--Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara.
Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin
nål, sitt garn och sin stramalj på golvet.
I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men
tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon på
nytt. Redan första sängdagen lät hon kalla till sig Abraham Björner.
Han satte upp hennes testamente.
När Aposteln hörde talas om ett testamente blev han ifrån sig av oro.
Han hängde sin svärfar i rocken.
--Om svärfar ruinerar oss, så lovar jag--Svärfar är ju besatt av en fix
idé, svärfar är ju sinnessjuk. Jag ska låta sätta svärfar under
förmyndare.
På nionde dygnet övergick lungkatarren till akut lunginflammation.
Abraham eftertelegraferades.
Barnen voro samlade i sängkammaren. Julius Krok stod på knä i sin säng
och stödde den sjuka med kuddar. Fru Marie lät Abraham taga fram
testamentet ur byrålådan.
--Jag har gett pappa allt, vad jag äger, sade hon. Jag tror inte, att
någon av er, barn, har någonting däremot. Men jag vill, att ni ska
teckna på, att ni godtager testamentet. Paulus skall också teckna på.
Det blir kanske svårt för dig, Louise. Men det är så skönt att veta, att
det inte blir bråk efter en--
Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham
skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjören viskade i hennes öra.
Hon skakade på huvudet.
Efter en stund sade hon:
--Stackars lilla Louise.
Abraham gjorde en rörelse. I detsamma öppnades dörren, och lektor Holmin
steg in. Han var vit. Några ögonblick sökte han efter papperet med
blicken. Han gick hastigt fram till byrån och skrev sitt namn. Utan att
se på den sjuka och utan att säga ett ord gick han ut.
Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han låg på knä vid bädden
och rörde sig icke. Hostanfallen kommo tätt men blevo allt svagare.
Sjuksköterskan och doktor Roth alternerade i vården.
Klockan två satte sig fru Marie upp i sängen. Då hon såg doktorn framför
sig, sade hon:
--Nu skall ni gå.
Hon böjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina händer.
--Du får inte tro, att jag någonsin missaktat dig, sade hon. Jag har
alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig från det dagliga
släpet. Därför fick Lagerström sköta affärerna. Det skall du nu veta
innan jag dör.
Julius Krok sade:
--Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut
som en ung flicka.
--Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade
sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter
blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes
händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.
Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var
häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första
dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud
ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd,
att någon skulle störa dem.
--Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag
vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är
mig nog.
Efter en stund sade hon:
--Giv mig en kyss.
Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att
hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.
--Varför gör du så? frågade Julius Krok.
Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne
bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.