Till den Aioliska ön ankommo vi nu; och der bodde
Aiolos, Hippotes' son, odödlige gudarnes älskling,
Uppå sin simmande ö; och kopparne muren kring henne
Okullstötelig stod; glatt reste sig berget mot höjden.
Voro åt honom också tolf barn i salarna borna, 5
Döttrar, till antal, sex, och derhos sex blomstrande söner.
Der han döttrarna gifvit, att vara åt sönerna makar.
Desse hos älskad far, och hos vördsam moder beständigt
Spisa, och framför dem otaliga rätter man frambär.
Och det offerdoftande hus kringdönar af flöjten, 10
Dagarna alla; om nättren enhvar hos blygsama makan
Sofver, på mattor sträckt och uti välpyntade sängen.
Så nu till deras stad vi och kostliga boningar kommo.
En hel månad han höll mig väl, och sporde om allting,
Både om Troia, Argeiernes skepp, och Achaiernes hemfärd; 15
Och jag åt honom berättade allt, förhållandet enligt.
Men då af honom också jag resa begärte, och ombad
Mig affärda, han vägrade ej, och beredde mig hemfärd;
Gaf mig en lädersäck af nioårig en oxes
Hud, samt knöt deruti uppbrusande vindarnas vägar. 20
Ty till vindarnes herre förordnat honom Kronion,
Både att stilla och väcka, ehvem som honom behagar.
Knöt på det hålkade skepp ock säcken med glänsande silfver
Snöre, att icke derur utblåste den ringaste fläkt ens;
Men medsände åt mig den gynnande Zephyros' vinden, 25
Att hemföra galejor och folk; dock skulle han icke
Det fullborda; ty vi förgingos, i egen vår dårskap.
Dygnen nio likväl vi seglade nätter och dagar,
Och på det tionde redan sig visade fädernejorden,
Vakteldständarne ock vi skådade nära på stranden. 30
Men mig, tröttade, då påkom en ljufvelig slummer;
Ty skeppsrodret jag sjelf städs förde, och icke åt någon
Bland kamraterna gaf, att vi snarare hunne vårt hemland.
Nu mellertid med hvarandra kamraterna började språka,
Och förmente, att gull jag hem medförde och silfver, 35
Skänker af Aiolos sjelf, stormodige Hippotes' ättling.
Och man ordade så, anblickande närmaste grannen:
Ack, hur denne ändock är älskad och ärad af alla
Menskor, till hvilkas stad eller land han nånsin må komma!
Så från Troia af bytet han bringar båd många och sköna 40
Dyrbarheter; men vi, som samma vägar ha vandrat,
Återlände till hemmet enhvar med händerna toma.
Och nu detta åt honom har gett, af vänskap behagen,
Aiolos; låtom oss snarliga se, hvad vara det månde,
Samt hur mycket silfver och gull der finnes i säcken. 45
Sagdt; och nu seger vann kamraternes skadliga rådslag;
Säcken de öppnade, ut sig störtade vindarne alle,
Och bortryckande förde då strax dem stormen åt hafvet,
Gråtande, fjerran ifrån vår fädernejord; hvaremot jag,
Vaknande, öfverlade i mitt otadliga sinne, 50
Anten jag, störtad ur skeppet, mig skulle i hafvet förgöra,
Eller också tyst lida, och än bland lefvande dväljas.
Men jag dröjde, och led; omsvepande mig, på galejan
Låg jag, och skeppen fördes af vindens skadliga stormkraft
Till den Aioliska ön, och kamraterne suckade alle. 55
Der vi stego i land, och hämtade vatten; och genast
Togo kamraterne nu sig mat vid de snabba galejor.
Men såsnart vi med spis oss samtliga mättat och dricka,
Väljande ut en kamrat, att följa mig, jemte en herold,
Gick jag till Aiolos' ståtliga boning, och träffade honom, 60
Sittande med sin maka tillbords och samtliga barnen.
Och inkomne i rummet, bredvid dörrposten på trösklen
Satte vi oss; i sin själ förvånades desse, och sporde:
Hvi är du kommen, Odysseus? hvad elak gud har dig ansatt?
Vi åtminstone dig affärdade kärt, att du måtte 65
Lända till hem och till hus, och om annorstädes dig lyster.
Så de sade; men jag genmälte dem, sorgsen i hjertat:
Sleme kamrater gjort mitt förderf, och tillika en skadlig
Sömn; men hjelpen mig, vänner, förty hos eder är makten.
Så jag sade, och sökte dem röra med smekande orden. 70
Men de förstummades alle, och fadren svarade endast:
Drag skyndsamligast hän från vår ö, bland varelser slemast!
Ty ej är det min sed, att hemledsaga och följa
Någon dödelig man, som af saliga gudarna hatas.
Drag härifrån nu, emedan af gudarna hatad du hitkom! 75
Så han talte, och mig, djupt suckande, sände ur huset.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan.
Qvaldes så männernas sinnen utaf den mödsama rodden,
Följd af vårt dårliga dåd; ty ej mer ledsagning oss syntes.
Dock sex dygn mellertid vi färdades nätter och dagar, 80
Och på det sjunde vi kommo till Lamos' resliga fäste,
Det Laistrygoniska Telepylos, der hjordarna herden,
Hemåtförande, manar, och hörs af den, som dem utför.
Derstäds kunde sig väl två löner förtjena en sömnlös:
Ena, med korna i vall; den andra med glänsande fåren; 85
Ty helt nära hvaran gå nattens banor och dagens.
Der, då till prisade hamnen vi kommit, kring hvilken en tvärbrant
Klippa sig reser uti en sträckning från hvardera sidan,
Och framskjutande stränder, den ena den andra till möte,
Sticka vid mynningen ut, och trång ingången sig bildar: -- 90
Der instyrde de nu tverodda galejorna alle.
Sedan bundos de fast i den skyddade hamnen, hvarannan
Nära; förty ej någonsin der uppsvallade vågen
Hvarken högt eller lågt, öfverallt var idelig stillhet.
Men jag ensam behöll utanom min svarta galeja, 95
Der vid yttersta ändan, och fästade kabeln vid klippan.
Och sen, klättrande upp, jag på brantaste toppen mig ställde;
Dock der syntes ej spår af oxar, ej heller af menskor;
Köken vi sågo allenast, som hvirflade upp från marken.
Då affärdade jag kamrater, att gå och bespörja, 100
Hvilka de männer vore, som äta sitt bröd der i landet,
Väljande ut två man, och derhos herolden, som tredje.
Och utstigne de gingo den glättade vägen, på hvilken
Kärrorne släpade bränsle till stan från de bergiga höjder.
Nära till staden de mötte en tärna, som hämtade vatten, 105
Laistrygoniern Antiphates' manhaftiga dotter.
Hon nedsteg med detsamma uti skönrinnande källan
Artakia; derifrån man hämtade vatten till staden.
Men de trädde intill, tilltalade henne och sporde,
Hvem som var landets kong, och öfver hvilka han styrde. 110
Hon anviste dem genast sin fars högtakiga boning.
Och då de kommit hade i ståtliga rummen, hans maka,
Liksom en bergstopp hög, de funno, och hisnade alle.
Men hon kallade strax från torget den stolta gemålen,
Antiphates, som stämplade dem bedröfvelig ofärd. 115
Genast annammande en af kamraterna, redde han måltid;
De två öfrige flydde i hast, och kommo till skeppen.
Och då hof han i staden ett skri; och, hörande detta,
Kommo de starke Laistrygoner an båd hädan och dädan,
Tusendetals, ej liknande menniskor, utan giganter. 120
Med ofantliga stenar från klipporna slungade desse
Neder; och strax ohyggeligt dån på galejorna uppstod,
Under männernas dråp, och medan galejorne bräcktes.
Spettande dessa som fisk, de buro till jemmerlig måltid.
Medan i hamnen nu dem, den bottenlösa, de dräpte, 125
Jag mellertid mitt eggiga svärd utryckte ur baljan,
Och afkapade tågen uppå svartstäfviga skeppet,
Och strax drifvande på kamraterna mina, jag mante,
Ligga på årorna väl, att vi så undsluppe förderfvet.
Samtlige nu de rodde med kraft, af fruktan för ofärd. 130
Gladligt flydde, åt sjöss, de öfverhängande klippor
Min galeja; de öfrige der dock alla förgingos.
Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan,
Glade ur hotande död, med förlust, af käre kamrater,
Och till Aiaias ö anlände; der bodde på henne 135
Den skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna,
Som åt Aietes var, allkunnige kungen, en syster.
De härstammade båda från menniskorlysande Solen,
Båda de hade Perse till mor, Okeanos' dotter.
Der med galejan vid stranden vi landade sedan i tysthet, 140
I skepprymmande hamn, och en gud oss visade vägen.
Der utstigande då, två dagar och nätterna tvenne
Lågo vi, tärande hjertat med trötthet och sorger tillika.
Men då den tredje dan skönlockiga Eos beredde,
Då jag fattade ock kastspjutet och eggiga svärdet, 145
Och skyndsamligon klättrade upp från skeppet, på utkik,
Om jag skådade menniskors verk, och stämma förnumme.
Sen jag kommit ditupp, jag mig ställde på stupiga toppen,
Och sig viste nu röken ifrån bredvägiga jorden,
Genom de täta buskar och träd, i palatset hos Kirke. 150
Och jag begrundade sedan uti min själ och mitt sinne,
Att dit vandra och spörja, då svarta röken jag skådat.
Men besinnande mig mellertid mer gagneligt syntes,
Att först återvända till snabba galejan och stranden,
För att gifva kamraterna mat, och spejare sända. 155
Men då nuren helt nära jag var tverodda galejan,
Öfver den ensame mannen sig ömkade någon bland gudar,
Som mig väldig en hjort, höghornad, på vägen tillmötes
Sände; till floden han gick från betesplatsen i skogen,
Ärnande dricka; ty honom betvang den brännande solen. 160
Honom, då nedför berget han kom, jag i midten af ryggen
Stack, och mitt kopparne spjut ryggraden igenom sig trängde,
Och han i stoftet qvidande damp, och lifvet sin kos flög.
Sedan steg jag på hjorten, och kopparne spjutet ur såret
Utdrog, hvilket jag lät derstäds qvarligga, mot marken 165
Lutadt, och mig hopsamlade sedan qvistar och vidjor;
Och då ett famnslångt rep, välsmidigt, derefter jag tvesids
Flätat, fötterna bandt jag för väldiga djuret tillsamman,
Bar det på nacken, och vandrade dän till svarta galejan,
Stödd mot lansen, förty omöjeligt var att på axeln 170
Bära med ena handen; så stort var det väldiga vildbråd.
Och vid galejan jag slängde det ned, och mante med goda
Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskilt:
Vänner, vi skole ej förr, skönt ängslade, stiga ditneder
Till osynlige guden, än dagen och stunden är kommen! 175
Medan vi derföre ha båd mat och dryck på galejan,
Låtom oss hålla tillgodo, och icke förtvina i hunger!
Så jag sade; och strax mitt tal hörsammade alla,
Och utsmögo på stranden utaf fruktödsliga hafvet,
Samt begapade hjorten; så stort var det väldiga vildbråd. 180
Men då de sett sig mätta, att skåda med ögonen hjorten,
Händerna tvättade de, och redde en kostelig måltid.
Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,
Sittande njöto det rikliga kött och ljufliga vinet.
Men då nu sol gick ned; och derhos oss skymningen påkom, 185
Då vi lade oss alla vid hafvets bränning att hvila.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då ock, ställande till folksamling, jag talte, bland alla:
Hören, kamrater, mitt ord, änskönt olyckor J lidit!
Älskade, mer vi ej vete, hvar vester är eller öster, 190
Ej, hvar menniskorlysande soln går jorden inunder,
Ej hvar hon uppgår; snart derföre oss låtom betänka,
Om det ännu gifs råd; jag menar att icke det gifves.
Ty jag såg, sen jag klättrat ditupp på stupiga toppen,
Ön, som i runden bekransas utaf omätliga hafvet. 195
Lågländt än hon belägen, och rök från midten af henne,
Genom de täta buskar och träd, jag med ögonen märkte.
Så jag talte; för dem strax sönderkrossades hjertat:
Laistrygeniern Antiphates' illgerning de mindes,
Och den starke Kyklop, fräcksinnade menniskoätarn. 200
Alle snyftade högt, utgjutande ymniga tärer,
Men de hade likväl ej minsta båtnad af gråten.
Och fotbrynjte kamraterna nu jag samtliga tveskiljs
Täljde, och gaf dem hvardera sin anförare äfven;
Dessa förde jag an, gudsköne Eurylochos dessa. 205
Lotterna skakte vi genast i kopparfogade hjelmen;
För storsinnte Eurylochos då uthoppade lotten;
Gick så åstad, och derhos de två och tjugu kamrater,
Gråtande, men oss andra de lemnade sörjande efter.
Kirkes boning de nu, den ståtliga, funno i skogen, 210
Byggd af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.
Henne der rundtomkring bergsvargar befunnos och lejon,
Dem sjelf spaka hon gjort, då hon in trollkrydder dem gifvit.
Icke på männerna nu de rusade heller, men alle
Reste sig upp, och viftade gladt med svansarna långa. 215
Liksom hundarne kring sin herre, som kommer från middan,
Vifta, -- ty läckerheter åt dem medbringar han alltid:
Så kring dessa också starkkloige vargar och lejon
Viftade. Männerne skrämdes, såsnart odjuren de sågo.
Hos lockfagra gudinnan i dörrn qvarstannande alle, 220
Hörde de der Kirke, som sjöng med tjusande stämma,
Väfvande väfven stor, ovanskelig, såsom gudinnors
Arbete plär förträffeligt, fint och dejeligt vara.
Då tog ordet bland dem Polites, kämparnes höfding,
Som bland kamraterna var mig mest värderad och älskad: 225
Vänner, der inne är en, som väfvande väfven, den stora,
Sjunger så vacker en visa, att genljud gifver palatset,
Dödelig, eller gudinna kanske; thy snarliga ropom!
Så han sade; då ropade de, utkallande henne.
Och framträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät, 230
Och inkallade; alle, i dårskap, följde hvarannan;
Blott Eurylochos blef, förmodande svek derinunder.
Och införande dem hon satte på stolar och säten;
Korngryn, ost åt alla, och gullgul håning hon sedan
Mängde med Pramniskt vin, och i maten blandade slema 235
Kryddar, att fädernejorden de alldeles skulle förgäta.
Men då hon gifvit hade, och de utdruckit, påstunden
Slående med sitt spö, hon uti svinstian dem stängde.
Och nu hade af svinen de kropp, och stämma och hufvud,
Äfvensom hår; men vettet var qvar än, liksom tillförne. 240
Så nu, gråtande, in de samtliga stängdes; och Kirke
Kastade åt dem ollon, kastanier och frukter af hagtorn,
Spis, som af svinen städse, de markpåliggande, frätes.
Nu Eurylochos skyndade strax till svarta galejan,
Bringande tidender fram om kamraternas ömkliga öde. 245
Dock han gitte ej säga ett ord, skönt gerna han ville;
Så hans hjerta var såradt af gräsliga sorgen, hans ögon
Voro med tårar fyllde, och själen anade jemmer.
Men då vi samtlige honom förvånade hade befrågat;
Då förtäljde han oss de andre kamraternas ofärd: 250
Såsom du bjöd, vi vandrade dungen igenom, Odysseus;
Och vi funno i skogen ett slott, välsiradt och vackert,
Byggdt af slipade stenar, uppå kringskådeligt ställe.
Någon sjöng nu der gällt, och väfde på väfven, den stora,
Dödlig eller gudinna; de kallade henne och ropte. 255
Och utträdande strax, hon glänsande dörrarna upplät,
Och inbjöd dem; och alle på en gång dårligen följde,
Blott jag stannade qvar, förmodande svek derinunder.
Samtlige desse försvunno tillika, och icke en ende
Visade sig, skönt länge jag satt der liksom på utkik. 260
Så han sade; men jag mitt silfvernaglade stridssvärd
Hängde på axeln, det stora och kopparne, äfvensom bågen.
Honom befallte jag strax att föra mig samma vägen,
Men han om båda knäna mig tog, och begynte att bedja,
Och, veklagande, talte mig till med vingade orden. 265
För mig ej dit, motvillig, o drott; men lemna mig härstäds,
Ty jag vet, att du sjelf ej kommer, ej heller du bringar
Af kamraterna en, men låtom oss genast med dessa
Flykta; kanhända ännu dock olycksdagen vi undfly.
Så han sade; men jag genmälte, och svarade honom; 270
Eurylochos, minsann, qvarstanna du bara på stället,
Ätande, drickande här vid hålkade svarta galejan,
Men jag vandrar åstad; mig är det ett tryckande nödtvång.
Så jag talte, och vandrade hän från haf och galeja.
Men då nu, vandrande genom de heliga lunder, jag skulle 275
Till Kirkes, mångtrollerskans, hus, det ståtliga, komma,
Der gullstafvige Hermes mig mötte, då redan jag nära
Mig till palatset befann; en yngling liknade guden,
Som fått nyligen skägg, hvars ålder af alla är skönast.
Och han tog mig i hand, samt talade ordet, och sade: 280
Hvart, olycklige, så på kullarna vandrar du ensam,
Ej med orten bekant? Kamraterne dine hos Kirke
Stängde äro, och bo nu som svin i reglade stior.
Kommer du hit, att dem rädda? Nåväl Jag icke förmodar,
Att du ens sjelf hemvänder, men stannar qvar med de andra. 285
Dock ur förderfvet, välan, jag vill dig befria och rädda:
Här har du ståtelig krydda! Till Kirkes boningar dermed
Gå, och hon olycksdagen ifrån ditt hufvud skall värja!
Kirkes samtliga funder jag vill förtälja dig äfven:
Blandvin reder hon till, och kastar dig kryddor i drycken; 290
Men hon ej så ens hexa dig kan, ty sådant förbjuder
Dråpliga kryddan, jag dig vill ge, och säga dig saken.
När nu dig Kirke slår med sitt ofantliga trollspö,
Ryck du emellertid det eggiga svärdet ur baljan,
Och anrusa emot Kirke, som ville du dräpa. 295
Fruktande, skall hon dig då ombedja, att dela sitt läger.
Då bör du alldeles icke gudinnans läger förvägra,
Att hon kamraterna löse, och dig mottage bevågen,
Utan af henne begär, att hon svärjer de saliges stored:
Att hon ej dig anstämplar en annan skadelig ofärd, 300
Att hon ej röfvar dig mandom och kraft, enär du dig afklädt.
Sade; och kryddan åt mig antvardade Argosdräparn,
Hvilken från marken han tog, samt lärde mig känna dess lynne.
Svart till roten hon var, med mjölk jemförlig dess blomma:
Moly af gudar hon kallas, derhos uppgräfs hon ur jorden 305
Svårt af dödliga män; dock gudarne gitta ju allting.
Hermeias derpå sig begaf till höga Olympen
Genom den skogiga ön; till Kirkes boningar sen jag
Gick, och vid gåendet hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Hos lockfagra gudinnan i dörrn jag stannade sedan. 310
Stående der, jag ropte; gudinnan hörde min stämma.
Och utträdande strax, de glänsande dörrar hon upplät,
Kallade på mig, och jag medföljde, bedröfvad i hjertat.
Nu hon förde mig in, och i silfvernaglade, granna,
Prydliga länstoln satte; en pall fanns föttren inunder. 315
Blandvin redde hon sen, till att dricka, i gyllene bägarn,
Samt inkastade kryddan, med argt uppsåt i sitt sinne.
Sedan hon gifvit, och jag utdruckit, och hon mig ej hexat,
Hon med spöet mig slog, och talade ordet, och sade:
Gack nu uti svinstian, och sof med de andra kamrater! 320
Sade; och ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan,
Störte jag mot Kirke, som ämnade henne jag dräpa.
Men, högt skriande, undan hon sprang, och mig fattade knäna,
Och högtömkelig talade så de vingade orden:
Ho? Hvarifrån är du? Hvar har du stad och föräldrar? 325
Mig förvåning betager, att ej du af drycken förhexats,
Ty ej någon dödlig ännu uthärdat den drycken,
Ho den tärde, och släppte igenom tändernas stängsel;
Men du har i ditt bröst ett obetvingeligt sinne.
Säkert Odysseus du är, mångvandrarn, om hvilken mig alltid 330
Sagt, att komma han skull, gullstafvige Argosdräparn,
Vändande hem från Troia, på snabba galejan, den svarta.
Men nu välan, stick svärdet i skidan, och låtom oss sedan
Stiga upp i min bädd, att så med hvarandra förenta
Genom älskog och bädd, inbördes vi varda förtrogne! 335
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
O Kirke, hur kan du mig be, att vara dig vänsinnt?
Du, som förvandlat till svin, i salarna, mina kamrater,
Och mig sjelf när du har, nu listanstämplande, bjuder
I sängkammaren gå, och med dig sofbädden bestiga, 340
Att du må röfva mig mandom och kraft, enär jag mig afklädt.
Nej, jag alldeles icke med dig vill stiga i bädden,
Om du ej värdes, gudinna, mig svälja de saliges stored,
Att du mig sjelf ej stämplar en annan skadelig ofärd.
Så jag sade; och hon gaf eden strax, som jag fordrat. 345
Men när svurit hon hade, och eden behörigen lyktat,
Då uppsteg jag uti Kirkes storståtliga sofbädd.
Vårdsama tärnorna här på bestyr i salarna voro,
Fyra till tal, som äro bestyrarinnor i huset,
Samtlige döttrar försann af källor och äfven af lundar, 350
Samt af de heliga floder också, som rinna till hafvet.
En af dessa på stolarna lade de prydliga mantlar,
Purpurne, ofvanuppå, och inunder dukar hon lade;
Och den andra framför länstolarna silfverne borden
Uppslog, ställande der åt dessa gyllene korgar. 355
Men den tredje i silfverpokaln hjertfägnande vinet
Mängde, det ljufva, och sen de gyllene bägrar fördelte.
Och den fjerde hon hämtade vattnet, och rikliga elden
Tände den väldiga kitteln inunder och vattnet det värmdes.
Men då nu vattnet kokte uti den blänkande kopparn, 360
Hon mig i karet satte, och tvådde ur väldiga kitteln,
Blandande efter behag, båd hufvud och skuldror tillika,
Tills hon ur lemmarna hän kraftödande tröttheten borttog.
Men då hon mig rentvagit, och smort med essens af oliven,
Kastade hon mig kappan omkring, den granna, och tröjan, 365
Och införde mig sen, och på silfvernaglade, vackra,
Prydliga länstoln satte, en pall fanns föttren inunder.
Och tvättvatten i skåln ihällde mig tärnan, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet. 370
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen,
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde,
Och uppmante mig äta; men det ej lyste mitt sinne,
Utan i andra tankar jag satt; ondt anade sinnet.
När nu mig Kirke såg der sittande, utan att räcka 375
Händren till maten, utaf förskräckelig smärta betagen,
Ställde hon sig helt nära, och talade vingade orden:
Hvarför, Odysseus, sitter du så, som vore du mållös,
Frätande hjertat ditt, men mat eller dryck du ej vidrör?
Säkert ett nytt forsåt misstänker du; dock du ej alls bör 380
Frukta; ty redan åt dig jag svurit de saliges stored.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Hvilken dödelig man, som rättvis kallas, o Kirke,
Skulle väl någonsin mat eller dryck förr gitta att smaka,
Förrn kamraterna frias, och han dem med ögonen skådar? 385
Men om du verkligen gerna mig manar att dricka och äta,
Lös dem, att jag må med ögonen se högtkära kamrater
Så jag sade; och nu Kirke ur salen begaf sig,
Hållande stafven i hand, och öppnade dörren till stian,
Och utjagade dem, som nioåriga gödsvin. 390
Vände mot henne de stodo der nu, och hon dem emellan
Gående, smorde dem samtliga sen med annan en trollsaft.
Flöto så dem från lemmarna bort de håren, som nyligt
Alstrade skadliga saften, dem gifven af mäktiga Kirke,
Och strax voro de män, än yngre än fördömde varit, 395
Såväl vackrare vida, och större jemväl till att påse.
Och de kände igen mig, och hängde mig alle vid händren.
Ljuflig smärta hos hvar uppvexte, och hela palatset
Dönade skräckligt, och sjelf sig ömkade äfven gudinnan.
Trädande nära till mig så talte gudinnors gudinna: 400
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Gå nu åstad till snabba galejan och stranden af hafvet,
Och till en början först upphalen på landet galejan,
Bringen i grottorna sedan ert gods och samtliga redskap,
Kom sjelf genast igen, och medtag kära kamrater. 405
Så hon sade men mig hörsammade modiga sinnet,
Och jag gick nu åstad till snabba galejan och hafvet.
Sedan fann jag på snabba galejan de kära kamrater,
Ömkeligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.
Likasom då när kalfvar i by de vallade korna, 410
Hvilka till fägåln gå, såsnart de med gräs sig förplägat,
Samtlige hoppa tillmöte, och dem ej kättorne mera
Hålla tillbaka, men ramande högt de kring mödrarna sina
Hoppa: så desse också, när mig de med ögonen sågo,
Störte sig gråtande fram; så sinnet för samtliga syntes 415
Vara, som hade de kommit till fädernelandet och egen
Stad på den klippiga ön, der de samtligen föddes och fostrats,
Och de talte till mig, veklagande, vingade orden:
Vi vid din återkomst, zeusfostrade, äre så glade,
Liksom vi ländt till Ithaka, hem till fädernelandet; 420
Men låt höra, förtälj de andre kamraternes ofärd!
Så de talte; men jag genmälte i vänliga ordlag:
Nu till en början först upphalom på landet galejan,
Bringom i grottorna sedan vårt gods och samtliga redskap!
Skynden er sjelfve derjemte, att följa mig alle tillika, 425
Samt kamraterna se i Kirkes heliga boning,
Huru de dricka och äta; förty fullt opp de nu hafva.
Så jag sade; mitt tal hörsammade desse påstunden;
Eurylochos var den ende, som alla kamraterna qvarhöll.
Och tilltalande dem han sade de vingade orden: 430
Usle, hvart gå vi? hvarför slik ofärd fiken J efter,
Att till Kirkes boning begifva er? Säkert oss alla
Hon förvandlar till svin eller vargar, eller till lejon,
Att dess stora palats, med våld ock, vakta vi måtte.
Likså gjorde kyklopen, enär hans kula besökte 435
Våre kamrater, och dem åtföljde den djerfve Odysseus;
Ty för hans öfverdåd ock de förlorade lifvet.
Så han sade; men jag nu öfverlade i sinnet,
Att vid mitt nerfviga lår dra ut långspetsiga svärdet,
Och afhugga hans hufvud, och kasta det neder på marken, 440
Skönt han mig ock var nära förvandt; men kamraterne alle
Hejdade mig med vänliga ord så hädan som dädan:
O zeusborne, ifall du befaller, så låtom då honom
Här vid galejan förbli, och åt oss bevaka galejan;
Men ledsaga oss du till Kirkes heliga boning! 445
Ordande så, de vandrade upp från galejan och hafvet;
Men vid det hålkade skepp ej heller Eurylochos qvarblef,
Utan följde; förty han af häftiga hotelsen skrämdes.
Och mellertid nu de andra kamrater i salarna Kirke
Kärvänskapligen tvått, och smort med essens af oliven, 450
Samt dem samtliga klädt i yllene mantel och lifrock,
Och de i salarna dessa, sig plägande, träffade alla.
När nu hvarandra de sett, och allt derjemte berättat,
Greto de, jemrande sig, och palatset dönade vida.
Då till mig framträdde gudinnors gudinna, och sade: 455
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Väcken ej längre numera den eviga sorgen! Jag känner
Både de smärtor alla, J lidit på fiskiga hafvet,
Och hur fiendtlige män er oförrättat på landet.
Utan, välan nu spisen min mat, och dricken af vinet, 460
Tills J återigen nytt mod erhållen i barmen,
Likasom när er fädernejord ni lemnade fordom,
Klippiga Ithaka; nu kraftlöse J blifvit och rädde,
Tänkande städse uppå kringirrandet, svåra; och aldrig
Sinnet i glädtighet är, emedan J lidit så mycket. 465
Så hon sade; men oss stormanliga sinnet bevektes,
Och der dagarna alla, till årets slut från dess början,
Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.
Men när året var fullt, och stunderna hade sig kringvändt,
Under de slocknande månar, och dagarne långe sig lyktat, 470
Då, utkallande mig, högtkäre kamraterne sade:
Underbare, engång åtminstone tänk på ditt hemland,
Om det är gudars beslut, att du räddas omsider, och nalkas
Ditt högtakiga hus, och den älskade fädernejorden.
Så de sade; men mig manhaftige sinnet bevektes. 475
Så der dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto vi, njutande rundeligt kött, och kosteligt mustvin.
Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,
Desse i dunklande salarna sig till hvila begåfvo.
Men jag lagade mig i den tjusande bädden till Kirke, 480
Fattade knäna och bad, och gudinnan hörde min stämma;
Och tilltalande henne jag sade de vingade orden:
O Kirke, fullborda du mig det löfte du gifvit,
Att affärda mig hem härifrån; ren trängtar mitt sinne,
Samt de andre kamraters, som städs mig hjertat bestorma, 485
Och sig jemra omkring, enär du nånsin är afskiljs!
Så jag sade; och strax genmälte gudinnors gudinna:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Längre ej mer i mitt hus ovillige skolen J dröja,
Men J måsten dock först en ann färd lykta, och resa 490
Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,
Att i derstädes befråga Thebanske Teiresias' vålnad,
Denne blinde profets, hvars vett orubbeligt varar.
Honom, äfven som död, gaf tankkraft Persephoneia,
Att han är ensam vis; likt vålnader vanka de andre. 495
Så hon talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och der satt jag i sängen och gret, och icke mig sinnet
Önskade lefva numer, samt ljuset af solen beskåda.
Men då jag gråtit mig mätt, och kastat i bädden och vältrat,
Då jag henne också genmälande svarte med orden: 500
O, Kirke, ho förer oss an den väg som du nämner?
Kom ju ej någon ännu på svarta galejan till Aïs.
Så jag sade; men strax mig svarte gudinnors gudinna:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Om vägvisare ej dig vare det minsta bekymmer! 505
Res du masten allenast och spänn ut seglen, de hvita,
Och sitt stilla, och Boreas' vind skall föra galejan.
Men då Okeanos redan med henne du öfver har farit, --
Der som stranden är låg, och Persephoneia har lunder,
Med svartpopplarna höga, och fruktförödande viden, -- 510
Sök der hamn med ditt skepp, på Okeanos' hvirfliga floddjup,
Och förfoga dig sjelf till Aïdes' ruskiga boning,
Der sig i Acheron kasta Pyriphlegethon, och den andre
Floden Kokytos, som sjelf är en gren af Stygiska vattnet:
Klippa, och sammanlopp af de två högtbrusande floder. 515
Der du sedan, o drott, dig närmande, såsom jag bjuder,
Gräf dig en grop, så lång som en aln båd hitåt och ditåt,
Och utgjut kring gropen ett offer åt samtliga döda,
Först af håning med mjölk och sedan af ljufliga vinet,
Samt för det tredje af vatten, och påströ hvitaste korngryn, 520
Ropande an enträget de dödas skröpliga hufvun,
Lofva, till Ithaka länd, en gallko, hvilken är ypperst,
Offra i salen, och fylla ditt bål med dyrbara håfvor.
Och åt Teiresias ensam du särskildt offre en helsvart
Vädur, hvilken är bäst bland eder samtliga boskap. 525
När du med bön anropat de dödas prisade släkten,
Offra då gumsen derefter och tackan, den svarta, tillika,
Vändande dem mot Erebos, sjelf dig vändande frånskiljs,
Fikande flodens böljor att se; då skola sig månge
Vålnader snart infinna utaf hänsomnade döda. 530
Sedermera du må kamraterna mana och bjuda,
Fåren, som ligga der dräpte med obarmhertiga kopparn,
Att af flående bränna, och höja till gudarna bönen,
Till den starke Aïdes och skräckliga Persephoneia.
Men sjelf, ryckande ut det eggiga svärdet ur baljan, 535
Sitt du, och tillåt icke de dödas skröpliga hufvun
Bloden närmare komma, förrän du Teiresias frågat.
Då, o männernes förste, påstund skall nalkas profeten,
Som förtäljer dig grannt båd vägen och resans begränsning,
Huru på fiskiga sjön du återländer till hemmet. 540
Så hon talte; och strax gullthronade Eos sig infann.
Hon då klädde mig kläderna på, båd mantel och lifrock;
Nymfen klädde sig sjelf i en vid, hvitglänsande kappa,
Fin, förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,
Skön och af ideligt gull; och lade så doket på hufvut 545
Men jag vandrade rummen igenom, och mante med ljufva
Ord kamraterna alla, enhvar mig närmande särskildt:
Sofvande, njuten ej längre numera den ljufliga sömnen,
Utan låtom oss gå! mig intalt mäktiga Kirke.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. 550
Det oaktadt jag dän oskadda ej vännerna förde:
Fanns ju en viss Elpenor, en pojke, ej särdeles hvarken
Modig i krig, ej heller uti sitt sinne bepröfvad.
Från kamraterna skiljd, I Kirkes heliga boning,
Vintung, denne sig laggt, af lystnad att hämta sig svalka. 555
Men då buller och stoj af de väckta kamrater han hörde,
Plötsligen upp han sprang, och förgät i sinnet alldeles,
Att nedstiga igen på höga stegen, han uppgått;
Utan han damp hufvudstupa från taket, och nacken för honom
Knäcktes vid knotorna af, och själn nedsteg till Aïdes. 560
Och när de öfrige kommo, jag talade ordet, och sade:
Visst J trodden er nu till älskade fädernejorden
Fara; men annan färd åt oss förordnade Kirke,
Till Aïdes' palats och den skräckliga Persephoneias,
Att om ett gudsvar spörja Thebanske Teiresias' vålnad. 565
Så jag sade; för dem nu sönderkrossades hjertat,
Och der sutto de, jemrande sig, lösryckande håret.
Ingen fromma de hade likväl, skönt äfven de greto.
Men då till stranden af sjön, och till snabba galejan vi andre
Ängslade gingo vår väg, utgjutande ymniga tårar, 570
Kirke, vandrande bort mellertid, vid svarta galejan
Bundit en gumse, och bundit derhos ock tackan, den svarta,
Smygande lätt sig dän; ho skulle en gud, mot dess vilja,
Skåda med ögonen nånsin, om hitåt gången, om ditåt?