Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro?
Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne?
Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän
Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit
Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205
Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd.
Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds
Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra.
Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke
Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210
Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte
Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke.
Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra
Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit!
Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215
Om bortresande något på svarta galejan de föra.
Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna
Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder.
Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden,
Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220
Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene,
Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren,
Dejelig, sådan just som konungasönerne äro,
Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord,
Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225
Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:
Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet,
Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta!
Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230
Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna.
Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta:
Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här?
Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand
Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran,
Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst
Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta,
Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240
Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern.
Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke,
Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter.
Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte
Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245
Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags
Skogar finnas, och källor också från år till ett annat.
Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia,
Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.
Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250
Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: --
Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar,
Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: -- 255
Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta,
Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit
Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen
Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit,
Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260
Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba.
Derför ville från mig han hela det Troiska bytet
Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen,
Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte,
Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265
Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater.
Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet
Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen,
Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor
Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270
Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa,
Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker
Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet;
Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der,
Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275
Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning
Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga.
Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten,
Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen
Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280
Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla.
Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen,
Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina,
Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden.
Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385
Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.
Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene,
Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker,
Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder;
Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290
Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna
I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven.
Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle
Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå,
Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295
Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda
Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa
Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla
Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300
Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar,
Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla?
Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt,
Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker
Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305
Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset
Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång!
Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor
Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad
Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig,
Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst.
Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen,
Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315
Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden,
Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat,
Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat
Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest.
Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320
Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd;
Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder
Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden.
Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke
Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325
Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast
Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne):
Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330
Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna,
Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig.
Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt,
Önskade maka och barn få skåda i salarna sina;
Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335
Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt
Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt
Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter.
Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne
Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340
Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon,
Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet,
Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.
Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa.
Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345
Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten;
[Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.]
Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren
Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350
Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.
Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste.
Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden,
Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355
Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera
Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner
Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom,
Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar
Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet!
Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta
Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras,
Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365
Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan.
Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus
Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet,
Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit.
Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370
Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.
Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven,
Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375
Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger,
Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera,
Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk.
Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst,
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon,
Duka under för skändelig död, i egna palatset,
Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385
Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa.
Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan,
Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia.
Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna,
Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390
Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta,
Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången
Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395
Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd.
Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd;
Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar,
Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa
Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400
Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro,
Att missfosterlig du för friarne alla må synas,
Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset.
Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve,
Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405
Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia.
Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta,
Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan,
Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla
Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410
Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom,
Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser,
För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus.
Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos
For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste?
Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida,
På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420
Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat!
Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne,
Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter
Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida.
Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425
Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden;
Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar
Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.
Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf;
Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430
Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter
Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar,
Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro,
Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock,
Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435
Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom,
Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck,
Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.
Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden
Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440
Fjortonde Sången.
Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen,
Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der Athene
Anvist honom den redlige herden, som bäst hans besittning
Skötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat.
Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5
Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe,
Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinen
Uppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet,
Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes',
Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10
Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar,
Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken;
Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde,
Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarenda
Femtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15
Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo,
Vida mindre till tal; ty dem uppätande ödde
Stolte friarnes skara, emedan herden åt dessa
Bland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde:
Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20
Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt,
Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste;
Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor,
Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andra
Utgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25
Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden,
För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra,
Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad.
Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus;
Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30
Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen.
Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit,
Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötter
Genom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen.
Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35
Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen:
Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken,
Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa.
Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit,
Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40
Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvin
Matar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbit
Till vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer,
Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen.
Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45
Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtte
Säga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått.
Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden,
Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde,
Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50
Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus,
Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade:
Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alle
Det som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog!
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55
Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är,
Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle,
Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk,
När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde,
Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60
Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat,
Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning,
Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva:
Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka,
Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65
Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer.
Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats,
Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämma
Svunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många.
Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70
Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida.
Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet,
Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt.
Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda;
Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75
Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus,
Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn.
Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka,
Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade:
Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80
Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin,
Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning.
Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska,
Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater.
Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85
Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte,
Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt,
Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet;
Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden,
Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90
Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligt
De föröda hans gods i yppighet, utan försköning.
Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion,
Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller;
Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95
Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingen
Bland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland,
Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopa
Så osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig.
Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100
Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter,
Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven.
Men härstädes i vall af vankande getterna elfva
Hjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer.
Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105
Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes.
Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar,
Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa.
Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet,
Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110
Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad,
Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom,
Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat,
Samt tilltalade honom och sade de vingade orden:
Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115
Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar?
Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon.
Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan.
Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre,
Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120
Honom svarte derpå svinherden, männernes förste:
Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom,
Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka.
Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva,
Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125
Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer,
Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker.
Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting,
Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar,
Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130
Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga,
Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock.
Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglar
Ren bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit;
Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135
Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden.
Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt alla
Vännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annan
Så mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända.
Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140
Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse.
Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad,
Att med egna ögon dem se i fädernelandet;
Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens.
Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145
Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt;
Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas.
Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus:
Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger,
Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150
Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta,
Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dock
Strax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas:
Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock!
Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155
Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatlig
Är, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker.
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet,
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas;
Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160
Detta löpande år skall hit anlända Odysseus;
Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo,
Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstäds
Nu missfirmar hans lysande son, och älskade maka.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165
Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin,
Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligt
Drick du, och språkom om annat, och mig ej mera om detta
Påminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstet
Ängslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170
Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte Odysseus
Återkomma, som jag det önskar, och Penelopeia,
Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes!
Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus,
Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175
Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulle
Bli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad;
Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat,
Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren,
Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180
Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödas
Namnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten.
Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas,
Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion.
Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185
Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta:
Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?
På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömän
Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190
Honom svarade då mångråde Odysseus, sade:
Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga.
Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda,
Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne,
Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195
Lätt då kunde det hända, att icke på helaste året
Sluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer,
Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja.
Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta,
Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200
Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo,
Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honom
Köpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnen
Kastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara,
Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205
Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner.
Honom emellertid bortförde dödens gudinnor
Till Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellan
Öfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra.
Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210
Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar,
Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit,
Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt;
Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmen
Känna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215
Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene,
Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhåll
Modiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård,
Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet,
Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220
Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll.
Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk,
Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning;
Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära.
Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225
Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa.
Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet.
Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat.
Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia,
Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230
Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes.
Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutom
Fick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedan
Myndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad.
Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235
Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst,
Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten,
Att på galejorna föra dem an till Ilios; neka
Möjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss.
Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240
Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och reste
Hem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde.
Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd;
Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen,
Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245
Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd,
Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater.
Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt.
Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmän
Gästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250
För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid.
Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga Kreta
Seglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan,
Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu än
Skadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255
Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor.
Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos,
Och tverodda galejorna der jag lade för ankar.
Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater,
Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260
Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik.
Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet,
Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstunden
Sköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda,
Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265
Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändning
Ryckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk,
Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade Kronion
Slog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingen
Vågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270
Då med eggiga kopparn de dödade många af våra,
Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång.
Men mig följande tanke i sinnet sjelfve Kronion
Lade: -- (o måtte jag dock aflidit och lyktat min bane
Der i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275
Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen,
Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen;
Men jag gick derefter, att möta konungens hästar,
Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste,
Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280
Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten,
Önskande döda mig; -- så förskräckeligt onde de voro; --
Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion,
Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas.
Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285
Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo;
Men när mig annalkande kom det åttonde året,
En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter,
Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många.
Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290
Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne.
Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan.
Men då nu månader redan och dar fulländade voro
Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,
På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295
Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning,
Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen.
Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång.
Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan,
Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300
Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett enda
Land mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky oss Kronion
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305
Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion,
Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla.
Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst.
Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310
En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppet
Lade i händerna, så att jag än undginge förderfvet.
Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar;
Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka,
En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315
Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon,
Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden,
Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde,
Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann;
Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320
Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honom
Väl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden,
Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus,
Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernet
Ja, till tionde led han skulle försörja en annan; 325
Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes.
Denne till Dodone då sade han rest, för att höra
Från den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag,
Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder,
Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330
Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning,
Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan,
Som ledsagade honom till älskade fädernejorden.
Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galeja
Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335
Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos,
Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag,
Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet.
Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet,
Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340
Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln,
Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock,
Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar.
Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände;
Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345
Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve,
Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet.
Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfva
Lätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan,
Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350
Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda,
Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa.
Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen,
Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desse
Vandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355
Längre att söka, och derför igen de gingo ombord på
Hålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfve
Lätt, och förde mig så ledsagande hit till den vise
Mannens hydda; förty än är mig ödet att lefva.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360
Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört,
Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat.
Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig,
Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan,
Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365
Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna alla
Alldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom,
Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat.
Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård,
Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370
Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom.
Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till staden
Aldrig jag kommer, om ej förståndiga Penelopeia
Bjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma.
Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375
De som bekymrade äro för länge dröjande drotten,
De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst.
Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja,
Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig,
Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380
Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom.
Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade Odysseus
Sett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom;
Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten,
Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385
Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom,
Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra;
Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska,
Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock.
Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390
Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser,
Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig.
Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppe
Åt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen:
Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395
Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låter
Till Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta;
Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar,
Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora,
Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400
Honom svarade då den redlige herden, och sade:
Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till ära
Lända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven,
Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap,
Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405
Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion.
Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äro
Här, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda.
Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra;
Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410
Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva;
Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod.
Men på kamraterna manade nu den redlige herden:
Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran
Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415
Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen;
Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.
Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn;
Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt,
Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420
De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, --
Utan han signande kastade strån i elden från hufvut
Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla,
Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka.
Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425
Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet,
Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios,
Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket;
Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn.
Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430
Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo;
Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg,
För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne;
I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte;
Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435
Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren;
Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen.
Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne;
Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:
Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440
Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta,
Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat,
Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445
Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar.
Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus'
Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel.
Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken Eumaios
Ensam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450
Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes;
Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;
Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,
Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455
Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt.
Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ock
Ständigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt.
Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva,
Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460
Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom:
Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater,
Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinet
Manar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga,
Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465
Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit.
Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja.
O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska,
Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde;
Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470
Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve.
Men då vi der framkommit till staden och resliga muren,
Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder,
Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret,
Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475
Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost,
Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste.
Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock,
Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta;
Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480
Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle,
Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde.
När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,
Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig,
Knuffande honom med armen; -- och han mig hörde påstunden: -- 485
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men kölden
Dräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom,
I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning.
Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, -- 490
Sådan var den mannen såväl att råda, som strida --
Ordande med en hviskande röst han talte och sade:
Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig!
Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet:
Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495
Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon,
För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde,
Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen.
Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpå
Skyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500
Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad,
Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos.
O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska!
Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel,
Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505
Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios:
Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat,
Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst;
Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510
Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling,
Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa;
Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas,
Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda.
Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515
Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock,
Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet.
Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid elden
Ställde en bädd, och af getter och får påkastade hudar.
Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520
Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts,
Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder.
Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honom
Lade de yngre männerne sig; men icke Eumaios
Bädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525
Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus,
Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt.
Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde,
Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta,
Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530
Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer.
Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinen
Sofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan.
Femtonde Sången.
Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas Athene
For, att den lysande sonen utaf storsinnte Odysseus
Om hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka.
Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor,
Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5
Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen,
Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet,
Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger.
Trädande nära intill, klarögda Athene då talte:
Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10
Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma,
Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära,
Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa.
Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri,
Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15
Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla,
Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andra
Friarna alla i skänker, och bjuder mera och mera.
Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset!
Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20
Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter,
Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålen
Minnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter.
Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting,
Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25
Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa.
Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne:
Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt,
Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet,
Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30
Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevara
Mången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd.
Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja,
Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvind
Bland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35
Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön,
Färda då af galejan till stan och kamraterna alla,
Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden,
Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt.
Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40
Förande tidender med till förståndiga Penelopeia,
Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen,
Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen,
Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45
Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispänn
Strax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa.
Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka:
O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska,
Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50
Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnen
Hjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos,
Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan.
Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla,
Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55
Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste.
Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri,
Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans.
Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling,
Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60
Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror,
Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talte
Telemachos, den älskade, son af ädle Odysseus:
Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste;
Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65
Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet.
Honom svarte derpå Menelaos, väldig i härskri:
O Telemachos, länge ej jag qvarhåller dig härstäds,
Efter du längtar att fara; jag ledes sjelf vid en annan
Gästmottagande man; som särdeles visar sig vänkär, 70
Särdeles omak gör; af allt det bästa är lagom.
Likdant ondt är en man, som gäst, då sjelf han ej önskar,
Nödgar att resa, och den, som qvar den hastande håller.
Gästen hos dig välpläga, men önskar han resa, så tillåt.
Vänta likväl, tilldess jag i vagnen bringar dig skänker, 75
Sköna, dem sjelf du med ögonen ser; jag qvinnorna bjuder,
Måltid rikligt, som huset förmår, i salarna reda.
Beggedera det är, båd ära med gamman, och båtnad,
Att, på frukosten, man omätliga jorden bereser.
Men om du önskar att färdas båd Hellas igenom och Argos, 80
Och att jag följer dig sjelf, jag skall dig hästarna spänna,
Samt ledsaga till menskornas städer; ej heller oss någon
Släpper med händren toma, men _ett_ han åtminstone gifver,
Antingen en välkopparne trefot, eller en kittel,
Eller mulorna två, eller ock ett gyllene dryckskärl. 85
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Atreides, zeusfostrade drott, du männernes förste,
Redan jag vill hemvända till vårt; ty jag lemnade icke
Någon väktare qvar, då jag reste, vid skatterna mina;
Att gudmaken, min far, uppsökande, sjelf jag ej måtte 90
Dö, eller ock en kostelig skatt mig ur salarna röfvas.
Men när detta förnam Menelaos, väldig i härskri,
Strax påstunden han bjöd sin gemål och tärnorna sina,
Att tillreda i huset ett mål af de rika förråder.
Honom nalkades sen Boethos' son, Eteoneus, 95
Stigen ur bädden nyss, ty ej långt från kongen han bodde.
Eld att tända nu bjöd Menelaos, väldig i härskri,
Honom, och köttet steka; och han, det hörande, lydde.
Sjelf i gemaket också nedsteg han, det doftiga, sedan,
Ensam ej; Megapenthes med honom, och Helena följde. 100
Men då de dit ankommo, der alla klenoderna lågo,
Atreides i sin hand strax fattade dubbelpokalen,
Och befallte sin son Megapenthes den silfverne skålen
Med sig föra, men Helena stod vid kistorna sina,
Der allskiftande mantlarne funnos, dem sjelf hon arbetat. 105
En af dessa nu Helena tog, den ädla bland qvinnor,
Hvilken uti broderier den grannaste var, och den största,
Och som en stjerna han lyste, och låg bland samtliga underst.
Huset igenom de sen framgingo, tilldess att de funno
Telemachos, tilltalad utaf blondlock Menelaos: 110
Såsom i sinnet du ärnar, Telemachos, måtte dig hemfärd
Ock förunnas af Zeus, högtdundrande maken åt Here!
Men af de skänker, som ligga, klenodier, uti min boning,
Den dyrbaraste vill jag dig ge och skönsta bland alla;
Dig vill jag gifva en blandningspokal, och silfverne är han 115
Hel och hållen, dess bräddar af gull fullbordade äro,
Verk af Hephaistos: den skänkte mig Phaidimos, hjelten,
De Sidoniers konung, enär hans hus mig emottog,
Återvändande hem. Dig vill jag nu denna förära.
Ordade så; och lade i händerna dubbelpokalen 120
Hjelten Atreides; derhos den blänkande silfskåln
Hämtande, lade för honom den väldiga drott Megapenthes
Äfven, och Helena sig, den fagerkindade, infann,
Med sin mantel i händren, och talade ordet, och sade:
Älskade son, jag äfven åt dig vill gifva en gåfva, 125
Minne af Helenas hand, för att vid mångljufveligt bröllop
Bäras af makan din; mellertid hos älskade modren
Ligge i salen hon gömmd; du komme mig gladelig åter
Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden!
Ordande så i händren hon gaf; han gladlig emottog. 130
Och det lade uti vagnskorgen Peisistratos, hjelten,
Tagande mot, och dervid beundrade allt i sitt sinne.
Dessa förde nu båda i saln blondlock Menelaos,
Och de satte sig sedan uppå båd bänkar och stolar.
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar 135
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade där bredevid det fejade bordet;
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för dessa,
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.
Köttet Boethos' son skar sönder, och delte i bitar, 140
Vin kredensade sonen af ärebekrönt Menelaos.
Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått,
Strax Telemachos då och den lysande sonen af Nestor
Spännde hästarna för, och stego i pyntade vagnen, 145
Körde så porten igenom och dånande pelaregången.
Med dem följde Atreides också, blondlock Menelaos,
Och i högra handen han bar hjertfägnande vinet,
Uti gyllne pokal, att de offergjutande fore.
Ställde sig framför hästarna sen, drack till dem, och sade: 150
Faren, J ynglingar, väl, och till Nestor, männernes herde,
Helsningar bringen; mot mig som en far han städse var huldsinnt,
Då vid Troia i fejd vi lågo, Achaiernes söner.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Ja, zeusfostrade drott, för honom allt, som du säger, 155
Skole vi omförmäla derhemma; o måtte jag äfven
Åter till Ithaka länd, för Odysseus få i vår boning
Säga, hur jag från dig, delaktig af yppersta vänskap,
Kommer, och med mig bringar klenodier, många och dyra!
Medan han ordade detta, der flög en fågel åt höger, 160
Örn han var, med en hvit, ofantelig gås i klorna,
Tam från gården, och der högt skriande jagade honom
Männer och qvinnor, men han, först nalkades dessa helt nära
Och flög sedan åt höger om hästarna; när de det sågo,
Vordo de glade, och hjertat för hvar uppvärmdes i bröstet. 165
Men Peisistratos då, Nestorides, började orda:
Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste,
Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden.
Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos,
Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170
Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade;
Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig lägga
De odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas.
Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården,
Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175
Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds,
Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredan
Hemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180
Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma.
Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång,
Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom.
De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185
Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles,
Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios.
Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde.
Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190
Körde så porten igenom och dånande pelaregången.
Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo.
Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste,
Och Telemachos talade då till sonen af Nestor:
Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195
Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss vara
Allt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre;
Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt.
För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds,
Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200
Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt.
Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet,
Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve.
Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara:
Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205
Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker,
Både kläder och gull, som honom gett Menelaos,
Och uppmanande sen han talte de vingade orden:
Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla,
Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210
Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta,
Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara;
Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar,
Att han vänder allena igen; ond blir han isanning.
Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215
Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände.
Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte:
Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan,
Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa!
Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220
Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast.
Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene,
Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremling
Nära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan.
Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225
Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder,
Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum.
Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland,
Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast,
Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230
Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar,
Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor,
Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning,
Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys.
Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235
Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga Neleus
För dess skändliga verk, och bragte åt brödren en maka
Till hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag,
Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödet
Ordnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240
Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde,
Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners.
Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles,
Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos,
Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245
Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern,
Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom.
Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock.
Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides.
Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250
Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas.
Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman,
Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos.
Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader,
Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255
Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette;
Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom,
Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan,
Och tilltalande honom, han sade bevingade orden:
Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260
Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedan
Vid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa,
Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej:
Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265
Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta:
Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus,
Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd.
Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan,
Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:
Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpte
Der en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnas
I hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska.
Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275
Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra.
Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder,
Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280
Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve.
Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet,
Och det lade på däcket utaf tverodda galejan;
Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet,
Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285
Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste.
Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt
Fatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom.
Furune masten uti urhålkade mellanplankan
Reste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290
Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar.
Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene,
Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejan
Hafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295
Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion,
For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskap
Dädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde,
Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga.
Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300
Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer.
Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,
Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden,
Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedja
Dröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305
Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater!
Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon,
Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater.
Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd,
Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310
Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka.
Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning,
Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia,
Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap,
Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315
Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville;
Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar:
Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt alla
Menniskors handlingar ger behaget och äran allena,
I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320
Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved,
Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa;
Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra.
Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios:
Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325
Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet,
Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara,
Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger.
Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter,
Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330
Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder,
Alle som dem uppassa; och städs välbonade borden
Ock betungade äro af vin, af bröd och af stekar.
Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras,
Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335
Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet,
Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock,
Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet.
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:
Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340
Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer!
Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes;
Men för den slema magens behof ha leda bekymmer
Dödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd.
Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345
Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder,
Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel,
Om de lefva ännu inunder den strålande solen,
Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro.
Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350
Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta.
Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion,
Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta,
Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen,
Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355
Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt.
Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdog
Jemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan,
Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar?
Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360
Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga;
Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig,
Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt;
Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre.
Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365
Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner.
Mig deremot liftröja och mantel, särdeles granna
Kläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren,
Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll.
Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370
Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas;
Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma.
Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligt
Hvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset,
Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375
Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat,
Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landet
Något sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer.
Svarande honom talade till mångråde Odysseus:
Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380
Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar!
Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta,
Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes,
Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder;
Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385
Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt
Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning?
Honom talte nu till svinherden, männernas förste:
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar
Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390
Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva
Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du
Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust.
Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet,
Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395
Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe.
Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet,
Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta,
Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas,
Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400
Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.
Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde,
Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro,
Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig,
Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405
Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan
Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas.
Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden,
Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd,
Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410
Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting,
Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung,
Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like.
Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång,
Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415
Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon,
Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder;
Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker.
Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde
Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420
Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes.
Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme;
Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:
Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara;
Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425
Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer,
När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde
Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.
Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat:
Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430
Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning,
Samt dem sjelfva? -- De lefva ännu, och rika de kallas.
Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden:
Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän,
Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435
Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat.
Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit,
Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:
Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende
Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440
Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla
Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar
I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd.
Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost.
Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445
Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap;
Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren;
Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift;
Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset,
Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450
Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen
Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till granna palatset.
Året igenom hos oss qvarstannande, hade de redan
Sig lifsmedel i mängd upphandlat på svarta galejan. 455
Men då det hålkade skepp med dessa var lastadt till hemfärd,
Då afsände de bud, som skulle för qvinnan det båda.
Strax då en mångklok man till min faders boningar lände,
Med en gyllene ked i sin hand, uppträdd på elektron.
Denna i saln båd tärnorna nu och min vördnade moder 460
Gåfvo från hand till hand, och med ögonen skådade noga,
Lofvande gifva betalning; han vinken gaf nu i tysthet.
Sedan han vinkat, tillbaka han gick till hålkade skeppet.
Men hon tog mig vid handen, och förde mig bort ur palatset,
Och derunder hon fann båd bord och pokaler i försaln, 465
Ställda åt gästande män, som städs omgåfvo min fader.
Desse till råds sig begifvit, och folkförsamlingens röstplats.
Strax tre bägrar hon tog, och, gömmande dessa i barmen,
Bortbar; men jag följde, af oförståndighet, efter.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 470
Vi med skyndande steg upphunno den brusande hamnen,
Der sig befann de Phaiekiske mäns sjösnabba galeja.
Stigne derefter ombord, de foro på flytande vägar,
Sen vi stigit också; Zeus sände en gynnande kultje.
Sex dar seglade vi alltjemt båd nätter och dagar; 475
Men när den sjunde dagen oss Zeus tillsände, Kronion,
Pilglad Artemis då ihjelsköt qvinnan med bågen,
Och hon i svinköln tumlade ned, som årtan i hafvet;
Nu, åt hvalar och fiskar att varda ett byte, de henne
Kastade ut; jag lenmades qvar, bedröfvad i hjertat. 480
Bragte så dessa till Ithakas ö båd vinden och vattnet,
Och der handlade mig Laertes med skatterna sina.
Sålunda kom jag att se med ögonen Ithakas kuster.
Honom svarte derpå zeusfostrade drotten Odysseus:
O Eumaios, mig hjertat i bröstet du högligen rörde, 485
Täljande alla de qval, som du utstått har i ditt sinne,
Men dock lade åt dig bredevid det onda det goda
Zeus, ty sen mycket du lidit, du kom till en mildelig herres
Boningar, hvilken isanning båd mat dig gifver och dricka
Kärvänskapligt; du lefver ett fröjdsamt lif; hvaremot 490
Ja irrande kring till många de dödliges städer, är hitländ.
Så nu ordade de med hvaran om detta och dylikt,
Och sen sofvo de båda, ej lång stund, utan en liten;
Ty skönthronande Eos påstund framträdde, och seglen
Refvade då Telemachos' män vid stranden, och skyndsamt 495
Masten fällde, och rodde i hamn med åror galejan,
Kastade ankaren ut, samt akterlinorna bundo.
Och vid hafvets bränning jemväl utstego de sjelfve,
Redde sin måltid till, och mängde det glödande vinet.
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 500
Telemachos, den förståndige, så begynte att orda:
Bringen J öfrige hädan till stan den svarta galejan,
Men till herdarna jag vill begifva mig nu och till landet,
Och i afton jag kommer till stan, sen godsen jag skådat,
Och i morgon åt er välplägning för resan jag gifver, 505
Kosteligt mål af kött, och af dryckesljufliga vinet.
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:
Älskade son, hvart skall jag då gå? hvars boningar nalkas,
Bland de samtliga män, som på klippiga Ithaka herrska?
Skall jag väl gå till din moder gerad och till boningar dina? 510
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Eljes skulle isanning jag ock, att gå till vår boning
Mana dig; der undfägnad ej tryter; det vore likväl dig
Sämre, emedan jag sjelf är borta, ej heller dig modren
Skulle se, ty ej ofta bland friarne plär hon i huset 515
Visa sig, utan från dem aflägsnad i loftet hon väfver.
Men jag en annan man vill nämna dig; honom du måste,
Vise Polybos' lysande son, Eurymachos, söka,
Hvilken likt med en gud nu vördas af Ithakas männer.
Ty han är aldraförnämst bland alla, och ifrigast önskar 520
Att få äkta min mor, och Odysseus' rike besitta.
Men den olympiske Zeus bäst vet, han som thronar i ethern,
Om, förrn bröllopet sker, han olycksdan åt dem lyktar.
Medan han talade så, till höger en fågel der framflög,
Höken, Apollons ilande bud, och en dufva i klorna 525
Hållande, sönder han slet, och strödde dess fjedrar på marken,
Just emellan Telemachos sjelf och den snabba galejan.
Och Theoklymenos nu från kamraterna kallande afskiljs,
Hängde sig fast vid hans hand, samt talade ordet, och sade:
Älskade, utan en gud ej flög den fågeln åt höger. 530
Som jertecken påstund, anskådande, honom jag kännde.
Mera mäktig än er, ej finnes på Ithaka någon
Annan stämma; men J städs skolen som konungar herrska.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Måtte, o fremmande man, fullbordas detta orakel! 535
Då skall af mig du förnimma båd vänskap och rikliga skänker
Strax, så att hvar, som möter, dig visst lycksalig beprisar.
Sade; och talade till Peiraios, redlige vännen:
Klytios' son, Peiraios, i annat har du mig åtlydt
Mer än de andre kamrater, som med mig följde till Pylos; 540
Nu må du föra också gästvännen hem till din boning,
Samt vänskapligen hylla och ära, tilldess att jag kommer!
Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan:
Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge,
Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545
Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte
Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder.
Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna,
Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550
Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste.
Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit
Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus.
Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården,
Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555
Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.