Julius Krok var icke någon praktisk människa, och denna allmänt kända
omständighet var måhända orsaken till, att han i sin ålders sextiotredje
år beslöt att uppträda som praktisk samhällsreformator. I hemlighet hade
han länge burit en reformators fröjder och lidanden. Den en gång mjuka,
svarta mustaschen hade under långa timmar av socialt tänkande tuggats
till styv, brungrå borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om
förvåning inför samhällets opraktiska och orättfärdiga organisation. Och
de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns
rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar
i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet.
Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva
de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga
debatterna.
Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk,
fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han
själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva
kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle
först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för
arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men
bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En
förvaltare--Abraham kanske--skulle odla Backarnas och Åstorps
hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast
anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i
lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som
nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och
gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.
Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för
ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den
mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty
naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.--
Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens
tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och
madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som
skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var
sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde
icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och
sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den
ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden
för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka
trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av
aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för
de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden
skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt
uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.
För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon
lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två
år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något
bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty
husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan
tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört
att sluka kapital.
Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start.
Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll.
Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande
taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från
Broms' verkstad, Larssons tegelbruk--det var ju fråga om
filantropi!--och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades
av staden.
--Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes
i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.--
Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt,
lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte.
Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och
ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.
När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis
Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu
en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och
under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade
meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig
framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem
därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt
mod.
Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting
liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter
punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var
tomt, somnade han definitivt.
Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken
från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå
ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud
taget: ett uttryck.
--Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina
arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig.
Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen
menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer
och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade
likväl varit det, att de aldrig realiserats.
När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig
förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru
och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:
--Du är bra snäll, Marie.
Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin
lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i
tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:
--Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna.
Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en
arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och
grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men
det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte
rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker
på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.--
--Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag,
någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför
att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat
förverkliga allt det där. Med vinst till och med.--
Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått,
att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.
Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast
var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström
kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt
och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han
leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen
orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.
Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke
mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd.
Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den
kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma
skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han
någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken,
drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det
var icke alltid, hans hälsning besvarades.
Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade
ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande
kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke
någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram,
mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att
gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och
hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett
och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den
lilla kroppen jämrade.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina
knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har
kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på
så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade
runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han
somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande
stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.
Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin
vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en
sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som
är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig
mening i livet.
--Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i
öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en
hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod.
Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp--
Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade
förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin
gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra
ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse
mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som
liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och
kläder dem--
Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av
sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd.
Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i
päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den
slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast
pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans
järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid
guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt
fattigt folk gav han pengar, när han hade några.
Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då
sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin
hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne
funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder
lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik
syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.
För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande
och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och
förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att
självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var
däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som
gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja
den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade
tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta
arbetet i gång.
Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen,
ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok
som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra
av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de
upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.
Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En
tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och
hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och
Åstorp.
Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade
upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr
ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde
han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick
tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille
stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande
med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då
emellan med ett uppmuntrande rop.
--Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!
--Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han
pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan
den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.
--Ja, se det är ju min hustru--
--Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår
förespråkare?
--Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus
homme d'affaires--Om ingenjörn ville precisera litet--Kanske först bilda
bolaget och giva ett anbud?
--Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade
och gick.
Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden.
Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till
epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.
--Nu ska bror hjälpa mig.
--Va' då? Är Marie sämre?
Krok skakade otåligt på huvudet.
--Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat.
Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag
Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till
stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov
att hjälpa mig.
Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.
--Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle
jag ta till kniven.
--Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.
Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av
sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in
händerna.
--Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt
röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser
fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.
--Du kan tala med folk.
--Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons
hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när
Larsson måste sänka hyrorna.
--Bror är allt bra cynisk.
--Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du
vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till
hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer
honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige
Abraham Björner.--Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna
här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en
tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med
honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.--
--Abraham Björner tar inte mutor.
--Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som
gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte
näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För
Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och
anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.
Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula
för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar.
Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och
stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade
tämligen hörbart:
--Den fan är full.
Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i
salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med
händerna och sade:
--Marie, jag är trött. Jag är--jag är ledsen.
--Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören
gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid
fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla
snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören
gnuggade ansiktet med handflatorna.
--Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.
--Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.
Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit
äppelkaka.
Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var
vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga
efter "projektet Backarna".
Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll
förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:
--Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen.
Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid.
Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning,
skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse.
Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och
den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.
--Mamma då?
--Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det
lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn
förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i
kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta
över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan
vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.
--Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i
varje vrå.
--Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är
ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!
Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte
sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.
--Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har
slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju
den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk
efterkurs för dig. Och sen få vi ju se--
--Och Backarna?
--Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan
opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla
pappa.--Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare.
Mycket olycklig.
--Nå, hur går det då?
--Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.--Hur är det med dig
själv, min gosse. Du ser--du ser tungsint ut. Har du talat med--med
flickan?
--Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där
talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det.
Jag tror, hon får griller i huvudet.
--Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att
hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så
förfärligt glömsk nu för tiden.
Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt
över pannan.
--Lovar du det, pappa? Är det säkert?
--Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han
rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig
sak.
Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.
Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig
person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.
Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och
traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa
snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var
grå, tung, rå.
När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände
häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför
Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en
fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben
och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som
epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och
Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om
Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham
Björner var en levande avbild av bronsgubben.
Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum
och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med
kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning
om skuggan och började grymta:
--Öh, öh, öh, öh--
--Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok
närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en
långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen
över axeln och frampressade ett hest, tjockt:
--Den du! Tusan hakar!
--Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner
uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage,
som var mjuk och varm.
--Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och
ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa
till, va?
--Vem har sagt det?
--Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte
ge sig in på såna äventyr, inte.--
--Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag--
--Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också
stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig
Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe
lille, det är skoj--
Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv.
Ska han lära mig hederlighet?
Men högt sade han:
--Jag har talat med brukspatron.--
--Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som
mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop--jo
bevars. Men som kommunalman och hederlig karl--
Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I
sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få
förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.
Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den
under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris
snus, sade han:
--Får det lov att vara?
Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade:
--Öh, öh, öh--
--Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig.
--Öh, öh, öh--fortsatte häradshövdingen.
--Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli,
när bror behagar.
Han stoppade in plånboken och knäppte rocken. Björner upphörde att
grymta, han sade:
--Jag tror, att kusin vill muta--
--Mutor eller arvode, hur som det behagas.
Då började den stora magen gunga, sakta till en början, så småningom
ökande takten höjdes den och sänktes, gled upp och ned. Och det sorlade
och gluckade i det väldiga innanmätet.
Är han glad, undrade ingenjören, eller arg?
--En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria
luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är
Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går
inte.--
--Nå då så.
--Hör nu--hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk
väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag
ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har
redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag,
så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode--
Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa,
återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok
klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han
mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men
mer stolt än skamsen.
Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:
--Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var
knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en
stått i timmar.
--Är det herr Hagelin?
--Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på
Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!
--Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt
arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.
--Varmed kan jag stå till tjänst?
Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.
--Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror
kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma
fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men
den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu
är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare.
Eller om det nu var Sörman--
--Ja, det är ju glädjande. Och sedan?
--Sedan--Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till
sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn,
så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har--
Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin
skinnluva.
--Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se,
nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska
säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl
karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har
haft affärer förr--fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon
människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är
allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av
honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så
fattiga, vi är så fattiga--
--Jag säljer hellre till stan.
--Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi
röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte
vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson
är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de
stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen.
Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister
allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp?
Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som
säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv,
det!
--Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?
--Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis--
--Tänker herrarna riva och bygga nytt?
--Inte, inte, det blir för dyrt--
--Ja, då säljer jag hellre till stan.
Då spände skomakaren ögonen i honom och höjande sin valkiga hand, sade
han med mäktig fast gäll stämma:
--Nu ska han höra sanningen, lilla människa. Står han med oss, så står
han med Jesum Christum. Men står han med Bethanisterna, då står han med
djävulen.
--Jag står på arbetarnas sida, sade Julius Krok.
--Då står han allra sämst, sade Hagelin, vände och gick.
Äntligen fick ingenjören en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade
brusat ikring honom, och han var matt och yr och knäsvag. Men han var på
samma gång mycket stolt. Och med lugn värdighet trädde han in till sin
familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa
klunkar.
--Marie, nu kan jag berätta en nyhet. Jag har två bud på Blekängen. Ett
från staden och ett från Hagelinarna.
Förvåningen var stor, och ingenjören kunde icke neka sig en triumf.
--Ja, jag tror knappt, att Lagerström skulle ha skött saken bättre.
Fröken Agnes frågade, vem som givit högsta budet. Det var en förarglig
fråga. Ingenjören talade om vissa villkor, alternativ--
--Ja, men hur mycket bjuder de?
--Det är tills vidare en hemlighet.
--För pappa också? frågade fröken Agnes. Och sedan hon givit ifrån sig
denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjören drog en
lättnadens suck.
--Ja, kära Marie, och så är det en sak till. Jag har Backarna och Åstorp
på hand.
--Herre gud, Julius! Det är väl inte ditt allvar det där--
--Det där?
--Ja kära, bli inte ond. Jag trodde ju--jag trodde ju, att det bara var
någonting sånt där, som du gick och tänkte på--
--Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!
Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in
i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt.
Gudilov!
Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i
saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han
brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på
kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören
vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom
som bien till sin kupa.
--Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om
Backarna. Men det är omöjligt--
--Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi--
Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:
--Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg
disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom
ingenjörn först bör vända sig--
--Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och
körde hem. Ty det var middagsdags.
Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det
besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne
människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning,
ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet
Backarna".
Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom
Lisen in med kaffet och Nyheterna.
Under Senaste nyheter och med fet stil:
Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.
Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en
synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast
för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades
upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss
just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på
krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har
utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson
och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de
Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där
Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson
är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig
Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt
"fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet
avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade
papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson
ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat
sig sedeln.
När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände
han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för
ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade
tidningen framför henne, pekade och viskade:
--Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.
--Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle
herr Vickberg!
--Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna
fria! Det är nästan hemskt.
* * * * *
Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll
icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars
rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död.
Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det
här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig
bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne,
ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så
klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den
vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson
fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt
spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan
gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen
berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke
att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron--till herrar domares
förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät
sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad
historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens
godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.
Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen
tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av
försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat
och vän. Och domen överklagades icke.
Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete.
Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners
förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.
Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning.
När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast
han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok.
Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och
frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och
det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det
sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.
Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke
vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på
ett hyggligt och angenämt sätt.
Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka.
Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp,
och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula
tungsint ut.
--Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?
--Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.
--Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill
inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt.
Hon har sitt huvud för sig.--
Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du
ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas
ju förr desto hellre. Vill du?
--Ja, svarade Abraham.
Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den
såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett
privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till
en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande
droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna,
och han hade obehagliga förkänslor.
I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som
spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor
portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid
ingenjören.
--Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på
fotsacken. Det var ju i alla fall bra--riktigt bra i alla fall--
--Ja, sade Vickberg.
Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:
--Vad--vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?
Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över
sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och
ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt
in i ögonen och sade:
--Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman
endast har en utväg.
--Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på
Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?
--För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket
vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag
överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen,
som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu
har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig--
--Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände--
Men herr Vickberg sade:
--I det här målet är det inte rätten, som dömer--
Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg
Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på
gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade--
Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina
stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng
utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i
vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och
öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.
Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne
blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg
löftet, det högtidliga löftet.
Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.
Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum.
Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor
karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet
och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt
otymplig ut i de små rummen.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham
längtade ut.
Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt
Abraham.
--Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina
pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om
ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det
är hans skyldighet.
Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru
Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams
rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor
äro lättstötta.
--Och ingenjörn tänker köpa Backarna av oss? Ja, gärna för mig, om
Vickberg ger sitt samtycke. Priset får Björner bestämma. Men inte för
lågt, om jag får be.
--Det är för en filantropisk--började ingenjören.
--Ja, men jag hör inte till de filantropiska damerna. Varför sätter sig
inte den där unge mannen?
--Därför att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte
sitta stilla, för jag har min fästmö här på gården.
--Nej, du store! Vem är det?
--Ers nåds syflicka, svarade Abraham med betoning på alla tre orden.
--Ja, men vilken? Det är väl aldrig den religiösa. D.v.s. religiösa är
de båda två. Men den som är värst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge
herre. Jaså, är det Elsa? Nå, det var väl. Då ska vi genast ordna
förlovningskabinettet--vi ha ett särskilt rum för sådana ändamål--
--Gör er inte besvär. Jag går hellre ut i flygeln.
Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad för att tala med Vickberg.
Ingenjören vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina
planer. Och det blev afton.
När herrarna redan stodo färdiga för avresan, kom hennes nåd ut i
tamburen och sade:
--Hör nu, unge elev, vill ni tillåta en närgången fråga? Är ni religiös,
mycket religiös? Jaså, inte det. Ja, då bör ni i tid endera omvända er
själv eller också er fästmö. Två galna eller två kloka men inte en av
vardera sorten. Det är en syndig människas råd, men det är gott. Men
snälle ingenjörn, var har pojken fått sina rynkade ögonbryn ifrån? Ni
som är så mild--
Abraham körde. Ingenjörn sov. När de svängde förbi Backarna, ropade
Abraham:
--Nej, titta, pappa. Där står herr Vickberg i salsfönstret. Det ser ut
som om han vinkade åt oss.
--Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.
Ingenjören tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden.
Abraham såg honom stanna utanför fönstret, han såg honom böja sig ned
liksom för att bättre kunna se in.
Och plötsligt föll lille ingenjörn och blev liggande.
Abraham snurrade tömmarna kring björken och sprang. Men när han kom fram
hade ingenjörn redan rest sig på knä. Fönsterrutan var krossad och
Vickbergs hand stack ut genom hålet.
--Vad i Herrans namn är det, Vickberg? skrek Abraham.
Herr Vickberg rörde sig långsamt av och an. Men han kunde icke svara.
Han hade en snara om halsen och snaran var fästad i gardinstången.
Far och son förde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsförsöken
blevo utan resultat.
* * * * *
Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt
samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla
samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med
staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde
emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström
underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste
icke ingenjören.
Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie
sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga.
Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.
Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt
och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos
flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av
medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över
tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i
bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland
kvinnorna.
Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara
någon framtid att binda sig vid Backarna?
--Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.
--Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så
är det det, Julius--Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på
Björkenäs?
--Varför inte?
--Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när
det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru
Hyltenius--
--Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum
under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag
vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig
nog och så fästad vid sin flicka--
--Ja--ja--ja--, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att
förstöra hans framtid--
--Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han
talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i
blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn
och stramalj.
--Det var besynnerligt--ska man inte det?
--Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det
slår väl ut--
Då måste fru Marie skratta.
--Nej, käre, käre Julius, när tänkte du på din framtid?
Svaret kom kort, förberett--som om det hade varit färdigt många, många
år och nu äntligen måste fram.
--När jag trädde i förbindelse med huset Broms.
Fru Marie såg inte upp och nålen fortsatte oavbrutet sin bana fram och
tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok kröp ihop och blundade och
höll andan.
Slutligen sade fru Marie:
--Säg, Julius--har du aldrig tyckt om mig?