ringen.
Och tänkte på Elsa.
När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs. Han låg i sängen
och fingrade på ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande på
sitt nakna bröst.
Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes
nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han
hörde hennes nåds röst:
--Har han kommit?
--Ja, kära hjärtanes då, svarade fru Enberg.
Abraham kröp ned under täcket.
Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God
afton, välkommen, sitt ned.
Men det gjorde hon icke.
* * * * *
Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese
arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à
fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna
lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring
från Blekängen.
Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och
bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av
lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal
köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De
pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom
styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.
Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta
fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det
var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök.
Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet,
att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på
bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden
Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns
ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända
tornet i Babel.
För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och
leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en
oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med
matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och
horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets
vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste
uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo
ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och
gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är
det för ordningar? Är det inte vår mark?
Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna.
Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far
och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo
mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe
hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och
andades tungt.
--Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag
fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si
ett grant hus, jäklar anamma--
--Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten--
--Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra
riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.
--Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och
sådant--
--I hellskotta! Det murkna rasket--det stinker av Bromsen.
--Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför
backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det
blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte
ungarna: Ahabraham.
--Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha
inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på
Blekängen, påstår Björner.
Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt.
Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur
många synpunkter sett mycket ledsamt.
Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en
långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:
--Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att
nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig
förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in
och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta--
--Pappa då? Är han mycket orolig?
--Ånej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gånger om
dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han
släckte stora branden och om faster Mimmi och prosten--
Någon gång red Abraham ned i staden. Det såg så festligt ut där inne,
tyckte han. Flickorna buro vita dräkter. De gamla trädgårdarna väster om
torget stodo i löv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara
blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med
borgmästaren i spetsen, eller rörde sig sävligt fram och tillbaka kring
den mäktiga, sakta framglidande klippan, häradshövding Björner.
Ute på öster på Stenbrogatan vällde gräset fram ur makadamen. Barnen
lövade till midsommar, och i de öppna fönstren blommade geranier,
pelargoner, Kristi bloddroppar.
I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och sömmade. Och rummet där hon satt,
Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och själv var hon skär
och glad.
Gamla fru Sörman tassade omkring och småskrattade fjolligt i alla hörn.
Hon hade upphört att vänta på Brudgummen. Men lika brått hade hon ändå.
För nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker måste letas fram och
putsas upp och packas ned för den långa resan. Men vart kosan skulle
ställas, det visste icke fru Sörman. Eller behöll hemligheten för sig
själv.
--Är det flickan, som önskas? sade hon och neg.
--Är du riktigt glad nu? frågade Abraham. Och Elsa svarade ja utan
förbehåll. Men mitt i leken kunde det hända, att hon stelnade till och
sköt honom ifrån sig.
--Du vet inte, vad jag lider för din skull.
--Lider?
--Ja--därför att du inte vill komma till honom--
* * * * *
Fru Blenda Hyltenius var ensam på Björkenäs. Brukspatronen och gossarna
hade dragit ut på fotvandring. De skulle vandra genom Västergötland och
stanna sommaren över hos farmor, änkedomprostinnan. Gossarna skulle
botanisera på Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och möjligen
söka trösta sin gamla mor, som var otröstlig, därför att svärdottern
bestämt förbjudit henne att komma till Björkenäs.
Fru Blenda var således ensam. Och när unge Krok dröjde alltför länge i
staden blev hon otålig.
--Vad gör ni egentligen? Går ni mina ärenden eller er fästmös? Bibeln
förbjuder oss att tjäna två herrar, kom ihåg det, unge man!
--Ja, men två härskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte på
axlarna.
--Bevars! Om det inte blir för tröttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara
lika rigorös som Vår Herre.--Men nu ska vi spela schack.
Det var kvällsgöromålet: spela schack. Fru Blenda kände spelets regler
ungefär till hälften. Och det var mer än nog. Hon tyckte icke om att
känna sig bunden. Om löparen hoppar som en häst eller vice versa, så är
det kanske icke rätt. Men det är roligt att säga schack och matt och när
det icke låter sig göras på annat sätt--
Men då Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, då blir
hon ond.
--Hu så brutalt! säger hon och sopar samman pjäserna i en hög.
--Det ska skam spela schack med fruntimmer, säger Abraham och reser sig
halvt förargad.
Men det var nu en småsak. Och i övrigt trivdes Abraham gott på
Björkenäs. Han hade övervunnit den beklämmande känslan av tunga
tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av
hennes nåd, när hon hade några att giva. Vanligen fick han handla efter
eget huvud och med rättarens hjälp. Gick det galet någon gång, så
skrattade fru Blenda åt hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev
till skämt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och
strök honom varligt över armen.
--Kära hjärtanes, vad det är lugnt och gott, sen herr Abraham kommit
till gården. Se, hennes nåd behövde så väl en trogen vän.
--Trohet för ett år!
--Inte! Inte blir det så kort. Det får inte herr Abraham säga. Fru
Enberg nickar och rister av oro.
I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan
drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet
och stirrade framför sig.
--Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore
jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får
aldrig mer så små och låga rum. Och kommer jag i stora rum, så svimmar
jag. Fast det just inte hör till mina vanor att svimma. Men jag måste ha
nära till nästa människa. Eller åtminstone till någon gammal möbel, som
jag känner och som luktar bekant. Men det hjälper inte, det heller. Jag
är ensam.
--Gift er, föreslog Abraham. Och i den stunden glömde han verkligen, att
fru Hyltenius redan var gift, så omärkliga spår hade den store
brukspatronen lämnat i sin omgivning.
Fru Blenda sade:
--Min man har lovat mig skilsmässa, så snart gossarna vuxit upp, blivit
myndiga. Inte förr. Det är hans idé, och den måste jag ju respektera.
Och för resten sen?--Sitt inte och stirra på mig!
--Jag blundar, bedyrade Abraham.
--Vill ni höra min filosofi?
--Om den inte är för lång och måttligt djup--
--Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå
mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten
påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet.
Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en
behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.
--Rätt skönt, sade Abraham.
--Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt
fram över bordet och drog honom i håret.
--Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.
Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.
--Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över
fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.
* * * * *
I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och
Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt.
Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa
summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat
enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.
Men Julius Krok vägrade att betala. Han kröp inom sitt skal, blundade
och vägrade bestämt.
--Öh, öh, öh, det ser fult ut, det, min käre Krok. Det ser ut, som om
bolaget vore insolvent.
Då brast ingenjörens tålamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe
springer upp ur sin låda, slog linjalen i bordet.
--Det finns ta mig fan inte ett bolag, där bror har haft sin hand med,
som inte blivit insolvent--
--Öh, säger kusin det? Ja, det förändrar saken. Då lämnar jag till
inkassering--
--Gör vad fan du vill.
Denna kraftyttring tog hårt på lille ingenjören. Han måste återigen
krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom överens om, att
häradshövdingen skulle få stämma bolaget. Det såg illa ut just nu i
starten. Men skammen skulle väl till slut falla på Björner.
Från Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt
där heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lågo
hoppackade i ett hörn av rummet, och Elsa satt med händerna i kors.
--Vad är det med dig?
--Ingenting. Fru Sörman tassade ikring i salen och småskrattade i alla
hörn. Nu skulle det äntligen bli resa av--
På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien
Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham.
Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om
häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:
--Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.
Abraham rodnade.
--Jaså.
Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.
--Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska
nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag
ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin
gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han
varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon
och Evelin.
--Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?
--Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så
han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte
efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.
Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den
rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog
han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se
hustomtens illvilligt grinande ansikte.
Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.
--Vad gör ni här?
Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.
--Hennes nåd har befallt mig hit.
Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han
satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en
stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.
--Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet--
--Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham
slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt
och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.
--Schacket då? sade hon.
--Det får vara i kväll.
--Hör nu--har det gått ikull på Backarna?
--Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det
vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl
inga till överlopps?--
--Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och
väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte
bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill
gärna behålla er.--
--Det får ni inte ändå.
Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig
omkring.
--Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?
--Jo tack.--Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?
--Därför att hon kom och sökte arbete.--Är det annars något, jag skall
redogöra för.
--Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.
Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst
patos:
--Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham
Krok en smula hövlighet.
--Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid
och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.--
Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa.
Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt
brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes.
Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst,
som ville hon besvärja en ond ande.
--Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så
lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?
--Vad är det som ska börja?
--All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt
gift--
--Ja, men det är inte jag, sade Abraham.
--Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen
därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till
förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.
* * * * *
Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den
brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton.
Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så
alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.
Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner
hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt
uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle
omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han
väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt
stämd.
Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men
rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars
skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.
Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med
allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det
gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han
tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i
skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden,
som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i
trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.
Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande
och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham
hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak
förbi husknuten bort mot bänken.
För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så
överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen.
Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det.
Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.
Hon reste sig.
--Varför? Går du din väg? När jag kommer?
--Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt
han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över
honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke
ändras.
Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon
arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe
och i hennes ansiktes muskler.
--Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det
löste. Hon skrek till.
--Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är
inne på ditt rum om nätterna!
Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han
förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor
dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna.
Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.
Abraham strök sig över pannan och reste sig.
--Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.
Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.
Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och
sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken
och höllo vakt.
Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma
träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han
strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en
jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet.
Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.
--Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss
bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe--
Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars
fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med
Ohlsson flinade till och ropade:
--Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!
Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.
Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev
brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde
omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden
tändes en bred, starkt lysande båge.
Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog
schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:
--Var är ringen?
Och Abraham svarade:
--Borta.
* * * * *
Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon
satte sig på bordet vid hans huvudgärd.
När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta
ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och
dinglade med benen.
Hon frågade:
--Är det svårt att vara ensam?
Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär
en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?
Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva.
Och hon upprepade sin fråga:
--Är det svårt att vara ensam?
Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande
kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin
fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande
skälvning i rösten.
--Är det svårt att vara ensam?
Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och
brast i gråt.
--Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga.
Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.
4
Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser
mot svart sammet.
Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på
lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp.
Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok
Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick
förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula
Rosen lämna sitt näste och sin näring.
Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok
Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet
för att i tid varsko.
Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna.
Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en
förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.
Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt
arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade
kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget
skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första
septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen
måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta
bolag av okunniga och äventyrare.
Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav
nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade
kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt
upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och
resurser.
Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre
medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller
blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden
på gator och torg. Och nu skulle han inringas.
Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och
försvann. Han dök upp bredvid Abraham.
--Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer
han.
De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras
ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula
Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.
--God natt, Benjamin. Gud vare med dig.
--Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron
stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs
avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.
--God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och--?
--Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.
--Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra
kvällar förresten.--Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna
dörren.
--Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.
--Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får
herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från
studieåren.
Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då
Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.
--En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?
Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok
Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.
--Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en
formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag
före och visar vägen.
De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med
tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin
tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster
och gjorde en trög, trött bugning.
--Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast
whisky--herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?
--Super du också? frågade Enok.
Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och
städad ut som en kypare men mindre välvillig.
--Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare
förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på
whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en
välvillig man, särskilt i sin första ungdom.--Herr Krok, tag plats i den
stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett
glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson,
bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.
Enok spottade.
--Fy fan, Gusten, att du dricker med den.
Sörman smålog förläget.
--Pengar och whisky får man av den lede--
Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt
uppmärksamt.
--Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen.
Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår
saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en
kvinna, men säkerligen rättvist.--
--Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och
sade:
--Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin
har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin,
som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta
bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att
tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar
ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.
--Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua
profeten.
Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk,
fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då
Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.
--Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till
oss. Till mig. Det är förunderligt.
--Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar
stanna--
--Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla,
lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det
är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg
jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig
krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja
mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er
morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte
mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det
hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn--
--Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera
än du.
Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans
ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.
--Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms
för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva.
Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare,
bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse,
var vi än bo och befinna oss.
--Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan.
Hagelin fortsatte:
--Men att använda en massa penningar, som är vårt förnämsta maktmedel,
att använda dem för att flytta en skara människor från ett fängelse till
ett annat, det är opraktiskt. Och det! Det är synd. Han drack.
--Se! Detta är ett enskilt fall. Men över hela världen försiggår
detsamma. Fångarna kräva frihet, och människorna riva sina gamla
fängelser och bygga nya. Och varje nytt fängelse tro de vara en station
på vägen till den stora friheten. Men det är icke sant. Det är
nödlögnen, med vilken man lurar dåren in i sin cell.
Han drack.
--Men friheten är icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara
själens frihet, själens frigörelse ur sig själv, jagets
självförglömmelse. Och vägen till frihet heter kärlek.
Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.
--Vad för slags kärlek?
--Varje slag av kärlek är en begynnelse till frihet. Jesus anade detta,
då han tillgav synderskan för hennes kärleks skull. Han anade att
kvinnan, som vandrar från skökobädd till skökobädd, var stadd på den
långa slingrande vägen till frihet.
--Aj fan! Är det sånt du predikar för flickorna? Sicken mormonpappa!
Hagelin drack och svarade:
--Jag talar för döva och stumma. Därför talar jag med tecken. Men i natt
vill jag tala med ord. Till dig--han nickade åt Enok. Du tror, att hatet
och dess gärningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som
själv är en tyngd och ett band?--Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet
och beräkning kunna befria. Men hur kan det befria, som själv är en
tyngd och ett band?
Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.
Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du
skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall
glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma
kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.
Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som
likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.
Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.
Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och
viskade:
--Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde
man örfila upp ett nyfött missfoster--
Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst
intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.
--Du rävrumpa! Tror du på Kristus?
Hagelin drack och svarade:
--Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid.
Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens
oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde.
Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform.
Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot
små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl
sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara
herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta
maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava,
som är ren.
--Du?
Hagelin drack och fortsatte:
--Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott
firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi
Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och
idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom,
som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den
invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket
och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört
eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och
kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.
Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.
Abraham sade:
--Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.
Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.
--För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra
bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och
världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er
missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone--och det är
verkligen minimum--att ni upphör att spekulera på Blekängen och på
Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I
annat fall--
--I annat fall? upprepade Hagelin.
--kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha
planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt
slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.
De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog
alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i
händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden
smackande och med välbehag.
--med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.
Hagelin sade:
--I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden
er plikt att angiva mördaren?
Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges
lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid
ganska högt straff, skulle jag tro--
--Vi ha bevis.
Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp
Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.
--Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och
bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar
Ohlsson. En fullständig bekännelse.
Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk
kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå.
Ögonen stirrande, tårdränkta.
--Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag
talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.--Först och främst:
Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden--
--Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte
Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla
bruk.
--Får jag se?--Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så
barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?
--Två dagar senare.
--Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok
för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då
för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för
inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det
kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om
jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan
bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst
också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så
barnsliga, så barnsliga--
--Ja, se där. Se! Se!
Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot
dörren.
Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:
--Se! Se! Guds verk!
--Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega--
Abraham och Hagelin voro ensamma.
Hagelin betraktade honom välvilligt uppmärksamt.
--Ja, herr Krok, smålog han. Enfin seuls! Får jag inte nu bjuda på en
grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har
visst en butelj--
Abraham kastade sig åt sidan och rusade nedför trapporna, grep kappa och
hatt i förbifarten.
När han kom ned, såg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod
barhuvad på trappan. Och svor.
--Vad tog det åt honom?
--Den--svor Ohlsson. Han har gått hela året och grubblat över
menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjälpsam för? Hjälpa ett
sådant ruttet fä som Liter-Pelle. Nu är han slut, unga pojken.
Abraham steg ned på gatan.
Ohlsson sade:
--Men ta mig fan, om jag är slut. Vill herrn, så går jag raka vägen in
och sticker kniven i honom. Va? Här finns inga vittnen.
--Gör det, sade Abraham. Jag lovar att ange er för polisen i morgon
bitti. God natt.
Han kastade över sig kappan och gick.
5
I kravmålet mellan häradshövding Björner och bolaget föll dom till
kärandens förmån. Häradshövdingen jämte andra fordringsägare begärde
bolaget i konkurs, vilket rätten beviljade. Bland fordringsägare
figurerade även Enok Ebenezar Ohlsson, som utfört ett trettiotal
dagsverken för bolagets räkning och icke erhållit betalning. En vecka
senare protesterades en Broms & Kroks växel à 40 000 kronor.
Abraham ringde upp ingenjören.
--Nej, stanna där du är. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag
säljer sjuan, nian och elvan--Sofiagatan--till skomakar Hagelin. Jag
reder mig nog. Och du lär inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men
står Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, så tycker
jag allt, att du bör ta den.
--Jag får se, svarade Abraham.
--Behöver han hjälp? frågade Blenda.
--Nej tack. Han reder sig. För resten är det visst dålig affär att
hjälpa oss. Ingenting för er.
Blenda sträckte sig upp och drog honom i håret.
--Är du ledsen, du?
--Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det
låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade
svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men
jag förstås--Idiot!
--Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för,
att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills
vidare--?
--Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.
--Som du vill.
Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt
folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens
förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att
ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.
Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen
hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och
vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna
över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en
gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham
ursinnig.
--Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!
--Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara,
Halling--
Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav
honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes
i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern.
Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt,
runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att
fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans
rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.
Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag,
som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han
sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit
honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.
Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt,
att han skulle få någon före våren. Och dessutom hade han utfäst sig att
stanna ett år. Det var ju villkoret för det olycksaliga Backaköpet.
Betala alltså--Köpt.
Och det gick an--ännu. Så länge det krävande höstarbetet pågick, kunde
han ligga i från morgon till kväll, visa folk att han gjorde nytta. Att
det verkligen fanns ett skäl, ett sunt och gott skäl för hans vistelse
på Björkenäs. När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos
torparen och stannade tre dygn. Men på fjärde dagens morgon kom
hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade:
--Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem.
Och hemma möttes han av fru Enberg.
--Hjärtanes herr Abraham. Här har varit så bedrövligt. Inte ska herr
Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara så svårt och
tungsamt för oss andra.
Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade,
överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet,
vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt
grinande.
--Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att
jämt gå omkring och flina åt folk--
--He, he, he, gluckade gubben. Det är väl de här förståss--Och han
pekade på ett par gula betar, som sköto fram ur överkäken. Inte har jag
nå't att skratta åt, som vasken är ung eller grann--
En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt,
och plöjningen hade måst inställas. Abraham sträckte ut sig på britsen
och låg och stirrade i taket. Det jämna, silande plasket sövde, men var
femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk,
skakande stugan och britsen. Abraham sträckte på sig, gäspade, rullade
runt och rullade rätt. Han var tanklös och lycklig. Beklämningen,
tröttheten, tvångstankarna måste för en stund giva vika för kroppens
sunda styrka, ungdomens glädje utan orsak. Där skulle han ligga hela
natten, sova och gäspa. Fan i allt annat!
Och då hustomten krafsade på dörren och stack in sin gråa luva,
skrattade han och ropade:
--Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!
--He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig
befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt
en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas,
älska och dö.--
En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och
bjöd henne plats.
--Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte,
som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna
vilja veta, hur det hänger ihop?
--Han spionerar, sade Blenda.
--På vem? Och för vems räkning?
--På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå
din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.
--Tror ers nåd, att jag tänker rymma?
--Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till
skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom
du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du
inte vill stanna?
--Köpt på ett år, sade Abraham.
Fru Blenda sade:
--Du är elak, du är grym, du är grov, du är ond och ohygglig som en
mördare. Tänk, att du skall pina mig till döds--
--För ett år, sade Abraham.
--För evigheters evighet. Du har bitit mig i hjärtat som en katt. Det är
lömskt. Jag smekte, och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och
löjlig?
--Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst löjlig. Du talar om
evigheter, och du vet mycket väl, att du knappast kan tala om månader,
om år. Jag är en nyck. Och dina nycker hör inte till de perenna
växterna.
--Det vet man inte.
--Vilket?
--Att det är en nyck.
--Jaså--
--Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.
--Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt,
gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita
fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.
* * * * *
När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus
tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.
--Va i herrans--
--Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in
köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle
få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det
var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte
ligga hemma--
--Varför törs du inte--
Gusten drog upp överläppen och fräste.
--För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll--sen så! Har du inte läst
Nyheterna? Här har du--
Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.
--Det är svåger din, som är i farten--
Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns
märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin
tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna
ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av
citat ur grekiska och romerska auktorer.
--Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:
Kan man ostraffat missbruka Guds namn?
Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga
spalter.
Vidare frågade han:
Hur missbrukas Guds namn?
Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande,
mynnande ut i en brusande final:
Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt
straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus,
då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som
kräver Guds straff och människors.
--Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.
--Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och
pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom
papperet.
Under polis- och rättegångsärenden stod:
"Tändsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pågå alltjämt och
tyckas äntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson--i
livstiden känd och ökänd under spenamnet Liter-Pelle--anlagt
mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. Återstår att utreda frågan
om det märkliga alibi, som några den avlidnes vänner lyckades prestera."
--Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte täcket ikring sig. Nå men
säg--Hur var det egentligen?
Gusten skallrade med tänderna.
--Jo, ser du--ser du--det var så, att vi var ju allesamman ursinniga på
ingenjören. Mest på Lagerström förstås. Och det var ju, vad vi dagligen
talade om. Och till sist gick det väl fast i hjärnan på honom, kräket.
Han var ju förstörd av sprit. Så det var han. Men inte fan kunde jag
lämna honom i sticket...
--Behöver du pengar?
--Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller så till
överlopps. Annars betalar Hagelin resan för oss alla--
--Reser Hagelin?
--Visst, visst. Hade det bara varit artikeln--men lyckligtvis kom Lönrot
till mig i middags och sa', att det är bäst vi ger oss av. För Aposteln
har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju börjat köpa Blekängen i
småbitar. Det är väl det han vill stoppa i tid--
--Men att han törs. Ja, artikeln--gubben är ju ansvarig. Men att gå till
stadsfiskaln--
--Just det--därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en
vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så--så--är det dä--dä--dä med
Aapo-posteln--
Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.
--Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.
--Ja, det är ju det, sade Abraham.
Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men
det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och
son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin
redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt
över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det
var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.
--Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten
med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far
kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.--Ja,
kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner
där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.
--Och din syster? frågade Abraham.
--Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor
därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna,
kan jag tro.
De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till
följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen,
som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.
--Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg--säg, hon kommer väl inte hit
in? Frun?
--Sov och prata inte strunt! röt Abraham.--
De släckte ljuset. Men rätt vad det var spratt Gusten upp ur bädden.
--Hör du, Abraham, en sak! Du får akta ingenjören för Enok. Han far fram
som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit på smeden också.
Den är inte lätt och röra, men kommer han i gång, så rullar han som ett
stenblock. Han kom upp på kontoret i går och tumma' på hatten och sa':
Aldrig har jag lurat någon, och aldrig har ingenjörn lurat någon med
vett och vilje. Men är det så att ingenjörn kan, så ska han väl vara bra
och hjälpa mig ut ur eländet. För annars får jag gå från smedjan med
mora och ungera och alltihop.--
--Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han
reder sig, säger han. Och det vill säga så mycket som att arbetarna få
igen sitt--Du har ju också en aktie.
--Den sålde jag före kraschen till skomakaren. Han lär ha köpt för över
femtusen kronor aktier. Och nu går han och slår skallen i alla väggar.
Och dessemellan får han smörj av gumman. Backarna och Åstorp gå på
exekutiv auktion i början av nästa månad. De trodde först, att fru
Hyltenius skulle vilja köpa igen. Men Björner säger nej. Det ska bli
auktion med upp- och avslag för att få lite mera betalt--
* * * * *
När Gusten stuvat in sig på täckvagnens baksäte, frågade han:
--Ska jag hälsa Elsa?
Abraham skakade på huvudet men sade:
--Om du tror, att hon vill--
--Nej, det tror jag inte.--Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag
hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun--
Och vagnen for ned genom allén.
--Nå? frågade Blenda.
--Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.
--Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?
--Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart,
det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får
se--
--Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte,
att det skulle göra ont att lämna--
Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.
--Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns,
Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen,
köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan
och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit
ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!
* * * * *
I mitten av oktober steg dimman från Tanningesjön och tätnade kring
Björkenäs. Nu blev det nästan outhärdligt för Abraham. Föreställningen
om fångenskap lämnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och
ekar hade det dock funnits stora fönster, vida valv ut mot det fria. Men
dimman murade igen varje öppning, och det gröna genomskinliga
gallerverket täcktes av en mur, grå som fängelsets. Hustomten blev till
fångvaktare, grå för att man icke lätt skulle upptäcka honom, smygande,
illistig, alltid närvarande. Hundarna voro väktare, alltid till reds.
Tog han ett steg ned i allén, genast omvärvde de honom från alla sidor,
hoppade upp framför honom som vargar, slogo honom på bröstet och tvungo
honom att vända.
Och vid den utgång, som dittills varit fri, köksutgången, där stod nu
fru Enberg, röd av höstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kära
hjärtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat
djurs blodiga hjärta.
Abraham stannade på sitt rum, två meter brett, tre meter långt, en och
nittifem på höjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande
gången mumlade han:
--Nu går det galet för mig, sen går det galet för pappa, sen går det
galet för Louise, sen går det galet för mig, sen går det galet--
Och när även denna kvarn malde tömning och stenarna fräste av hetta,
rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svängde henne runt
över bord och stolar.
--Vad du är tokig! Vad du är glad! skrattade Blenda.
--Glad till döds, ers Skönhet!
Men med november kom nordvästen och drog bort dimman. Muren fick igen
sina fönster, sina valv mot det fria, och det lättade. Nyet var klart
och lovade vackert väder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg
lustvandrade i månskenet och sågo ut som ett hjonelag av uråldrig
tomtesläkt, de där gnabbas om gröten och i trots av de hundrade
vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vänner.
Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mörkret med
fosforsken.
* * * * *
En vecka före auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt på
och bett honom komma. Ingenjören hade varit utsatt för en del
ledsamheter. Några berusade personer hade om natten kastat sten mot
huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med
Kroken! Ut med Kroken!--Vidare var det krångel med affärerna.
Abraham fann sin far blek och försagd men tämligen lugn.
--Ja, ser du, det har varit en del svårigheter. Men det är jag ju van
vid. Jag har varit ute på Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade
inga pengar. Han är ju lite snål, som du vet. Så har jag skrivit till
Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obeställbart. Ja,
inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har
varit min vanliga otur. Den har följt mig livet igenom, och den kommer
att följa mig i graven--
--Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns
närvaro.
Ingenjören fortsatte:
--Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min
otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt
skulle träffa--ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du
komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning.
Det räcker och blir säkert över. Åtminstone så mycket att Agnes kan få
en livränta. Louise är ju gott gift. Och du har din plats--
--Ja, ja, pappa, det blir nog så bra. Bara du låter bli att oroa dig.
--Nej, ser du, oroa mig gör jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke för
långt nu för oron. Jag har inte varit så lugn, sen lilla Marie satt där
på stolen.--
* * * * *
Abraham böjde sig i dörren och steg in i Björkenäs' sal. Han gick rakt
fram till Blenda och tog henne i axlarna.
--Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag
ser nog--Vill du inte hjälpa honom?
Utan betänkande svarade hon:
--Om du stannar--ja!
Då vek han undan.
Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.
--Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför
stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag
tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om
mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte?
Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?
--Nej.
--Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du
mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?
--Jo, jo, jo--
--Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet
en gång. Vad är det? Varför kan du inte?
Plötsligt rätade han på sig, och hans hjässa var nära taket.
--Därför att jag icke vill. Därför att jag icke vill vara fånge. Köpt!
Köpt! Köpt!
Hon stirrade på honom. Och brast i skratt.
--Å, du stolle, du slarver, du tok! Köpt? För pengar? Herre du min gud,
att vara så dum! Finns det någonting sådant som pengar? Det finns inte,
det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag.
Jag, som är listig och snäll, lägger mina garn och gör mina vackraste
konster. Du som är dum och stygg. River mina garn, och visslar åt mina
konster. Nej, kom!
Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med
famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och
föll på knä inför honom.
--Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får
inte, får inte!
* * * * *
Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen
upplyste rummet. Och nu låg taket över honom. I det vita, svaga, ovissa
skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse
för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom.
--Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig
lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt
långsamt ögonen och andades djupt.
--Här luktar, sade han.
Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt
böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp
ventilen.
Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart
nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad
av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande
ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det
klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.
Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken.
Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.
Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över
henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.
--Nu kommer du aldrig igen, sade hon.
--Jag vet icke.
* * * * *
Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen.
Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna,
sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här
trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den
stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på
mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom
handen.
--Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen
med en hostning och upprepade: Såg ni mig?
--Ja, sade Abraham.
Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.
--Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har
vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro
taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag
har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har
länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men
jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.--Nå, nu har jag
kommit på andra tankar.
Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham
kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam.
Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.
--Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag
har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt
fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det
till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju
gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag
är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung,
ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag
stannade.
Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.
--Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll
mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp--Men jag var sannolikt
icke nog dum att hoppas länge--
Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så
snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är
en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag
kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.
Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den,
han talade med.
--Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får
ta det, hur ni vill.
Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall
aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller
kvinnor. Vissa kvinnor.
Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna
kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni
förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i
tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.
--Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt
klumpigt som tack!
Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det
vita månskenet.
--Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då
förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för
tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns
endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på
resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta
varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra,
därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor
hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora,
främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som
förenar oss människor, främlingskapet.
Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under
min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.
--Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men
er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade
bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga
Lagerström till chef. Det är en duktig karl.
Men à propos! Er far är väl kry?
Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och
Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.
--Hur så? Vet ni något?
--Vet--nej men--Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll.
Jag dröjde en stund--ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund.
Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det
i fars fönster.
Abraham stod ett ögonblick orörlig. Tankarna snurrade runt, vecklades
upp med drömmens hisnande fart. Och hastigt och obönhörligt verklig som
i en mardröm kom vissheten.
--Då är han död! skrek han. Och utan att höra den kloke varulvens rop,
med handflatorna hårt tryckta mot tinningarna, rusade han över nätet av
skuggor, över gårdens gnisslande grus, rusade ned genom allén mellan
rader av höga, tysta, silverglittrande popplar.
6
Så länge Abraham sprang, var det icke svårt att hålla tankar och ångest
borta. Men han kunde icke springa hela vägen från Björkenäs till staden.
Och då han saktade farten blev hjärtats arbete tungt, ojämnt och
smärtsamt, ådror i tinningarna sprutto till, pressade på ett smärtsamt
sätt och bultade, över hela kroppen kändes stickningar och sveda, som om
han burit en skjorta av nässlor. Andedräkten pressades het och svidande
ut och in på ett krampaktigt och smärtsamt sätt. Benen voro stela och
nästan okänsliga som efter hårda slag.
Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet
tyckts deltaga i flykten. De vita månstrimmor, som randade vägen, hade
svängt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba,
tysta kolonner. Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en
plötslig vindil.
Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg
den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga
slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som
han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med
rötter och stubbar var omöjlig.
Det blev klart för honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han
stannade, tvekade, om han icke borde vända om för att hämta sin ridhäst.
Men han var redan för långt från Björkenäs. Han började åter springa,
höll ut i fem minuter och måste sakta på nytt.
Och under tiden rörde sig tankarna i en sluten, trång krets. Ord för ord
upprepade han samtalet med fadern, dröjde i varje mening, sökte och
tydde.