Vid tiden för fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea
Rikes städer. Den räknade åtta fabriksskorstenar och fem fyravåningshus
och ett femvånings. Reflexionsspeglarna, som också kallas
skvallerspeglar, hade försvunnit och samtidigt hade ytterdörrarnas
fordom tämligen meningslösa lås ersatts med säkerhetskedjor, patentlås
och andra skyddande uppfinningar.
Fabriksbranden endast skärpte stadsbornas redan förut pessimistiskt
skarpa blick för den mänskliga naturens och denna världens ondska.
Tydligen var det här icke fråga om vådaeld. Branden hade varit anlagd
och man behövde icke vara särdeles gissig för att förstå, vilka händers
verk den var. De arbetslösa Blekängsborna hade krävt hämnd. Åter hade
Blekängen visat, vad den gömde på: tjuvar, mördare, osedlighetsnästen
och mordbrännare.
Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlöst. Av
tjugotre anhållna måste tjugotvå omedelbart frigivas. Den tjugutredje,
som icke var någon annan än Liter-Pelle, grånad i synden, kvarhölls
ungefär en veckas tid. Han tillhörde visserligen icke de avskedade
arbetarna, men han var allmänt känd som en dålig karaktär, rabulistisk
och ilsksint. Och det var ju icke otänkbart, att han mutats och tubbats.
Emellertid lyckades Gusten Sörman, galna Johnsson och några andra bevisa
Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det
uppvägde likväl de ännu svagare indicier, som förelågo. Och Liter-Pelle
återfick sin ställning som ett fritt, gatusopande fattighjon.
Kommissarien Lönrot utvecklade en rastlös verksamhet. Han sörplade
kaffegök med alla Blekängens madammer och insamlade sålunda ett oerhört
materiel, som dock visade sig vara tämligen värdelöst. Och dag och natt
gjorde han sina lovar kring brandstället, ty han visste, att stora
brottslingar ofta återvända till platsen för sina ogärningar.
Borgmästare, råd och stadsfiskal besökte honom dagligen på valplatsen,
uppmuntrande och styrkande.
Aposteln delade kommissariens åsikt beträffande brottslingens sannolika
återvändande. Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det
hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett
stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen,
såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen
och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en
ogärningsman.
Mordbrännaren trotsade emellertid alla ett sjukligt själslivs lagar och
återvände icke.
Lönrot drack sin Tre-Remmare-pilsner förgäves. Men tack vare Apostelns
upphöjda plats och rikare intressen blev hans vakthållning icke alldeles
resultatlös. Han gjorde upptäckter. Han såg Johnssons vandringar från
och till "Liter-Pelles besk". Och han såg fattighjonet Liter-Pelle supa
och festa, som om han varit en burgen borgare.
Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det
obekväma läget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen många
obehag.
Och han gjorde än värdefullare upptäckter. En morgon såg han Abraham och
Elsa vandra uppför Björkenässkogen. Genast asade han sig ned från stenen
och tyst och lättfotad som en indian följde han paret. Men strax bakom
Backarna förlorade han dem ur sikte och kom på villospår. Han måste
återvända med oförrättat ärende.
Men han förtvivlade icke. Följande dag var han i god tid på sin post.
Timme efter timme låg han där i gasset. Sotlukten kvalde honom och
huvudet brann. Men Aposteln ägde en martyrs översinnliga ståndaktighet.
Då fabrikspiporna tutade till middag låg han där ännu. Han pressade sig
tätt intill stenen för att undgå arbetarskarornas blickar. Hans ögon
stodo vidöppna, runda, utstående, okänsliga för solen som porslinsögon.
Han stirrade mot en misstänkt figur, som rörde sig av och an framför den
brända tomten. Det var icke mordbrännaren och det var icke Abraham. Nu
drog en skara fabriksflickor förbi, de snattrade och stojade. Mannen vid
brända tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de högt av
förtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa,
i den andra en påse. Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med
dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här
försiggick tydligen en byteshandel.
Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av
deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan,
tog sig en kolossal pris och nös.
Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig
hastigt men ljudlöst fram mot gruppen.
På halva vägen mötte han Lönrot.
--Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande
beteende?
Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde
kommissaries rang och värdighet, svarade:
--Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan.
Sjukdomarna är på hans sida, så det är ingen anledning att inskrida.
Då Elis Eberhard Roth blev varse sin vän Aposteln, upphörde han att nysa
och ropade:
--Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.
Och ehuru flickorna icke voro mäktiga det tyska språket, kände de likväl
igen "elementargossarnas" varningsrop, bröto ringen och flydde under
skratt och skrän. Aposteln gick rakt fram mot "Jublet" och spände ögonen
i honom.
--Att du inte skäms! Gamla människa! Förste stadsläkare!
--Javisst, javisst, suckade "Jublet" och rodnade av blygsel. Det är för
besynnerligt. Jag är en gammal man, en lärd man och en förmögen man, och
ändå ska jag vara till spektakel för alla flickslinkor.
--Du har en smutsig fantasi, förklarade Aposteln. Han slog snuset från
doktorns rockuppslag och tog honom under armen.
--Nu ska du följa mig upp till Backarna. Det späker köttet att gå i
värmen. Har bror hört, att svärfar sålt fabrikstomten till Hagelinarna?
De ska bygga sig ett bönhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina
hjärtan, vore det bättre. De prutade oskäligt och girighet är synd.
Emellertid tror Lagerström, att de Krokska affärerna ska kunna redas upp
på det här sättet. Det är bedrövligt att sköta det timliga så
lättsinnigt. Men det beror på, att deras fantasi sysslar med annat. Och
nu håller min unge svåger på att förföra flickan Sörman. Men vad kan man
begära av de unga, när ett gammalt svin som bror får gå lös på gatorna
och skämma ut sig. Se, nu möter vi Johnsson. Titta på honom, bror. Sådan
ser man ut, när man levat ett liv i laster. Ni är lika som ett par bär.
--Som ett par ruttna lingon, suckade "Jublet", som verkligen var
ångerfull. Goddagen, Johnsson. Vart ska han gå?
--Till krogen, svarade Aposteln. Alltid till krogen! Men nu ska Johnsson
vända om. Jag har tält med krogmadammen, det blir ingenting i dag och
ingenting i morgon heller. Ingenting förrän Johnsson kan betala. Och det
dröjer, eftersom julikvartalet redan är uppsupet. Nå, nu ska Johnsson
säga mig, vem det var som tände.
Johnsson vände och linkade efter de båda herrarna. Han var slak och tom
och spak. Han hade icke smakat "besken" på två hela dar. Tre supar hade
han fått, det var allt. Och han var tam som en liten duva. Men innerst
inne bubblade en gryta över helveteselden. En liten gryta full med
etter, och den leda vätskan kokte och steg ända upp i halsen, brännhet.
--Oark, hisch, hasch tvi! Det var väl Liter-Pelle.
Lektorn snurrade runt.--Och alibiet? Johnsson hade ju mött honom i
Björkenässkogen?
--En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson.
--Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig. Han ville icke
skrämma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade
om, vad han visste.
Johnsson slog ut med handen.
--Tror han, att han ska få Johnsson fast, så suger han allt i galen
ände. Ellers vet jag ingenting. Mer än att de ska bygga bönhus och ta
hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.
Aposteln gick nu försiktigt till väga. Han lade frågorna oskyldigt,
trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog,
att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde
det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han
beredd att med ed förneka inför domstol.
Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.
--Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han
få se något rart.
--Vad är det? frågade Aposteln.
--Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis
Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade
sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och
kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång.
Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt på ljusa dagen och på mun och på
Blekängsgatan! Doktor Roth var icke särdeles mån om sitt goda namn och
rykte. Men han avskydde bråk.
Under tiden stod Aposteln inklämd mellan två risiga granar. Han däremot
älskade bråk, för så vitt det kunde lända till sedernas förbättrande,
brottslingars upptäckande och de ondas näpst.
* * * * *
Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, träffats vid
Brända stenen redan innan Aposteln börjat sin vakttjänst. De hade brått.
Första augusti skulle Elsa till Björkenäs för att sy linnesöm. Det var
ett väl lönat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var
i alla fall missnöjd. Apostelns galna Evelin hade fått plats på
Björkenäs, det var ett otrevligt grannskap.
Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ändra. Det
gällde således att använda tiden väl, om man skulle få någon glädje av
Backarnas trädgård. Gångarna voro redan klara, rabatterna klara,
kardborrskogen fälld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som
Abraham. Hon ordnade och pratade och gav råd och snurrade runt och satte
då och då en rova av idel beskäftighet. Hon var en smula fumlig, men det
endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva
linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans
tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad
trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste
verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått. De små fröna
skulle få bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet
lockade fram dem.
Den stora sådden tog sin början. Vickberg stack sin smala överkropp ut
genom vindsgluggen och vinkade vänligt med handen. Johnsson kom ut på
förstubron och gav goda råd. Han var kunnig i allt. Tyvärr hade han sin
dåliga dag och det blev mest ovett. Till slut måste Abraham mota in
honom, hotande med råttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och
upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan för den store
råttkungen.
Men det var som förgjort! Knappt hade Johnsson förts in, förrän Elsa
lade spaden ifrån sig och började smågräla. Hon var vanligen mild som
ett litet lamm, men kom hon någon gång i grältagen, tog det aldrig slut.
Nu grälade hon, därför att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och när
Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, då blev hon först
riktigt ledsen och var nära att ta till lipen. Ty nu var det klart och
uppenbart, att Abraham förälskat sig i fru Hyltenius, han som andra
karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde förälska sig i en människa,
som nästan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett år). Men när
denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan,
ställde han Elsa framför sig och sade:
--Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i
faderns, sonens och andens namn. Topp!
Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst.
Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp
livstycket. När Aposteln tog plats i granhäcken, fann han sålunda sina
offer tämligen lätt klädda. I första ögonkastet kunde han likväl icke
upptäcka någonting direkt osedligt. Gossen arbetade på den stora runda
rabatten mitt i trädgården, och flickan stack sätthål i myllan nedanför
husets stensockel. Aposteln förlorade dock icke modet. Han tecknade åt
Johnsson och påbjöd tystnad och tålamod.
Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål,
tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd.
Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp
hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med
retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra
bröst.
Aposteln såg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rörelse.
Även Johnsson såg, och i trots av dagens torka kom det någonting av
lycka och glädje i hans sura, kisande ögon. Slutligen är det antagligt
nog, att herr Vickberg, när han då och då kastade en blick genom
vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.
Men Abraham hade för brått. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio,
innan han av en händelse kom att vända sig mot flickan. Han såg förvånad
ut och en liten smula blyg. Han strök svetten ur pannan och ögon och
konstaterade, att vänstra bröstet verkligen var alldeles bart och
obetäckt. Då smög han sig på huk bakom Elsa, stack huvudet in under
hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den späda frukten.
--Usch då! sade Elsa och hoppade till. Och då hon såg, att hon var
naken, ryckte hon till sig livstycket.
Nu insåg Aposteln, att hans stund var kommen. Några ögonblick till och
situationen skulle vara förstörd. Det gäller att taga brottslingen i
hans synd.
Alltså rev han sig lös ur granarna och störtade fram, blek och lysande,
triumferande som domens ängel. Han var emellertid alltför upprörd och
glömde ett redan övertänkt strafftal.
--Förförare! skrek han och gick Abraham tätt in på livet. Abraham värjde
sig, men Aposteln slog honom två gånger till marken. Andra gången blev
han liggande, yr av slaget och av överraskningen. Men när Elsa såg, att
Abraham icke rörde sig, antog hon, att han var död. Hon greps av en
vettlös förskräckelse. Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den
förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon
kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han
fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som
trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och
ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.
Abraham satte sig upp.
--Släpp henne, din sate, skrek han.
Men Aposteln hörde icke. Herr Vickberg kom ut på förstubron.
--Herr lektor!
Aposteln hörde icke. Då spindlade herr Vickberg på sina smala ben rakt
fram mot den fruktansvärde och skrek i hans öra:
--Lektor Paulus Holmin!
Och lektorn vaknade, stirrade framför sig som en sömngångare, som
väckts. Svårmodig och ängslig.
--Vem är ni?
--Jag är värd här på stället--
--Det här stället, avbröt Aposteln, det här stället är en bordell. Då
blev herr Vickberg allvarsamt förargad.
--Ja, var ni sätter er fot, herr lektor Holmin, där blir det finaste hus
en bordell. Ty ni för ett oanständigt, obildat språk. Och era tankar äro
naturligtvis därefter. Men nu ber jag er hövligt men med absolut
bestämdhet, att ni genast släpper den unga damen och lämnar vår
trädgård. Ni har gjort ett mycket ofördelaktigt intryck på oss alla, det
måste jag säga er--
Aposteln släppte verkligen sitt tag och började söka på marken. Herr
Vickberg iakttog honom med förskräckelse och undran. Och då han mötte
Apostelns glödande blick, drog han sig ofrivilligt åt sidan. Genast sade
Aposteln:
--Nu slår samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det
kommer ni nog att få ångra. Men nu söker jag min hatt.
Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lämnade han trädgården utan
att vidare yttra ett ord.
Elsa grät. Abraham skämdes över att ha tagit stryk. Herr Vickberg
hämtade rhenskt och sockerdricka och tillät sig att skåla med sina unga
vänner. Och i betraktande av sin höga ålder tillät han sig också att
giva den unga damen en liten vink beträffande toaletten. Men då fick den
unga damen en ny gråtattack.
I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mössa fram ur granhäcken och
sade:
--Du Abraham! Ta och kila hem! Aposteln flyger ner över fälten, och det
vore nog bäst, om du kunde komma först. Jag ska ta hand om tösen.
Så försvann Abraham. Herr Vickberg gick efter ett nytt glas. "Jublet"
drack och bjöd på snus. Och herr Vickberg snusade ur "Jublets" dosa. Och
"Jublet" snusade ur herr Vickbergs dosa. Därpå bjöd "Jublet" den unga
damen sin arm. Och herr Vickberg stod på förstubron och viftade vänligt
och artigt med handen.
Under tiden kappades Abraham med sin svåger, som fått alltför stort
försprång.
Och under tiden satt Johnsson på Tre Remmare och viftade med en
Riksbankens femma. Och "Liter-Pelles besk" kom på bordet. Och Johnsson
blev så småningom en ganska mäktig, förnäm och godmodig gammal människa.
När Abraham halvspringande nådde Krokens lampor, mötte han sin svåger.
Aposteln kom ut ur Bromsens hus och Abraham förstod, att slaget redan
var förlorat.
--Vad har du ställt till?
Aposteln gick förbi utan att svara. Långsamt vandrade Abraham uppför
trapporna, dröjde på varje steg. Till slut stod han där i alla fall
framför dörren och måste ringa. Jungfru Lisen öppnade.
--Vad har Abraham nu ställt till med?
Abraham sköt henne åt sidan och gick rakt mot faderns dörr. Den var
stängd, reglad. Han vågade icke knacka.
--Var är mamma?
--Frun är i sängkammarn. Men hon är sjuk åt hjärtat, så det är nog inte
värt, han går in--
--Skrek han mycket? frågade Abraham.
--Jo, det var rent hemskt--
Nu kom syster Agnes ut i tamburen. Hon var ovanligt blid och mild.
Abraham frös, så att han skakade.
--Ja, kära du--om det bara kunde lända dig till varning. Lisen, var
snäll och gå till doktorn och bed honom titta upp efter middan.
Abraham smög sig ut. Han gick upp till Louise.
--Nu har han ljugit ihjäl mig, sade han och började snyfta.
--Har han ljugit, så ska han ta igen, sade Louise.
Vid fyratiden återvände Aposteln till sitt hem. Det hade varit en stor
dag, och han var glad och belåten och hungrig.
Han tog fram den smala lilla nyckel, som passade i patentlåset och
öppnade. Men dörren var försedd med ytterligare en av dessa moderna
uppfinningar, säkerhetskedjan. Och kedjan låg i lås.
Aposteln ringde. Han ringde två, tre gånger. Då sade Louise, som hela
tiden stått bakom dörren:
--Du behöver inte ringa, Paulus. Jag står här. Men jag öppnar inte. Du
har ställt till med så mycket elände i dag, Paulus. Du har ljugit på
lillebror och på flickan Sörman. Det där får du gå och ta igen, innan
jag släpper in dig.
Aposteln betänkte sig en stund.
--Kära Louise, jag förstår, att du skämtar. Men släpp nu in mig. Jag är
rasande hungrig.
--Det är inte skämt, sade Louise.
--Ja, men jag är ju hungrig.
--Jag kan räcka dig några smörgåsar genom springan. Eller också får du
äta på hotellet.
--Det blir för dyrt. Å, kära lilla Louise, min lilla hustru--
Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rörelse. Louise
skakade hand med honom.
--Ja, jag tycker också om dig, Paulus lille. Men då ska du vara snäll.
Gå nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen på
det. Annars tror jag dig inte.
Aposteln gick. Han gick till Blekängen och hämtade smeden Andersson. På
återvägen kom han att tänka på, att det i alla fall var en förfärlig
skandal det här. Lektor Paulus Holmin utestängd av sin egen hustru,
brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde
själv att det var sant eller så gott som sant allt, vad han berättat om
den stora förförelsescenen.
När smeden fann patentlåset öppet och kedjan på, visste han icke, vad
han skulle göra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han spränga
dörren.
--Det blir allt dyrt det, sade Louise.
--Herre jösses, är frun därinne! skrek smeden. Nej, tro om det här är
lagligt?
Och då lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln
sade:
--Nu har jag vittne på, att du med flit stängt mig ute. Nu kan jag
begära skilsmässa, när jag vill.
--Ja, det kan du, svarade Louise och sträckte vänligt fram sin lilla
hand. Men hur skulle det sen gå, lille Paulus? Du bleve elak, som en
riktig apa. Jag är ditt kors, Paulus. Och du behöver ett kors.
--Kära Louise, det behöva vi alla. Och jag skall göra dig till en bättre
människa. Nu går jag ner till svärmor. Och när jag sedan kommer upp, så
öppnar du.
--Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.
Aposteln gick till svärmor, som han fann i sängkammarsoffan mitt emellan
Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjörn snodde av och an som ett
torrt skinn och vred sin öronlock. Men Aposteln sade:
--Svärmor ska inte ta det så hårt. Allsammans beror på att svärmor har
en smutsig fantasi--
Och därefter tog han tillbaka sina beskyllningar. På ett ungefär. Fru
Marie ville resonera ytterligare om saken. Men Aposteln kunde icke
stanna. Han var förfärligt hungrig. Han tog Abraham med sig som vittne.
Och Louise tackade sin man och drog ifrån kedjan.
Men Abraham var ängslig för Louises skull. Och senare på kvällen gick
han åter dit upp och ringde på. Han ville veta, om Aposteln varit snäll
eller elak--
--Han stackare! smålog Louise. Å, han sitter i salen och jämrar sig,
därför att han har en så'n elak hustru. Men nu ska jag väl bli riktigt
snäll mot honom.--Nå, och hur har lillebror det?
--Jovars. Fast de ska skicka mig till lantbruksskolan redan i höst. Men
vet du vad pappa sa'? Jo, sa' han, och under tiden ska vi naturligtvis
ta hand om din fästmö--
--Aldrig hörde jag maken, sade Louise och slog sig på knäna. Nå, du
lille stolle, är du glad då?
--Väldigt! svarade Abraham.