1
Abraham kom med morgontåget, ingenjörn och Elis Eberhard voro nere vid
station för att möta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var
morgonklar, vårklar, lyste starkt och avslöjande. Elis Eberhards ulster
sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna.
Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och
den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av
en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun
liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen.
Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och värdighet gjorde
ingenjören en vacker figur. Krusflorsstormen och den långa svarta rocken
av tjockt kläde ökade alla dimensioner. Ingenjören såg prydlig ut.
Han tog sin son i famn och välkomnade.
--Ecce homo, sade Jublet. Han som skall göra't!
--Vad ska han göra? frågade ingenjören och rynkade pannan. Sent hade han
kommit till makten, och han ville icke lämna den ifrån sig i brådrasket.
Icke ens till Abraham.
Men Jublet, som behövde ett stöd, tog sin unge vän under armen, hasade
framåt i sina galoscher och talade:
--Egentligen är du min son lika mycket som den där lilla tokens. Ty hade
icke jag i tid och otid uppmanat honom att sätta en son till världen, så
hade din existens vid det här laget varit problematisk. Men jag hade
gett mig fan på, att släkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi
Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrätt till den här staden. Vi ha levat
här i mer än halvtannat sekel. Och det är ett storverk av tålamod,
ihärdighet och galenskap. Utbölingarna beundra och förakta oss--
--Det vet jag inte av, sade ingenjören.
--Nej, för du är en okunnig liten narr och till på köpet millionär. Men
jag, som läst alla faster Mimmis följetonger åtta gånger framlänges och
två baklänges, jag känner människorna. Jag känner utbölingarna. De älska
och förakta oss, därför att vi äro gamla och kuriösa och ofarliga. De
vill trä upp oss på nålar och sätta oss i glasskåp. Men nu, min Krokus,
nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hämnare. Må faster
Mimmis ande omsväva dig, min gosse. Det var ett djädrans så duktigt
fruntimmer.
--Å, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smålog medlidsamt.
I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln
flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.
--Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du
här att göra?
--Hur mår Louise? frågade Abraham.
Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner
rullade fram och vidrörde Abraham.
--Öh, öh, öh, unge man har vuxit.
--Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då
denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt
folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!
--Öh--skäms--
* * * * *
Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna
punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och
smålog och sade:
--Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl
andra--
Abraham kastade rocken över axlarna och rusade utför trappan, just som
han sköt upp ytterporten, tändes Krokens lampor. Och i alla gatans
lyktor, en lång fil från öster till väster, slogo lågorna ut som
blommor. Abraham gick österut över storåbron, över Karlstorget in på
Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, präktiga hus men glest
befolkad. I numro fyra bodde Sörmans.
Hon är naturligtvis inte hemma, tänkte Abraham. Och gumman är döv och
hör inte, när jag knackar. Hade varit bättre att gå till bönhuset med
detsamma.
Han tog i dörrlåset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet,
som även var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.
Därinne tassade fru Sörman av och an. Hon hade synbarligen brått, men
Abraham kunde icke få klart för sig, vad hon gjorde. Antagligen städade
hon, jämkade på möblerna, dammade. Hennes rygg var krummare än någonsin,
huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått
omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår.
Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han
trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det
Elsa som önskas?
Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade. Då
Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en
misstänksam sidoblick.
--God afton, skrek han. Va fru Sörman gör fint!
--Brudgummen varder kommande, sade fru Sörman och fortsatte. Av Gustens
brev hade Abraham inhämtat tillräckligt för att förstå, hur landet låg.
Brudgummen i fråga var icke Abraham Krok utan Jesus.
--Är Gusten hemma? skrek han.
Då stannade gumman.
--Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå
ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt,
jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska
det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får
herrarna ångra sig!
Abraham avbröt:
--Var är Elsa?
--Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.
--Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.
--Hu! kved fru Sörman. Bethania--hu, hu, hu, hu--
--Ja tack, då vet jag, sade Abraham.
Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över
Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod
kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.
--Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?
--Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.
Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt
blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner.
Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande
skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av
Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i
rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar,
trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.
Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt
upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och
stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros,
som prunkade på gardinens gråblåa fält.
Därinnanför hade Elsa stått, naken.
Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke
särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en
postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder--sannolikt efter
någonting levande.
Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över
Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast
några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från
buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro
befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter.
Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en
stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.
Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.
Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det
lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre
Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och
en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som
alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar
hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.
Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men
med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu
obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av
färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset
ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.
Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde
son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion.
Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han
om och om igen de första orden i en psalm:
"Jag går mot döden, vart jag går,
min väg må vara banad eller svår--"
--Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.
--Inte, sade smeden. Då får jag däng.
Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra
orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln
måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade
strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar.
Zionisterna gräto.
Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett
fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till
Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och
därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer
underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade
Satans välde på jorden fått en sådan törn.
Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin
Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan
sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter
en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och
buro bort henne.
Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse
var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som
nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och
Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom
salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i
bitter fiendskap.--
Efter Evelin kom Elsa Sörman.
Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt.
Predikanten öppnade sin famn.
Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att
höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte
han på Gusten, som var blek och grinade illa.
--Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu
göra?
Abraham skakade på huvudet.
--Jag får väl tala--tala med henne--