Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades
åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor.
Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.
Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på
vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses
tryggad, om det också måste anstå några månader med planens
realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter.
Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat.
Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen.
Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke
under femhundratusen.
Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik
man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström,
tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll.
Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid
från sin husbonde.
--Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod
i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig
avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var
Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig
skvallrade.
Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att
huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han
skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en
mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I
artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt
vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa
brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn
gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart.
Och det var åtalbart.
De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle.
Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända
upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden.
Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman
höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När
drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle
var försvunnen.
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru
Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an
sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista
dagar medelst allehanda spritvaror.
--Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina
möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt
droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på
tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och
sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig,
uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills
det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände--
Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.
--Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg,
prästafar, jag har sagt sanningen.
--Det är inte prästen, det är doktorn.
--Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa råttkungen på
mig. Men vasgo häkta mig, Lönrot lilla. Det är så slut, så jag liker
inte brännvin mera. Gå din väg--
Och Elis Eberhard, som icke trodde på någon timlig eller evig sanning
med undantag av förintelsens sanning, Elis Eberhard gick.
Men i Blekängskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant på
dödsbädden. Han skulle till och med i vittnens närvaro ha undertecknat
en bekännelseskrift. Och efteråt skulle Gusten Sörman ha tillkallat
doktorn för att få bevis på, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla
bruk. Men om han bekänt i brand-saken eller mord-saken eller i någon av
sina andra många "saker", därom voro meningarna delade.
Från Blekängen gick ryktet över hela staden.
Ingenjören ensam förskonades för alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig
till källaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes så
gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen skötte de husliga sysslorna
varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorgeår. Även Julius Krok
sörjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smågnolande sorg, ett
sällskap i ensamheten.
Fru Maries porträtt stod framför honom på skrivbordet. Ibland nickade
han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig
med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt
långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning,
som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och
stramalj.
Ingenjören snodde sin lock, kastade då och då ned några siffror på
skrivbordsplånet, sålde och köpte, alltid med förtjänst. Det var en lugn
och angenäm sysselsättning. Någon gång kunde det hända, att han såg
Backarnas krossade fönsterruta och herr Vickbergs framsträckta hand. Då
visste han, att skymningen var nära, tid att tända ljus.
Ibland kom Louise ned för att spela ett parti bräde. Det var också lugnt
och angenämt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog måste hon
avbryta partiet. Och det var förargligt.
Ibland kom fröken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framför sin far
och betraktade honom med medlidsamma blickar. När lille ingenjören
vridit sig några varv runt i stolen, öppnade hon äntligen sin mun och
sade:
--Kära pappa, de kommer alldeles säkert att lura pappa. Endera staden
eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles säkert.
--Jag tror inte det, sade ingenjören.
--Jo, pappa, Paulus säger--
Men då sprang ingenjören upp och gjorde en djup och sned bugning, som
var ett avskedstecken.
--Om Paulus vill mig någonting, så får han vara god och säga det själv.
Lektor Holmin undvek sin svärfar. Den ödesdigra dag, då Louise tvingat
honom att godkänna fru Maries testamente, hade varit alltför svår för
Aposteln. Han kände, att ett samtal med svärfadern måste sluta illa. Han
föredrog att bida sin tid. Men han förblev ingalunda overksam.
Tillsamman med byggmästar Larsson gjorde han en omvärdering av
Blekängen. De båda herrarna funno, att staden skulle kunna betala
fyrahundrafemtio à femhundra tusen under förutsättning att av säljaren
stipulerade villkor beträffandes gas, vattenledning och avlopp för
Backarna bortföllo.
Han talade med Abraham Björner och lyckades åstadkomma ett uppskov med
försäljningen av Backarna.
Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesmål, enligt vilket
bemälde Roth påstod sig hava hört framlidne betjänten Edvin Johnsson
vidgå det han hade gjort sig saker till mened i fråga om Petterssons
alibi.
--Karn är ju död, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade
papperet i plånboken.
--Johnsson är död, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat
Pettersson alibi.
--Bror är en skurk, en komplett fähund!
--Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor--
--Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag
har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med
berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör
sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.
--Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent
samvete--
--För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska
ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.
Men Aposteln sade:
--Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott
föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men
din far var en rabulist, som satte eld på stan--
Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru
Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då
först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns
förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde
bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck.
För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla
menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin
Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade
artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt
att draga i den tåten.
Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna.
Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med
den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att
bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin
hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så
var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig--
Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och
ringde på dörren.
--Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som
lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte
det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på
lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte
lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att
hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng--
--Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.
--Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med
Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För
se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara
vi få köpa så smått, så smått--
--Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan
i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter
bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt--
--Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.
--Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över
Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan
fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.
--Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig
skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i
förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.
--Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer!
Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är
det annars något?
Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt
stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.
--Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med
på ett hörn däruppe på Backarna.
--Såå? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invånare voro
minst hälften Hagelinare. Det var således ett betydelsefullt uppslag.
--Ja, se där det görs något gott, där vill vi ju gärna vara med. Men
först skulle vi väl höra lite om priset--
Då slog ingenjören linjalen i bordet.
--Hör nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar
bönder.
--Nej, det förstås. Se, jag ska säga, hur det är. Inte har en fattig
skomakare kunskap och talförmåga. Men se bror Benjamin--
--Honom vill jag inte ha att göra med.
--Nää, nä. Ja, jag får väl si att komma igen då. Adjö, adjö, lilla
ingenjörn.
Ingenjören skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte
sig på sängkanten.
--Hur är det med dig nu? Har du feber? Du har väl inte ätit något?
--Nej då, nej då. Jag bara dricker. Och ligger. Å, vet du, jag tycker
det är så skönt att ligga. Jag tänker på morfar, som gick och gick i
hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga något, innan
han dog. För det är bra skönt.
--Morfar dog på sin post, sade Julius Krok utan att mena någonting
därmed. Nå, vem ger fåglarna mat?
--Det gör Evelin. Hon har blivit så tyst och snäll, sen hon kom från
Björkenäs. För resten håller hon sig mest i köket. Jag tror att Elsa
Sörman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det låter ganska
vackert hit in.
--Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade:
--Vad då?
--Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder
och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt
eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu--
--Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.
Han röjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjälpte
till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som
ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:
--Titta bara. Allting går nu för tiden. Det är som om oturen vore
bruten--