Men såsnart som vi hade till sjön ankommit och skeppet,
Ut i gudomliga hafvet tillförst vi drogo galejan,
Reste så mast, och hissade segel på svarta galejan,
Togo fåren och förde dem med, samt stego derjemte
Ängslade sjelfve ombord, utgjutande ymniga tårar. 5
Ilande tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet
Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän
Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna.
Men såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,
Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden. 10
Och på den öppna sjön heldagligen svällde dess segel.
Ned gick solen, och ren omdunklades vägarna alle,
Och till Okeanos' gräns, djuprinnande flodens, vi lände,
Der de Kimmeriske männernes stad är belägen, och hembygd,
Öfverhöljde af dunkel och moln; ty icke på dessa 15
Nederskådar den skinande soln med strålarna nånsin,
Icke då när hon upp på den stjerniga himmelen tågar,
Icke då när från himlen hon ned mot jorden sig vänder,
Utan förderfvelig natt sig breder kring ömkliga menskor.
Dit framkomne, i land vi styrde galejan, och fåren 20
Med oss togo, men sjelfve invid Okeanos' flöden
Gingo vi, tills vi funno den plats, som visat oss Kirke.
Offerdjurena der Perimedes och Eurylochos nu
Höllo, och jag utryckte det eggiga svärdet ur skidan,
Gräfde så gropen, lång som en aln båd hitåt och ditåt. 25
Och kring honom vi gjöto ett offer åt samtliga döda,
Först af håning med mjölk, och sedan af ljufliga vinet,
Samt för det tredje af vatten, och strödde de hvitaste korngryn.
Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,
Lofte jag, hem anländ, en gallko, hvilken är ypperst, 30
Offra i salen och fylla mitt bål med dyrbara håfvor,
Och åt Teiresias ensam jag lofvade särskildt en helsvart
Vädur, hvilken är bäst bland all vår samtliga boskap.
Men då med bön omsider och löften de skaror af döda
Jag anropat, i fåren jag grep, och halsarna afskar 35
Öfver gropen, och svart rann bloden; då nalkades genast
Vålnader upp ur Erebos' djup af somnade döda;
Brudar kommo och gossar, och mångbepröfvade gubbar,
Och små flickor derjemte, som ha ungsmärtesamt hjerta;
Månge också, som sårats af kopparne lansar der kommo, 40
Kämpar, dräpte i fält, med blodbesudlade vapen.
Månge de vankade gropen omkring båd hädan och dädan,
Med förskräckeligt skri; men mig blek fruktan då påkom.
Jag kamraterna dock anmanande sedan befallte,
Fåren, som lågo der dräpte med obarmhertiga kopparn, 45
Att aflående bränna, och höja till gudarna bönen,
Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.
Men sjelf ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,
Satt jag, och tillät icke de dödas skröpliga hufvun,
Bloden närmare komma, förrän jag Teiresias frågat. 50
Först sig vålnaden närmade nu af kamraten Elpenor,
Ty han begrafven ej var, bredvägiga jorden inunder,
Ty vi i Kirkes slott hans kropp qvarlemnade graflös,
Obegråten, emedan ett annat bekymmer oss trängde.
Skådande mannen, jag gret och ömkade uti mitt sinne, 55
Och tilltalande honom, jag sade de vingade orden:
Elpenor, hur kom du hitned till det nattliga dunkel?
Hann du väl förr till fots, än jag med svarta galejan?
Så jag sade; men han, sig jemrande, svalte med orden:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 60
Ödets slema beslut mig skadat och ymniga vinet.
Ty jag i Kirkes slott mig lade, och hugsade icke
Att nedstiga igen på höga stegen, jag uppgått
Utan jag damp hufvudstupa från taket, och nacken derjemte
Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes 65
Nu anropar jag dig vid dessa som stannat der ofvan,
Vid din maka, och far, som dig fostrade då du var liten,
Vid Telemachos ock, som du lemnade ensam i rummen;
Ty jag vet ju, att du från Aïdes boningar faren,
Till Aiaia igen välbyggda galejan skall styra: -- 70
Derstäds, beder jag då, o drott, att du måtte mig minnas,
Samt när du res derifrån ej mig ogråten och graflös
Lemna, att icke jag blir anledning till gudarnes vrede.
Utan bränn mig å bål med vapnen, hvilka jag eger,
Och uppkasta ett kummel vid stranden af grumliga hafvet, 75
Öfver en stackars man, att kommande släkten det vete.
Detta åt mig fullborda, och fäst den åran i kumlet,
Som jag, lefvande, brukte, i lag med mina kamrater.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Olycksalige, detta åt dig jag vill lykta och göra. 80
Vi med sorgliga ord omvexlande, båda så derstäds
Sutto; och ensids jag höll svärdet utöfver bloden,
Ensids ordade mångt skuggbilden af fordne kamraten.
Vålnaden nalkades ock af min afsomnade moder,
Antikleia, som är storsinnte Autolykos' dotter 85
Hvilken lefde ännu, då jag reste till heliga Troia.
Skådande henne, jag gret, och ömkade uti mitt sinne;
Men likväl, skönt mycket jag ängslades, icke jag tillät
Henne sig närma till bloden, förrän jag Teiresias frågat.
Kom så ändtligen an den Thebanske Teiresias vålnad, 90
Med den gyllene spiran, och kännde igen mig, och sade:
Olycksalige, hvi, förlåtande ljuset af solen,
Kom du, att skåda de döda, och glädjeberöfvade trakten?
Vik dock undan från gropen, och borttag eggiga svärdet,
Att jag må dricka af bloden, och dig sen sanningen säga. 95
Så han talte; jag vek, och det silfvernaglade svärdet
Gömde i skidan; såsnart af svarta bloden han druckit,
Talte mig till påstunden med ord otadelig spåman:
Store Odysseus, du mig tillspörjer om gladelig hemkomst,
Men den skall dig en gud svår göra, ty ej jag menar 100
För jordskakaren döljas, som groll har laggt i sitt sinne,
Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.
Än hemkomma ni torde likväl, skönt ondt J ock liden,
Om ditt sinne du vill, och kamraternas hålla i tygel,
När du ankrar en gång med den välbeställda galejan 105
Vid Thrinakiska ön, undsluppen ur dunkliga hafvet, --
Betande finnen J Eelios' hornboskap och feta
Får, den gudens, som allt åhörer och allting beskådar; --
Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,
Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden. 110
Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd
För kamrater och skepp, och om sjelf undkomma du skulle,
Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat,
Hem på fremmande skepp, samt träffar skador i huset,
Öfvermodiga män, som egendomen förtära, 115
Giljande efter din sköna gemål, och bjudande skänker;
Men ditkommen likväl du hämnas de samtliges våldsverk.
Och när du friareskaran i salarna dina omsider
Dräpit med svek, eller ock olönligt, med eggiga kopparn,
Sedan begif dig åstad, medtagande prydelig åra, 120
Tills du kommer till sådana män, som icke af hafvet
Veta, och ej förtära sin mat med saltet beblandad.
Icke de heller veta utaf rödkindta galejor,
Icke af prydliga åror, som äro galejornas vingar.
Tydeligt tecken jag säger också, som icke dig undgår: 125
Då när med dig hopträffad en ann vägfarande månde
Säga, att en kastskåfvel du bär på din väldiga axel,
Der må du ock nedsticka den prydliga åran i jorden,
Offrande herrliga offer derhos åt kong Poseidaon,
Vädur och tjur, och tillika jemväl en beskällare fargalt, 130
Dän begifva dig hem, och heliga festhekatomber
Åt odödliga gudar, som bo i den rymliga himmeln,
Samtliga, offra i ordning; då skall dig ur hafvet en stilla
Död annalkas, en sådan, som lyktar dig lifvet omsider,
Mätt af behagelig ålder; och rundtkring skola dig folken 135
Lycklige vara; nu säger jag dig sannfärdligen detta.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
O Teiresias, slikt väl gudarne sjelfve beslutit,
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:
Vålnaden skådar jag der af min hänafsomnade moder, 140
Hvilken tigande sitter vid bloden, och icke sin egen
Son i anletet värdigas se, samt ej tilltala,
Säg mig, o drott, hur hon måtte likväl mig känna som sådan!
Så jag sade; och han genmälte mig genast och svarte:
Lätt den saken säga jag vill dig och lägga i sinnet. 145
Hvilken som helst du ibland afsomnades vålnader låter
Bloden närmare nalkas, han skall dig sanning förkunna;
Hvilken du det förvägrar, igen han vandrar tillbaka.
Talande så, till Aïdes' palats Teiresias' vålnad,
Drottens, vandrade bort, enär gudorden han utsagt. 150
Men jag stannade qvar enträget, tilldess att min moder
Kom, och drack af den dunkliga blod. Hon kände påstunden,
Och, veklagande, mig tilltalte med vingade orden:
Älskade son, hur kom du hitned till det nattliga dunkel,
Lefvande? Svårt för de lefvande är, att detta beskåda. 155
Finnas ju väldiga strömmar och hiskliga floder i midten,
Och Okeanos först, som ingen till fots än har farit
Öfver, om icke han egt en välarbetad galeja.
Kommer du nu väl hit, kringirrande vida från Troia
Med kamrater och skepp, lång tid? och har du ej varit 160
Alls på Ithaka? har du ej sett din maka i rummen?
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
O min mor, mig nöden har fört hitned till Aïdes,
För att om gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad.
Ty jag icke har nalkats Achaia, och icke mitt eget 165
Rike beträdt, men städs med bekymmer i hjertat jag irrat,
Från den stunden jag först Agamemnon följde, den ädle,
Till skonfåliga Ilions stad, att med Troerna strida.
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta:
Hvilket den långutsträckande döds missöde dig kufvat, 170
Eller en långsam krämpa? Har pilglad Artemis kanske,
Sjelf angripande dig med de ljufliga pilarna dödat?
Säg mig också, om fader och son, dem jag lemnade hemma;
Finnes min värdighet än hos dem, eller har väl nuredan
Någon annan den tagit, och tro de ej mer att jag kommer? 175
Säg mig derjemte min laga gemåls båd vilja och tanksätt,
Om hos sonen hon dröjer, och allt orubbligt bevarar,
Eller med henne sig redan förmält bland Achaier den bäste.
Så jag sade; och strax genmälte den vördade modren:
Med ett fördragsamt sinne ännu i salarna dina 180
Dröjer hon visserlig qvar, men jemmerfulle beständigt
Gå för den gråtande nättren sin kos, och dagarne äfven.
Ingen besitter ännu din värdighets ära; men ostörd
Eger Telemachos stamgodsen, gemensama festmål
Gästar han vid, som det egnar en lagförvaltare sköta; 185
Ty af alla han bjuds; och din fader vistas på landet
Derstäds, kommer ej nånsin till stan, och hos honom ej bäddar
Finnas, ej prydliga fällar, ej heller sängar och mantlar,
Utan hon sofver om vintren, der tjenarne pläga, i huset,
I spisaskan, nära till elden, med trasor på kroppen. 190
Men när sommaren kommer, och höstningens frodiga årstid,
Allestädes uppå det välomansade vinberg,
Utaf de löf som fallit, på marken redes hans sofbädd.
Ängslad ligger han der, med mycken sorg i sitt sinne,
Suckande öfver ditt öde, och tung är åldren för honom. 195
Så afsomnade jag också, och lyktade lifvet;
Icke i salarna Artemis har, skottskicklig och pilglad,
Sjelf angripande mig med de ljufliga pilarna dräpit;
Icke är mig påkommen en krämpa, som vanligast plägar
Med förskräckeligt tvinande ta ur lemmarna lifvet; 200
Utan saknan af dig, och bekymren för dig, min Odysseus,
Jemte din älskvärdhet mig ljufliga lifvet beröfvat
Så hon sade; men jag, i min själ rådplägande, ville
Vålnaden famna utaf min hänafsomnade moder.
Jag tre gånger försökte, ty sinnet befallte mig famna, 205
Och tre gånger ur händren, en skugga lik eller drömbild,
For hon, och mig djup smärta dessmer uppväcktes i hjertat,
Och tilltalande henne, jag sade de vingade orden:
Mor, hvi stannar du icke, då dig omfamna jag önskar,
Att hos Aïdes jemväl, i älskade armarna, slutne, 210
Begge vi vårt lystmäte må ha af förstelande sorgen?
Är du en skuggbild blott, som den väldiga Persephoneia
Skickat, att jag dessmera ännu må klaga och sucka?
Så jag sade; påstund genmälte den vördade modren:
O du min son, olyckelig mer än öfrige männer, 215
Persephoneia, dottren af Zeus, dig icke bedårar,
Utan sådan är menniskors sed, när döde de blifvit;
Ty ej af senorna kött och ben mer hållas tillsamman,
Utan den brännande eld med väldiga kraften betvingar
Detta, när själen en gång de hvita benen har lemnat, 220
Och som en dröm bortflygande, själen sedan forsvinner.
Men skyndsamligen nu sök ljuset, och detta bemärk dig
Allt, att framdeles ock du må orda derom för din maka.
Så vi vexlade ord med hvaran; mellertid nu matronor
Kommo, -- ty dem ditskickade väldiga Persephoneia, -- 225
Hvilka de tappraste mäns gemåler voro och döttrar,
Och kring svarta bloden de sig församlade talrikt.
Men jag tänkte på råd, hur jag skulle hvarenda befråga.
Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:
Dragande ut långspetsiga svärdet, vid fylliga låret, 230
Lät jag af svarta bloden ej samtliga dricka på en gång.
Utan efter hvaran framträdde de till mig, och hvarje
Sina sorger förtäljde; och jag utforskade alla.
Tyro, den ädelborna, jag såg tillförst nu bland dessa,
Hvilken sade sig vara en till bålde Salmoneus, 235
Sade sig vara gemål åt Kretheus, Aiolos' ättling.
Hon förälskade sig i gudomliga floden Enipeus,
Hvilken, den skönsta af floder, sin bölja välfver på jorden,
Och vid Enipeus' tjusande brädd hon vandrade ofta.
Under skepnad af denne en gång jordskakarn Poseidon 240
Låg hos henne vid mynningen af den hvirfliga floden,
Och den purpurne vågen omkring dem, liksom en klippa,
Uppvälfd stod, samt dolde en gud och en dödelig qvinna.
Och jungfruliga gördeln han löste, och henne han söfde.
Men när kärliga värf fulländat hade Poseidon, 245
Tog han Tyro i hand, och talade ordet, och sade:
Fröjda dig, qvinna åt mötet! ty under det välfvande året
Ståtliga piltar du föder, ej är odödliges läger
Barnlöst; vårda nu dessa, och gif en rikelig näring.
Nu gack hem till din boning, var tyst, och knysta ej ordet; 250
Men jag sjelf, må du veta, dig är jordskakarn Poseidon.
Så han sade, och dykade ned i det svallande hafvet.
Vorden hafvande, Pelias hon framfödde och Neleus,
Hvilke åt mäktige Zeus två väldige tjenare blefvo
Båda, och Pelias i vidrymliga stan Iaolkos, 255
Fårrik, hade sitt hem; den andre i sandiga Pylos.
Sönerna andra hon födde åt Kretheus, qvinnornas drottning,
Aison jemte Pheres, och derhos hästglad Amythaon.
Efter henne jag såg Antiope, född af Asopos,
Som berömde sig ock, att uti Zeus' armar ha sofvit; 260
Söner tvenne också hon födde, Amphion och Zethos,
Som uppbyggde tillförst sjuportiga Thebes befästning,
Och omtornade den; ty de ej otornadt förmådde
Det vidrymliga Thebe bebo, skönt väldige kämpar.
Efter henne Alkmene jag såg, Amphitryons maka, 265
Som blef Herakles' moder, den lejonsinnte och djerfves,
Sedan hon sofvit hade i Zeus', den mäktiges, armar;
Såg Megare, en dotter utaf storsinnade Kreion,
Som Amphitryons son, den i kraft okuflige, äktat.
Äfven Oidipus' mor jag skådade, skön Epikaste, 270
Hvilken, af oförstånd, föröfvade gräslig en gerning,
Äktande egen son; men denne, som mördat sin fader,
Henne tog; och gudarne strax verldskunnigt det gjorde.
Men han, lidande qval, i det mångbehagliga Thebe,
Efter gudarnes hårda beslut, var Kadmeiernes konung; 275
Sjelf hon vandrade af till portfast, mäktig Aïdes,
Sedan en snara hon fästat omkring tvärbalken i taket,
Fattad af smärtan sin, samt lemnade qvalen åt honom,
Många till tal, som en mors Erinnyer bringa i verket.
Och skön Chloris jag såg, som Neleus fordom till maka 280
Tog för dess fägrings skull, sen tusende skänker han gifvit,
Yngsta dottren utaf kong Iasos' ättling, Amphion,
Hvilken uti Minyeiska Orchomenos kraftigt regerte
Förr, och i Pylos var kong; hon födde de herrliga söner,
Nestor och Chromios med, och bålde Periklymenos med. 285
Födde så efter dem manhaftiga Pero, ett under,
Hvilken af grannarna alla till maka begärtes, men Neleus
Gaf allenast åt den, som Iphikles' hornade hjordar,
Och bredpannade, plundrande, dref från Phylake: vågsamt
Arbete! Dock på sig tog otadlige siaren ensam, 290
Att dem drifva; en guds fiendtliga skickelse, gryma
Fjettrar förhindrade honom, och landtlige boskapsherdar.
Men då nu månader redan och dar fulländade voro,
Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,
Då upplöste hans fjettrar också den starke Iphikles, 295
Sen gudsvaren han gifvit; och så Zeus' vilja var verkställd.
Äfven Leda jag skådade sen, Tyndareos' maka,
Som åt Tyndareos två stormodiga ättlingar födde,
Hästupptuktande Kastor, i näfstrid god Polydeukes.
Lefvande gömmas de både uti fruktgifvande jorden, 300
Och dernedre ännu af Zeus åtnjutande ära,
Lefva de vexelvis hvarannan dag, och hvarannan
Äro de döde, och ha en ära, med gudarnes jemlik.
Iphimedeia derefter, gemål åt drotten Aloeus,
Såg jag, som sade sig haft med Poseidon möte i älskog. 305
Ock två söner hon födde, men de kortlifvade voro,
Otos, gudarna lik, och fjerranberömd Ephialtes,
Dem högresligast fostrade upp fruktgifvande jorden,
Samt mest sköna bland alla också i näst herrlig Orion.
Nioårige höllo i bredd de alnarna nio 310
Redan, och nio famnar i längd uppvuxit de hade.
Mot odödliga gudarna ock de hotade väcka
Drabbningen af mångstormande krig på sjelfva Olympos;
Ossa de ämnade först på Olympos ställa, och derpå
Det löfruskande Pelion sen, för att himlen bestiga. 315
Och det hade de gjort, om de kommit till manbarhets ålder,
Men dem sonen af Zeus och utaf skönlockiga Leto
Dödade begge, förrän dem tinningarna inunder
Skäggbrådd vexte, och kinden var täckt med blomsterligt mjölkhår.
Phaidre äfven jag såg, samt Prokris, och skön Ariadne, 320
Dottren till Minos, den vise, som fordom fördes af Theseus
Hän från Kreta till ängden utaf det helga Athenai.
Men han sin vilja ej fick; ty förut drap Artemis henne,
På Dionysos' ord, på det kringomböljade Dia.
Maira och Klymene äfven jag såg, och dolsk Eriphyle, 325
Som, för det aktade gull, förspillde sin älskade make.
Samtliga gitter jag dock ej nämna, ej heller förmäla,
Alla de makar jag såg och döttrar till fordne heroer;
Ty förr svunne gudomlige natten, men tid till att sofva
Ren är, antingen här, eller ock jag till snabba galejan 330
Går; men åt gudarna jag och åt er antvardar min hemfärd.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego,
Samt af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men nu begynte bland dem hvitarmig Arete, och sade:
O Phaieker, hur syns här mannen väl eder att vara, 335
Både till storlek och vext, och det dugliga vettet derinnan?
Han är derjemte min gäst; men enhvar åtnjuter den hedern.
Thy affärden ej så påskyndande, skänkerna icke
Så för den fattiga minsken; ty eder i salarna månge
Skatter, igenom gudarnas nåd, förvarade ligga. 340
Talte så äfven bland dem den åldrige drott Echeneos,
Hvilken utaf Phaiekiska män månd vara den älste:
Vänner, icke mot edert beråd, ej heller er mening
Ordar drottningen vis; derför hörsammen J alle!
Dock af Alkinoos, kongen, beror båd gerning och ord nu. 345
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
Detta ordet må vara på sätt som du yttrar, såframt jag
Lefver och herrskar ibland de roningkära Phaieker.
Men gästvännen ännu, skönt högligen längtande hemfärd,
Tills imorgon likväl qvardröje, sålänge åt honom 350
Skänkerna alla jag bragt; ledsagningen männerne alle
Vårda, förnämligast jag, hvars makt här gäller i landet.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Om ett år till och med J bjöden mig härstädes dröja, 355
Om ledsagning bestyrden, och gåfven mig herrliga skänker,
Sannerlig ville jag det, och mycket bättre det vore,
Att med fullare hand hemkomma till fädernejorden:
Så mer vördad jag vore och kär derjemte hos alla
Männer, hvilka mig såge till Ithaka återkommen. 360
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
När vi dig skådade an, o Odysseus, icke vi trodde
Dig en bedragare vara och smyger, hvilka så många
Närer den svarta jorden ibland mångskingrade menskor,
Stämplande lögner ihop, dän icke man skulle förmoda. 365
Men hos dig finns prydnad i ord, finns redeligt hjertlag,
Och, en sångare lik, konstmessigt du har oss berättat
Alle Argeiernes öde, och ditt, och svåra bekymmer.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Om ej några du såg af de ståtliga männer, som följde 370
Dig till Ilion åt, och som der erhöllo sin bane.
Denna natt är så lång, osägligt, och ännu ej inne
Tid, att sofva i saln; förtälj mig märkliga saker!
Ja, jag skulle förbida till herrliga morgonen, blott du
Ville åt mig berätta i saln om dina bekymmer. 375
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Finns ju för samtal tid, finns tid derjemte för sömnen.
Men om du önskar att höra, så vill jag sannerlig icke
Dig förvägra, att än mer ömkansvärdiga saker 380
Om kamraterna mina berätta, som sedan förgingos,
Som väl sluppo med lif ur Troernas suckiga härnad,
Men, för en skändelig qvinnas dåd, vid sin hemkomst dräptes.
Ja, såsnart nu förskingrat den vördade Persephoneia
Samtliga vålnader hit och dit af de afliga qvinnor, 385
Vålnaden nalkades mig af Atreus' son, Agamemnon,
Ängslad, och honom omkring de öfrige alle sig samlat,
Som i Aigisthos' hus nedjordes, och lyktade banen.
Kännde så denne mig strax, när svarta bloden han druckit,
Högt derjemte han gret, utgjutande ymniga tårar, 390
Sträckande mot mig händerna fram, mig önskande räcka,
Men han ej egde numer orubbliga kraften och styrkan,
Sådan hon fanns tillförne uti hans smidiga lemmar.
Skådande drotten jag gret, och ömkade uti mitt sinne,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 395
Ärefulle Atreides, o härarnes kong, Agamemnon,
Hvilket den långutsträckande döds misöde dig kufvat?
Monne Poseidaon dig kufvat har på galejan,
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster?
Eller fiendtlige män dig oförrättat på landet, 400
Snappande oxarna bort, eller ock fårhjordarna vackra,
Eller kämpande ock om fästen, eller om qvinnor?
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Icke Poseidaon mig har på galejorna kufvat, 405
Väckande skadlige vindarnes olycksaliga blåster,
Icke fiendtlige män mig oförrättat på landet,
Utan Aigisthos mig, anstämplande döden och banen,
Drap, och min skändliga maka, sen in han kallat i huset,
Och undfägnat: så plär man slakta vid krubban en oxe. 410
Så nu jag dogen jemmerlig död, och de andre kamrater
Slaktades immerfort, liksom hvittandige galtar
Slaktas plä vid den rike och stolt högmögenda mannens
Bröllop, eller också bunklag, eller rikliga festmål.
Redan du sjelf närvarit vid nederlaget af många 415
Ensamt dödade män, eller ock i den kraftiga örlog;
Skådande detta, likväl du mest medömkat i sinnet,
Hur vi omkring vinbålen och matbelastade borden
Lågo i saln, på hvars golf öfverallt flöt bloden i strömmar.
Men mest jemmerlig hörde jag rösten af Priamos' dotter, 420
Af Kassandra, som dräptes utaf Klytaimnestra, den lömska,
Bredevid mig; men jag, från marken, lyftande händren,
Döende grep i mitt svärd, och hon, den äreförgätna,
Sig aflägsnade, utan att mig, som gick till Aïdes,
Trycka med händren ögonen hop, och sluta mig munnen. 425
Så ej grymare något och fräckare ges än en qvinna,
Som sig sådana dåd kan föreställa i sinnet,
Liksom denna jemväl uttänkte en skändelig gerning,
Stämplande mord åt sin laga gemål; isanning jag tänkte
Mig kärälskelig både för barnen och tjenarne alla 430
Komma till hemmet; men hon, som var särdeles kunnig i nidverk,
Både sig sjelf behöljde med skam, och framdeles alla
Afliga qvinnor, jemväl den dygdesama ibland dem.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Ve, vidtdundraren Zeus isanning stämman af Atreus 435
Rätt förskräckligen hatar, förmedelst qvinliga funder
Längesedan; för Helenas skull vi stupade månge
Och dig, i fjerran stadd, svek stämplade an Klytaimnestra.
Så jag sade; men han tilltalte mig genast och svarte:
Var derföre ej någonsin du blödsinnt mot din maka, 440
Och upptäck ej för henne hvarenda sak, som du känner,
Utan somt må du säga, och somt må vara förborgadt.
Dock du mördas väl aldrig utaf din maka, Odysseus,
Ty förmycket vis och dertill vältänkt i sitt hjerta
Är Ikarios' dotter, förståndig Penelopeia. 445
Henne vi lemnade ju som nygift maka derhemma,
När vi till härnaden foro; en son låg henne vid bröstet,
Späd, som sitter måhända nuredan i männernes räkning,
Lyckelig; honom skall se den återvändande fadren,
Han skall också omfamna sin far, som det höfves dem båda. 450
Men min maka ej ens, att ögonen mätta med sonens
Anblick mig tillstadde; förut mig sjelf hon ihjelslog.
Dock jag vill säga dig annat, och göm det du i ditt sinne:
Hemligt, ej uppenbarligt till älskade fädernejorden
Styr din galeja; ty mera ej är att på qvinnorna lita. 455
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta:
Han J väl hört kanske om min son, att ännu han lefver,
Anten uti Orchomenos' stad, eller sandiga Pylos,
Eller hos Menelaos kanske, i rymliga Sparta?
Ty han väl icke på jorden är död, den ädle Orestes. 460
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Atreus' son, hvi spörjer du mig om detta? ej vet jag
Om han är död, eller lefver, och dumt är prata i vädret.
Så med slika bedröfliga ord omvexlande, begge
Stodo vi ängslade der, utgjutande ymniga tårar. 465
Kom så vålnaden an af Peleus' ättling Achilleus,
Samt af Patrokleus ock, och Antilochos, ståtlige hjelten,
Samt af Aias, som var den bäste till skick och till skepnad
I Danaernes hop näst tadelfria Peleion.
Kännde så strax mig igen snabbfotad Achilleus' vålnad, 470
Och veklagande talte mig till med vingade orden:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Dristige, välfver du än långt svårare bragd i ditt sinne?
Hur har du vågat att komma till Aïs, hvarest de döde
Bo sanslöse, och hänafsomnade menniskors skuggor? 475
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Peleus' ättling, Achilleus, den tappraste bland de Achaier,
För Teiresias' skull är jag kommen, ifall han en utväg
Sade, huru jag måtte till klippiga Ithaka lända.
Ty den Achaiiska jord jag ej nalkats, ej heller min egen 480
Ännu beträdt, städs sorger jag haft; men du, o Achilleus,
Är mig den sällaste man bland alla, båd fordom och framdels;
Ty, som lefvande, förr dig ärade, lika med gudar,
Vi Argeier, men nu du mäktigt beherrskar de döda,
Vistande här; bekymra dig ej, att du föll, o Achilleus! 485
Så jag sade; men han tilltalte mig genast, och svarte:
Trösta mig icke för döden, du herrlige konung Odysseus!
Ty långt hellre jag ville, som landtman, tjena en annan,
Skönt vanlottad han vor, och stora gods ej besute,
Än afsomnade här och skaror af döda beherrska. 490
Men du, välan, om min herrliga son, mig saken berätta,
Om, förkämpe, han följde till strids, eller också, om icke.
Säg mig, ifall du något har hört om Peleus, min fader,
Om han ibland Myrmidonernes folk än njuter sin ära,
Eller om honom de både i Hellas och Phthia förakta, 495
Derför att ålderdom hans händer och fötter betager.
Ty jag ej mer hans hjelpare är, der solen månd stråla,
Sådan, som fordomtid, då uti det rymliga Troia,
Kämpande för Argeier, jag slog de tappraste männer.
Komme, ett ögonblick, jag sådan till fädernehuset, 500
Skrämde min kraft helt visst, och de ovidrörlige händren
Många, som kränka min far, och utestänga från äran.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom:
Sannerlig intet jag hört om den ståtlige konungen Peleus;
Men om din älskade son deremot, Neoptolemos, sanning 505
Vill jag i allo berätta, emedan du detta mig bjuder.
Förty honom jag sjelf på den hålkade, jemna galejan,
Bragte från Skyros' ö till välfotbrynjta Achaier.
Sannerlig då när vid Troias stad vi plägade rådslag,
Talte han alltid först, och tog ej miste om orden; 510
Nestor, den gudalike, och jag medtäflade ensamt;
Men då vid Troias stad vi kämpade, alle Achaier,
Aldrig han bidde i männernas hop, ej heller i hvimlet,
Utan han störte förut, och hans mod gaf vika för ingen;
Och mång kämpe han dräpte uti det vilda tumultet. 515
Alla jag visst ej kan omnämna, ej heller förmäla,
Dem han, stridande för Argeierna, dräpte i hären;
Men dock, huru han Telephos' son nedgjorde med kopparn,
Drotten Eurypylos, hur dess månge Keteiske kamrater
Blefvo, för qvinliga skänkernas skull, nedgjorde kring honom. 520
Han var den skönste jag sett nästefter gudomlige Memnon.
Men då vi nederstego i hästen, som byggt oss Epeios,
Vi Argeiernes förstar, och jag fått ensam det uppdrag,
Både att öppna det fasta försåt, och att sluta igen det;
Då de Danaers andre beherrskare alle och kongar 525
Torrkade tårar bort, och enhvar i lemmarna skälfde;
Endast honom jag såg med ögonen alldeles icke,
Hvarken blekna på fagraste hy, ej heller från kindren
Torrka tårarna bort; men han högst enträget mig ombad,
Att få stiga ur hästen, och fattade fästet af svärdet, 530
Och sin kopparne lans, och välfde åt Troerna ofärd.
Men då vi hade förstört kong Priamos' väldiga fäste,
Han med byte ombord på galejan och kostelig prunkskänk
Steg helbregda, och var ej träffad af eggiga kopparn,
Ej i en närstrid sårad, ehuru sådant så ofta 535
Händer i krig; ty hullerombuller huserar ju Ares.
Så jag sade; och dän snabbfotad Achilleus vålnad
Vandrade af, med väldiga steg, till Asphodelos-ängen,
Glad, att jag sagt hans son utmärkt bland männerna vara.
Öfrige vålnader alla utaf hänsomnade döda 540
Stodo beängslade der, och talte om sina bekymmer;
Men dock vålnaden ensam utaf Telamoniern Aias,
Ett godt stycke från mig, blef stående, vredgad för segern,
Hvilken på honom jag vann, då med mig han stridde vid skeppen
Om Achilleiska vapnen; hans vördade moder dem utsatt: 545
Troernes söner dömde i tvisten, och Pallas Athene.
Måtte i denna strid jag aldrig vunnit mig seger!
Ty, för de vapnens skull, jord sådant hufvud betäcker,
Aias'; som var förmer i gestalt, förmer i bedrifter,
Än de Danaers män, näst tadelfrie Peleion. 550
Honom talte jag till med håningsljufliga orden:
Aias, Telamoni son, den tadelfries, vill aldrig,
Icke som död engång, du mig vreden glömma, för dessa
Olycksvapen, som gudar bestämmt till Argeiernes skada?
Desse vållde din död, skyddstorn; och för dig vi Achaier, 555
Liksom för Peleus' son, snabbfotade hjelten Achilleus,
Högligen ängslas, att du är död; och ingen är dertill
Säker, men Zeus lanskunnige Danaers samtliga krigshär
Hatade så förskräckligt, och dig pålade ditt öde.
Dock, kom närmre, o kong, att ett ord af mig och ett annat 560
Höra, och hejda ditt mod, och styr manhaftiga sinnet!
Sade; och han mig svarade ej; men till Erebos bortgick,
Till de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.
Likväl skulle han vred tilltalt mig, eller jag honom;
Men nu önskade sinnet uti mitt hjerta, att skåda 565
Äfven de öfriga skuggor utaf hänsomnade döda.
Då först Minos jag såg, Zeus' lysande ättling, som hade
Gyllene spira i hand, och skipade rätt åt de döda,
Sittande; de deremot om lagarna kongen besporde
Sittande, stående dels, vid Aïs' rymliga portar. 570
Efter honom jag såg Orion, den väldige, sedan,
Jagande vildbråd nära intill på Asphodelos-ängen,
Dem han samtliga sjelf nedgjort på de ödsliga bergen,
Med helkopparne klubban i hand, obrytelig alltid.
Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575
Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der,
Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver,
Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren.
Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna,
När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580
Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor,
Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan.
Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka.
Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka,
Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585
Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan.
Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter,
Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater,
Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon;
Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590
Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar.
Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor,
Lyftande en ofantelig sten med händerna begge.
Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillika
Stenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595
Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka;
Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet.
Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svetten
Dröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg.
Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600
Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudar
Gläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe,
Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here.
Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar,
Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605
Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen,
Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse.
Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget;
Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt,
Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610
Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp.
Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk,
Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång.
Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat,
Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde,
Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden.
Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmer
Hade jag dock otalig; en vida ringare herre 620
Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter.
Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han trodde
Icke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas.
Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes;
Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625
Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter.
Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någon
Skulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit.
Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville,
Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630
Men mellertid otålige skaror af döda församlats
Med förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig,
Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig Gorgo
Skulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia.
Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635
Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder.
Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan,
Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind.
Tolfte Sången.
Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodens
Vatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet,
Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnans
Boningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång;
Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5
Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve.
Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater,
Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10
Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst,
Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar.
Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika,
Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård,
Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15
Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men Kirke
Undgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamt
Styrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henne
Bröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin.
Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20
Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt,
I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor!
Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinet
Här heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes,
Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25
Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måtten
Hvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas.
Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes.
Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30
Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom,
Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle;
Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljs
Bragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting.
Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35
Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke:
Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte,
Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven.
Till Seirenerna först du kommande varder, som alla
Menskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40
Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de Seireners
Stämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka,
Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas.
Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla,
Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45
Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar.
Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öron
Håningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höra
Bland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster.
Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen,
Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra.
Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa,
Då må de binda dig fast med flere linor och flera.
Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55
Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga,
Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinne
Öfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda.
Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilka
Ryter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60
Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas.
Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de rädda
Dufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra,
Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan;
Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65
Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin,
Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemte
Föras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner.
Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom,
Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70
Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats,
Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason.
Der två klippor du har; till rymliga himlen den ena
Når med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkelt
Moln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75
Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten;
Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder,
Egde han händer tjugu och fötter likaså många;
Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen.
Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80
Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhända
Styra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus.
Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens,
Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan.
Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85
Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalp
Låter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någon
Glädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes.
Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal,
Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90
Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder,
Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden.
Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan,
Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund,
Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95
Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett större
Sjödjur, slika som när högdönande Amphitrite.
Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsin
Kunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager,
Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100
Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus,
Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott.
Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt;
Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet;
Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105
Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger;
Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd.
Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamt
Res med galejan förbi; långt mer det månde dig båta,
Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta,
Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfven
Värja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina.
Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115
Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödor
Vårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika?
Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd,
Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig;
Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120
Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar,
Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnår
Med sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar.
Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis,
Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125
Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa.
Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens,
Många drifter gå der i bete, och fåren de feta;
Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren,
Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130
Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor,
De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia,
Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion.
Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren,
Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135
Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar.
Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,
Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden;
Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd
För kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140
Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat.
Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann;
Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna;
Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla,
Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet,
Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän,
Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150
Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,
Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden;
Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat:
Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimma
Gudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155
Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtte
Dö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan.
Först hon manar alltså de undransvärda Seireners
Stämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen;
Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160
Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället,
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen;
Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa,
Då må ni binda mig fast med flera linor och flera.
Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165
Lände då fort mellertid den välbeställda galejan
Till Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind.
Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlös
Stiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla.
Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170
Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte
Sig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste.
Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn
Delte uti små bitar, och kramde med väldiga händren;
Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175
Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens;
Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron.
Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan,
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen;
Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180
Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma,
Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick,
Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången:
Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus,
Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185
Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan,
Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman.
Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom.
Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia,
Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190
Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden.
Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjerta
Lyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa,
Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde.
Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195
Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde.
Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedan
Hörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma,
Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater,
Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200
Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefter
Såg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller;
Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer,
Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur stället
Rördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205
Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med goda
Ord kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt:
Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror;
Denna fara ej är alls större, än då när Kyklopen
Oss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210
Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet,
Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta.
Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle.
Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edra
Åror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215
Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet;
Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnet
Haf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar:
Utanom dunsten derborta och vågen måste du hålla
Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220
Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd.
Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan.
Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd,
Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med rodden
Sluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225
Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdrag
Alldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning;
Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenne
Väldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppets
Förstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230
Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd.
Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötte
Blefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan.
Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom;
Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235
Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet.
Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden
Sjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjden
For, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar.
Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240
Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det
Röt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden,
Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran.
Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd.
Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245
Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter.
Skådande om kamraterna nu och snabba galejan,
Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötter
Redan och händer, och mig påkallande ropade alle
Sista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250
Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt,
Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra,
Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen,
Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet:
Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255
Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko,
Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden.
Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen mina
Nånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven.
Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260
Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens
Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions,
Många och feta får, och derhos bredpannade oxar.
Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan
Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265
Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet
Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom
Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat,
Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar,
Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275
Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.
Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat,
Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:
Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna
Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280
Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet,
Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter
Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål.
Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten,
Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285
Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren
Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet,
Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder,
Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga
Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290
Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda,
Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan;
Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.
Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam;
Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja,
Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord
Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300
Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt
Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.
Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat.
Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt,
Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305
Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppet
Stego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål.
Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,
Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära,
Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310
Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen.
Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,
Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder,
Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckte
Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan.
Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats.
Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade:
Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320
Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd!
Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren,
Eelios', som allt åhörer och allting beskådar.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes.
Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325
Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan.
Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet,
Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning;
Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt,
Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330
Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren,
Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen.
Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höja
Böner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd.
Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335
Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt,
Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen.
Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer;
Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag:
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340
Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma,
Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane.
Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap,
Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen:
Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345
Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel
Bygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken.
Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap,
Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge,
Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350
Än att här på den ensliga ön i längden förtvina.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.
Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap,
Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppet
Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355
Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner,
Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken,
Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet.
Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått,
Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360
Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade.
Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret,
Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm.
Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat,
Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365
Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen,
Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden.
Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära,
Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret,
Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,
Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft;
Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning!
Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbud
Långbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375
Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat:
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,
Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater,
Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka,
Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380
Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa.
Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda,
Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385
Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden!
Och den snabba galejan påstund med flammande blixten
Slår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.
Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso,
Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390
Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan,
Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde
Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad.
Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa:
Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395
Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar.
Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine
Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat;
Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände,
Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400
Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet,
Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.
Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda
Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom
Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner;
Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar
Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410
Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern,
Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla
Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne
Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen;
Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415
Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld,
Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet.
Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst.
Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420
Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan.
Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå
Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud.
Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten,
Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425
Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen;
Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet,
Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom.
Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen
Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430
Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet;
Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet,
Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke
Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja.
Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435
Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis.
Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle
Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider
Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid,
Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440
Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka.
Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer,
Och inplumpade der bredevid storväldiga träna;
Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom.
Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445
Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.
Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten
Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso
Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan,
Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450
Ty jag berättade redan igår allt det i palatset
För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt,
Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.
Trettonde Sången,
Så han talte; och alla förstummade vordo och tego,
Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:
Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning,
Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5
Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket.
Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder,
Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin
Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn:
Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10
Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra
Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar;
Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel
Alle man; när folket en gång församlas, vi åter
Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15
Så Alkinoos sade; och dem behagade talet,
Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen;
Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20
Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen
Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver.
Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.
Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25
Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid,
Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn;
Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus
Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen,
Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30
Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken
Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan,
Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen,
För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar:
Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35
Och han talade strax bland roningkära Phaieker,
Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa!
Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40
Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte
Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka,
Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska!
Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra
Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45
Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!
Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo
Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat.
Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:
O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50
Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion,
Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.
Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet,
Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar,
Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55
Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus,
Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;
Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern
Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60
Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset
Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!
Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus.
Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft,
Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65
Arete medsände derhos af tärnorna sina
En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock;
Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet;
Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat.
Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70
Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän
Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten.
Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan,
I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt
Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75
Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle,
Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross.
Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran;
Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer,
Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80
Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar,
Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken,
Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana:
Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen
Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85
Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken,
Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne:
Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf,
Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag,
Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90
Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte;
Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.
När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst
Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan,
Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95
Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds,
Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta
Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten.
Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg
Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100
De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång.
Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten,
Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.
Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105
Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara;
Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa
Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda.
Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas;
En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110
Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig
Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.
Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter
Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela,
Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115
Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre,
Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus,
Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket,
Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad,
Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120
Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene.
Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa
Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor,
innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.
Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125
Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus
Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:
Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar
Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta,
De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130
Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått,
Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom
Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall.
Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan,
Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135
Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte,
Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus,
Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140
Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore,
Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst.
Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan,
Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden.
Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145
Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon:
Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar,
Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly.
Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja,
När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150
Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors
Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara:
Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155
Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet,
Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte
Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.
Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon,
Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160
Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet,
Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde,
Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill,
Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.
Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165
De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja,
Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?
Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170
Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:
Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla
Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon
Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän;
Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175
När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet,
Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge.
Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder.
Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle:
Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180
Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin,
Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar,
Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.
Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde.
Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185
I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar,
Stående kring altaret. -- Då vaknade ädle Odysseus,
Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände,
Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190
Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat;
Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor,
Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar.
Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten,
De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195
Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden.
Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden,
Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata
Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade: