Sextonde Sången

Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus,

Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost,

Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.

Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen,

Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5

Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren

Och till Eumaios påstund han talade vingade orden:

O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer,

Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla,

Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10

Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen

Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte,

Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja.

Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes;

Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15

Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno.

Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar,

Kommen hem på det tionde år från fjermare länder.

Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått.

Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20

Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats.

Och veklagande talade han bevingade orden:

Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera

Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos.

Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25

Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran!

Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer,

Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne,

Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30

Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit.

Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma,

Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan

Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan

Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35

Honom svarte igen svinherden; männernes förste:

Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer

Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt

För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.

Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40

Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet,

Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus,

Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:

Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan

Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45

Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne

Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn.

Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus.

Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta

Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50

Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven,

Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet.

Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus.

Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;

Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55

Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:

Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän

Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?

Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.

Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60

Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga.

Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst,

Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer,

Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit.

Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65

Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom.

Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:

Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios;

Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70

Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar

Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver,

För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar,

Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset,

Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75

Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste,

Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker.

Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen

Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock;

Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80

Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta.

Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen

Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta.

Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater.

Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85

Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod.

Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore.

Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera.

Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.

Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90

Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara,

Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer,

Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran

Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan.

Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95

Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel.

Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden

Litar en man, fast vore också stor träta å färde.

Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne,

Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100

Sjelf kringirrande hit, -- ty ännu är skäl till förhoppning --:

Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast,

Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd.

Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus.

Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105

Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina,

Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater,

Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor

Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen,

Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110

Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:

Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta.

Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar,

Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115

Litar en man, fast vore också stor träta å färde.

Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion;

Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes,

Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus

Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120

Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro.

Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde,

Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,

Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,

Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125

Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter

Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa

Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.

Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer.

Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130

Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka.

Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du

Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier

Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135

Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder.

Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna,

Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes

Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus,

Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140

Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte.

Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos,

Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka.

Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan,

Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:

Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna,

Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore,

Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader.

Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150

Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder.

Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända

Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.

Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna,

Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155

Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios;

Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna,

Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder,

Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus;

Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160

Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla.

Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde.

Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården.

Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus,

Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165

Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,

Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom,

Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran,

Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170

Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.

Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene.

Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock

Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom.

Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175

Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget.

Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus

Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom,

Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var,

Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180

Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling.

Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan.

Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen;

Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa,

Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:

Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik?

Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge

Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.

Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190

Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt.

Och Telemachos -- ty han ej trodde det vara sin fader, --

Svarande återigen tilltalade honom med orden:

Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom

Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195

Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant,

Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan,

Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal.

Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder,

Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt,

Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa.

Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus,

Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205

Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden.

Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene,

Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, -- hon kan det, --

Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling

Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210

Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida.

Att en dödelig man upphöja, eller förringa.

Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast,

Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret.

Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215

Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen,

Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel

Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga.

På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar.

Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220

Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:

Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva

Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara?

Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225

Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta.

Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra

Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme.

Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan,

Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230

Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte.

Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan.

Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit,

Att samråda vi må om död åt fiender våra.

Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235

Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro.

Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet,

Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta

Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 240

Fader, isanning städse jag hört ditt herrliga rykte,

Att du en kämpe i striderna är och i rådet förståndig.

Dock förmycket du sade; mig häpnad betager; ej hände,

Att med många och modiga män två ensame hampa!

Friarne äro ej tio precis, och tjugu ej heller, 245

Utan flere en hop; antalet strax skall du veta.

Från Dulichions ö här två och femtio valde

Ynglingar äro, och sex hejduker följa med dessa;

Fyra och tjugu ynglingar ock hitkommit från Same,

Och från Zakynthos tjugu Achaiiske männer ha kommit, 250

Och från sjelfva Ithaka tolf, de aldraförnämste.

Och med dem herolden Medón, och gudomlige sångarn,

Samt två tjenare följa, förfarne att stekarna skära.

Skulle vi nu dem alla, derinne församlade, möta,

Räds jag, att du mångbittert och svårt skall våldet bestraffa. 255

Men om du kan uttänka åt oss till hjelpare någon,

Detta besinna, som oss bistode med villigt sinne.

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:

Saken säga jag vill, gif akt du, och hör hvad jag talar!

Menar du väl, att för oss Athene med fadre Kronion 260

Nog är, eller jag skall på en annan hjelpare tänka?

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:

Väldige hjelpare äro försann de två, som du nämner,

Skönt de deruppe bland skyarna sitta; de båda beherrska

Såväl menskors släkte, som ock odödlige gudars. 265

Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus:

Lång tid skola isanning ej de afsides förbida

Från den väldiga striden, då oss och friarne mellan

Ares' kraft afgöres en dag i salarna mina.

Men du begif dig nu, när morgonrodnaden synes, 270

Hem, och i trotsige friarnes hop inblanda dig åter;

Mig skall sednare ock svinherden föra till staden.

Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.

Skulle de mig misshandla i salarna, dock må ditt hjerta

Lida i bröstet det, änskönt ock illa jag medfars. 275

Om de mig huset igenom vid föttren släpa på gården,

Eller mig kasta med spjut, påskådande må du fördraga.

Men befall dem likväl att ifrån dårskaperna afstå.

Med kärvänliga ord tilltalande; dock de dig icke

Lyda, ty dödsens dag är dem hårdt nära för handen. 280

Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:

När mångråde Athene i sinnet sådant mig lägger,

Skall jag dig vinka med hufvut, och sedan när du det varsnat.

Samtliga krigarevapnen, som ligga i salarna gömde,

Bör du lyfta och lägga i vrån af höga gemaket, 285

Alla; och friarne sedan med följande ljufliga ordlag

Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga;

Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera.

Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;

Men bortskämda de äro, såvidt eldsångan har framträngt. 290

Mig dessutom än mer i sinnet lade Kronion,

Att ni ej druckne kanske, bland er tillställande träta.

Måtte såra hvaran, och göra skam åt gelaget,

Samt frieriet, ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.

Men allena åt oss två svärd qvarlemna, och tvenne 295

Lanser, och tvenne sköldar också, att fattas med händren.

Så att vi dem, anrusande, fatte; och friarne sedan.

Sjelf allrådige Zeus skall gäcka och Pallas Athene.

Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne:

Om du nu verkligen är min son, och stammar från vår blod, 300

Då må ingen förspörja, att hemma är redan Odysseus.

Icke Laertes engång, svinherden ej heller det vete,

Icke af tjenarne någon, och ej sjelf Penelopeia,

Men du ensam och jag, att vi qvinnornas tankar må känna,

Samt utforska derhos bland tjenande männerna mången, 305

Både eho oss ärar ännu, och fruktar i sinnet.

Ho ej vårdar sig om, men föraktar dig, som är sådan.

Honom svarte, och talade till den lysande sonen:

Sannerlig skall du, o far, ock framdeles lära mitt tanksätt

Känna, förty ej alls mig barnsligheter bedåra. 310

Men mellertid jag ej tror, att detta skall lända oss begge

Alls till gagn, och jag beder dig ock väl saken besinna.

Länge och fruktlöst skulle du gå, utforskande hvarje,

Vandrande hagarna kring, mellertid i salarna makligt

Friarne fräckt uppsluka vårt gods; ej finnes förskoning. 315

Men om qvinnorna visst dig utransaka jag beder,

Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.

Dock bland männerna ville jag ej, att från hybble till hybble

Pröfva vi måtte, men framdeles om den saken bestyra,

Om du från aigisbäraren Zeus vet tecken isanning. 320

Så nu sådana ord der vexlede de med hvarandra.

Och mellertid till Ithaka kom välgjorda galejan,

Hvilken Telemachos fört från Pylos och alla hans följsmän;

Men då de anländt redan inom hamnplatsen, den djupa,

Svarta galejan derefter uppå fastlandet de drogo, 325

Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro,

Och till Klytios' hus strax förde de präktiga skänker.

Men till Odysseus' boning också de sände en herold,

För att budskap ge åt förståndiga Penelopeia,

Huru Telemachos sjelf var på landet, och skeppet befallt att 330

Segla till staden gerad, att fruktande uti sitt sinne

Drottningen båld en brännande tår utgjuta ej måtte.

Och nu mötte hvaran, herolden och redlige herden,

Begge med samma besked, som de borde åt drottningen gifva.

Men när komne de voro till herrliga konungens boning. 335

Ordade så herolden i midten af tärnornas skara:

Redan, o drottning, är dig hemland den älskade sonen.

Herden trädde helt nära till Penelopeia, och sade

Allt hvad dess älskade son antvardat åt honom att säga.

Men såsnart som han der uträttat hela sitt uppdrag. 340

Åter till svinen han gick, samt lemnade gården och salen.

Friarne harmades nu, och blefvo bestörta i sinnet,

Och ur rummet de trädde bakom gårdsmuren, den höga.

Utanför portarna sen derstädes de satte sig neder,

Och Eurymachos, Polybos' son så började orda: 345

Vänner, stort är isanning det värf, som blifvit i verket

Satt af Telemachos, resan; vi mente det blefve ej verkställdt.

Låtom oss hala i sjön den svarta galeja, som bäst är,

Samt hopsamla derpå skeppsroddare, hvilka åt dessa

Strax förkunna, att de skyndsamligt må vända tillbaka. 350

Än var ej allt uttaldt, då Amphinomos varsnade skeppet.

Vänd åt sidan, nuredan inom hamnplatsen, den djupa;

Såg hur de refvade seglen, och årorna höllo i händren.

Gladt han skrattade då, och talte bland vännerna sina:

Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355

Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo

Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.

Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet;

Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo,

Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360

Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon

Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla.

Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:

Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd!

Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365

Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder,

Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet

Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan.

Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa

Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370

Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig

Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar,

Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket.

Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt,

Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375

Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar

Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar,

Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger,

Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves.

Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380

Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga

Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag.

Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden,

Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve,

Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385

Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner.

Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen,

Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter,

Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda,

Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390

Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta

Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.

Så han talte; och samtlige de förstummade tego.

Men Amphinomos började då sig yttra, och orda,

Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395

Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna;

Friarna förde han an, han äfven Penelopeia

Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig;

Han välmenande började nu sig yttra, och orda:

Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400

Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman

Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag.

Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla,

Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra.

Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405

Så Amphinomos sade, och dem behagade talet.

Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo.

Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.

Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia,

Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410

Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd,

Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat;

Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor.

Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor,

Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415

Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;

Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger

Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst

Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420

Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd

Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är

Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra.

Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände,

Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425

Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara,

Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän.

Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta,

Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost.

Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430

Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka,

Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker.

Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.

Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade:

O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435

Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne,

Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit,

Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga,

Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden.

Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440

Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen

Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus

Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet

Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka.

Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445

Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara

Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.

Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd.

Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet,

Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450

Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.

Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden

Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard

Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene

Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455

Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe.

Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden

Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia

Underrätta derom, och icke bevara i sinnet.

Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460

Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden?

Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma

Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:

Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465

Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet,

Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka.

Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten.

Samme herold, som först åt din mor berättat om saken.

Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470

Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen,

Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja

Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro,

Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut;

Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475

Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft,

Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek.

Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid,

Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet.

Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480

Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.

Sjuttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler

Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus;

Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer,

Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5

Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren

Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå

Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen,

Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta:

Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10

Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster,

Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla

Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne.

Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver

Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar;

Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet

Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster.

Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20

Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre.

Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber,

Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda.

Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar

Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25

Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom,

Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd.

Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset,

Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen,

Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30

Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia,

Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde.

Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus'

öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla,

Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35

Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,

Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite,

Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt,

Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte,

Och veklagande talade så de bevingade orden: 40

Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde

Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos

Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren.

Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 45

Käre min moder, väck mig ej sorg, ej heller mig hjertat

Uti mitt bröst upprör, som knapt svår fara har undgått;

Utan begif dig i bad, tag rena kläder på kroppen,

Stig så i loftet upp, åtföljd af de tjenande tärnor,

Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber 50

Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket.

Men jag till torget vill gå, för att der inbjuda en fremling,

Hvilken följde mig åt, då jag hemåt reste från Pylos.

Honom jag sände förut med de gudalika kamrater;

Och Peiraios jag bad, att, förande hem till sin boning, 55

Kärvänskapligen hylla och ära, tilldess att jag komme.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.

Och hon begaf sig i bad, tog rena kläder på kroppen,

Lofvande gudarna alla de valdaste festhekatomber

Offra, om nånsin Zeus umgällningen bringar i verket. 60

Men Telemachos gick derefter ur salen, och hade

Spjutet i handen, och med snabbfotade hundarne följde.

Och ett gudomligt behag utgöt krig honom Athene.

Och då han vandrade fram, allt folket beundrade honom;

Trotsige friarne rundtderomkring församlades sedan, 65

Talande granna ord, men hysande ondska i sinnet.

Stora hopen af dessa emellertid nu han undvek,

Och der Mentor satt, och Antiphos med Halitherses,

Hvilka sen fordomtid trovänner voro åt fadren,

Derstäds satte han sig, och desse besporde om allting. 70

Kom så jemväl Peiraios till dem, lansprislige mannen,

Förande gästen till torget i sta'n; och länge ej mera

Vände Telemachos sig från gästen, utan emottog.

Honom tillförst då talade till Peiraios, och sade;

Bjud, o Telemachos, tärnorna strax gå hem till min boning, 75

Att jag må sända de skänker, som dig Menelaos förärte.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:

O Peiraios, vi vete ju ej, hur sakerna blifva:

Skulle i salarna mig de trotsige friarne lönligt

Mördande, allt mitt fädernegods sig dela emellan, 80

Vill jag att, heldre än någon af dem, du desamma besitter.

Men om åt friarne jag kan död anstifta och ofärd,

Gladelig gif dem åt mig, som gladelig för dem till hemmet.

Sade; och följde nu bort med den mångbepröfvade fremling.

Men när komne de voro till boningsbeqväma palatset, 85

Klädde de mantlarna af, samt lade på säten och stolar;

Stego så in, att bada, uti välglattade karen.

När dem tärnorna badat, och smort med doftande oljan,

Klädde de på dem igen lifrockar och yllene mantlar;

Men de stego ur karet, och ned sig på bänkarna satte. 90

Nu tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar

I den granna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,

Vattnet, och dukade upp bredevid det fejade bordet.

Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,

Samt mång rätter dertill; hon gaf hvad huset förmådde. 95

Modren bredvid dörrposten i saln midtöfver sig satte,

Lutande sig mot stolen, och spann fint garn på sin slända.

Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter.

Men till dryck och till mat när de samtlige mättat sin lystnad,

Började orda bland dem förståndiga Penelopeia: 100

O Telemachos, bäst ju det är, att jag stiger i loftet,

Samt mig lägger i bädden, som är mig vorden så suckig,

Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus

Drog till Ilios hän med Atreiderna; ej du mig gitter,

Innan friarne komma, de trotsige, hit till vår boning, 105

Riktigt berätta din fars hemresa, om något du hörde.

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:

Gerna, o moder, åt dig jag sanningen visst vill berätta:

Först, vi till Pylos kommo och Nestor, herde för folken,

Hvilken i höga salarna mig, mottagande hjertligt, 110

Väl undfägnade så, som sin son undfägnar en fader,

Då när han nyss hemkommit ifrån lång resa: så denne

Hjerteligt mottog mig, och så gjorde hans ståtlige söner.

Men om Odysseus ej, tålmodige drotten, han sade,

Anten han dött eller lefver, sig hört af någon bland menskor. 115

Utan till Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos,

Han affärdade mig med hästar och limmade vagnen.

Der jag Helena såg, Argeiskan, för hvilken så mycket,

Enligt gudars behag, Argeier lidit och Troer.

Strax tillsporde mig då Menelaos, väldig i härskri, 120

I hvad ärende kommen jag var till hans stad, Lakedaimon.

Men jag för honom berättade der allt idelig sanning,

Och han med orden mig svarade sedan, och talte, och sade:

Gudar, isanning desse uti stormodige mannens

Sofbädd önskade ligga, ehur feghjertade sjelfve. 125

Liksom då hinden uti det väldige lejonets skogslund,

Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,

Letar sig, dungarna genom och gräsiga klyftorna alla,

Bete, men lejonet sjelft mellertid inkommit i kulan,

Och påsänder, båd unge och mor en snöpelig ände: 130

Så skall Odysseus dem påsända en snöpelig ände.

Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,

Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,

Der han i täfling sig reste att brottas med Philomeleides,

Honom i backen slog, och alle Achaier sig gladde: 135

Måtte nu sådan träda bland friareskaran Odysseus,

Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.

Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar

Säga med arga funder och list, ej heller bedraga;

Men hvad mig sjelf förtäljt sannfärdige gubben i hafvet, 140

Ej dig deraf ett endaste ord jag gömmer och döljer.

Drotten han sade sig sett på en ö, af smärtor betungad

Svårt, hos nymfen Kalypso, som honom med våld i gemaken

Håller; men han ej kan hemkomma till fädernejorden;

Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater, 145

Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.

Så sad' Atreus' son, lanspriselig drott Menelaos.

När jag saken bestyrt, bortfor jag, och gudarne gåfvo

Gynnande vind, som bragte mig snart till älskade hemmet.

Detta ordade han, och rörde nu hjertat hos henne. 150

Sedan talte bland dem gudskön Theoklymenos äfven:

O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka,

Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger;

Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja.

Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155

Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats,

Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus

Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa

Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder.

Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160

När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.

Honom talte då till förståndiga Penelopeia:

Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling;

Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker,

Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165

Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra.

Friarne mellertid framför Odysseus' palatset,

Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut,

Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld.

Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170

Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne,

Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder

Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:

Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel,

Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175

Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!

Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning.

Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset,

Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;

Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180

Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko,

Redande till måltiden; men de från fältet till staden

Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle.

Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:

Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185

Gå idag, som min herre dig bjöd: -- jag isanning för min del

Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve;

Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels

Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: --

Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190

Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta;

Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen.

Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195

Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.

Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck,

Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm.

Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen.

Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200

Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre,

Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.

Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.

Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen,

Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205

Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten

Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor;

Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar

Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte

Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210

Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra:

Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus,

Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa,

Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika.

Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215

Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:

Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling;

Så beständigt en gud anbringar lika till lika.

Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig,

Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220

Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba,

Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller.

Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva,

Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden:

Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225

Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja

Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet

Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken.

Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda:

Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230

Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor,

Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.

Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap,

Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen,

Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235

Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta,

Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud.

Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne

Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren:

O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240

Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret,

Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan:

Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom!

Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva,

Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245

Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.

Honom talade till Melanthios, getternas herde:

Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder!

Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan

Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250

Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon,

Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset,

Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!

Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta,

Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255

Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen,

Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom.

Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde;

Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom.

Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260

Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet

Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga,

Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:

O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus'

Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265

Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd

Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas,

Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver.

Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid

Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270

Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:

Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok.

Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara,

Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275

Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute;

Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå.

Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute,

Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.

Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280

Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar.

Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute.

Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke;

Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått

Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285

Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon

Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador,

För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven

På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290

Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron,

Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom

Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia

For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde

Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295

Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta,

Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar,

Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus'

Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren.

Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300

Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära,

Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda;

Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre

Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren,

Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305

O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen,

Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso,

Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa,

Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro,

Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios;

Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran.

Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder,

Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus,

Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315

Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd

Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make.

Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder

Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom.

Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320

Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta;

Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då

Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.

Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset,

Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325

Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta,

Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året.

Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse

Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom

Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330

Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt

Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset.

Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde,

Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden

Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335

Efter honom påstund inträdde i rummen Odysseus,

Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,

Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.

Innanför dörrarna der han uppå asktrösklen sig satte,

Stödd mot en post af cypress, som fordom mästaren hade 340

Högst noggrannligen slätat, och bilat efter ett snöre.

Men Telemachos ropte till sig svinherden, och sade,

Tagande en hel kaka utur sin prydliga brödkorg,

Och så mycket af stek, som händerne gittade rymma:

Bärande detta åt fremlingen gif, och bed att till alla 345

Friarne sjelf han går, och utaf hvarenda begärer;

För nödlidande mannen ej väl vill passa försynthet.

Sagdt; svinherden han gick, såsnart han orden förnummit,

Och sig ställande nära, han talade vingade orden:

Detta Telemachos ger dig, o fremling, och ber dig till alla 350

Friarne sjelf att gå, och utaf hvarenda begära;

Ej försyntheten -- menar han, är för tiggaren nyttig.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Gör mig, o konung Zeus, bland männer Telemachos lycklig,

Och låt allting varda som han i sitt sinne begrundar! 355

Sade; och tog så emot med händerna båda, och lade

Der vid fötterna neder, uppå sin ömkliga våtsäck,

Spisade sedan, sålänge i salarna sångaren qvädde;

Men då han spisat, slutade ock gudomlige sångarn.

Friarne stojade än i salarna, men nu Athene, 360

Trädande nära intill Laertiaden Odysseus,

Manade honom att kakor åt sig bland friarne betla,

Hvilken som vrångsinnt är eller from, för att forska sålunda.

Dock ej skulle hon så ens någon rädda från ofärd.

Och till hvarendaste man han tiggande högeråt trädde, 365

Räckande fram sin hand öfverallt, som han tiggare varit.

Men medömkande gåfvo de nu, och begapade honom,

Och tillsporde hvaran, ho han var, och hvadan han kommit?

Äfven talte bland dem Melanthios, getternas herde:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning, 370

Om den fremlingen här; jag visst sett mannen tillförne.

Och svinherden isanning ju hit ledsagade honom;

Väl jag ej vet, hvarifrån han till ätt berömmer sig vara.

Så han sade; med följande ord Antinoos trätte:

O svinherde, hvarför, vanryktade, honom till staden 375

Förde du? Finnas ej eljes hos oss gatstrykare äfven,

Finnas ej vidrige tiggare nog, som störa oss målron?

Syns dig ej nog, att desse din herres goda förtära,

Hit församlade? Har du dender ock kallat måhända?

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 380

O Antinoos, väl, fast ståtelig man, du ej ordar;

Ty hvem går väl åstad, och sjelf inbjuder en fremling

Eljes, om icke af dem, som folksakförare äro,

Siaren, eller läkaren ock, eller mästarn i slöjder,

Eller gudomlige sångarn jemväl, som sjungande tjusar? 385

Ty sjelfbjudne de äro uppå omätliga jorden;

Men en tiggare bjuder man ej, sig sjelf till en plåga.

Dock du är vrångsinnt mera än samtlige friarne alle

Mot Odysseus' tjenare städs, mest mig; men jag icke

Vårdar derom, så länge förståndiga Penelopeia, 390

Och gudskön Telemachos än i salarna lefver.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:

Tig du, och genmäl icke med ord än vidare honom!

Sig Antinoos vant, att snöpligen tvista beständigt

Med de vrångaste ord, och han manar dessutom de andra. 395

Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden:

Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar,

Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga

Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant!

Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400

Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon

Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles.

Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet;

Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.

Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405

Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod?

Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle,

Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.

Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder

Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410

Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck

Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan

Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva,

Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:

Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415

Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar.

Derför bör du också en läckrare bit, än de andre,

Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden.

Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde,

Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420

Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.

Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,

Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.

Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville,

Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425

Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet.

Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna

Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater,

Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta;

Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430

Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud,

Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården

Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar,

Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden.

Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435

Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk,

Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände

Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen

Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde.

Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440

Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång.

Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän,

Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt.

Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.

Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445

Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro?

Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd,

Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros;

Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös!

Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450

Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves,

Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.

Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus:

Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet,

Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455

Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit

Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.

Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat,

Och med en bister blick han talte de vingade orden:

Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460

Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.

Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde

öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa

Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom,

Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465

Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck

Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:

Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning,

Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder.

Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470

Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning,

Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita;

Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma

Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador.

Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475

Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:

Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan,

Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar,

Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480

Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo,

Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:

O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn,

Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore!

Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485

Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka,

Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.

Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden.

För den kastades skull stor smärta Telemachos närde

I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490

Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd.

När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia,

Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:

Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon!

Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495

Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna,

Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:

Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla,

Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500

En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset,

Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller;

Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo;

Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.

Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505

Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus.

Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:

Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen

Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja,

Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510

Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:

Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste,

Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa.

Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515

Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp;

Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta.

Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger,

Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden,

Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520

Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning.

Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän,

Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma.

Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit,

Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525

Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver

Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia:

Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte,

Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530

Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt,

Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma,

Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära;

Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar,

Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535

Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet

Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan

Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.

Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden,

Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540

Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset

Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia,

Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:

Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden!

Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545

Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla

Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet.

Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne:

Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt,

Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550

Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit,

Trädde nära intill, och talade vingade orden:

Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia,

Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar,

Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555

Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar,

Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du

Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet,

Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.

Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560

O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta

För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia;

Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren.

Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara,

Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565

Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon

Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt,

Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan.

Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket

Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570

Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken,

Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder

Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.

Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit.

Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575

Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn?

Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes

Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.

Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:

Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580

Öfvermodige männernes trots undvika han söker.

Men han bad dig vänta intill nedgående solen.

Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning,

Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585

Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara;

Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några,

Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.

Så hon ordade detta; då gick svinherden, den ädle,

Åter i friarnes krets, när han alltsamman berättat. 590

Och till Telemachos strax han talade vingade orden,

Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

Käre, nu går jag min väg, att vakta på svinen och annat,

Din besittning och min; här må alltsamman du vårda.

Först dock rädda dig sjelf, och noga betänk i ditt sinne, 595

Att dig ej något sker; ondt stämpla dig månge Achaier,

Hvilka Zeus må föröda, förrän olycka oss händer!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:

Så det vare, min far; men gå först hän, när det qvällas,

Och kom åter imorgon, och för med dig kostliga offer! 600

Men allt detta af mig och utaf odödliga vårdas.

Sagdt; och han satte sig åter uppå välglattade stolen.

Mättande sig, alltefter behag, med mat och med dricka,

Gick han till svinen sin väg, och lemnade gården och salen,

Full af gästande; friarne sig med dans och med sånger 605

Roade; ty ren stundade in ock aftonens tider.

Adertonde Sången.

Lände nu dit en offentelig tiggare, hvilken i staden

Bettlade kring öfverallt, och var känd för sin glupande mage,

Att omättligen äta och dricka; men icke han egde

Kraft eller nerf; till gestalt dock var han väldig att påse.

Arnaios var hans namn; det gifvit den aktade modren 5

Strax vid födslen, men Iros af friarne alla han nämndes,

Derför att han städs ärende gick, när någon befallte.

Kommen, Odysseus körde han bort ur egna palatset,

Och oqvädande drotten, han talade vingade orden:

Gubbe, ur farstun vik, att icke vid foten du släpas! 10

Märker du ej, hur alla åt mig med ögonen blinka,

Manande att dig släpa? men jag dock blyges för sådant.

Bort härifrån, att icke påstund oss vankas en näfkamp!

Honom svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:

Tvärvigg, hvarken jag ondt tillfogar dig, eller dig säger; 15

Ej missunnar jag någon, om aldrig så mycket han gåfve.

Trösklen också inrymmer oss två, och icke du alls bör

Annans gods missunna; du syns mig en tiggare vara,

Likasom jag; af gudar beror, att rikdomen gifva.

Mana mig ej så häftigt till strid, och reta mig icke, 20

Att, så gubbe jag är, dig ej bröst och läppar jag kanske

Sölar med blod; visst hade jag då långt mera imorgon

Lugn; ty alldeles icke jag tror att du mera skall komma

Åter en annan gång till Odysseus' boningar sedan.

Honom förgrymmad talade till strax tiggaren Iros: 25

Gudar, huru, med tungan på skaft, den skojaren pratar,

Liksom gumman vid ugn; ondt kunde jag honom bereda,

Huggande på med de båda, och alla hans tänder på marken

Kunde ur käften jag slå, som för sädförtärande suggan,

Rusta dig nu, att alle dehär ock måtte förnimma; 30

Huru vi kämpa; men monn du likväl vill slåss med en yngre?

Så nu de två mellertid framför salsdörrarna, höga,

På den fejade trösklen, med hån ansatte hvarandra.

Men allt detta förnam Antinoos' heliga hjeltkraft,

Och med ett muntert löje han så bland friarne talte: 35

Älsklige, aldrig förut inträffade någonsin sådant;

Hvilken förlustelse bragte en gud i detta palatset!

Fremmande mannen och Iros de hota att nu mot hvarandra

Kämpa med händren; låtom oss snart dem reta tillhopa!

Så han sade; och skrattande upp de rusade alla, 40

Och de trasiga tiggrarna kring de trängde sig samman;

Och Antinoos talte, som var en son till Eupeithes:

Hören mig, modige friare J, att jag något må säga:

Här getmagarne ligga i eld, dem vi oss till qvällsvard

Lagade, först uppfyllande väl med blod och med ister. 45

Hvilkendera nu vinner, och går med seger ur striden,

Han framträde, och tage bland alla den honom behagar!

Städs må han äfven gästa med oss; men icke en annan

Tiggare låte vi träda härin, för att bettla sen mera.

Så Antinoos sade; men dessa behagade talet. 50

Och anstämplande svek, utbrast mångråde Odysseus:

Älsklige, icke det sker, att mot yngre mannen en gammal

Gubbe, af nöd hemsökt, framträder i strid; men den slema

Magen mig manar åstad, att jag för huggen må digna.

Men nu, välan, med en dyr ed bören J svärja mig alle, 55

Att mot Iros bevågen, med väldiga handen, ej någon

Slår mig, på öfverdåd, och lägger för honom mig neder.

Sade; och alle sin ed aflade, som denne begärde.

Men då talte igen Telemachos' heliga hjeltkraft:

Fremling, ifall dig manar ditt hjerta och modiga sinne, 60

Att dig värja mot denne, så räds bland de andra Achaier

Ingen, ty den med flere skall slåss, som vågar dig hugga.

Gästmottagarn är jag, och kongarne lemna sitt bifall,

Antinoos och Eurymachos med, förståndige båda.

Sade; och alle dertill biföllo; men redan Odysseus 65

Höljde med trasorna midjan, och blottade dervid de sköna,

Väldiga låren; då röjde sig ock de vidgade skuldror,

Bröstet, och seniga armarna med; vid honom Athene

Stående, ökade lemmarnas kraft för männernas herde.

Friarne alle deråt nu öfvermåttan förvåntes, 70

Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Sannerlig Iros, påstund MissIros, samkar sig ofärd;

Ty så väldiga lår ur trasorna röjer den gamle!

Så de sade; och Iros nu blef rätt illa till sinnes.

Dock han af tjenarne fördes, som gördlade honom med handkraft, 75

Rädd som han var, och omkring hans lemmar darrade köttet.

Och Antinoos trätte, och talade ordet och sade:

Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd,

Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar,

För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80

Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda:

Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden,

Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder

Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel,

Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85

Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.

Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar,

Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren.

Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,

Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90

Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken.

Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,

Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna.

Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg

Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95

Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden;

Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman,

Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte,

Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus,

Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100

Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel

Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen,

Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar,

Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105

Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.

Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck,

Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm.

Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre,

Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110

Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle

Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta,

Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling

Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom,

Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115

Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus.

Och Antinoos lade den väldiga magen för honom,

Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte

Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte,

Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120

Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas

Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig;

Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125

Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen.

Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes.

Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar:

Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan,

Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130

Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida,

Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra;

Men när qvalen också af saliga gudarna sändas,

Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet.

Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135

Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors.

Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig,

Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde;

Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina.

Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140

Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva.

Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk,

Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan

För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden

Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145

Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter,

Då han kommer igen till älskade fädernejorden!

Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan

Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.

Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150

Och i händerna lade pokaln på männernas höfding.

Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta,

Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet.

Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene,

Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155

Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.

Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene

På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,

Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa

Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160

Mera af make och son, än hon tillförne blifvit.

Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade:

Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne,

Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar.

Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165

Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer,

Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.

Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade:

Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat.

Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170

Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat.

Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar,

Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja.

Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget

Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175

Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa,

Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja;

Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen,

Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180

Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia

Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen;

Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.

Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket,

Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene:

Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen.

Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla

Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna

Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190

Sköna anletet först med samma gudomliga fägring

Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris

Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans;

Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven,

Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195

Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.

Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen

Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen;

Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:

Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200

Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva

Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen

Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens

All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.

Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205

Icke allena; tillika också två tärnor nu följde.

När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor,

Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,

Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;

Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210

Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek,

Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden.

Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:

O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke;

När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215

Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren,

Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring,

Sade dig säkert vara en son till väldig en fader,

Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke.

Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220

Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen.

Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra

Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling,

Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?

Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225

O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke;

Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser,

Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig;

Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting;

Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230

Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga.

Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros,

Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka.

Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon,

Friarne nu desslikes också i salarna våra 235

Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården,

Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla:

Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter

Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken,

Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240

Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra;

Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:

Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,

Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245

Friare flere till tal visst skulle i salarna edra

Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner

Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250

De odödlige ödde, enär till Ilios foro

Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus.

Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter,

Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara.

Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255

Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden,

Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:

Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag,

Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia;

Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260

Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika,

Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt

Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget.

Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen

Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265

Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills,

Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran.

Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka,

Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning.

Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270

Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar

Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat.

Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne:

Friares sed tillförene var ej sådan, som denna;

När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275

Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära,

Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta,

Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva,

Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.

Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280

Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte

Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.

Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes:

Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,

Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285

Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva.

Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå,

Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.

Så Antinoos sade; och dessa behagade talet,

Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290

Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön

Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal,

Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor.

Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked,

Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295

Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro,

Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida.

Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband

Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke,

Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300

Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor,

Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros.

Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången,

Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst.

Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305

Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan,

Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn,

Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna,

Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände

Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310

Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:

Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus',

Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning,

Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen,

Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315

Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla.

Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida,

Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.

Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan.

Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320

Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia.

Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker.

Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne,

Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek.

Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325

Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad,

Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan,

Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar

Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen

Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330

Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret.

Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?

Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros,

Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut,

Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335

Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:

Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger

Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.

Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde;

Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340

Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat.

Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt,

Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne

Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.

Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345

Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera

Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus.

Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda,

Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:

Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350

Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller:

Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats;

Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom

Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.

Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355

Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge,

Längst vid gärdet, -- betalningen skall tillräckelig blifva, --

Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera:

Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året,

Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360

Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke

Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet

Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365

Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa,

På höängen, och jag en välkrökt lie i handen,

Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge,

Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes:

Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370

Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset,

Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker;

Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen,

Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure;

Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375

Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda,

Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter;

Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd:

Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla.

Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380

Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast,

Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer.

Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden,

Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro,

Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385

Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet.

Och med hotande blick han talade vingade orden:

Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar

Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen

Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390

Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret.

Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?

Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus

Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder,

För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395

Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet,

Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen.

Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt,

Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400

Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt.

Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids

Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.

Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft:

J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405

Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar.

Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva,

Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.

Så han sade; och de sig beto i läpparna alla,

Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410

Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade,

Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:

Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta,

Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede!

Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415

Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles!

Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,

Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva;

Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva,

Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420

Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla.

Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten,

Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn.

Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar

Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425

Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste,

Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.

Nittonde Sången.

Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus,

Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene;

Och till Telemachos strax han talade vingade orden;

Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne

Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5

Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga:

Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera,

Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;

Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt,

Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10

Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta,

Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget,

Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.

Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren.

Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15

Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen,

Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen

Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken,

Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit;

Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20

Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia:

Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta,

Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara!

Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla,

Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25

Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade:

Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser

Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,

Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30

Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen,

Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar,

Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene,

Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning.

Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35

Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar!

Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna,

Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga,

Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens.

Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant!

Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen.

Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds,

Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45

Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.

Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig

I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor,

Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom;

Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50

Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus,

Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.

Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,

Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite.

Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55

Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne

Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder,

Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt.

Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia,

Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60

Desse skaffade bort den rikliga maten och borden,

Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit.

Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå

Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme.

Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65

Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds,

Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura?

Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten!

Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!

Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70

Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet?

Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen,

Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra.

Sådane just som jag de vankande bettlare äro.

Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75

Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta,

Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.

Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,

Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.

Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80

Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister

Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar;

Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar,

Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt.

Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85

Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger,

Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset

Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.

Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia,

Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90

Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå,

Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar.

Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde,

Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina

Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95

Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet:

Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn,

Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme

Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.

Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100

Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn.

Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus;

Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:

Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105

Henne svarande talade till mångråde Odysseus;

Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden

Klandra; isanning går till himmelen vida din ära,

Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam,

Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110

Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom

Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter;

Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,

Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras.

Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115

Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke,

Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta

Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves,

Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta;

Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120

Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du,

Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring

De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125

Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus.

Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda,

Större min ära vore påstund och skönare äfven;

Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom.

Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130

Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,

Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,

Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset.

Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar,

Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135

Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan.

Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter.

Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel,

Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva,

Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140

Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,

Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud

Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, --

Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider

Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145

Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,

Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.

Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes.

Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora,

Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150

Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier;

Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo,

Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat,

Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse

Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155

Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång.

Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan

Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas

Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda;

Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160

Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner.

Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren?

Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165

Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja?

Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor,

Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje

Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu,

Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170

Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.

Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla,

Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas

Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer.

Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175

Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner,

Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger.

Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna

Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion,

Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180

Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock.

Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne

Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon;

Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne.

Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185

Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden,

Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte,

Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta

Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp.

Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190

Ty han var -- som han sade -- en vördad ock älskelig gästvän.

Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte,

Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste.

Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds

Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195

Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom,

Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet,

Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad;

Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier;

Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200

Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom.

Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.

Mång osanningar så han diktade, liknande sanning;

Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan.

Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205

Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan,

Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder:

Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte,

Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus

Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210

Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon

Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde.

Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,

Honom återigen med orden hon svarte, och sade:

Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215

Om du verklig derborta med gudalika kamrater

Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger.

Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen,

Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220

Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit,

Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året,

Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor,

Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet.

Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225

Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta

Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke.

I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf,

Slickande en den brokiga; det förvånade alla,

Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230

Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly.

Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock,

Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken;

Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen.

Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235

Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne:

Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus,

Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan,

Eller måhända en värd också, emedan Odysseus

Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240

Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom,

Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid,

Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet.

Honom en herold också, men litet äldre till åren,

Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245

Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut;

Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre

Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.

Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad,

Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250

Men då hon fått lystmätet utaf sorgen,

Då hon honom också genmälte med orden, och sade:

Fremling, du som var mig förut medlidande värdig,

Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig.

Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255

Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta,

Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar,

Återvändande hem till älskade fädernejorden.

Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus

Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,

Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller,

Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker!

Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265

Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom,

Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik.

Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar:

Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja;

Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270

Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika

Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många,

Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater

Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet,

När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275

Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat.

Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet;

Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen

Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro.

Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280

Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet

Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus

Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne,

Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla.

Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285

Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende.

Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken,

Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin,

Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore,

Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290

Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja

Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa.

Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus;

Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan,

Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295

Denne till Dodone då sade han rett, för att höra

Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions,

Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden,

Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt.

Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300

Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden

Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra.

Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste;

Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas:

Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305

Under det året som går skall hit anlända Odysseus,

Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling!

Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310

Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig.

Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända;

Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp

Finner; förty ej herrar numera finnas i huset,

Sådan Odysseus var bland männer, -- om nånsin han var det, 315

Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta.

Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning,

Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika,

Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda.

ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320

Att derinne med Telemachos han tage sin frukost,

Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa,

Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin

Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad!

Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325

Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag,

Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle

Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla.

Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker,

Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330

Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom.

Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt

Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida

Kring all verldens folk; han god af många benämnes.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335

O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,

Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning

Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar

Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet;

Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340

Många nätter jag redan uppå det uslaste läger

Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan.

Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig

Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa,

Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345

Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam,

Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har:

Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350

Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset:

Så du särdeles väl om allting ordar och visligt.

Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet,

Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat,

Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355

Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig.

Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia

Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus'

Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren:

I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360

Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren.

Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:

Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra

Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger.

Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365

Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber,

Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå

Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen.

Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat

Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370

Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände,

Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla.

Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många,

Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder

Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375

Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias

Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig

Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga:

Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit,

Men ej någon så lika jag sett -- det sägen jag -- hittills, 380

Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge

Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika

Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385

Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln,

För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla

Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus

Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan;

Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390

Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla.

Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden

Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita,

När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner,

Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395

Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat,

Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde

Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen.

Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder,

Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400

Honom på morfars knän antvardade Eurykleia,

När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade:

O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva

Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.

Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405

Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger.

Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit,

Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden;

Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer

Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410

Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro,

Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka.

Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker.

Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner,

Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415

Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus

Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon.

Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner,

Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse,

Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420

Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten,

Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten,

Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner.

Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen

Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425

Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom,

Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo.

Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner

Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430

Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga

De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor.

Solen återigen anstrålade fälten ånyo,

Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden,

Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435

Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner

Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus

Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde.

Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin,

Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440

Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin,

Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret.

Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle.

Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers,

Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445

Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon,

Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus

Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen,

Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom

Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450

Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet.

Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet,

Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet.

Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan.

Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455

Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus,

Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång

Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan.

Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg

Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460

Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära

Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren

Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga

Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken,

Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465

När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.

Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman,

Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten,

Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid;

Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470

Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon

Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman.

Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:

O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej

Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475

Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia,

Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma.

Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka,

Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus,

Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480

Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:

Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat

Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer,

Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden.

Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485

Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra.

Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva:

Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara,

Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra

Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490

Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia:

Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel!

Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid;

Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet,

Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495

Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara,

Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen,

Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500

Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda,

Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.

Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta

Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt.

Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505

Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus,

Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret.

Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja,

Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510

Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges.

Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom;

Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder

Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset,

Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515

Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta,

Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer.

Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter,

Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo,

Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520

Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider,

Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos,

Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne:

Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt;

Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525

Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset,

Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet;

Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste,

Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk.

Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530

Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset;

Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit,

Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar,

Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda.

Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535

Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet

Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda;

Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig,

Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse

Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540

Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen,

Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig,

Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen.

Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen,

Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545

Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter!

Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket,

Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen,

Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet,

Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550

Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen,

Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset,

Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555

Annsids vändande den, emedan sjelfve Odysseus

Sagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet,

Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560

Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle.

Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar:

Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra.

De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen,

Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565

De som igenom det glattade horn utvandra i verlden,

De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig.

Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmen

Kommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen.

Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570

Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagar

Mig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan,

Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta,

Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin,

Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575

Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan:

Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge,

Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta,

Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,

Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580

Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus;

O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,

Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt!

Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585

Förrän dehär, handterande hans välglattade båge,

Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia;

Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, ville

Roa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590

Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskor

Äre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andel

De odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden.

Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och lägger

Mig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595

Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus

For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.

Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset,

Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor!

Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600

Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne.

Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit,

Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljuflig

Sömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene.

Tjugonde Sången.

Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus;

Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på denna

Skinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat;

Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig,

Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5

Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salen

Ren aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte,

Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra.

Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta,

Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10

Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda,

Eller låta dem än med trotsiga friarne mängas

Ytterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet.

Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skäller

Uppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15

Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter.

Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden:

Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta,

På den dagen, enär, obändig i sinne, Kyklopen

Tappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20

Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden.

Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet.

Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städse

Tåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt.

Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25

Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåt

Svänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes:

Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkte

Huru han händer skulle på skändliga friarne lägga,

Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30

Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna;

Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade:

Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra?

Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset,

Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat;

Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar,

Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga,

Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro.

Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar:

Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions,

Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka.

Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene:

Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45

Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag.

Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddar

Uti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar:

Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskor

Skulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50

Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren.

Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenom

Hålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas.

Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte;

Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55

När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer,

Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven,

Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen.

Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat,

Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60