--Det är hon, sade Gusten och grinade.
Och rösten sade:
--Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har
levat utan Gud--
--Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade
han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten
Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och
mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart
skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i
halsduken glittrade faster Mimmis nål.
--Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt
huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu--hon dillar om
Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men
inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över
gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man
nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på
teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.
Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och
Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.
Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:
--Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes
force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till
Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte
bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!
--Är det det, han vill?
--Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor,
för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit
honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra
affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna
fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än
Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna
från vår sak. Det ska han. Annars--
--Annars?
--Ja, det blir min sak.--Där har du henne.
Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg
endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han
sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde
runt med henne, släppte henne. Och kysste.
--Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går
på biografen. Akta er för Aposteln!
--Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.
--Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på
Backarna?
--Ja.
--Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är
det inte roligt?
--Jo.
--Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag
ar här?
--Jo, jag är glad, sade Elsa.
--Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han
var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över
Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han
taget och hon drog sig åt sidan.
--Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?
--Ja.
--Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja.
Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.
--Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av
jubel och triumf. En martyrs triumf.
--Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du
skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du
vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna.
Kan du lova det?
--Ja, svarade hon utan betänkande.
--Då är allting gott och väl, sade Abraham. Han kände med ens, att han
var trött. Att det var lönlöst att fortsätta. Alla dessa ja hade berövat
honom modet.
Mörkret var tätt, men vägen låg som ett gråvitt band. De gingo på var
sin sida om hjulspåren, då och då snävande över grushögar. Vinden
spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna.
--Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra
stund efter alla de andra.
--Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt.
Och så var det Evelin.
--Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag
hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård! Och jag
trodde, du skulle bli glad åt det. Jag har gått och tänkt på det länge,
ser du. Men jag skrev ingenting, för jag tänkte överraska. Det är roligt
att överraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina
brev ha varit så underliga. Ända sen i våras. Jag visste inte riktigt,
var jag hade dig.
--Jag har gått igenom så mycket.
Abraham strök henne över kinden.
--Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake på
köksfönstret, minns du det? Vänta här ett tag.
Efter en stund kom han ut på kökstrappan.
--Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.
--Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll
kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade
rakt ut i mörkret.
--Nu tar jag dig!
Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.
--Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du
behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du
tror, att du kan bo här. Med mig.
Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.
--Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad
över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon
skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.
--Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte
heder av städningen.
I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför
kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och
några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv,
för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i
ljusskenet från lyktan.
Elsa hackade tänder.
--Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och
stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då
trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev
hon stående vid fönstret hela natten--
--Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig
människa. Han hade det så fint som en mamsell--
Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på
granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter
begravningen.
--Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först.
Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.
Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna
dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt
stönande, som liknade en suck.
Abraham svängde sig ut genom fönstret.
--Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring
husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.
--Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan
bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det
bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och
tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och
bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.
--Säg, liten--tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så
glömmer du--det andra.
Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.
--Elsa--tror du inte, att det blir bra så.
--Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.
Och hon upprepade, snyftande, bedjande:
--Om du kommer till oss.
--Till oss?--Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?
Härpå svarade hon icke.
Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han
på knä och friade patetiskt:
--Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och
lust--eller åtminstone det senare.
--Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i
rösten, varken lycka eller sorg.
* * * * *
Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god
natt--
Nu drev han omkring. Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på
måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han
ville--ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga
figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka.
Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars
steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov. Blekängens
älskande par hade skilts åt eller funnit någon fristad. Sammankomster på
mörka gårdar och i portgångar hade upplösts. Tre Remmares lykta hade
slocknat, likaså Krokens lampor på Storgatan. I hörnet av
Garvarebrunnsgränd dröjde en krogkund, oviss om den rätta vägen och
osäker på sig själv.
Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle
bygga och bo på Backarna. Abraham stannade mitt framför honom. Men
Andersson vinkade högtidligt avvärjande.
--Bara--bara--ur vägen--en smula--godhetsfullt--om jag får be--
--Vart ska Andersson gå?
--Vart sa herrn?--Vart--vart--fan--Till himlen. Ser herrn. Jag går till
himlen--vart jag går--ser herrn--men--det är en förbannad
trängsel--godhetsfullt--ur vägen--
Och Abraham gick ur vägen.
Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande
konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl
uppdragen klocka, ställd efter tornuret.
Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade.
Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en
skugga på andra sidan körbanan.
"Jublets" stämma, svag och hes om dagen, svällde ut om natten, tilltog i
styrka och klang för varje lykta som släcktes.
--Vem är du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem är du,
att du kallar mig en idiot? Är det jag, som skall bygga på Backarna
eller är det den tokige Krokus, din svärfar? Lämna mig i fred. Lämna
hela stan i fred! De brott mot sjätte budet, som av evighet äro bestämda
för denna stad och denna natt äro redan begångna. Eller begås i detta
ögonblick. Tänk det! Och gäck i frid till den rättfärdiges sömn.
--Det är Jublet, sade konstapeln. Så här dags är han lite svinaktig av
sig--
Konstapeln smålog välvilligt förlåtande, och Abraham svarade med ett
sömnigt leende.
--Titta, nu ska Aposteln fösa in honom.
Aposteln hade trängt honom upp på trottoaren och drev honom med
flaxande vingar allt närmre trappan. Men långa svängande armar
försvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig
baklänges uppför de tre trappstegen. Avskedsorden kommo gråtmilt och
klagande:
--Lämna mig i fred, Saulus Paulus från Mesopotamien. Du är en hund. Och
jag ensam är rättfärdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat,
min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag
ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred.
--Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.
Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet.
Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och
förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck.
Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom
konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb
eller av kyla eller av lyktans sken.
Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra
trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och
vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag
vill hem och sova.
Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han
åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.
--Är det herr Krok?
--Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.
--Jag är sannolikt icke igenkänd?--
Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken.
Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte,
nickade, blåste ut stickan.
--Jo, sade han. Jo för all del--
--Verkligen--det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet--
--Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.
--Gott. Då vill jag gå rakt på sak. Var det inte herr Krok som för
ungefär en halvtimme sedan kom ned från Backarna? I sällskap med ett
ungt fruntimmer?--Ja, för resten, det vet jag. Nu vill jag endast fråga:
Står herr Krok i något förhållande--jag menar något närmre
förhållande--till den unga kvinnan?
Svarar jag med käppen, tänkte Abraham, så går det bara ut över Elsa. Den
där kan nog konsten att ta heder och ära av folk.
--Fröken Sörman är min fästmö. Är ni nöjd?--
--Nej. Inte förrän ni besvarat ännu en fråga.
Här gällde det att bevara fattningen. Abraham gömde käppen bakom ryggen
och gäspade fram ett långdraget:
--Lååt höra--
--Vill ni komma till oss?
--Till vem?
--Till Kristus!
--Ååå, suckade Abraham. Han knäppte upp rocken, tog fram klockan--
--Är det inte bra sent för en omvändelse?
--Snarare för tidigt. Herr Krok är för ung och för oprövad för att
tillfullo inse religionens enorma betydelse. I det hänseendet är Elsa
Sörman bättre lottad. Det är skada--
--Ja--Var det annars något?
Främlingen betänkte sig ett ögonblick.
--Herr Kroks far har ett projekt. Ett stort projekt. Men det är
vanskligt. Varför vänder ni er inte till mig?
--Säg det!--Annars något?
--Ja. Jag skulle vilja träffa herr Krok--
--På Tre Remmare? föreslog Abraham. Han satte nyckeln i låset och
öppnade porten.
Nu fick du, så att du teg, tänkte han.
En varm, whiskydoftande pust strök över hans kind, han kände läppar
snudda vid sitt öra.
--Herr Krok kommer nog till oss. I Kristus är det kärlek, bara i
Kristus. Kom till oss, kom till oss!
--Dra--
Häftigt och hastigt förde han armbågen bakom. Utan att träffa.
--Godnatt, herr Krok, godnatt! kom det mjukt och milt ur mörkret. Då
brast Abraham i skratt.
--Sov så gott, herr Hagelin, sov så gott--
Han skrattade för sig själv, där han gick uppför den mörka trappan. Han
ville icke upphöra att skratta. Det var således rätt och slätt en löjlig
person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting
annat.
Han skrattade, till det blev alltför tröttsamt att skratta. Kom till
oss!
--Kom till oss, hade Elsa sagt.
2
Den sista april blev en märkesdag i Blekängens historia, fullt jämförlig
med den marsdag, då Bethania-Larssons hustru knäföll på Zions estrad och
sålunda tillkännagav zionisternas och Benjamin Hagelins seger.
Den sista april bildades bolaget, konstituerande bolagsstämma hölls å
Broms & Kroks kontor, minimikapitalet, fyratiotusen kr., inbetaltes, och
den väldige Abraham Björner åtog sig att snabbt och billigt besörja alla
lagliga formaliteter.
Underrättelsen härom fördes till Blekängen av smeden Andersson. Dagen
till ära bar han svarta kläder och svart hatt med krusflor. Krusfloret
härrörde sig från hustruns begravning för fem år sedan och kunde icke
bortsprättas, emedan hatten hade en reva under floret. Smedens mor,
madam Andersson, neg och titulerade honom "herr ledamoten", ty han var
verkligen styrelseledamot. Och smedens barn letade i rockfickorna efter
begravningskarameller, men de funno ingenting.
--Nej se, det blev ingen förtäring, upplyste smeden, virade in sin hatt
i gamla Nyheter och lade den i skåpet. Men herrarna va fan så hövliga.
Ja, ja, när en kommer med femhundra riksdaler--
--Jesses, Andersson, han fick väl kvitto?
Andersson vecklade upp sin näsduk och förevisade kvittot. Men Anderssons
barn grävde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson
för skams skull tagit ur mun.
--Hur blir det med hyran? frågade madam Andersson.
--Jo se, jag har tingat halva tunnlandet söder om björkarna, och det lär
ska bli tjugu riksdaler om året. Men så får en ju lån till virket och
sånt och det blir räntor förstås--
--Hur mycket blir det, Andersson lille?
--Ja, det vete fan. Men det är klart att när som en lånar av sitt eget
ägandes bolag så blir det rabatt, de kallar. Och för resten har
ingenjörn lovt att hålla rejält taklagsöl för var eviga stuga, de får
under tak. Så det blir ju alltid en kostnad mindre.
Men madam Andersson, som hade kommersiella insikter, frågade om det
skulle bli någon utdelning på aktierna.
--Det ska det väl bli, brummade smeden, tog tuggbussen från sin son och
krängde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt förstås, för då går det
åt helsicke.
--Herre jesses! skrek madammen.
--Äsch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt så får en ju utdelning i
konkursen. Så det smäller lika--
Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson över Blekängen. Här och
där lade hon till men tog sällan ifrån, varför det allmänna välståndet
så småningom tog allt större och präktigare former. Grisen växte till en
premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko.
Blekängsmadammerna, som hört sina mödrar tala om Backarnas kommande
härlighet, såg det som en profetia, nära att gå i uppfyllelse. De
ställde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins välsignade
verksamhet. Och de väntade otåligt, att profeten skulle predika en
allmän utvandring till det förlovade landet. Men profeten teg. Han
omvände Bethaniakvinnor och hade icke ord för världsliga angelägenheter.
I staden på andra sidan Garvarebrunnsgränd, de burgna borgarenas stad,
möttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med
underliga ingredienser. Ordförande Julius Krok. Vilken hederlig borgare
mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgränd hade icke någon gång i sitt
liv dragit Julius Krok vid näsan?
Verkställande direktör: Gusten Sörman. Rabulisten, son av en tjuvstryk.
Den!
Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden
Andersson, gammal Blekängsbo, hederlig och dum.
Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nästan det värsta, ty det
var rena, rama slöddret. Sörmans stallbroder, en grovarbetare utan fast
anställning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhöra någon förening,
frireligiös utan att tillhöra någon församling. Döpt till Enok Ebenezar,
sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i
Blekängsbäcken.
Om denne Ohlsson visste man med säkerhet ingenting, men man anade både
ett och annat. Modern hade dött på fattighuset, fadern antogs vara
doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid
hjälpt honom, och varför skulle han ha hjälpt honom, om han icke hade
varit tvungen? Gammalt folk med gott minne påstod, att Ohlssons morfar
varit plåtslagargesäll och son av en sadelmakargesäll. Nämligen just den
sadelmakargesäll, som för bortåt hundra år sedan tog livet av änkenåden
Siedel genom att antända Backarnas uthus.
Sådana män sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hälften tecknat av
fyrtiotvå arbetare, andra hälften av ingenjör Krok, brukspatron
Hyltenius och doktor Roth, som fått en aktie till skänks, därför att man
ville ha en stadsfullmäktig i styrelsen.
Och detta bolag skulle köpa egendomar, bygga hus och bedriva lantbruk.
Och lantbruket skulle skötas av Abraham Krok, pojkvaskern, icke torr
bakom öronen.
Såtillvida var staden ogynnsamt stämd mot det nybildade bolaget. Men å
andra sidan fanns det människor, som hyste medlidande och en viss
aktning för dessa tokar. Och det fanns unga damer, som tyckte att
Abraham Krok såg ut som en "fältherre". Likheten låg kanske endast i den
omständigheten, att Abraham red, vilket icke var vanligt där i staden.
Han red på yngsta fabrikshästen, som var femton år och tämligen spattig.
Summa summarum: staden väntade ingenting gott av bolaget men heller
ingenting ont. Drätselkammaren hade avstyrkt utdragandet av vatten-,
gas- och avloppsledningar till Backarna. Och därmed var företaget
reducerat till en privattillställning, som möjligen skulle komma att
bereda stadsborna ett gratisnöje.
Julius Krok sökte ett lån på hundrafemtio tusen mot inteckningar i
Blekängen. Men Bethania-Larsson, byggmästare och bankdirektör, hade
vägrat utan närmre motivering. Således ingen risk på något håll. Lille
Krok skulle göra kullerbytta. Och staden skulle se på.
* * * * *
Första maj måste ingenjören hålla sig i sängen. Han var förkyld.
Influensa, påstod doktorn. Men fröken Agnes, som hade en skarpare blick
för tingens sammanhang, sade:
--Tänk, i går tog pappa första steget för att ruinera oss allesamman.
Och i dag ligger pappa här. Om det ändå kunde vara en varning för
pappa--
--Nej tack, sade Julius Krok och drog täcket över öronen. Det kan det
inte vara. Men om Agnes vill vara snäll och skicka hit Abraham.
--Och Abraham kom.
--Jo du. Jag ligger och tänker på ensak. Jag tror, att Björner driver
med oss. Han drar ut på tiden och det blir inget köp av. Nu lär fru
Hyltenius ska sälja Klockeberga till greve Bergfeldt på Rogershus. Du
ska få se--
--Jag rider dit ut. Ögonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har
varit i håll med Björner. Det har Louise berättat, och det förklarar
saken. Aposteln lär vara i full verksamhet. I går hade han Larsson hos
sig. Och en till--
--Vem då?
--Tja, det vill hon inte säga. Den lilla stackarn har ju blitt så--Men
nu rider jag till Björkenäs.
Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre,
svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen
i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen
bli någonting av.--
Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av
hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka.
Men det var icke Elsa nu längre.
Brukspatron kom ut i förstugan och sträckte fram sin kolossala, köttiga
hand. Abraham blev generad, rodnade.
--Träffas hennes nåd?
--Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick också ut och ställde
sig på trappan. Han hade utsikt över sjön, som låg stilla och svart
mellan gröna och grå stränder. Han kunde se ända upp till jaktstugan i
skogsbrynet. Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven.
Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg
till sin stuga.
Abraham undrade, om han möjligen stört varulven.
Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade
omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom
fönsterna, riste på huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och
lyfte på luvan.
--Herr Krok?--Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling.
--Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några
riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni.
--Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås.--Jaså,
första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år. Men hos salig
baron på Rogershus var jag i modiga tjuguåtta år. Så det är ju inte
underligt, att hennes nåd vill unna mig lite ro på gamla dar. Och för
resten är det ju inte mycket med mig. Det är nog så, att när man blir
gammal, så kommer man på sophögen. Ungdomen ska ju fram, förstås--
Abraham rodnade.
--Ja, inte tänker jag ta herr Hallings plats inte--
--Nej, det förstås. Å nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok,
det är alltid så mycket som en början. Att få gubben så nätt åt sidan
lite. Ja, för all del, för all del, här står jag och sladdrar.--