Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna,

Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvet

Genast nu, eller framdeles må bortryckande stormen

Taga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran,

Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65

Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos,

Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan,

Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde

Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet

Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70

Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten,

Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva.

Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen,

Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel

Hos blixtglade Kronion, -- ty allt tillpricka han känner, 75

Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör

Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa,

Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo.

Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen,

Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80

Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden

Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar!

Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen

Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer,

Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85

Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker,

Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom.

Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus,

Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta

Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90

Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann.

Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus,

Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet,

Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud.

Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95

Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren

Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:

Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta

Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt,

Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100

Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa!

Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog;

Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen,

Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus.

Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105

Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde.

Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa,

Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är.

Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit;

En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110

Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten:

Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten,

Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen;

Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder:

Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115

Friarne låt nu idag för yttersta gången och sluta

Uti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid,

Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst,

Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste!

Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120

Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema,

Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnor

Samlade, tände på härden en outsläckelig låga.

Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen,

Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125

Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren,

Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,

Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte:

Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i huset

Med nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130

Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig,

Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskor

Ärar den sämre, och dock oärad släpper den bättre.

Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia:

Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135

Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville;

Och han sade sig mer ej hungra; -- hon frågade honom.

Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila,

Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte.

Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140

Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke,

Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn,

Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom.

Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig,

Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145

Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka.

Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor,

Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor:

Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka,

Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150

Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu alla

Borden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och granna

Dubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källan

Bringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten!

Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155

Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag.

Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde,

Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan,

Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset.

Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160

Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommo

Hem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sig

Hämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla.

Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården,

Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165

Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera,

Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom?

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa,

Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170

Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet!

Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra.

Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde,

Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst,

Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175

Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången,

Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden:

Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset,

Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren,

Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180

Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du icke

Bettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven.

Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus,

Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut.

Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185

Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko;

Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andra

Menniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer.

Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången,

Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190

Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommit

Hit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomst

I all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder?

Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung.

Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195

När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer.

Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag.

Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden:

Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnas

Lycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200

Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen!

Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat,

Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger.

Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar,

När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205

Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen,

Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar.

Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan,

Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte,

I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210

Hjordarne nu otalige bli, och icke för någon

Dödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte.

Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfve

Till förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen,

Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215

Bortavarande konungens gods sig emellan att dela.

Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på detta

Grubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet,

Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder,

Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220

Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga.

Längesedan också till en ann bland väldiga drottar

Hade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt;

Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ,

Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, --

Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud,

Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta:

Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230

Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas;

Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus,

Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster,

Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset.

Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235

Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion!

Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna.

Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla,

Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet.

Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240

Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banen

Stemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster,

En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna.

Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade:

Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245

Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid!

Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet.

Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar,

Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;

Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250

Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko.

Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinet

Mängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar.

Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste,

I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255

Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.

Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus,

Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen,

Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord.

Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260

I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade:

Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet!

Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymford

Jag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt detta

Hus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265

Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog,

Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta.

Så han sade; och de sig beto i läpparna alla

Undrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt.

Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270

Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier,

Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar.

Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljes

Honom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals.

Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275

Genom staden derpå af herolderna festhekatomben

Fördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfven

I långskjutande guden Apollons skuggiga dunge.

Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten,

Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280

Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde,

Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallte

Telemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus.

Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene,

Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285

Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus.

Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad,

Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same.

Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader,

Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290

Och han ordade då bland de öfvermodiga männer:

Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga:

Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel,

Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gäster

Preja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295

Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifve

Åt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andra

Tjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas.

Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handen

En oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300

Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinne

Med ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte.

På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden:

O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp:

Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305

Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen,

Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafning

Härstäds; derför man må missgerningar ej i palatset

Öfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar,

Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310

Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta,

Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes,

Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många.

Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören!

Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315

Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore;

Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater,

Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnor

Släpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken.

Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320

Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos:

Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta,

Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede;

Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en enda

Ibland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325

Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moder

Säga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga.

Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda,

Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset,

Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330

Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit,

Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning;

Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin.

Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna,

Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335

Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte,

Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:

Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer,

Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340

Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuder

Äkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker.

Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjaga

Med ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin!

Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345

Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet.

Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar,

Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen deras

Fylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet.

Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350

Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för eder

Svepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill,

Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda,

Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven;

Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355

Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solen

Blifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt.

Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom,

Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala:

Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360

Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren,

Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara.

Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte:

Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän;

Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365

Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt,

Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd

nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende

Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles,

Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370

Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset;

Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog.

Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra,

Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge.

Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375

O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän;

Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna,

Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor

Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar.

Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380

Men om du ville mig lyda; -- och det långt bättre dig vore,

Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet,

Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.

Friarne talade så; och han aktade icke på orden,

Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385

Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga.

Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol,

Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia,

Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde.

Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390

Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat.

Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard,

Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen

Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat

Tjugondeförsta Sången.

Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene

På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,

Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå,

Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning.

Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5

Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen,

Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt.

Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd,

Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes,

Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10

Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret,

Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos,

Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom,

Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like.

Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15

I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus

Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält.

Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört

På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven,

Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20

Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän.

Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat,

Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,

Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd,

Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25

Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad,

Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning.

Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet,

Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter,

Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30

Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte,

Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen

Döende han qvarlemnat uti de boningar höga.

Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen,

Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35

Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap

Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like,

Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus,

När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad,

Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40

Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.

Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor,

Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom

Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass,

In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt:

Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen,

Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan,

Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren,

Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna,

Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50

Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro

Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge.

Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken,

Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma.

Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55

Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt;

Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,

Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara,

Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret,

Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60

Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken

Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris.

När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor,

Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset,

Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65

Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna.

Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:

Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset

Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken,

Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70

Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast,

Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; --

Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar;

Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge.

Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75

Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen,

Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,

Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning,

Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.

Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80

Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå.

Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte,

Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen.

Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85

Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken

Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan

Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make?

Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen

Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90

Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar,

Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet.

Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes,

Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat,

Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95

Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet

Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,

Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen

Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat,

Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100

Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:

Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion!

Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo,

Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta;

Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105

Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris,

Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet,

Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene,

Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland!

Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110

Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller

Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda.

Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket;

Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,

Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115

Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam,

Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.

Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln,

Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet.

Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120

Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre,

Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo,

Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat.

Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte.

Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125

Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna

Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom;

Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde

Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom.

Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130

Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös,

Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter

Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt.

Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren,

Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135

Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken,

Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;

Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen,

Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.

Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140

Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger,

Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!

Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet.

Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops,

Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145

Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena

Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt.

Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba,

Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte;

Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150

De obrukade, fina; och han bland friarne talte:

Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan;

Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva

Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom

Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155

Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla.

Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas,

Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka.

Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro,

Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160

Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte

Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta.

Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig,

Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;

Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165

Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.

Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;

O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel,

Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma,

Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170

Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna,

Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder,

Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng.

Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.

Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175

Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus,

Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn,

Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne!

Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet,

Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180

Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast,

Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn,

Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne.

Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade icke

Spinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185

Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön,

Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste.

Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika;

Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; --

Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190

Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården,

Så han talte dem till med håningljufliga orden:

Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga,

Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller:

Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195

Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom?

Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus?

Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne!

Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade:

Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200

Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen!

Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma.

Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla,

Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset.

Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205

Återigen han talte dem till med orden, och sade:

Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat,

Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet,

Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för eder

Bland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210

Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka.

Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga:

Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta,

Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker,

Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215

Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder.

Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken,

Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen,

Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden,

När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220

Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret.

När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt,

Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus,

Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror.

Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225

Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen,

Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat:

Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar,

Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven.

Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230

Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal:

Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingen

Skall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver;

Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för den

Genom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235

Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla.

Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmer

Af de männer som fallit i snarorna våra, hon gånge

Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'.

Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240

Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno.

Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset,

Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit.

Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan.

Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245

Värmande här och der framför eldslågan; ej så ens

Kunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat:

Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade:

Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas!

Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250

Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs

Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;

Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro

Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte

Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255

Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes:

O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.

Gudens heliga fest idag här firas i hela

Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen

Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260

Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus'

Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer.

Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,

Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss!

Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265

Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst,

Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer,

Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.

Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt.

Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270

Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde,

Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt.

När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste,

Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:

Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275

Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller.

Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön,

Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte:

Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig.

Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280

Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven

Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma

Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom,

Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.

Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285

Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen.

Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:

Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes!

Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd

Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290

Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan

Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra?

Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra

Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt.

Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295

Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens,

Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat,

I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk.

Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom

Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300

Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad,

Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd;

Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers,

Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd.

Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305

Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna

Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan

Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel,

Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt

Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310

Honom talte då till förståndiga Penelopeia:

O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker

Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset.

Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge

Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315

Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka?

Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat;

Och ej någon af er må derföre ängslad i själen,

Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.

Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320

Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,

Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar,

Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven,

Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga:

Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325

Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde,

Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ,

Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom.

Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.

Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330

O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet

Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles

Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder?

Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext,

Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335

Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda!

Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning:

Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon,

Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock;

Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340

Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter,

Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.

Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade:

Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad,

Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345

Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska,

Icke på öarna heller invid hästnärande Elis.

Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven

För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker.

Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350

Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana,

Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda

Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig,

Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355

Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått,

Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen

Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.

Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle;

Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360

Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:

Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma

Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen,

Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon

Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365

Så de talte; men han nedlade då bågen på stället,

Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom.

Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:

Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla.

Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370

Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.

Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset

Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore!

Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan

Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375

Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle

Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede

Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen,

Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus.

Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380

Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia,

Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla.

Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer

Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge

Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.

Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset.

Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma,

Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården.

Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390

Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick.

Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit,

Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen,

Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt,

Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395

Och han talade så, anblickande närmaste grannen:

Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost,

Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset,

Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren

Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!

Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter:

Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel,

Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!

Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus,

Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, -- 405

Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel,

Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra,

Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: --

Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus;

Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410

Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik.

Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla

Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken.

Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,

Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415

Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet

Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret

Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva.

Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan,

Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420

Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla,

Från den första till sista, och ut framträngde alldeles

Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:

O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter

Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425

Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter,

Än ej sådan jag är som belackande friarne skända.

Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard,

Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta

Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430

Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet

Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus;

Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära

Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.

Tjugondeandra Sången.

Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus,

Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret,

Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde

Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:

Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5

Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat,

Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.

Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen.

Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen,

Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10

För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne

Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat,

Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore,

Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet?

Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15

Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken.

Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen

På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan

Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig

Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20

Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset

Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen.

Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset,

Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte.

Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25

Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast:

Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra

Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd.

Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste

Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30

Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat

Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste,

Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla.

Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus:

Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35

Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden;

Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor,

Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver,

Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen,

Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40

Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.

Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla.

Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet.

Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:

Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45

Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat,

Skändliga saker många i salarna, många på landet.

Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden,

Antinoos; förty det var han, som stemplade detta,

Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50

Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion,

Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra

Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling.

Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken

Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55

Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet,

Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde,

Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta

Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60

Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven,

Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten,

Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren,

Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget.

Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65

Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå;

Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.

Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat.

Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:

Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70

Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret,

Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla

Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden.

Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn

Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75

Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve.

Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas;

Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.

Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan,

Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80

Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus,

Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan,

Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen

Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet

Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85

Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte,

Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika

Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker.

Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus,

Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90

Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan

Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen

Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom.

Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden.

Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95

Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier,

Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle

Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan.

Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader,

Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100

Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne,

Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter;

Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning,

Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105

Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja,

Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,

Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes.

Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110

Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde.

Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren.

Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn;

Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen,

Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115

Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade,

Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset,

Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra.

Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde,

Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120

Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila.

Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden,

Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen,

Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen,

Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125

Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom,

Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen

Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro.

Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka,

Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130

Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:

Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder

Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri?

Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.

Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135

Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna

Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden;

Der oss stängde en endaste man, om modig han vore.

Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna,

Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140

Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.

Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde,

Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan,

Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal,

Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145

Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast.

Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat,

När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa

Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara.

Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150

O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen

Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:

Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden

Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155

Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre.

Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut,

Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar,

Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160

Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde,

Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle,

Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,

Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165

Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning,

Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver,

Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde

Många, hvilka just han anstemplade här i palatset.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170

Jag och Telemachos de trotsige friarne skole

Hejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska.

Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan,

Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter;

Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175

Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen,

Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor.

Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde,

Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte.

Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180

Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids.

När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde,

Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen,

Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad,

Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185

Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit:

Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo

In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat.

Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan,

Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190

Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus.

Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom,

Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo.

Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:

Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195

Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår;

Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår,

Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva

Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.

Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200

De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren,

Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten.

Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast

Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer.

Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205

Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten.

Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:

Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror,

Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!

Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210

Friarne annorstädes i salarna skriade alla,

Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:

Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus,

Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd!

Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215

Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen,

Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar

Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda.

Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit

Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220

Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina

Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller,

Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.

Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet,

Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225

Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust,

Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas,

Nio år obidande städs du med Troerna stridde,

Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde;

Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230

Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit,

Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore?

Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda,

Att du må veta hurudan är, i fienders skara,

Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235

Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast,

Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet

Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen.

Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen

Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240

Friarna manade an Damastors son, Agelaos,

Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock

Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen;

Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro,

Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245

Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar.

Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:

Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren;

Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord,

Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250

Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa,

Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus

Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva.

Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.

Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255

Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene.

Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene

Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren;

Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.

Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260

Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:

Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala,

Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda

Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.

Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265

Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus,

Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios,

Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog;

Alle de genast beto uti omätliga marken.

Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270

Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.

Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa,

Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene.

Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene

Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275

Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.

Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet

1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet.

Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden

Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280

Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens,

Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa.

Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus,

Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios,

Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285

Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:

O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före

Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet

Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro.

Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290

Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!

Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls

Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut;

Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor,

Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295

Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken.

Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden

Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes.

Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar,

Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300

Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa.

Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar,

Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna

Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet;

Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305

Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: --

Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo

Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes,

Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet.

Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310

Och bönfallande nu uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!

Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något

Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra

Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315

Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten,

Derför också för nidingsverk slem ända de funnit.

Utan en offersiare jag, som intet föröfvat,

Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?

Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320

Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa,

Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit,

Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst,

Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde:

Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325

Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet,

Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat

Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken,

Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet.

Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330

Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång.

Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,

Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids,

Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens,

Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335

Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus;

Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna.

Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,

Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra.

Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340

Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen.

Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus;

Och bönfallande så uttalade vingade orden:

O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!

Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345

Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer,

Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet

Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig,

Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken.

Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350

Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd,

Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud,

Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.

Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft,

Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355

Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn!

Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som

Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten,

Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom,

Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360

Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen;

Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd

Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta.

Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden;

Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365

Och bönfallande så uttalade vingade orden

Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader,

Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn,

Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom

Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370

Honom leende talte nu till mångråde Odysseus:

Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat.

Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra,

Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd.

Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375

Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden,

Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.

Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman,

Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan,

Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380

Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon

Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta.

Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet

Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit

Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385

Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga,

Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden.

Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet.

Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde.

Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390

O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia,

Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.

Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,

Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:

Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395

Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta;

Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.

Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,

Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset,

Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400

Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer,

Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon,

Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår.

Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan

Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405

Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan.

När nu liken hon såg och den outsägliga bloden,

Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse;

Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka,

Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410

Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke.

Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick.

Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk;

Icke de aktade någon af jordbeboende menskor,

Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415

Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände.

Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset,

Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia:

Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420

Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor

Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta,

Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta.

Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat,

Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425

Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren

Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom.

Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga

Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.

Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430

Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds,

Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.

Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman,

Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma.

Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455

Kallade han till sig, och talade vingade orden:

Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen;

Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden,

Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten.

Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460

Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen,

Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn

Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla

Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite,

Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465

Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla,

Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.

Först utburo de likena nu af dödade männer,

Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården,

Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450

Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång.

Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden

Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten.

Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde

Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455

Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården.

Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade,

Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen,

Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn

Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460

Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:

Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa

Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud,

Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.

Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465

Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde,

Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken.

Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars

Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog,

Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470

Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas

Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne.

Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge.

Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården,

Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475

Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas;

Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen.

Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter,

Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket.

Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480

Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med,

Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia

Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor;

Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!

Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485

Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade,

Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock,

Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad,

Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490

Eld till en början dock mig måste i salarna göras.

Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia,

Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus

Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården.

Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495

Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma;

Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.

Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus,

Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar,

Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500

Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.

Tjugondetredje Sången.

Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg,

Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne;

Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt,

Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade:

Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5

An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat.

Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit;

Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset

Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10

Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna

Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig,

Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet:

Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen.

Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15

Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta

Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt?

Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus

For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.

Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20

Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger,

Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt,

Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka

Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25

Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning

Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger,

Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla.

Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma,

Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30

Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.

Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd,

Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga;

Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:

Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35

Om till eget palats han verkligen kom, som du säger,

Huru på skändlige friarne dock han händerna lade,

Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:

Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40

Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen

Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda,

Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte,

Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa.

Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45

Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet

Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat

Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon.

Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan,

Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50

Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla.

Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen

Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått.

Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan:

Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55

Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk,

Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:

Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta!

Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60

Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde.

Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger;

Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte,

Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema.

Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65

Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap;

Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus

Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,

Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:

Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70

Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår

Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid.

Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken,

Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita,

Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75

Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen,

Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning.

Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant,

Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.

Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80

Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars

Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis,

Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge

Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.

Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85

Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make,

Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer.

När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver,

Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan,

Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90

Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle

Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom.

Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat;

Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända

Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95

Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:

Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne,

Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom

Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer?

Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100

Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit,

Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden;

Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.

Honom talte nu till förståndiga Penelopeia:

Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105

Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja,

Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning

Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert

Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa

Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110

Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:

O Telemachos, låt din moder i salarna bara

Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig.

Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115

Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte.

Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas.

Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland,

Som beskyddare många till tal ej efter sig eger,

Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120

Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta

Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.

Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan:

Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast

Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125

Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor.

Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något

Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130

Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock;

Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar;

Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren,

Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan,

Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135

Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo;

Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden

Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit

Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan

öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140

Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde,

Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock.

Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn

Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret

Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145

Hela det stora palats kringdånade vida inunder

Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor.

Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:

Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat:

Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150

Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!

Så nu yttrade mången; de visste ej hur det förhöll sig.

Men Odyseus, stormodige drotten, i egna palatset

Tvådde hans skafferska Eurynome, och smorde med olja,

Klädde så äfven på honom en prydelig mantel ock lifrock; 155

Men hans hufvud begjöt med rikelig skönhet Athene,

Större till anblick gjorde och stoltare; äfven från hjessan

Knorliga lockar hon spred, hyacinthen lika i svarthet.

Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret

Gull, som sjelf Hephaistos har lärt och Pallas Athene 160

All upptänkelig konst, och han gör förtjusande saker:

Så omgjöt hon honom behag på hufvud och skuldror.

Ur badkaret han gick, till gestalt odödliga jemlik.

Åter han satte sig ned på den stol, hvarifrån han var stigen,

Gentmot Penelopeia, och talade ordet, och sade: 165

Underbara, åt dig långt mer än åt öfriga qvinnor

Ett oböjeligt hjerta ha gett de som bo på Olympos;

Ej ju en annan maka såder med kallaste sinne

Hölle sig fjerran från mannen, som, efter strapaserna många,

Kommit på tjugonde året till fädernejorden tillbaka. 170

Gumma, välan, uppbädda min säng, att jag måtte allena

Ligga åtminstone, hon jernhjerta i barmen besitter.

Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:

Älsklige, hvarken förstor jag håller mig, eller förringa,

Eller förmycket jag skattar; jag vet nog, hurdan Odysseus 175

Reste från Ithaka hädan uppå långårade skeppet.

Dock uppbädda hans prydliga säng nu, o Eurykleia,

Utanför starkgrundadt gemak, som sjelf han har uppbyggt

Dit utbären hans prydliga säng, medbringande bädden,

Fårskinn, mantlar också, samt sköninvirkade ryor. 180

Ordade så, för att pröfva gemåln; och derefter Odysseus,

Illtyckt, talade till sin maka, den vårdsama qvinnan:

Ack, hjertfrätande ord du nu har yttrat isanning!

Ho vill flytta min säng? Rätt svårt visst skulle det vara

För den högt förståndige ock, om ej någon af gudar 185

Komme, och lätt, om han ville, till annat ställe den bure.

Lefver dock ingen bland dödligpmän, som, aldrig så armstark,

Lyfte den utan besvär; ty stort järtecken har timat

Med konstbildade sängen, jag gjort, och icke nå'n annan.

Inom planket en stam af oliv, bredlöfvad, här vexte, 190

Blommigt i fullaste kraft; som pelaren var den i tjocklek.

Rundtkring denna åt mig sofkammarn jag byggde och gjorde

Af tätfogade stenar, och tak väl ordnade ofvan;

Limmade dörrar satte jag in; tätt passade samman.

Kronan derefter högg jag utaf bredlöfvadt olivträd, 195

Utskar sedan från roten ett block, som med kopparn jag släthögg

Högst konstmessigt och väl, samt bilade efter ett snöre,

Formande till sängfoten, och borrade äfven med nafvern.

Börjande så, jag på sängen arbetade tills hon var färdig;

Smyckande henne med elfenben, och med gull, och med silfver; 200

Sedan en oxhudsrem utspännde jag, skimrig af purpur.

Detta tecken alltså antyder jag; dock jag ej känner,

Om mig sängen ännu står qvar, eller någon nuredan

Annorstädes den bragt, rothuggande sjelfva oliven,

Ordade så; och för henne båd' knäna sig löste och hjertat, 205

Medan hon kände det tecken, som klart omtalat Odysseus.

Gråtande fram meddetsamma hon sprang, och kastade händren

Kringom Odysseus' hals, och kysste hans hufvud, och sade:

Var ej ond, Odyseus, ty du jemväl ock i annat

Mest bland menskor har vett; men gudarne jemren beredde, 210

Som afundades oss, att, dröjande qvar hos hvarandra,

Njuta af ungdomens fröjd, och ålderdoms trösklen beträda.

Men mig ej vredgad far derföre, ej heller det misstyck,

Att jag lika som nu dig ej helsade strax vid din anblick;

Ty mitt hjerta har städse uti mitt bröst med en rysning 215

Fruktat, att någon dödlige man mig skulle bedraga

Med sitt tal; arglistiga svek anstempla de fleste.

Visst ej dottren af Zeus, den Argeiska Helena heller

Med vildfremmande man förmängt sig i älskog och läger,

Om hon vetat, att henne Achaiernes modige söner 220

Skulle bringa tillbaka igen till fädernejorden.

Henne att öfva sitt nedriga verk visst väckte en gudom.

Och hon iförhand alls ej lade i sinnet det leda

Brottet, hvadan på oss ursprungligen välfde sig qvalen.

Nu emedan du dock har känningstecknet mig framställt 225

Klart på vår säng, som ej någon af dödliga nånsin beskådat,

Utan vi ensame blott, du och jag, och en endaste tärna.

Aktoris, som min fader mig gaf, då jag vandrade hitåt,

Och som åt oss sängkammarens dörr, den låstas, bevakte --:

Nu mitt sinne du böjer, så omildt eljes det vore. 230

Så hon sade; och väckte dessmer begäret till ängslan.

Gret han ju nu, hjertkära och vårdsama makan i famnen.

Liksom då land framstår tacknemligt för simmande männer,

Hvilkas skönarbetade skepp Poseidaon på hafvet

Krossade, svårt anfäktadt af stormen och svällande vågen; 235

Men få lyckades flykta utur grå hafvet på landet,

Simmande; äfja jemväl sig rikligen fästat vid kroppen;

Glade bestiga de land mellertid, undsluppne förderfvet.

Så tacknemlig också var för hennes ögon Odysseus,

Och de mjella armar ej alls hon släppte från halsen. 240

Nu för de ängslade tändts ock rosenfingrade Eos;

Men helt annat beslöt klarögda gudinnan Athene:

Långa natten hon hejdade just vid målet, och qvarhöli

Hos Okeanos än gullthronande Eos, och lät ej

Spinna det ilande spann, som ljus till menskorna bringar, 245

Lampos bredvid Phaethon, de hästar som föra gudinnan.

Och då talade till sin gemål mångråde Odysseus:

Qvinna, vi icke minsann till slutet af pröfningar alla

Kommit, men oss står åter ännu omäteligt arbet',

Mycket och svårt, om hvilket jag bör alltsamman bestyra. 250

Ty så saken åt mig Teiresias' vålnad förtäljde

På den dagen, då jag till Aïdes' boningar nedsteg,

Spörjande om hemkomst för mig sjelf, och kamraterna mina.

Kom dock, låtom oss vandra i säng, min maka, att ändtlig

Vi med ljufvelig sömn må vederqvicka oss båda. 255

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia:

Bädd skall visst dig vara beredd, enär du i själen

önskar, emedan gudar dig unnt, att komma tillbaka

Till välbyggda palatset, och hem till fädernejorden.

Men då du nämnde derom, och en gud ingaf dig i sinnet, 260

Säg mig ditt värf mellertid; ty framdeles dock, som jag menar,

Skall jag det höra; men strax få veta, är icke det sämsta.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:

Kära min vän, hvarför mig manande ber du så ifrigt

Säga? likgodt, jag vill tala derom, och intet fördölja. 265

Dock skall deråt sig ej fägna din sjal, och sjelf jag ej heller

Gläds; ty han mig pålade besöka de dödliges många

Städer, och hålla dervid en prydelig åra i händren,

Tills jag komme till sådana män, som icke af hafvet

Veta, och icke förtära sin mat, med saltet beblandad; 270

Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,

Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.

Tydeligt tecken han sade också, som för dig jag ej döljer:

Då när med mig hopträffad en ann vägfarande månde

Säga, att en kastskåfvel jag bar på min väldiga axel, 275

Då han befallte mig ock nedsticka min åra i jorden,

Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,

Vädur jemte en tjur, och tillika beskällare fargalt,

Dän begifva mig hem, och heliga festhekatomber

Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln, 280

Samtliga, offra iordnirg, då skulle ur hafven stilla

Död mig nalkas, en sådan, som lyktar mig lifvet omsider,

Mättad af gladelig ålder; och folken skulle i bygden

Lycklige vara: det allt fullbordadt sade han blifva.

Honom svarade åter förståndiga Penelopeia: 285

Om dig en lyckelig ålderdom af gudarna skänkes,

Visserlig eger du då förhoppning om räddning nr ofärd.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.

Och mellertid dem Eurynome och fostrerskan redde

Bädden af mjukaste kläder, vid skenet af brinnande facklor. 290

Men då en svällande bädd skyndsamligen ordat de hade,

Gumman återigen på sin kammare gick, för att sofva;

Euronyme, husqvinnan, åt dem dock visade vägen,

Medan de gingo till säng; hon hade i händren en fackla.

Bringande i sofrummet dem in, bortgick hon, och sedan 295

Gingo de gladlige båda till åldrige bäddens författning.

Men Telemachos sen, Eumaios och oxarnes herde

Hejdade föttren från dans, och hejdade qvinnorna äfven,

Samt sig lade, att hvila i dunklande salarna sjelfve.

När de nu begge alltså sig förlustat med ljufvelig älskog, 300

De sig förnöjde med ord, tilltalande ene den andra:

Hon, hvad i salarna hon uthärdat, den ädla bland qvinnor,

Skådande an de giljande mäns förödande skara,

Hvilka, för hennes skull, hornboskap och lammena feta

Slaktat; hade också vinankare många man uttömmt. 305

Men zeusfödd Odyseus? hur många bekymmer han tillsändt

Menskorna? talte, och hvad han jemväl sjelf jemmerligt lidit,

Talte han allt; hon hörde derpå rätt gerna, och sömnen

Henne på ögonlocken ej föll, förrn allt han berättat.

Började, huru han först Kikonerna slog; hur han äfven 310

Lotophagernes bördiga jord derefter besökte;

Allt hvad Kyklopen gjorde; hor han umgällde med ögat

Modige kämparna, hvilka han åt, och icke förskonte;

Hur han till Aiolos kom, som honom bevågen emottog,

Samt lät fara; ännu var hans lott ej, att fädernejorden 315

Hinna; utan igen bortröfvade stormen, och förde

Ut på fiskiga sjön högt suckande mannen tillbaka;

Hur till Telepylos, Laistrygonernes fäste, han lände,

Hvilka förödde hans skepp och skönfotpansrade kämpar

Alla; Odysseus slapp på sin svarta galeja helt ensam; 320

Äfven om Kirkes ränker han talte och tusende anslag;

Och hur äfven han kom till Aïdes' ruskiga boning,

Att rådföra sig der med Thebanske Teiresias' vålnad,

På mångtoftade skeppet, och såg kamraterna alla,

Såg sin moder, som födt till verlden och fostret den lilla; 325

Och hur han hörde jemväl gällljudde Seirenernas stämma;

Hur han till irrande klipporna kom, och den grymma Charybdis,

Samt Skylla, som de dödlige ej oskadade undgå;

För solguden jemväl hur kamraterne slaktade hjorden;

Samt hur snabba galejan då slog med flammiga blixten 330

Den högdundrande Zeus, och de käcke kamrater föröddes

Samtligen alle; han sjelf undgick olycklige ödet;

Huru han kom till Ogygias ö, och till nymfen Kalypso,

Hvilken honom behöll, åstundande ega till make,

I sin hålkade grotta, och vårdade honom, och lofte, 335

Att odödelig göra och oföråldrad för evigt,

Men för honom likväl ej hjertat i bröstet bevekte;

Och hur han, efter strapaserna mång, till Phaiekerna ankom,

Hvilka, af hjertans grund, som en gud, högt ärade honom,

Och med ett skepp afsände till älskade fädernejorden, 340

Gifvande honom rikligen gull, samt koppar och kläder,

Detta var sista ordet han sade, då ljufliga sömnen,

Sorgförjagaren, kom, upplösande hjertats bekymmer.

Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene;

När i sitt sinne hon tyckte, att redan hade Odysseus 345

Njutit af makans bädd, samt vederqvickt sig af sömnen,

Strax från Okeanos hon gullthronande morgongudinnan

Väckte, att bringa till menskorna ljus; opp steg nu Odysseus

Ock från svällande bädden, och så tilltalte sin maka:

Qvinna, vi redan nog oss mättat af lidanden många 350

Begge; du sjelf i palatset min mångbedröfliga hemkomst

Gret; men Zeus, med qvalen, och öfrige gudarne stängde

Mig, enträgne, ifjerran likväl från fädernejorden.

Dock, då vi båda nu kommit till mångbehagliga bädden,

Godsens, dem jag besitter, må du omvårda i salen 355

Och småboskapen sedan, som trotsige friarne frätit,

Tar jag de flesta mig sjelf som byte, men andra mig skola

Ock Achaierne ge, tills fållorna alla de fylla.

Till trädymniga parken jag nu mig strax vill förfoga,

Att påhelsa min far, den gode, som högligen ängslas. 360

Dig, min maka, så vis du än är, uppdrager jag detta:

Med uppgående solen påstund utsprider sig ryktet

Om de giljande männer, dem jag i salarna dräpte;

Thy stig upp i ditt loft, af tjenande tärnorna åtföljd,

Sätt dig der, och ingen bespörj, anblicka ej någon. 365

Sade; och vapnen, de granna, på axlarna klädde han sedan,

Kallade Telemachos, svinherden, och oxarnes herde,

Och bjöd samtliga dem stridsredskap i händerna taga.

Desse ej ohörsammade nu, och sig klädde i koppar,

Öppnade dörren, och gingo, och först utträdde Odysseus; 370

Redan på jorden var dagen, men dem insvepte Athene

Alla i nattens mörker, och snart utförde ur staden.

Tjugondefjerde Sången.

Hermes ropade nu, Kylleniern, friarnes skuggor

Alla samtliga fram, samt hade i händren den sköna,

Gyllene staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,

Hvilkas han vill, och återigen de sofvande väcker;

Rörande dem dermed, framdref han; de, hväsande, följde. 5

Likasom då nattlappar i skrymslet af ruskiga grottan

Hväsande flyga omkring, när någon ur klasen har fallit

Ned från klippan, i hvarest de hålla sig fast vid hvarandra.

Så de nu hväsande gingo, och dem anförde Hermeias,

Den beskedlige gud, på de dunklande vägarna, alla, 10

Nu till Okeanos' flod, och Leukadiska klippan de kommo,

Till Eelios' portar jemväl, och Drömmarnes stater

Kommo de; strax anlände de ock till Asphodelos-ängen,

Der de vålnader bo, skuggbilder af menskor, som skördats.

Vålnaden funno, de der af Peleus' ättling, Achilleus, 15

Samt af Patroklos, och tadelfri Antilochoe äfven,

Och af Aias, som var den bäste till skick ock till skönhet

Uti de Danaers här, näst tadelfrie Peleion.

Så de honom omkring sig sammanträngde, men nära

Nalkades vålnaden ock af Atreus' son, Agamemnon, 20

Ängslad; och alle de andre församlades, hvilka med honom

I Aigisthos' palats nedgjordes och funno sin bane.

Först Peleions vålnad härvid tilltalade honom:

O Agamemnon, vi trodde att hos blixtglade Kronion,

Dagarna alla, du var mer älskad än öfrige hjeltar, 25

Derför att då anförde så många och modiga männer

Uti de Troers land, der vi ledo bekymmer, Achaier.

Dessförinnan ändock tillförst nu skulle dig drabba

Skräckliga ödet, som ej undslipper en ende, som funnits.

Måtte du, njutande frukt af äran, med hvilken du styrde, 30

Uti de Troers land din död erhållit och bane!

Alle Achaierne hade dig då anrättat ett kummel,

Äfven åt sonen din stor ära du fått för en framtid.

Men nu var dig beskärdt, att härjas af ömkelig niddöd.

Honom återigen Atreidens' vålnad nu svarte: 35

Lycklige Peleus' son, du gudarnes like, Achilleus,

Du som i Troia dog, långt borta från Argos; omkring dig

Tappraste söner föllo af Troers män och Achaiers,

Kämpande dig till beskärm; och uti stofthvirfvelen ståtlig

Du storståtelig låg, förgäten af riddaredater. 40

Hela den dagen vi stridde ännu, och vi skulle allsicke

Oss från härnaden skiljt, om ej Zeus oss skiljt med en stormvind.

Men då vi hade utur stridstumlet dig burit till skeppen,

Lade vi dig på en säng, ock tvagde din sköne lekamen

Med ljumt vatten och olja; men ymniga tårar och heta 45

Gjöto Achaierne ut deromkring, afskärande håret.

Steg så din moder ur sjön med de hafsgudinnor i följe,

Sen budskapet hon hört, och på böljorna väcktes ett rysligt

Skri, och skrämsel påstunden betog Achaierna alla.

Nu upprusande desse de hålkade skeppen bestigit, 50

Om dem ej hejdat en man, som visste båd' mycket och gammalt,

Nestor, densamme, hvars råd tillförene syntes det bästa,

Som välvillig och klok begynte att orda, och sade:

Hejden er, ö Argeier, och flyn ej, Achaiernes söner!

Mor hans är det, ur sjön med de hafsgudinnor följe 55

Kommen, att här mottaga sin son, den stupade drotten.

Sade; och från sin flykt storsinnte Achaierne höllos.

Döttrarne stodo dig kring utaf den åldrige hafsgud,

Höjande jemmerrop; de klädt sig i grannaste kläder.

Vexlande med sin tjusande röst ock Muserna nio 60

Greto; och ingen der otårad hade du varsnat

Bland Argeierna; så upprörde oss ljudliga sångmön.

Nätter med dagar tio och sju sålunda vi alle

Greto, såväl ödödlige gudar, som dödlige menskor;

Men på den adertonde åt elden dig gåfvo, och många 65

Feta får vi dig slaktade äfven, och hornade oxar.

Så du brändes i gudars skrud, och i rikelig olja,

Och söt håning; omkring det bål mellertid, der du brändes,

Månge Achaiske kämpar beväpnade tumlade hurtigt

Både till häst och till fot; en stort var tumultet som uppkom. 70

När dig hade förbrännt Hephaistos' låga omsider,

Hvita benen ihop vi plockade alla, Achilleus,

Både i salva och omängdt vin; din moder en gyllne

Handtagskruka oss gaf, och sade, den var Dionysos'

Gåfva åt henne, ett verk af vidabeprisad Hephaistos. 75

Hvita benen deri dig ligga, du bålde Achilleus,

Samt bland dessa Patroklos' också, Menoitios' ättlings;

Särskildt Antilochos' ben, som du ärade mer än de andra

Alla kamrater, enär Patroklos funnit sin bane.

Rundtkring dessa vi sedan ett stort, otadeligt kummel 80

Bäddade, vi utkorade här af Argeiska kämpar,

På framskjutande strand, vid rymliga Hellespontos;

Att fjerrskådeligt vara det må från hafvet för alla

Män, som lefva idag, och för dem som framdeles varda.

Mor din, höjande bön till gudarna, lade på platsen 85

Ståtliga segerpris åt Achaiernes yppersta kämpar.

Ren tillstädes jag varit vid kumlet åt många heroer,

Modiga män, då en kong sin bane har funnit i striden,

Och sig väpna de unge, och segerprisen förordnas;

Men anblickande dessa, jag mest i mitt sinne förvåntes, 90

Hvilka så kostliga pris, för din skull, satte din moder,

Silfverfotad Thetis; ty du var gudarnes älskling.

Så du ej ens förlorat, som död, ditt namn, men evärdligt

Blir hos samtliga menniskor stor din ära, Achilleus.

Dock hvad hade väl jag för glädje, sen kriget jag lyktat? 95

Ty vid min återkomst Zeus sände bedröfvelig ofärd,

Genom Aigisthos' hand och igenom förderfliga makans.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra.

Och helt nära dem steg budbäraren Argosdräparn,

Bringande friarnes vålnader ned, som dräpts af Odysseus. 100

Begge förvånade gingo de fram, när dessa dem sågo;

Kände så äfven igen Agamemnons vålnad, Atreidens,

Strax storståtlige Amphimedon, en son af Iantheus,

Ty han en gästvän var, som bebodde på Ithaka husen.

Honom talade till Agamemnons vålnad, och sporde: 105

Amphimedon, hvad har fört er inunder jorden, den svarta,

Så jemnåriga alla och valda? Ej skulle en annan

Viljande samla i staden tillhopa så modiga männer.

Monne Poseidaon på galejorna kufvade eder,

Jagande upp förskräckliga stormar och väldiga vågor? 110

Eller monne fiendtlige män nedgjort er på landet,

Snappande oxar bort, eller fårenas hjordar, de täcka?

Eller medan kanske för stad och för qvinnor de stridde?

Säg mig, spörjande, det! gästvän jag dig rosar mig vara.

Eller minnes du ej, då jag dit anlände till ert hus, 115

Att förmå Odyseus, ledsagad af kong Menelaos,

Oss till Ilios följa uppå vältoftade skeppen?

En hel månad vi reste på hela det rymliga hafvet,

Sedan med njuggan nöd vi bevekt stadsödarn Odysseus,

Honom af Amphimedon tilltalade vålnaden sedan: 120

Ärofulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,

Väl allt detta jag minns; ock noga jag vill dig berätta

Vår döds ömkliga slut, hursom detsamma sig tilldrog.

Vi till Odysseus' gemål, den länge dröjande, friat;

Men hon gaf ej sitt ja eller nej för det hiskliga bröllop, 125

Endast stemplande döden åt oss och svarta förderfvet,

Utan ett svek bland andra såhär hon i sinnet beredde.

Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,

Fin, oändeligt lång, och till oss hon talade genast:

Svenner, som frien till mig, då nu hängått ädle Odysseus, 130

Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud

Färdig arbetat, -- att icke mitt garn må ödas förgäfves, --

Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider

Tager den långutsträckande döds förderfliga öde,

Att ej i landet på mig Achaiinorna måga förargas, 135

Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.

Ordade så; men hos oss manhaftige hjertat bevektes.

Visserlig väfde om dagen hon nu på väfven, den stora,

Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt.

Så hon i årena trenne oss svek, och bedrog de Achaier; 140

Men då det fjerde var inne, och stunderna kommo derjemte,

Under de slocknande månar, och dagarna många sig ändat,

Sade oss detta bland qvinnorna en, som grannliga visste,

Och vi kommo på henne, som rispade herrliga väfven.

Så hon slutade den, ehuru ej villig, af nödtvång. 145

När likskruden hon viste, då väfven hon väfvit, den stora,

Och upptvättat, i glans jemförlig med sol eller måne,

Se, då bragte en skadelig gud från fjerran Odysseus

Till utjorden, der ock svinherden sin koja bebodde.

Der inträffade sonen också af ädle Odysseus, 150

Länd från sandiga Pylos tillbaka med svarta galejan.

Desse åt friarne skändelig död anstemplande, begge

Kommo till högberömliga staden, men likväl Odysseus

Sednare; Telemachos ren hade förut sig begifvit.

Men Eumaios förde sin drott, med trasor på kroppen, 155

Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad,

Lutad emot sin käpp, och med ömkliga kläder på kroppen.

Sådan han var, ej någon af oss alls gittade känna

Honom, plötsligen sedd, ja, icke de gamlare heller,

Utan med kast och skymfliga ord ansatte vi honom. 160

Men han en stund uthärdade der i salarna egna,

Både af kast anfäktad och ord, med tålsama sinnet;

Men då när honom bjöd Zeus', aigisbärarens, vilja,

Med Telemachos tog han, och bortbar prunkiga vapnen

Till sofkammaren, lade dem der, och riglarna låste. 165

Af illparighet, sedan han gaf sin maka befallning,

Att åt friarne lemna sin båge och jernet, det gråa.

Olycksaliga oss till ett pris, och en början af blodbad.

Dock ej någon af oss förmådde den väldige bågens

Sträng uppspänna; ty mycket dertill för klena vi voro. 170

Men då den store bågen nu kom Odysseus i händren,

Då med hotande ord vi samtlige genast förbjödo,

Att ej bågen gifva, än skönt hur mycket han talte;

Ensam Telemachos uppmanande bjöd att den gifva.

Nu den i handen han tog, mångpröfvade, ädle Odysseus, 175

Spände sin båge så lätt, samt skjöt jernyxarna genom;

Trädde på trösklen sedan och ilande pilarna utgjöt,

Blickande bistert omkring, och Antinoos, drotten, han råkte.

Sen på de andra också afskjöt han de suckiga pilar,

Siktande rakt framåt; och de stupade tätt på hvarandra. 180

Märktes nog, att dem var af gudarna någon behjelplig.

Ty strax, följande blott sitt eget bevåg i palatset,

Höggo de kring öfverallt; och ett ömkeligt qvidande väcktes,

Medan skallar försprängdes, och blod kringströmmade golfvet.

O Agamemnon, så vi dräptes; och kropparne ännu 185

Obegrafvade ligga i salarna qvar hos Odysseus.

Ty om saken ej vännerne hört detminsta i hemmet,

Hvilka från såren den stelnade blod aftvättat, och sedan

Sörjande oss bisatt; slik ära man egnar de döda.

Honom talade till Agamemnons vålnad, och sade: 190

Sälle Laertes' ättling, o du mångsluge Odysseus,

I högst lyckelig stund du isanning valde dig maka!

Så rent hjerta befanns hos vankfri Penelopeia,

Dottren af Ikarios, att väl hon mindes Odysseus,

Sin laggifta gemål; thy skall ej nånsin dess kyskhets 195

Rykte förgås; men en tjusande sång åt de dödliga skola

De odödlige göra, till pris för Penelopeia.

Likt Tyndareos' dotter ej hon anstemplade nidverk,

Dräpande laggift make; derför en hiskelig visa

Hon hos menniskor blir; ty hon samkade tryckande tadel 200

På qvinfolket iallo, ja, äfven på den som är ärbar.

Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra,

Stående der i Aïdes' palats, och i jordenes skrymslor.

Desse, enär ur staden de gått, snart hunno Laertes'

Vackra och konstförskönade gods, som sig hade tillförne 205

Sjelf inrättat Laertes, enär rätt mycket han äflats.

Der han egde ett slott, och en uthusbyggnad omkringlopp;

Men i denna båd' åto och rastade vanligt, och sofvo

De nödtvungne betjenter, som alla hans ärender skötte.

Der sig äfven befann en Sikeler gumma, som gubben 210

Kärvänskapligen skötte, på landet, fjerran från staden.

Nu Odyseus till sin son och tjenarne talte, och sade:

Till välbyggda palatset påstund förfogen er alla,

Och oss till måltid slakten af galtarna den som är fetast;

Jag deremot vill ge mig åstad, för att pröfva min fader. 215

Om han mig känner igen, och med ögonen sina förnimmer,

Eller ej känner mig mer, som dröjde så länge ifjerran.

Ordade så; och åt tjenarne gaf sin krigarerustning,

Desse gingo derhos till palatset strax; men Odysseus

Till mångfruktiga gärdet, att pröfva sin fader, begaf sig. 220

Dock han ej Dolios fann, då han trädde i rymliga parken.

Icke af tjenarne en, ej heller hans söner, men desse,

Att törnruskor sig samla, som blefve ett stängsel åt gärdet,

Bortgått hade; den gamle för dem sjelf visade vägen.

Fadren allena han råkte uti skönordnade gärdet, 225

Skottande kring ett träd; lifrocken, han hade, var smutsig,

Flickad, och otillständig; omkring smalbenet han bundit

Flickade oxhudssockor också, att ej samka sig rispor,

För törnbuskarnas skull, ock handskar på händren; men öfverst

Getskinnshjelmen på hufvut han bar, som ökade jemmern. 230

När nu din fader han såg, mångpröfvade, ädle Odysseus

Härjad af ålderdom, och med mycken jemmer i sinnet,

Under ett päronträd han stannade, gjutande tårar.

Och han begrundade sedan uti sin själ, och sitt sinne,

Anten att kyssa sin far, samt sluta i famnen, och allting 235

Säga, huru han kommit och ländt till fädernejorden;

Eller att först utfråga, och om alltsamman bespörja.

För den begrundande så mer gagneligt syntes det vara,

Att till en början söka likväl utforska med stickord.

Tänkande så, mot honom gerad gick ädle Odysseus. 240

Hållande hufvudet böjdt nedåt, han gräfde kring trädet,

Men framträdande ordade nu den lysande sonen:

Gamle, hos dig okunnighet ej sig röjer, att vårda

Parken, men väl sin skötsel han får; och icke det minsta,

Icke en blomma, en ranka, ett fikonatäd, ell' olivträd, 245

Icke ett päronträd, eller bänk är utan sin skötsel.

Dock jag vill säga en sak; men vredgas ej derför i sinnet!

Sjelf god vård du ej eger; och ålderdomen, den bistra,

Trycker dig, smutsig du är, och otillständigt dig kläder.

Icke för lättjans skull om dig ej vårdar din herre; 250

Tjenaremessigt hos dig dessutom ej röjes att skåda,

Hvarken till vext eller skick; fastmera du liknar en konung.

Sådan liknar du just, som, sedan han badat, och ätit,

Sofve i mjukaste bädd; ty sådan är gubbarnes vana.

Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta: 255

Hvilkens tjenare är du? åt hvem omvårdar du parken?

Ock mig detta förtälj sannfärdigt, att väl jag må veta,

Om vi till Ithaka verkligen ländt, som för mig berättar

Denne man, hopträffad med mig, kringvandrande härstäds,

Ej just särdeles klyftig; ty ej han gittade allting 260

Säga, ej heller mitt tal åhöra, då honom jag sporde

Om gästvännen, ifall ännu han lefver och finnes,

Eller är redan död, och uti osynliges gårdar.

Ty jag säger dig rent; gif akt du, och hör hvad jag talar:

Fordom en man mottog jag som gäst i fädernelandet, 265

Som var kommen till oss; och aldrig en dödelig fremling

Till mitt hus mer älskad ännu tillförene lände.

Han från Ithaka skröt sin ätt härstamma, och sade,

Att Laertes, Arkeisios' son, månd' vara hans fader.

Honom hem till mitt hus jag förde, och gästade kostligt 270

Kärvänskapligen skänkande mångt, som fanns i palatset;

Ock gästskänker åt honom jag gaf, allt såsom det höfdes;

Sju talenter utaf det välarbetade gullet,

Gaf en blandningspokal, helsilfverne, blomstergraverad,

Enkelkappor ett dussin, och likaså många tapeter, 275

Kostliga mantlar likså, lifrockar derjemte ett dussin;

Dessutom qvinnor jemväl vankfria och slöjdeförfarna,

Dejliga, fyra till tal, dem helst utvälja han ville.

Honom härpå gaf fadren till svar, utgjutande tårar:

Fremling, du kommer minsann till det land, om hvilken du spörjer, 280

Nu dock våldsame män och trotsige hafva det inne,

Och du förgäfves deder otaliga skänkerna gifvit.

Ty om du honom lefvande råkt i Ithakas bygder,

Rikt umgällande dig med skänker, han visserlig afsändt,

Och gnd plägning; ty detta är rätt åt den som begynte. 285

Men du, välan, mig saken förtälj, och noga berätta,

Hvilket är året som går, sen du undfägnade honom,

Din olycklige gäst, min son, om nånsin han var det,

Den osälle? som, långt från fädernejord och från vänner,

Antingen fiskarne åto i sjön, eller också på landet 290

Vardt han för hundar och fåglar ett rof; men icke hans moder

Honom vårdande gret, eller far, vi som voro föräldrar;

Makan, den utstyrsrika, förståndiga Penelopeia,

Icke på bädden begret sin gemål, som henne det anstått,

Tryckande ögonen till, slik ära de döda ju tillhör. 295

Äfven detta mig säg sannfärdigt, att väl jag må veta:

Ho är du? hvarifrån? hvar har du din stad och föräldrar?

Hvar står snabba galejan i hamn, som hit dig har bringat,

Samt gudlika kamraterna med? eller kom du, en färdsman,

Hit på fremmandes skepp, som dig landsatte, och reste? 300

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Detta till punkt och till pricka åt dig jag ärnar berätta.

Jag från Alybas är, der ståtelig borg jag besitter,

Till Apheidas en son, Polypemonidiska drotten;

Men jag heter Eperitos sjelf; mig åter en gudom 305

Från Sikanien jagade vill, oärnad, till eder,

Och galejan min ligger vid land aflägset från staden.

Men för Odysseus detta är re'n bland åren det femte,

Sedan ifrån mitt fäderneland han reste, och bortfor,

Den osälle; likväl med lycksama fåglar han skildes. 310

Högerifrån, åt hvilka jag glad affärdade honom;

Gladlig reste han sjelf, och ännu vi hoppades hjertligt

Mängas i gästvänskap, samt herrliga skänker förära.

Sade; och smärtans moln, det svarta, behöljde Laertes,

Hvilken i händerna två upptog utkolnade askan, 315

På sitt grånade hufvud den gjöt, och suckade högljuddt.

Och Odyseus vardt rörd, och näsan igenom för honom

Trängde en våldsam suck, då han såg sin älskade fader;

Strax nu han rusade fram, omfamnande kysste, och sade:

Just densamme, min fader, är jag, om hvilken du spörjer, 320

Och på det tjugonde året jag kom till fädernejorden.

Men upphör med din gråt, och lemna den tåriga sorgen.

Ty dig säga jag vill, och särdeles måste vi skynda?

Samtlige friarne jag i salarna våra har nedgjort.

Samt hjertfrätande skymfen och skändliga bragderna hämnats. 325

Honom Laertes genmälte derefter, och sade:

Om då nu är Odyseus, min son, som ändtligen hitländt,

Nämn mig ett tydeligt tecken påstund, att jag tror hvad du säger.

Honom svarte, och talade till mångråde Odysseus:

Skåda med ögonen först det ärr, som mig gaf på Parnesos, 330

När jag var faren dit, vildsvinet med tanden, den hvita,

Fordom; ty då affärdade mig och vårdade modren

Till morfar Autolykos då, att jag skulle de skänker

Taga, dem han hitrest, mig lofvat hade, och tillsagt.

Dock, jag vill träden jemväl i den välplanterade parken 335

Tälja, dem du tillförne mig gaf, och jag allt begärte,

Då jag dig barnslig följde, och vi framgingo emellan

Träna, och du uppnämnde för mig och täljde dem alla.

Tretton päronträd du mig gaf, och aplarna tio,

Fyrtio fikonträd, och lofte mig äfven förära 340

Vinberg femtio stycken; till bergning dugligt hvartenda

Var; och allt slags drufvor på dem derjemte befinnas,

Då när ofvanifrån Zeus' stunder med mognaden komma.

Sade; och fadrens knän sig löste och hjertat, enär han

Tecknen kände igen, som grannt uppräknat Odysseus, 345

Nu kring sonen han armarna lade; och gubben intill sig,

Den afsvimmande, drog mångpröfvade; ädle Odysseus.

Men då han sansade sig, och besinningen väcktes i hjertat,

Återigen med följande ord tilltalte han sonen:

Zeus, visst ären J, gudar, ännu i höga Olympen, 350

Om nu sitt öfverdåd de skändlige friarne umgällt.

Dock jag högligen räds i min själ, att snarligen komma

Hit Ithakesier alle, och bud affärda derjemte

Till Kephallenernes städer enhvar, med maning till härnad.

Honom svarte, och talade mångråde Odysseus: 355

Trösta dig, må ej detta du alls dip lägga på sinnet,

Utan låtom oss gå till huset, som ligger vid parken,

Dit Telemachos jag, svinherden och oxarnes herde

Sände förut, att de skulle ihast anrätta en måltid.

När sålunda de talt, de gingo till granna gemaken 360

Och när de kommit hade i boningsbeqvämliga rummen,

Funno de Telemachos, svinherden och oxarnes herde,

Skärande köttet före, och mängande glödande vinet.

Men storsinnt Laertes emellertid i dess boning

Tvagde en Sikeler tärna, och smorde med doftande oljan; 365

Svepte en prydlig mantel omkring; och Athene, som nära

Stod, förökade lemmarnas kraft för männernas herde,

Gjorde större att skåda, än förr, och stoltare äfven.

Ur badkaret han steg, och honom beundrade sonen,

När odödliga gudarna lik han skådade klarligt; 370

Höjde så äfven sin röst, samt talade vingade orden:

Fader, isanning har någon ibland städsvarande gudar

Både till vett och gestalt dig yppare gjort till att påse.

Honom Laertes, den förståndige, svarade sedan:

Hade jag, fader Zeus, och Athenaie och Apollon, 375

Som då jag Nerikos tog, den boningsbeqvämliga staden,

Uppå Epeiros' kost, Kephalleniske kämparnes höfding,

Hade jag sådan igår hos dig, i salarna våra,

Bärande vapen på axlarna stått, och mot friarnes skara

Kämpat, skulle minsann jag knäna för mången af dessa 380

Uti salarna knäckt, och du dig fägnat i hjertat.

Så nu de båda med sådana ord tilltalte hvarandra.

Men då de andre sitt värf fulländat, och rätterna tillredt,

Satte sig samtlige ned i en rad på bankar och stolar,

Frestande sedan uppå anrättningen. Trädde så nära 385

Gubben Dolios fram, derhos ock Dolios' söner,

Af sitt arbete trötte; ty dem uppsökte, och inbjöd

Modren, Sikeliska gumman, som dem uppfostrat, och gubben

Kärvänskapligen skötte, då ålderdomen betryckte.

När Odyseus de sågo alltså, och märkte i sinnet, 390

Stodo de alla förbluffade der, men genast Odysseus,

Smekande dem med vänliga ord tilltalte, och sade:

Gubbe, sätt dig tillbords, och läggen åsido er häpnad!

Ty ren önskande länge, att med måltiden begynna,

Dröje vi dock i salarna än, städs bidande eder. 395

Sade; och Dolios steg rakt fram, utsträckande händren

Båda; och fattade då Odyseus vid händren och kysste,

Höjde derjemte sin röst, samt talade vingade orden:

Älskade, då du hithem högönskelig ländt för oss alla,

Hvilka ej trodde det mer, och gudarne sjelfve dig bringat, 400

Hell dig, och trefaldt hell, och gudarne gifve dig lycka!

Ock mig detta förmäl sannfärdigt, att väl jag må veta,

Om hon säkert nuredan, förståndiga Penelopeia,

Vet, att du återvändt, eller skole vi skicka ett sändbud?

Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 405

Gamle, hon känner det re'n; hvi skulle du derom bestyra?

Sade; men han sig satte uppå välbonade stolen.

Dolios' söner också välkomnade bolde Odysseus

Sammalunda med orden, och kramade hjertligt hans händer,

Och sig satte i rad vid Dolios sedan, sin fader. 410

Så de i salen samtligen vid bordet bestyrde.

Ryktet gick, mellertid, som ett sändbud, staden igenom,

Bådande friarnes hiskliga död och bane för alla.

De som hörde derom spatserade hädan och dädan,

Framför Odysseus' hus, med jemmer och suckan och olåt. 415

Liken ur huset buro de ut, och alla begrofvo;

Dem från fremmande städar enhvar de åt skeppare gåfvo,

Att till sitt hem afföras, och buro på snabba galejor.

Sjelfve de gingo tilltorgs, mangrannt, med beängslade hjertan.

Men då de hade sig samlat, och alle församlade voro, 420

Reste sig upp Eupeithes i hopen, och började orda:

Ty ohejdelig sorg låg honom i sinnet, för sonen,

Antinoos, som först nedgjordes af ädle Odysseus.

Gjutande tårar för denne, han höjde sin stamma, och sade;

Vänner, Odysseus minsann stort dåd med Achiverna stemplat; 425

Många och modiga män på galejorna med sig han förde,

Ödde de hålkade skeppen, och folken försatte i ofärd;

Och vid sin åferkomst Kephallenernas förstar han dräpte.

Därför välan, förrn han till Pylos snarligen flyktar,

Eller till herrliga Elis också, der Epeierne herrska, 430

Ryckom åstad; ty eljes vi städs vanbördinga äre.

Visst en nesa är slikt för kommande menskor att höra,

Ja, om på söners dråpare vi och på bröders ej vilje

Hämnas, åtminstone mig i sinnet ej ljufligt att lefva

Vore, men heldre, Ja förr, jag önskade bo hos de döda. 435

Ryckom åstad, att ej desse förut ditöfver må hinna!

Gråtande talte han så; medlidande grep då Achaier.

Trädde då nära intill dem Medon och gudomlige sångarn

Ut ur Odysseus' rum, när sömnen hade dem lämnat.

Midt i hopen de stodo; enhvar vardt slagen af häpnad. 440

Och då talte bland alla Medon, den vise herolden:

Lyssnen till mig, Ithakesier, nu; ty icke Odysseus,

Mot odödlige gudars beslut uträttade detta;

Sjelf jag skådade en af de himmelska, som vid Odysseus

Stod helt nära, i allt fullkomligen liknande Mentor. 445

En odödelig gud nu viste sig framför Odysseus,

Skänkande honom mod, nu, skrämmande friareskaran,

Genom salarna dref; de stupade öfver hvarandra.

Så han talte; och samtliga dem blek fruktan beträngde,

Och bland dessa begynte den åldrige drott Halitherses, 450

Mastors son, som skådade allt båd' framåt och bakåt.

Han välmenande ordade då bland dessa, och sade:

Hören mig nu, Ithakesier alla, ehvad jag må säga!

Egen er vrångsinthet allt detta, J vänner, förskyllat;

Ty J lydden ej mig, eller Mentor, männernes herde, 455

För att sönerna edra från vanvett hålla tillbaka,

Hvilka af ofverdåd föröfvade hiskeligt nidverk,

Ödande godset ut, och derhos vanärande makan

Till den ypperste man, som de mer hemkomma ej trodde.

Så nu måtte det ske; hörsammen J mig, som jag säger. 460

Rycken icke åstad, att ej sjelfve vi samka oss ofärd.

Sade; men desse nu rusade upp med ljudeligt härskri,

Flere än hälften till tal; hopträngde de öfrige bidde.

Ty hans ord dem behagade ej, men heldre de lydde

Eupeithes, och till vapen påstund sig skyndade sedan. 465

Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,

Samlades de mangrannt framför vidrymliga staden,

Och Eupeithes tågade sjelf för de dårar i spetsen.

Trodde sig sonens död så hämnas, och icke han skulle

Vända tillbaka, men sjelf derstädes finna sin hane. 470

Zeus Kronion dervid tilltaltes utaf Athenaie:

Ack, vår far Kronides, du högste af konungar alla,

Mig, åtspörjande, säg, hvad tanken inom dig fördöljer.

Ärnar du väl olyckeligt krig och hiskelig härnad

Stempla ännu, eller ställer du till bland hvardera vänskap! 475

Men molnskockaren Zeus genmälte då henne, och sade:

O min dotter, hvarför omspörjer du detta och frågar?

Säg mig, har du ej sjelf mellertid uttänkt, och beslutit,

Att Odyseus dem skulle, när hem han kommit, bestraffa?

Gör dock du, som du vill; sjelf säger jag det som sig skickar. 480

Efter på friarne nu sig hämnat den ädle Odysseus,

Stiftande troget förbund, han städs härstädes regere;

Vi deremot må sönernas död och brödrens glömska

Bringa; och desse må framdeles än inbördes förlikas

Liksom förut; och skatter och fred må rikligen vara. 485

Ordande så, han väckte den förr enträgna Athene,

Som från Olympens toppar ihast steg neder till jorden.

När de nu alle förnöjt sig utaf hjertfägnande målet,

Började orda bland dem mångpröfvade, ädle Odysseus:

Gånge nu någon, att skåda, om re'n oss nära de anryckt! 490

Sade; ock Dolios' son utträdde, som denne befallte,

Dock han på trösklen blef, och såg dem samtliga nära,

Och till Odysseus strax så talade vingade orden:

Re'n helt nära de äro; derför oss snarligen väpnom.

Så han talte; de reste sig upp, och i vapen sig klädde, 495

Kring Odyseus sjelf fyra, och sex af Dolios' söner,

Ock Laertes med dessa, och Dolios trädde i vapen,

Skönt grålockige redan, likväl nödtvungne att kämpa.

Men då de påklädt hade kring kroppen den blänkande kopparn,

Läto de dörrarna opp, och gingo, i spetsen Odysseus. 500

Nära intill dem nalkades nu Zeus' dotter, Athene,

Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.

Glad vid dess anblick vardt mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och tilltalte påstund Telemachos, älskade sonen:

O Telemachos, redan du sjelf, anryckande, inser. 505

Att du i männernas strid, der tappraste bussarne pröfvas,

Ej gör skam åt fädernas ätt, vi som alltid tillförne

Voro i mod och i kraft utmärkte på jorden, den vida.

Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:

Du skall skåda, min far, om du vill, att med hjerta, som mitt är,

Aldrig jag skam på din ätt anbringar, just som du säger. 511

Ordade så; Laertes förtjustes, och talte, och sade:

Finns väl en dag, som denne, J gudar? Jag högligen glädes:

Son min och sonson min om tapperheten nu tvista.

Trädande nära intill klarögda Athene begynte: 515

O Arkeisiades, bland alla kamrater mig kärast,

Sen klarögda gudinnan du bedt, och dess fader Kronion,

Sväng du påstunden, och slunga åstad långskaftiga spjutet.

Sade; och mycket mod påfläktade Pallas Athene.

Och när sedan han bedt Zeus' dotter, den väldige gudens, 520

Svängde han genast, och slungade han långskaftiga spjutet,

Träffande Eupeithes, i den kopparbekindade hjelmen,

Hvilken mot spjutet ej höll, men spetsen sig trängde igenom;

Stupad dunkade han, och hans vapen de klungo på honom.

På förkämparna sprang Odysseus och den lysande sonen, 525

Huggande kring sig med svärd och med tvesidsbettiga kastspjut.

Och nu skulle de alla förödt, och berövat dem hemkomst,

Om ej Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Hade ljudligen ropt, och samtliga männerna hejdat:

O Ithakesier, hejden er nu från förderfliga kriget, 530

Att blodflöde förutan ni må skyndsamligen skiljas.

Så Athenaie, och strax blek rädsla betog då dem alla,

Och ur de fruktandes händer sin kos bortflögo gevären,

När gudinnan höjde sin röst, samt föllo på jorden;

Men de sjelfve till stan hänilade, önskande räddning. 535

Hiskligt skriade till mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och framrusade krum, liksom högflygande örnen.

Då affärdade ock Kronides sin flammiga ljungeld,

Hvilken störtade ned framför klarögda gudinnan.

Då till Odysseus talte också klarögda Athene: 540

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,

Hejda dig, sluta nu striden utaf samlottiga kriget,

Att ej må bli Kronides, viddundraren Zeus på dig vredgad.

Så Athenaie; och han strax lydde, och gladdes i sinnet.

Men förbund deruppå dem båda emellan bestyrde 545

Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Mentor lik till kroppen såväl som äfven till rösten.

Slut.