Sedan nu detta hon talt, med blänkande pisken hon pådref

Mulornas spann, som lemnade snart den strömmande floden;

Dessa dugtigt sprungo, och sträckte på benena dugtigt.

Men hon kuskade varligt, att med fotgångarne följde,

Tärnorna jemte Odysseus, och nyttjade pisken med klokhet. 320

Ned gick solen, och de inkommo i herrliga lunden,

Vigd åt Athenaie; der satte sig ädle Odysseus,

Strax derefter han bad till dottren af store Kronion:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens dotter,

Nu åtminstone hjelp mig, då aldrig tillförne du hjelpte 325

Den skeppsbrutne, då mig kringdref dånrik Poseidaon!

Unna mig kär och förbarmad nå Phaiekernes bygder!

Så han bedjande talte; nu hörde det Pallas Athene,

Dock hon ej visade sig för hans blick, ty hon hyste försynthet

För farbrodren Poseidaon, som vredgades häftigt 330

På gudmaken Odysseus, tilldess han hunne sitt hemland.

Sjunde Sången.

Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus;

Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru.

Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar,

Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom

Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5

Mulorna de urspände, och byken buro i huset.

Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne

Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa,

Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom.

Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10

Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket.

Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat;

Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard.

Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene

Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15

Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker

Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga.

Men då han just var nära, att träda i herrliga staden,

Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene,

Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20

Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus:

Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens,

Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar?

Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen

Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25

Endaste menska af dem, som staden besitta och landet.

Honom svarade då klarögda gudinnan Athene:

Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber,

Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära.

Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30

Icke på någon menniska se, ej någon befråga.

Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor,

Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla,

Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka,

Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35

Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken.

Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene

Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren.

Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte,

Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40

Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart

Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet.

Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus,

Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa,

Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45

Men då de anländt båda till konungens herrliga boning,

Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene:

Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber

Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna,

Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50

Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla

Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran.

Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar,

Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar

Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55

Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader

Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa,

Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon,

Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter.

Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60

Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader

Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung,

Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors.

Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös,

Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65

Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka,

Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden

Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta.

Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad

Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70

Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna

Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar.

Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel,

Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter.

Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75

Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas

Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden,

Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene

Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder,

Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80

Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus

Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta

Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde.

Förty likasom solens glans det var, eller månens

I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85

Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro,

Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål.

Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset,

Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen,

Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90

Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro,

Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat,

Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens,

Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla.

Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95

Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan

Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet.

Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar

Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade.

Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100

Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade,

Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset.

Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor.

Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden,

Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105

Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln;

Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner.

Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro

Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven

Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110

Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar.

Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes,

Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel.

Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken,

Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115

Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon.

Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar,

Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt

Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad.

Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120

Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon.

Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad;

Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats,

Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda,

Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125

Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna.

Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla

Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat.

Källor välla der två, och den ena parken igenom

Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130

Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten.

Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor.

Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus

Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,

Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135

Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar,

Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn;

Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen.

Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus,

Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140

Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen.

Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus.

Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom,

Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo,

Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145

Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor,

Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas,

Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad

Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen

Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150

Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet

Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit!

Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln,

Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego.

Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155

Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra,

Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket;

Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade:

O Alkinoos, dig ej vackert det är, eller passar,

Att der borta i askan den fremmande sitter på spiseln! 160

Desse, ett ord af dig afbidande, sitta och vänta.

Men du, välan, din gäst på den silfvernaglade stolen

Bjud uppsitta, och taga sig plats, och herolderna mana

Strax utblanda oss vinet, att åt blixtglade Kronion

Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer; 165

Skafferskan gifve utaf sitt förråd åt den fremmande qvällsvard!

Men då Alkinoos' heliga kraft det talet försporde,

Tog han Odysseus' hand, den vise och fyndige drottens,

Lyfte från spiseln upp, och satte på blänkande stolen,

Sedan plats han begärt af Laodamas, manlige sonen, 170

Som satt nära intill, och hvilken han älskade varmast.

Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar

I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver

Vattnet, och dukade der, bredevid det fejade bordet.

Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, 175

Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.

Men han drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och Alkinoos då tilltalte herolden, och sade:

Pontonoos, utblanda du vin i pokalen, och kringbjud

Åt enhvar i vår sal, att för blixtglade Kronion 180

Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer!

Sade; och Pontonoos utmängde det ljufliga vinet,

Delte åt alla, och gick till enhvar med hägrarna sedan.

Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste,

Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 185

Hören mig samtlige nu, Phaiekernes förstar och drottar,

Att jag må säga hvad hågen uti mitt hjerta befaller!

Sedan alle sig mättat, begifven er hem för att sofva;

Men i morgon vi hit inbjude af drottarna flera.

Gästen i salarna skole vi då gästpläga, och offra 190

Gudarna herrliga offer, och sen jemväl på hans affärd

Tänka, att gästen måtte förutan möda och ängslan,

Under vår ledsagning, till älskade fädernejorden

Snarligen glad anlända, ehur långväga han än är,

Att han emellertid olycka ej lider och skada, 195

Förrn han beträder sin egen jord; och der må han sedan

Lida hvad ödet beskärt, och de stränga gudinnor på sländan

Spunnit, då honom födde hans mor, och han lände till verlden.

Men om, ibland odödliga en, han från himlen är kommen,

Förehafva nu visst här gudarne något helt annat. 200

Ty städs gudarne förr sig ögonskenligen viste,

När storståtelig festhekatomb vi offrade åt dem.

Och de gästa hos oss, och, der vi, der sitta de äfven.

Ja, om en vandringsman dem, ensam, kommer till möte,

Alldeles ej de sig dölja, förty vi äre dem nära, 205

Liksom Kykloperne äro, och vilde Giganternes slägten.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade:

Alkinoos, tänk annat i själn; ty icke jag liknar

De odödliga gudar, som bo i rymliga himlen,

Hvarken till kropp eller vext, men endast dödlige menskor. 210

Hvilka J veten mest bland samtliga menskor bekymmer

Bära, med dem jag ville mig ock jemföra i hjertqval.

Lidanden flera ännu jag kunde för eder berätta,

Hvilka jag utstått alla, igenom gudarnes sändning;

Men mig låten nu äta, ehuru mycket beängslad. 215

Ty ej finns skamlösare ting, än den elaka buken

Varit och är, som bjuder, att honom minnas, med nödtvång,

Äfven den högligen kränkta, som har stor sorg i sitt hjerta,

Likasom jag också har sorg i mitt hjerta, men alltid

Mig han befaller likväl att äta och dricka, och bjuder 220

Glömma alla de qval, jag lidit, och skaffa sig mättnad.

Men er lagen tillreds, att när dagsgryningen synen,

Hän ledsaga mig, arme, till älskade fädernejorden,

Änskönt mycket jag led; mig lifvet må lemna, när godsen

Skåda, och mitt högtakiga hus, med dess folk, mig förunnats. 225

Talade så; och de alle hans tal berömde, och bådo

Hemledsaga den fremmande man, ty rigtigt han ordat.

Men då de offer gjutit och druckit så mycket dem lyste,

Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, --

Men han i salen stannade, qvar, den ädle Odysseus, 230

Och bredevid gudsköne Alkinoos jemte Arete

Sutto, och tärnorna dukade af anrättningens redskap.

Och bland dessa till ordet då tog hvitarmig Arete,

Ty lifrocken hon kände och mantelen, skådande granna

Kläderna, hvilka hon sjelf tillverkat med tärnorna sina. 235

Och tilltalande honom hon sade bevingade orden:

Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:

Ho är du, och från hvem? Hvem har dig kläderna gifvit?

Sade du ej, att, på sjön kringirrande, hit du var anländ?

Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: 240

Svårt, o drottning, det är, att vidt och bredt dig berätta

Qvalen, förty mig många ha sändt de himmelske gudar;

Dock det säga jag skall, som du mig omspörjer och frågar.

Långt härifrån en ö, Ogygia, ligger i hafvet;

Dottren af Atlas sjelf derstäds, svekfulla Kalypso, 245

Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan; hos henne

Hvarken af gudar besök, eller dödliga menniskor göres.

Men mig, olycksaliga, dit bortförde en gudmakt

Ensam, enär med flammande blixt mig snabba galejan

Zeus, omsvängande, klöf i midten af dunkliga hafvet. 250

Der förgingos nu alle de öfrige modige bussar,

Men jag, fattande kölen utaf tverodda galejan,

Kringdrefs dagarna nio, i tionde mörkaste natten

Gudarne förde mig hän till Ogygias ö, der Kalypso,

Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan, som mottog 255

Kärvänskapligen mig, och älskade, närde, och lofte,

Att odödelig göra och oföråldrad för evigt:

Men hon uti mitt bröst ej någonsin hjertat bevekte.

Der jag med ens sju år qvardröjde, och kläderna städse,

Som Kalypso mig gett, odödliga, vätte med tårar. 260

Men då nu mig annalkande kom det åttonde året,

Då hon jemväl anmante, och bjöd mig resa till hemmet,

Antingen Zeus sändt bud, eller hennes sinne förändrats,

Och hon sände mig af på en mångfast flotte, och gaf mig

Mat och ljufveligt vin, och mig klädde i ståtliga kläder, 265

Skickade mig jemväl en kostlig och gynnande kultje.

Sjutton dagar jag seglade fram, och gjorde min sjöfärd,

Och på den adertonde sig viste de skuggiga bergen

Från Phaiekernes land, och, för mig då gladde sig hjertat,

Mig, osälla, ty än sambo jag skulle med mycken 270

Jemmer, som väckte mot mig jordskakaren Poseidaon,

Som mig vindarna störte uppå, och vägarna stängde,

Och omätelig sjö i rörelse bragte; men böljan

Mig, den idkeligt suckande, ej tillstadde att färdas.

Flotten söndersplittrade sen stormvinden, men detta 275

Svalg jag simmande for igenom, sålänge till edert

Land mig förde och bringade när båd blåsten och vattnet.

Här uppstigande dref mig med kraft mot landet en bölja,

Kastande till förskräcklig en ort och väldiga hällar.

Men då vek jag tillbaka, och samm tills ändtlig jag upphann 280

Flodens bädd, der jag tyckte mig finna den yppersta platsen,

Fri från klippor och skär, och undan vinden en tillflygt.

Upp jag, flämtande, kröp derutur, och gudomliga natten

Påkom. Jag från floden, den himmelborne, ett stycke

Uppsteg, slumrade in bland buskarna, sedan omkring mig 285

Löf jag hopat; en gud oändelig sömn på mig nedgjöt.

Der bland löfvena nu, bedröfvad i innersta hjerta,

Jag helnattligen sof, och morgonstunden, och middan;

Ned gick solen, och mig förlät den ljufliga sömnen.

Och då varsnade jag din dotters tärnor på stranden, 290

Lekande sjelf bland dessa, hon var en gudarnas like.

Henne jag bad, och hon ej tog felt på en dråpelig tanke;

Såsom du knapt skull' tro, att en yngre, som möter en annan,

Nånsin gjort; ty de yngre ju städs småfjollige äro.

Hon tillräckeligt mat och glödande vin mig förärte, 295

Lät mig bada i floden, och skänkte mig kläderna äfven.

Detta jag nu, så ängslad jag är, sannfärdigt berättat.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:

Fremling, detta likväl tillbörligen icke betänkte

Dottren min, att hon dig med de tjenande tärnorna icke 300

Sjelf ledsagade hit, då du först anropade henne.

Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte:

Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri;

Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa,

Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305

Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas;

Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre.

Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:

Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet,

Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310

Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,

Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har,

Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson,

Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor,

Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315

Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus.

Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete,

Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad,

Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått

Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320

Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia;

Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne

Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys

Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde.

Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325

Färden på samma dag, och hem ankommo på samma.

Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor

Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren.

Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus;

Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330

Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla,

Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden

Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet.

Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra,

Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335

Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna

Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver,

Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig.

Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.

Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340

Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden:

Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt.

Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila.

Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus

Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345

Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset,

Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd.

Åttonde Sången.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos

Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft,

Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus.

Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft

Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5

Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar

Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene,

Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold,

Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus.

Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10

Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar,

Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen,

Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning,

Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten.

Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15

Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets

Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten,

Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene

Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror.

Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20

Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve,

Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar

Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus.

Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro,

Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,

Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder.

Fremlingen, -- icke jag vet, ho han är -- har kommit till mitt hus,

Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven;

Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30

Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd.

Förty ingen ännu, eho som kom till min boning,

Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd.

Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan,

En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35

Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste.

Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit,

Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden,

Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla.

Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40

Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning

Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga.

Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn

Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva

Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45

Talande så, han vandrade främst; tillika med honom

Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn.

Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan,

Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet.

Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50

Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan,

Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel,

Samt anpassade årorna fast i läderne remmar,

Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita.

Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55

Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning.

Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer.

[Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.]

Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta,

Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60

Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid

Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn,

Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda:

Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången.

Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65

Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen.

Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran

Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne

Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet,

Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70

Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.

Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad,

Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder,

Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida,

Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75

Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål

Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon

Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte;

Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon

Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80

Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början,

Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer.

Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus,

Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer,

Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85

Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar.

Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga,

Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln,

Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt.

Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90

Mante att sjunga, -- förty åt orden de gladde sig alla, --

Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka.

Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla,

Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten,

Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95

Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,

Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne,

Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet;

Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100

Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven,

Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre

Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp.

Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika,

Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105

Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen

Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers

Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra.

Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde,

Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110

Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus,

Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus,

Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock,

Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens,

Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115

Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick

Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas.

Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven,

Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos.

Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120

Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika

Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde.

Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos;

Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan,

Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125

Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning;

Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa;

Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla;

Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus,

Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130

Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne,

Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade:

Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel

Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa,

Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135

Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom

Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad.

Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet,

Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper.

Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140

O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet.

Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal.

Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit,

Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus:

Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145

Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel.

Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet,

Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet.

Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer!

Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150

Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle.

Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte:

O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta?

Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel,

Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155

Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd,

Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket.

Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen:

Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel

Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160

Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet

Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro,

Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam,

Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe.

Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165

Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar.

Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla

Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga.

Till utseendet är den ene ringare vorden;

Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170

Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar,

Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt;

Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom.

Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik,

Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175

Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat

Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet.

Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet,

Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel,

Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180

Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft.

Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit,

Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor.

Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel:

Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185

Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan,

Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa,

Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta.

Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen;

Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190

De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer,

Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken,

Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene,

Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade:

Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195

Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden,

Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden:

Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig.

Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,

Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200

Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte:

Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan

Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända!

Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet,

Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205

Anten i näfstrid, lopp eller brottande -- icke jag vägrar --

Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam.

Förty _han_ är min värd; ho ville med vännen väl strida?

Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig,

Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210

Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar.

Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar,

Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva.

Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste.

Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215

Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen

Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater

Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge.

Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig,

Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220

Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste,

Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden.

Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla,

Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern,

Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225

Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde

Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad

Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge.

Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen.

Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230

Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors

Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet

Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes.

Så han talte; och strax de vordo förstummade alle,

Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235

Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar,

Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer.

Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet

Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod,

Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240

Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra

Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina

Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen,

Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater

Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245

Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning,

Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen.

Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen,

Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar.

Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250

Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta,

Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren

Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp.

Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran

Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255

Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg,

För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran.

Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle

Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick;

Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260

Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran

Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske

Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst;

Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus

Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265

Men han knäppte på cittran, och började herrligen sjunga

Om Aphrodites, den skönkringgördlades älskog och Ares'

Hur i Hephaistos' rum tillförne de träffade möte

Hemligen; mycket han gaf, och skändade kongen Hephaistos'

Lägerställe och bädd; strax lände till honom som sändbud 270

Helios, hvilken dem sett med hvarannan mängda i älskog.

Men Hephaistos såsnart hjertfrätande ordet han hörde

Gick han till smedjan gerad, omvälfvande ondt i sitt sinne;

Ställde så väldiga städet i stocken, och hamrade fjettrar

Oupplösliga, starka, att fast der måtte de stanna. 275

Men såsnart nu försåtet han gjort, uppretad mot Ares;

Gick han uti sofkammaren in, der sängen var bäddad,

Och öfverallt omkring sängstolparna fästade fjettrar;

Många uti takbjelken också anbragtes från ofvan,

Fina som spindeltråd, dem ej någon kunde bemärka 280

Bland lycksaliga gudarna ens; ty han gjort dem så listigt.

Men såsnart han sitt samtliga svek anbringat kring bädden,

Låtsade han sig till Lemnos bege, vältrefliga staden,

Hvilken för honom är på hela jorden den kärsta.

Stod så ej heller förgäfves på vakt gullhetslige Ares, 285

När Hephaistos han såg, stormästaren, hemifrån vandra.

Men till Hephaistos palats, konstgudens, han genast begaf sig,

Tänd af kärleksbegär för den skönkringgördlade Kypris.

Hon från sin far helt nyss, stormäktige drotten Kronion,

Kommen, satte sig ned, men Ares trädde i rummet, 290

Fattade hennes hand, och talade ordet, och sade:

Kom, kärälskliga, kom; låt oss vandra i säng med hvarannan,

Ty Hephaistos ej mera är hemstadd, utan som bäst nu

Till vildröstige Sintiers ö, till Lemnos, han bortgår.

Så han sade; men henne behageligt syntes att hvila, 295

Och de stego i säng, och somnade; fjettrarne kringom,

De konstgjorde, sig slöto, som smidt mångvise Hephaistos:

Ej dem möjeligt var att röra en lem, eller lyfta.

Och då funno de nog, att de mer undslippa ej kunde.

Ryktbare tvesidshaltarn påstund sig närmade dessa, 300

Ätervändande hem, förrn Lemnos' jord han beträdde.

Förty Helios stått ju på vakt, och saken förkunnat.

Men han kom till sin boning, betagen i innersta hjertat,

Stannade i förmaket, och greps af skräcklig vrede,

Och röt hiskeligt till, att han hörden af gudarna alla: 305

Fader Zeus, och J andre, evärdlige, salige gudar,

Hit, för att löjliga saker, och ej fördragliga skåda:

Huru till mig, som är halt, städs dottren af Zeus, Aphrodite,

Hyser i hjertat förakt, och älskar förödaren Ares,

Derför att han är fager och fotnätt; jag deremot är 310

Född ofärdig; men skuld dertill mig icke är någon

Ann, än föräldrarne två; o måtte de barn ej aflat!

Men här skolen J se, hur de båda nu sofva i älskog,

Stigne uti mitt läger, och jag, slikt skådande, harmsnas.

Ej jag menar, att framdeles så de skola sig lägga. 315

Änskönt aldrig så kära; de skola ej önska tillsamman

Sofva; ty listen och fjettrarna här qvarhålla dem begge,

Tills att fadren åt mig brudgåfvan tillfullo har godtgjort,

Som åt honom jag gaf för hans dotter, den äreförgätna,

Derför att skön hon visserlig är; men ej är hon fastsinnt. 320

Sade; och gudarne samlades alle till kopparpalatset.

Kom så Poseidaon, jordfamne, och kom så Hermeias,

Den mångnyttige, kom långskjutande drotten Apollon;

Men gudinnorna blefvo enhvar derhemma, af blygsel.

Allt godts gifvare, gudarne, nu qvarstodo på trösklen, 325

Och osläckeligt skratt uppväcktes hos saliga gudar,

När de snarorna sågo, som ställt mångvise Hephaistos.

Och man talade så, anblickande närmaste grannen:

Slem ting lyckas ej bra; den långsame hinner den snabba;

Så Hephaistos, så långsam han är, dock fångade Ares, 330

Honom den snabbaste gud bland alla som bo i Olympen,

Änskönt halt, med försåt; och böter skall Ares betala.

Så till hvarandra de ordade nu om detta och annat.

Drotten Apollon då, Zeus' son, tilltalade Hermes:

Hermeias, Zeus' son, allt godts förlänare, sändbud, 335

Ville du väl också, i väldiga fjättrarna fängslad,

Sofva i sängen bredvid den gyllene Aphrodite?

Honom svarade sen budbäraren, Argosdräparn:

O, att det måtte så ske, långskjutande konung Apollon;

Skönt mig fängslade ock tre gånger så väldiga fjettrar, 340

Och J gudar sågen derpå, och gudinnorna alla,

Skulle ändock jag sofva hos gyllene Aphrodite.

Sade, och skratt uppväcktes ibland odödliga gudar.

Dock Poseidaon ej skratten betog, men Hephaistos han ombad,

Den konstkunnige idkligt, att lösa fjettrade Ares; 345

Och tilltalande honom, han sade de vingade orden:

Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller,

Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt.

Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom:

Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350

Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven.

Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda,

Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet?

Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade:

I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355

Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala.

Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom;

Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan.

Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria.

Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360

Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig.

Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros

Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar.

Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan

Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365

Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda.

Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus

Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre

De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.

Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370

Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte,

När de i händren alltså den granna och purpurne bollen

Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat,

Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen,

Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375

Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren.

Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen,

Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden,

Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten,

Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380

Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,

Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste.

Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,

Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385

Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:

Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar;

Denne fremmande man mig synes ganska förståndig;

Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves!

Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390

Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas.

Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock,

Samt derhos en talent utaf högskattade gullet.

Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom,

Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395

Men Euryalos bör med ord försona och skänker

Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.

Så han sade; och alle der till biföllo och mante,

Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold.

Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400

Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken,

Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder.

Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver

Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt

Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405

Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet,

Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck

Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen!

Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410

Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:

Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne!

Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna

Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415

Sade; och hängde på axeln det silfvernaglade svärdet.

Ned gick solen, och nu anlände de herrliga skänker,

Som till Alkinoos' hus de bålde herolderne buro.

Sedan togo emot vankfrie Alkinoos' söner,

Och hos vördade modren de herrliga skänkerna lade. 420

Främst bland samtliga gick Alkinoos' heliga hjeltkraft;

Men de kommo, och satte sig ned på stolarna höga,

Och till Arete talade då Alkinoos' hjeltkraft:

Bär hit, maka, ett ståteligt skrin, det bästa af alla,

Och lägg äfven deri rentvättad mantel och lifrock. 425

Värmen derjemte kopparn på eld, och kokan så vatten,

Att, då han badat, och sett de välförvarade skänker

Alla, som hit vankfrie Phaiekerne burit åt honom,

Drotten vid målet förnöjs, åhörande ljudet af sången.

Jag skall gifta också denhär konstgjorda pokalen, 430

Gyllne, att han, vid minnet af mig, må dagarna alla

Offergjuta i salen åt Zeus, och de öfriga gudar.

Sade; och Arete bland samtliga tärnorna talte,

Att med det snaraste ställa på eld den väldiga kitteln.

Men på flammande eld badkittelen äfven de ställde, 435

Hällde vatten deri, och hämtade veden, och tände.

Elden om kittelns buk kringsmög sig, och vattnet blef uppvärmdt.

Nu mellertid Arete åt fremlingen prunkande skrinet

Bar ur gemaket, och lade deri storståtliga skänker,

Klädebonad och gull, som honom Phaiekerne gifvit. 440

Sjelf hon lade dertill en mantel och kostelig lifrock,

Och tilltalade drotten, och sade de vingade orden:

Se nu om locket sjelf, och sno skyndsamligen remmen,

Att man på vägen dig icke bestjäl, enär du måhända

Sofver i ljuflig sömn vid färden på svarta galejan. 445

Men när detta nu hört mångpröfvade, ädle Odysseus,

Genast han passade locket, och fort den virkade remmen

Snodde, som honom lärt tillförene mäktiga Kirke.

Hushållstärnan jemväl strax manade honom att bada,

Och nedstiga i karet; han skådade glad i sitt sinne 450

Varmt badvatten; ty ej han plägade sköte sig ofta,

Sedan Kalypsos hus, skönlockiga nymfens, han lemnat:

Derstäds, liksom en gud, fortfarande skötsel han hade.

Honom då tärnorna först rentvättat, och smörjat med oljor

Sedan, och mantelen skön kringkastat, och rocken derefter, 455

Steg han utur badkaret, och till vindrickande männen

Gick. Men Nausikaa, som egde af gudarna fägring,

Stannade vid dörrposten uti starkbyggda palatset,

Och med ögonen skådade an, förvånad, Odysseus,

Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 460

Hell dig, fremling; en gång då du vistas i fädernelandet,

Glöm ej mig; ty du mig har främst för lifvet att tacka.

Henne svarande talte då till mångråde Odysseus:

Nausikaa, stormodige kong Alkinoos' dotter,

Unne nu det mig Zeus, högtdundrande maken åt Here, 465

Att jag hem anländer, och hemkomstdagen beskådar!

Der ock skulle jag dig, som en gud, anropa med böner

Dagarna alla, förty mitt lif, o jungfru, du frelste.

Sade; och satte sig ned på en stol vid Alkinoos, kongen.

Ren anrättningen delade desse, och blandade vinet. 470

Närmre herolden då kom, medbringande älsklige sångarn,

Demodokos, högt ärad af folken, och honom han satte

Midt i gästernas krets, och ställde vid höga kolonnen.

Men till herolden talade nu mångråde Odysseus,

Sedan han skurit ur ryggen en bit -- och lemnat det mesta -- 475

På hvittandiga galten, och rikliga istret var kringom:

Tag nu köttet, herold, och gif, att han måtte det äta,

Åt Demodokos der! fast ängslad, jag honom vill fägna;

Ty hos jordiska menniskors släkt ja sångarne äro

Både af vördnad och tack delaktige städse, emedan 480

Sångmön toner dem lärt, och sångarnes släkte hon älskar.

Sade; herolden han bar och lade i händren på hjelten

Demodokos, som tog det emot, och i själen förnöjdes.

Desse nu händerne räckte till redda och färdiga rätter.

Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad, 485

Till Demodokos talade så mångråde Odysseus:

Demodokos, dig prisar jag mest bland dödliga alla;

Sångmön lärde dig visst, Zeus' dotter, eller Apollon;

Ty oändelig sannt du sjunger Achaiernes öde,

Allt hvad Achaierne gjorde och äflades, allt hvad de ledo, 490

Liksom du sjelf närvarit minsann, eller hört af en annan.

Men byt ämne likväl, och besjung den prydliga hästen,

Hvilken Epeios af trä hopfogade, jemte Athene,

Och så till borgen bragte försåteligt ädle Odysseus,

Fyllande upp med män, som Ilions fäste förstörde. 495

Om mig detta du ock med sanningen enligt berättar,

Skall bland samtliga menniskor jag förtälja påstunden,

Huru bevågen en gud gudomliga sången dig gifvit.

Sade; och manad af gud han begynte och öppnade sången,

Tagande vid derstäds, der uppå vältoftade skeppen 500

Stigne, seglade bort, sen eld de i tältena kastat,

Alle Argeier; de andra då reden med bålde Odysseus

Sutto i samlade Troernes krets, omhöljde af hästen;

Förty Troerne den uppsläpat sjelfve på borgen.

Der stod hästen, och mångt de språkade hitåt och ditåt, 505

Sittande rundtomkring; tre meningar voro i omlopp,

Anten att klyfva det hålkade trä med bitande kopparn,

Eller på bergets spets uppsläpa, och störta från stalpet,

Eller till gudars försoning det väldiga belätet lemna:

Såsom också var bestämdt, att sedan bringas i verket. 510

Ty, att förgås, var ödet, såsnart som Ilion hyste

Väldiga hästen af trä, der alle de bäste Argeier

Sutto, beredande död och förderf åt Troiska männer.

Äfven sjöng han, hur staden Achaiernes söner förstörde,

Lemnande hålkade sveket, och hoptals krupne ur hästen; 515

Sjöng, hur den höga staden föröddes af en och af annan,

Men att Odysseus till Deïphobos' hus sig begifvit,

Väldig som Ares sjelf, med gudlik drott Menelaos.

Sade, att, sedan han der uthärdat den hetaste striden,

Hade han segrat omsider, med hjelp af stolta Athene. 520

Detta nu sjöng högröstige sångaren, medan Odysseus

Smäktade; kinderna vättes af tårar, ur ögonen runna.

Liksom en qvinna begråter den älskade maken, hon famntar,

Hvilken framför sin stad och sitt folk har stupat i striden,

Värjande obarmhertiga dan från barn och hembygd; 525

Och då sin man hon döende nu och sprattlande skådar,

Störtad på honom hon jemrar sig högt, men desse bakefter

Huggande på med spjuten såväl i rygg som i axlar,

Med sig släpa slafvinnan, att mödor lida och jemmer,

Och af den ömkansvärdaste sorg dess kinder förvissna: 530

Likså Odysseus ock gjöt ömkliga tårar ur ögat.

Gråtande nu derstäds undföll han väl alla de andra,

Men Alkinoos ensam iakttog honom och märkte,

Sittande nära intill, samt hörde den suckande mannen,

Och då talte han strax bland roningkära Phaieker: 535

Hören mig samtlige J, Phaiekernes förstar och drottar,

Och Demodokos tyste jemväl sin klingande cittra;

Ty helt säkert alla till lags ej qväder han detta.

Från den stunden, vi spise, och herrlige sångarn begynte,

Från densamma hörde ej upp med jemmerlig klagan 540

Fremlingen här; hans sinne har visst stor smärta betagit.

Derför han tystne, välan, att lika vi alle må fröjdas

Värdar ej mindre än gäst; ty så är det vackrare.

För vår aktade gäst allt detta ju äfven bestyrdes,

Hemledsagning och skänker, dem vi vänskapligen gifve. 545

Är ju i broders ställe en gäst, en bedjande fremling

För hvar dödlig som har den ringaste känsla i hjertat.

Derföre må du ej nu omhölja med listiga tankar

Hvad jag dig än tillspörjer; det höfs dig bättre att tala.

Säg mig det namn, hvarvid dig kallade moder och fader, 550

Samt de andre, som bo i er stad, som bo i dess grannskap.

Ty ej finnes bland menniskor en, som är alldeles namnlös,

Vare han slem eller god, såsnart han allenast är boren;

Utan föräldrarne ge åt enhvar, enär som de framfödt.

Säg mig tillika ditt fäderneland, din stad, och din folkstam, 555

Att dig, på eget beråd, dit måtte galejorne bringa.

Förty hos Phaiekernes folk styrmänner ej äro,

Roder ej heller, och slikt, som finnes på andra galejor.

Utan männernes tanker och båg af sig sjelfve de känna,

Känna de samtlige menniskors städer derjemte och feta 560

Åkrar, och hafvets svalg de öfverfara i blinken,

Kringomhöljde af töcken och moln; och aldrig den minsta

Fruktan de ha, att lida förlust, ej heller förlisa.

Men tillförne en gång min far det hörde jag säga,

Nausithoos, som förmälte, att mot oss vore Poseidon 565

Vredgad, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän.

Sade att guden en gång Phaiekernes bästa galeja,

När från en följfärd hon hem vänder på dunkliga hafvet.

Krossa skulle, och stan omhölja med väldig en klippa.

Ordade så den gamle, och det fullborde nu guden, 570

Eller vare det ock ogjordt, om hans sinne så täckes.

Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,

Hvar du irrat omkring, och till hvilka länder du kommit,

Säg om menskorna sjelfva, och välbefolkade städren,

Anten de hårde och vilde, och orättrådige varit, 575

Eller också gästkäre, och haft ett gudeligt sinne.

Säg ock, hvarför du gråter, och jemrar dig innerst i själen,

När om Argeiers du hör, om Troers och Danaers öde.

Gudarne slikt förderf åt menniskorna gjort och beslutit,

Att för efterkommande ock må finnas en visa. 580

Föll då kanhända för dig vid Ilion äfven en slägting,

Anten en tapper måg eller svärfar, hvilka bland alla,

Efter vår egen stämma och blod dock äro oss dyrast?

Eller kanske en tapper kamrat, välvilligt emot dig

Sinnad? Förty allsicke är sämre än sjelfvaste brodren

En kamrat att värdera, enär han visliga tänker.

Nionde Sången.

Honom svarande talte då till mångråde Odysseus:

Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,

Vackert isanning det är, att få åhöra en sådan

Sångare, likasom denne, till rösten gudarna jemlik.

Ty jag yrkar, att ljufvare sak i verlden ej finnes, 5

Än när glädje och fröjd sig samtliga landet bemästrar,

Medan gästerne lyssna i rummen till sångarens stämma,

Sittande man vid man, och bredvid stå bordena fulla

Både med bröd och kött, och ur blandningsskålen en munskänk

Vinet öser, och bjuder omkring och i bägrarna häller: 10

Detta i sinnet mig synes det aldrayppersta vara.

Men nu lyster din håg, att om suckiga smärtorna mina

Fråga, på det jag, jemrande, må än sucka dessmera.

Hvad vill jag först, hvad sen, hvad vill jag ytterst berätta?

Ty de himmelske gudarne gett mig många bekymmer. 15

Nu vill jag först er säga mitt namn, att detta J äfven

Veten, och jag framdels, undsluppen den grufliga dagen,

Vare åt er gästvän, skönt fjerran beboende husen.

Jag Laertiades är, Odysseus, bland menniskor ryktbar

För all tåliga fonder; till himmelen stigit min ära. 20

Och jag på Ithaka bor, det välbeskådliga, hvarest

Neriton-berget finns, löfruskande, resligt, och många.

Öar i trakten bebos, helt nära den ena den andra,

Dulichion, och Same, och det skogbevexta Zakynthos.

Aldraöfverst hon sjelf, lågländt, är i hafvet belägen, 25

Vesterut (särskilt de andre mot morgonrodnan och solen),

Klippig, likväl en god gossaflerska är hon, och icke

Vet jag en ljufvare ort, än hennes bygder att skåda.

Visst qvarhöll mig derborta Kalypso, den ädla gudinnan,

Giljande sig till gemål, i de hålkade grottorna länge; 30

Liksom på samma sätt Kirke mig i salarna qvarhöll,

Giljande sig till gemål, den listiga, hemma på Aia,

Men dock alldeles ej mitt hjerta i bröstet de rörde:

Derföre ljufvare intet än fäderneland och föräldrar

Finns, änskönt en kostelig gård långt borta man äfven 35

Egde uti ett fremmande land, från föräldrarna fjerran.

Dock mångsorgliga färden jag vill dig nu äfven berätta,

Hvilken mig Zeus påsände, då hän från Troia jag reste.

Förde så vinden mig från Ilion till de Kikoners

Fäste, Ismaros, först, som jag ödde och dräpte dem sjelfva. 40

Jagande hustrurna med ur staden och skatterna många,

Delte vi allt, så att ingen mig gick förlustig sin andel.

Då isanning att fly med ilande fötter oss alla

Manade jag, men de dårarna mig hörsammade icke.

Utan de drucko der vin, och slaktade bredevid stranden 45

Många får, och derhos släpfotiga, hornade oxar.

De bortlupne Kikonerne nu mellertid de Kikoner

Ropte, som voro dem grannar, och tapprare äfven och flere,

Boende på fastlandet, och kunnige att från en hästvagn

Strida med minner, också fotkämpar, om så behöfdes. 50

Månge de kommo, som blommor och blad utspricka om våren,

Tidige; då från Zeus ett bistert öde forbidde

Olycksaliga oss, mångfaldiga smärtor att utstå.

Stannande, striden de stridde invid de snabba galejor,

Och påskjöto hvaran med kopparspetsade lansar. 55

Medan morgonen grydde, och heliga dagen sig ökte,

Höllo vi stånd, och försvarade oss, skönt flere de voro;

Men när Solen sig vände mot oxafspänningens timme,

Då Kikonerne drefvo på flygt oss, slagna Achaier.

Sex fotbrynjte kamrater ifrån hvarenda galeja 60

Föllo; vi andre likväl vår död undgingo och ofärd.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan,

Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.

Ej mig vidare dock tverodde galejorne foro,

Förrn tre gånger enhvar af de arma kamrater vi ropat, 65

Hvilke på fältet stupat, utaf Kikonerna dräpte.

Men molnskockaren Zeus påsände galejorna nordvind,

Jemte en hisklig orkan, och med moln tillika betäckte

Både vatten och land; ned störte från himmelen natten.

Fram galejorne nu, brådstöstade, drefvos, och seglen 70

Piskade vindens kraft i trenne bitar och fyra.

Seglen lade vi ned på galejorna, fruktande ofärd,

Och dem sjelfva emot fastlandet rodde i brådska.

Nätterna två och dagarna två der idkeligt ständigt

Lago vi, tärande själn med tröttnad och sorger tillika. 75

Men då den tredje dan skönlockiga Eos beslutat,

Reste vi masterna upp, samt satte oss, hissande hvita

Seglen; och vinden styrde och rormän våra galejor.

Nu helbregda jemväl till fädernejorden jag kommit,

Men mig bölja och ström, då omkring Maleia jag vände, 80

Gynnad af Boreas jagade hän, och dref från Kythere.

Sedan i dagarna nio mig förde förderfliga vindar

Öfver den fiskiga sjön; på den tionde dock vi bestego

Lotophagernes jord, som spisa den blommiga spisen.

Derstäds stego vi alla i land, och öste oss vatten. 85

Strax kamraterne togo ett mål vid de snabba galejor.

Men såsnart vi oss mättat med mat och derjemte med dricka,

Jag kamraterna ock afsände, att gå och bespörja, --

Väljande ut två man, och herolden jag gaf som den tredje --

Hvilka de männer voro, som bröd förtärde i landet. 90

Och bortgångne de strax anträffade de Lotophager,

Och Lotophagerne ej anstämplade våra kamrater

Ofärd, utan gåfvo dem alla att smaka på Lotos.

Ho som utaf den ljufliga Lotos månde förtära,

Ville ej återberätta, ej heller vända tillbaka, 95

Utan de önskade der med Lotophagernes männer,

Spisande Lotos, städse förbli, och glömma sin hemfärd.

Dessa med våld jag förde till skeppen, ehuru de greto,

Och dem, släpande, bandt vid hålkade skeppenas tofter,

Men de tillförlitliga andra kamrater jag mante, 100

Skyndesamast att stiga om bord på de snabba galejor,

Att ej någon skull äta af Lotos och glömma sin hemfärd.

Strax de stego om bord, och på tofterna satte sig neder,

Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.

Dän vi seglade vidare fram med bedröfvade hjertan, 105

Och till Kyklopernes land, de öfvermodige, fräckes

Kommo, som, sig förlitande på odödliga gudar,

Hvarken plantera med händren en planta, och plöja ej heller,

Utan det allt osåddt, oplöjdt uppvexer hos dessa,

Hvete och korn också, tillika med rankor, som alstra 110

Det stordrufviga vinet, utaf Zeus' skurar förökadt.

Ej rådplägande torg hos dem man finner, ej lagar,

Utan alla bebo högresliga bergens toppar,

Och der halkade kulor; enhvar är domare öfver

Egen hustru och barn, och de vårda sig ej om hvarandra. 115

Obetydlig en ö der sträcker sig utanför hamnen,

I hvarken nära Kyklopernes land, och fjerran ej heller;

Skogig är hon; och derstäds otålige getterne födas

Vilde; förty, dem menniskospår bortskrämma ej nånsin,

Ej der heller omkring gå jägare, hvilka i skogen 120

Lida strapaser många, besökande bergenas toppar;

Ej upptas hon utaf fårhjordar, och icke af plogland,

Utan hon är osådd, oplöjd i dagarna alla,

Öde på män, och närer de bräkande getter allenast.

Ty rödkindiga skepp dem ega Kykloperne inga; 125

Ej skeppbyggande män der finnas, hvilka dem gjorde

De vältoftade skeppen, som skulle bestyra om allting,

Farande kring till menniskors städer, som männerne pläga,

Öfver sjön på galejorna, en besöka den andra,

Hvilka dem ock tillskapte af ön vältreflig en bostad. 130

Ty hon ej är oländig, och gåfve väl frukter hvar årstid.

Ty der ängar man ser vid stranden af grumliga hafvet,

Fuktiga, mjuka, och rankorna der everdlige vore.

Lucker är der hvar vret, och i sinom tid man beständigt

Skure en rikelig gröda, förty högst fet är dess jordmon; 135

Ock vällemplig dess hamn, så att kabel man icke behöfver,

Ej utkasta ett ankar, ej akterlinorna binda,

Men, anlöpande blott, qvarstanna sålänge de sjömans

Sinne manar dertill, och vindarne börja att blåsa.

Och i hufvut af hamnen det klaraste vatten sig gjuter, 140

Källan inunder en häll; och omkring svartpopplarne vexa.

Der inseglade vi, och en gud oss visade vägen,

Under den mörkaste natt, och ej lyste det minsta för ögat;

Ty kring galejorna låg djupt dunkel, och månen ej heller

Lyste från himmelen ned; ty han var omslöjad af skyar. 145

Då fanns ingen som gittade ön med ögonen varsna;

Icke de väldiga vågor, som välte mot kusten vi heller

Skådade, innan vid land sköntoftade skeppen sig lade.

Sen de nu laggt sig vid land, nedtogo vi samtliga seglen,

Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve. 150

Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Ströko vi ön omkring öfverallt, och beundrade henne.

Drefvo så nymferne upp, Zeus', aigisbärarens, döttrer,

De bergboende gettren, att kost kamraterne finge. 155

Krokiga bågarna strax och derhos långskaftiga spjuten

Togo vi oss från skeppen, och sen, trefaldigt fördelte,

Sköto; och genast en gud oss gaf tillräckeligt vildbråd.

Mig åtföljde galejorna tolf, och på hvarje af dessa

Nio getter i lott utföllo; sjelf tog jag mig tio. 160

Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,

Sittande njöto det rikliga kött och det ljufliga vinet.

Ty galejornas vin, det röda, var ej uppdrucket,

Utan der fanns ännu; ty enhvar vi på ankrarna rikligt

Tappade, då Kikonernas heliga fäste vi togo. 165

Nu vi märkte Kyklopernas land helt nära intill oss,

Märkte röken, och rösten af dem och af fåren och gettren.

Men då sol gick ned och tillika mörkret oss påkom,

Samtliga lade vi oss, vid hafvets bränning, att hvila.

Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 170

Då ock ställde jag till folksamling, och talte bland alla:

Biden J öfrige här, mig tillförlitlige följsmän;

Men jag sjelf med mitt skepp och kamraterna mina vill hädan

Resa, och väl utforska demder, hvad menskor de äro:

Öfvermodige, vilde och orättrådige, eller 175

Ock gästvänlige män, som ha ett gudeligt sinne.

Sade; och steg så ombord, och befallte kamraterna äfven

Sjelfve stiga om bord, samt akterlinorna lösa.

Desse stego då strax, och på tofterna satte sig genast

Alle i rad, och grumliga sjön med årorna slogo. 180

Men då till stället fram, det närabelägna, vi kommit,

På landtungan vi varsnade snart en kula, vid hafvet,

Hög och af lagrar beskuggad; och derstäds plägade många

Drifter, getter och får sig hvila; omkring var en fägård

Byggd, högreslig, af sten, nedgräfven i jorden, som grundval, 185

Samt af väldiga furar, och högbelöfvade ekar.

Derstäds dvaldes en man, vidunderlig, hvilken helt ensam

Plägade valla sin hjord afsides, och icke till andra

Kom, men vistades fjerran, i laglösheter bevandrad.

Ty vidunderlig bjösse han var, och liknade icke 190

En brödätande man, fastmera den skogiga toppen

Af ett reseligt fjell, när den synes allena bland andra.

Då jag de tillförlitliga andra kamrater befallte

Qvar vid galejan förbli, och derjemte galejan försvara.

Men utväljande tolf de bästa bland mina kamrater, 195

Gick jag åstad, och förde en lägel med ljufliga, svarta

Vinet, som åt mig Maron, Euanthes' ättling, förärat, --

Prest åt Apollon sjelf, som Ismaros värnande kringgår, --

Derför att honom vi frelste tillika med barn och maka,

Vördande; presten bodde i skogiga lunden, som helgad 200

Phoibos Apollon var. Han gaf mig herrliga skänker,

Sju talenter utaf det välarbetade gullet,

Gaf mig en bägare ock, helsilfverne; sedan han äfven

Fyllde i samtliga tolf tvehandtagskrukor det ljufva,

Outblandade vin, gudomlig en dryck; och ej någon 205

Tjenare visste deraf, tjenarinna ej heller i huset,

Utan han sjelf, hans hulda gemål, och skafferskan ensam.

När man dricka skulle det håningljufliga, röda,

För hvar rågad bägare vin, af vatten han tjugu

Mått påfyllde; sig spred ur pokalen en ljufvelig ånga, 210

Ja, gudomlig; att hålla sig dän, var sannerlig okärt.

Väldiga lägeln med slikt jag fyllde, och förde, och vägkost

Äfven i renseln; ty strax mig anade modiga sinnet,

Att anträffa en man, kringskansad med gräselig styrka,

Vildsinnt, hvarken om rätt väl kunnig, ej heller om lagar. 215

Snart vi kommo till kulan, men ej derinne vi mannen

Funno, ty han nu bette sombäst sin hulliga boskap.

Komne i kulan, begapade vi det ena och andra:

Kölnorne tyngdes af ost, och fållorne ändatill trängsel

Fylldes af lam och af kid; instängde de samtlige voro, 220

Skilde för sig; förstfödingar här, och de mellersta derstäds,

Och nyfödingar der; och af vassla stäfvorne flödde,

Bunkar och embar och kärl, i hvilka han plägade mjölka.

Då mig alla kamraterna först ombådo med orden,

Att af ostarna ta, och vända tillbaka; men sedan 225

Att skyndsamligen kiden och lammen till snabba galejan

Drifva ur fållorna ut, och segla på saltiga vågen.

Men jag hörde dem icke, -- ehur visst bättre det varit --

Fiken att skåda min man, om han mig gåfve en gästskänk: --

Sedd af kamraterna, skulle han dem välkommen ej vara. -- 230

Der nu tände vi eld, samt offrade; togo oss äfven

Ostar sjelfve, och åto, och bidade honom, derinne

Sittande, tills från vallen han kom, och en gräselig börda

Torrved bar, i beråd, att dervid äta sin qvällsvard.

Utanom kulan han slängde den in med hiskeligt buller, 235

Och uppskrämde vi lupo ihast till skrymslet af kulan.

Men i rymliga grottan han dref de bulliga hjordar

Alla, han plägade mjölka; och lemnade hannarna ute,

Gumsar och bockar med, utanom den rymliga fållan.

Derpå lyftande högt dörrstenen, den väldiga, stora, 240

Ställde han; vagnarne två och tjugu de hade ej honom,

Skönt fyrhjuliga, starka, förmått från marken röra.

Så ofantelig häll Kyklopen lade för dörren.

Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,

Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel. 245

Hälften han genast lät af den hvita mjölken sig ysta,

Och uppsamlande denna i flätade korgar förvarte.

Men den andra hälften i stäfvor han gjöt, för att hafva

Dricka till maten, och kunna dervid förtära sin qvällsvard.

Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 250

Tände han strax upp eld, och varsnade oss, och besporde:

Fremlingar, hvilka, halloh? hvarifrån på de vattniga vägar

Seglen J? monne i lagliga värf, eller drifven J bofsinnt,

Liksom röfvare, hafvet omkring, som pläga att drifva,

Sättande lifvet på spel, medbringande skador åt andra? 255

Så han sade; för oss deremot strax krossades hjertat,

Fruktande sjelft vidundret, men ock hans dundrande stämma.

Jag mellertid genmälte med orden, och svarade honom:

Vet, Achaier vi äre, och män som irra från Troia,

Med allfaldiga vindar uppå det gräsliga svalget, 260

Längtande hem, men på fremmande väg och på fremmande stråter

Komne; ty Zeus förmodligen så det velat besluta.

Och Agamemnons folk vi berömme oss vara, Atreidens,

Hvilkens ära är visst nu, himlen inunder, den största;

Ty han en sådan stad förstörde, och ödde så många 265

Harar; men nu deremot vi dig till knäna oss närme,

Bedjande, att du beskär en gästskänk, eller om eljes

Du en gåfva oss ger, som gästerne fordra med rätta.

Gudarna vörda, du starke; vi dig bönfallande nalkas.

Zeus bönfallandes hämnare är och fremlingars äfven, 270

Gästbeskyddaren; han ledsagar den aktade fremling.

Så jag sade; men han med förgrymmadt sinne mig svarte:

Fremling, en dåre är du, eller ock hitkommen från fjerran,

Du som bjuder mig gudarnas hämd undfly eller rädas.

Förty aigisbäraren Zeus ej Kykloperne akta, 275

Eller de saliga gudar, ty vi långt starkare äre.

Ej af fruktan för Zeus' ovilja jag således skonar

Dig, eller dina kamrater, derest mig sinnet ej bjuder.

Men mig säg, hvar du lemnade qvar välgjorda, galejan,

Monn längst borta kanske, eller nära, på det jag må veta. 280

Frestande sade han så; men mig, mångkloka, bedrog ej;

Utan honom jag svarte igen med listiga orden:

Skeppet krossade sönder för mig jordskakarn Poseidon,

Slungande mot hällbergen, till yttersta udden af edert

Land händrifvande; dit det vindarne jagat från hafvet; 285

Men med dessa allena jag slapp ur svåra förderfvet.

Så jag sade; han svarte mig ej, med förgrymmade sinnet.

Utan, rusande upp, på kamraterna lade han händer.

Och, annammande två, liksom hundvalpar, mot jorden

Slog, så att hjernan ur hufvudet rann, och fuktade jorden. 290

Styckande dessa lem för lem, han redde sig qvällsvard,

Åt, bergfostrade lejonet lik, och lemnade icke

Kött, eller inkråm qvar, ej heller de mergiga benen.

Händren till Zeus mellertid vi öfrige gråtande höjde,

Skådande kiskliga verk, och förtviflan fängslade sinnet. 295

Men då Kyklopen ändtligen fyllt ofantliga våmben,

Ätande menniskokött, och drickande mjölk, som var ospädd,

Lade han sig, så lång som han var, bland fåren i kulan.

Honom tänkte jag då, uti stormodiga sinnet,

Trädande nära, och dragande ut det eggiga svärdet, 300

Gifva i bröstet ett styng, der hinnan om lefren sig sluter,

Tryckande till med handen; men annan tanke mig afhöll.

Ty der skulle ock vi omkommit i svåra förderfvet;

Ty vi hade ej kunnat ifrån högresliga dörren

Vältra med händerna bort den väldiga stenen, han ditlaggt. 305

Suckande, så derstäds afbidde vi morgongudinnan.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Då upptände han eld, och mjölkade stojande hjorden,

Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.

Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet, 310

Tvenne han återigen annammande, redde sig frukost.

Och då han ätit, ur kulan han dref de hulliga hjordar,

Först borttagande lätt dörrstenen, den stora; men sedan

Lade han åter den före, som lade han locket på koger.

Så med mycket allarm Kyklopen de hulliga hjordar 315

Dref till berget, och jag qvarlemnades, stämplande ofärd,

Om umgälla jag kunde, och ära mig gåfve Athene.

Detta beslut i min själ jag likade vara det bästa:

Bredevid fållan låg Kyklopens väldiga klubba,

Grön, af oliveträd, som han huggit åt sig, för att bäras 320

Torrkad; och vi, åskådande den, jemförelse gjorde:

Sådan som masten är på det tjuguårade, svarta

Lastskepp, hvilket så bredt far öfver det villande svalget,

Sådan var den i längd, och sådan i tjocklek, att påse.

Nu en famn derutaf vidpass påstunden jag afhögg, 325

Och åt kamraterna stycket jag gaf, och befallte att släta.

Desse gjorde det slätt; mellertid sjelf spetsen jag hvässte,

Tog den påstund, och härdade den i brännande elden.

Sedan allt var beställdt, jag i spillningen gömde den undan,

Som der i kulan låg öfverallt, rätt rundligen samlad. 330

Men de öfriga bjöd jag, igenom lottning bestämma,

Ho sig skulle för drista, att, med mig lyftande pålen,

Vrida i ögat omkring, när ljuf kom sömnen på honom.

Föll så lotten på dem, jag sjelf helst önskade välja,

Fyra kamrater, men jag vardt räknad bland dessa som femte. 335

Med skönhåriga driften från valln om qvällen han hemkom,

Och dref genast i rymliga kulan den hulliga boskap

Samtlig, ej lemnande qvar en utanom rymliga fållan,

Antingen anande ondt, eller gud så honom befallte.

Derpå lyftande upp dörrstenen, den stora, han ställde; 340

Sittande mjölkade sen han tackor och bräkande getter,

Allt i behörigt skick, och släppte till hvarje dess yngel.

Och såsnart han i hast fulländat sitt mödsama arbet,

Tvenne han återigen annammande, redde sig qvällsvard.

Och då trädde jag fram, och vände mitt tal till Kyklopen, 345

Hållande stånkan i hand, som med svarta vinet jag rågat:

Här, du Kyklop, drick vin, sen menniskokött du har spisat,

Att du må veta, hur kostelig dryck ombord vår galeja

Gömde! Till offer åt dig jag bragte det, om du mig sände

Hem, medlidsam; men du odrägeligt alldeles rasar. 350

Gryme, hur skulle väl dig ock framdels någon besöka

Ibland menniskor mång? ty orättrådigt du handlat.

Sade; och han tog mot, drack ut, och var särdeles fryntlig,

Drickande ljufliga drycken, och bad mig om mera och mera:

Gif mig ännu, kärvänlig, och säg mig namnet påstunden, 355

Att jag dig gästskänk ger, åt hvilken du måtte förnöjas.

Ty åt Kykloperna alstrar också fruktgifvande jorden

Det rikdrufviga vin, som åt dem Zeus' skurar föröka;

Men dethär af ambrosia är och af nektar en smakbit.

Sade; men återigen jag räckte det glödande vinet. 360

Trenne gånger jag gaf, tre gånger, i dårskap, han utdrack.

Men såsnart nu vinet sig laggt Kyklopen om hjertat,

Då tilltalte jag honom med håningljufliga orden:

Du mig frågar, Kyklop, det Frejdade namnet, och jag skall

Säga; men gif du åt mig gästskänken, såsom du lofte. 365

_Ingen_; -- det är mitt namn; mig _Ingen_ plägade kalla

Både moder och fader, och andre kamraterne alle.

Så jag sade; och han med förgrymmadt sinne mig svarte:

_Ingen_ jag sist vill sluka bland alla dess resekamrater,

Men de andra förut; och det skall vara din gästskänk. 370

Ordade så; Och lutande sig, damp baklängs, och sedan

Låg med den tjocka nacken påsned. Allkufvande sömnen

Honom genast betog, och vin utstörte ur strupen,

Jemte bitar af menniskokött, och han rapade vintung.

Och då stötte jag pålen inunder den ymniga askan, 375

Tills glödhet han blefve, och alla kamrater med ord jag

Muntrade upp, att ej någon, förskräckt, skull' smyga sig undan.

Men då nästan nuredan olivträds-pålen i elden

Började tändas, så grön han än var -- och glödde förskräckligt,

Då jag förde den närmre ur elden; kamraterne rundtom 380

Stodo; men mycket mod ingaf oss alla en gudom.

Desse vid ändan nu togo den hvassa olivträds-pålen,

Och instucko i ögat, och jag, mig resande, kringvred

Ofvanifrån; liksom då en man skeppsvirket med båren

Bårar, och nedfrån andre med remmen drifva omkring den, 385

Fattande tag tvesids, men båren han löper beständigt.

Så tillgripande ock eldspetsade pålen, i ögat

Vredo vi; kring den glödgade nu utströmmade bloden.

Flamman svedde då allt, båd ögonlocket och brynet,

Medan stenen förbrann; ögrötterne fräste af elden. 390

Liksom då mannen i smedjan den väldiga yxan och bilan,

Gräsligt fräsande, doppar uti det kyliga vattnet;

Härdande så; ty deraf undfår just jernet sin styrka:

Så kring olivträds-pålen jemväl nu fräste hans öga,

Och förskräckligt han röt, och klippan dönade rundtom. 395

Fruktande lupo vi alle vår väg, men pålen Kyklopen

Ryckte ur ögat ut, nedsölad af ymniga bloden,

Hvilken han sen ursinnig från sig bortslängde med händren.

Men han ropade högt på Kykloperna alla, som bodde

Honom omkring i kulor uppå de vindiga höjder. 400

Desse hörde hans skri, och kommo båd hädan och dädan,

Stannande kulan omkring, och sporde hvad honom betryckte:

Hvad går åt dig, och hvi, Polyphemos, skrek du så fasligt,

Och sömnlösa oss gjorde, uti gudomliga natten?

Monne, emot din skön, en dödelig boskapen jagar? 405

Monne dig sjelf man dräper med våld, eller också med arglist?

Dem genmälte igen Polyphemos, den starke, ur grottan:

Vänner, _Ingen_ mig dräper, med våld ej, utan med arglist.

Desse svarade då, och talade vingade orden:

Om dig ingen förnärmar med våld, som är ensam derinne, 410

Är ju ej möjligt att fly från store Kronion en krämpa,

Utan gör du en bön till far din, kong Poseidaon!

Så, bortgående ordade de; mig skrattade hjertat,

Att mitt namn dem bedrog, och det otillvitliga påhitt.

Suckande sedan Kyklopen, och plågad af häftiga smärtor, 415

Trefvande kring med händren, från dörrn bortskaffade stenen,

Och sig sjelf nedsatte i dörrn, med händerna sträckta,

Om han någon af oss, utgående, grepe bland fåren;

Så enfaldig han mig i sin själ förmenade vara.

Nu besinnade jag, på hvad sätt bäst göra sig läte, 420

Och för kamraterna, och för mig sjelf en räddning ur döden

Finna jag kunde, och allt slags svek hopspann jag och anslag;

Ty det gällde mitt lif, och en stor olycka var nära.

Detta beslut likväl jag likade vara det bästa:

Vädurar funnos der, tätulliga, frodiga, feta, 425

Vackra och stora, som buro den dunkelfärgade ullen.

Tyst jag fasade dem med böjliga vidjor tillsamman,

Uppå hvilka han sof, obäket, vrånge Kyklopen,

Tagande tre och tre; en man den mellerste förde,

De två öfriga gingo, kamraterna skyddande, tvesids. 430

Trenne får utforslade hvarje man; hvaremot jag. --

Ty en bagge der fanns, den bästa i samtliga hjorden, --

Fattade tag i dess rygg, och inunder den ulliga buken

Utsträckt låg och med händren mig fast vid den dråpliga ullen

Snoende, oaflåteligt höll, tålmodig till sinnes. 435

Så vi suckande der, afbidade morgongudinnan.

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Då till betet också uthastade gumsar och bockar,

Men omjölkade tackor och getter i fållorna bräkte,

Ty dem jufren svällde af mjölk; och af hiskliga plågor 440

Egaren qvald vidrörde nu samtlige gumsarnes ryggar

Hvilka der upprätt stodo; den narren anade icke,

Att vid ullige gumsarnes bröst fastbundne de voro

Sist bland boskapen vandrade nu min vädur åt dörren.

Tyngd af sin egen ull och af mig, som tänkte förståndigt. 445

Trefvande honom talade till Polyphemos, den starke:

Käraste vädur, hvarför mig ur kulan vandrar du efterst

Nu bland alla? ej fordom du gick den siste i hjorden,

Utan, den förste, du bette af gräsets spädaste blommor,

Stolt framvandrande; först ock kom du till strömmarnes flöden, 450

Och först äflades du i att återvända till fållan,

Hvarje afton; men nu är du sist; helt säkert din herres

Öga du sörjer, som han, den nedrige mannen, mig utstack,

Jemte de slema kamrater, sen sinnet med vin han betvingat,

INGEN, om hvilken allsicke jag tror, att förderfvet han undgått. 455

Tänkte du lika med mig, och hade du talförmåga,

För att säga, ehvart min kraft han smyger sig undan;

Sannerlig skulle den dödades hjerna båd hitåt och ditåt

Spritta i kulan omkring mot golfvet; tillika mitt hjerta

Lättadt blefve från qval, som mig gjort den pysslingen INGEN. 460

Talte; och gumsen ifrån sig han lät utvandra ur dörren.

Men då vi kommit ett stycke ifrån fägården och kulan,

Först från baggen jag löste mig sjelf, och kamraterna sedan.

Skyndsamt nu högbenta och hulliga fåren i hjorden,

På omvägarna många, vi jagade, tills vi galejan 465

Hunno, och glade oss skådade an de käre kamrater,

Oss, som sluppit med lif; men de andra de suckande sörjde.

Dock jag ej tillät det, och vinkande alla förbjöd jag

Gråta, och bjöd derhos, att snart skönhåriga hjorden

Bringa i mängd på galejan, och plöja den saltiga vågen. 470

Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,

Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.

Men då så långt jag var, som man hörer en ropandes stämma,

Då tilitalte jag ock Kyklopen med följande stickord:

Ej du skulle, Kyklop, vanmäktig en kämpes kamrater 475

Äta i håliga grottan, med väldiga krafterna dina;

Utan de brottslige gerningar ock upphinna dig skulle,

Gryme, som utan försyn uppslukade gäster i eget

Hus; derföre dig straffade Zeus samt gudarne andre.

Så jag sade; än mera i själn han vredgades sedan, 480

Och lösryckte en topp från väldiga berget, och slängde,

Och nedkastade den framför svartstäfviga skeppet,

Och helt litet det brast, att den träffade ändan af rodret.

Sjön uppbrusade nu mot den nederstörtande hällen,

Skeppet vräktes mot stranden påstund af den studsande vågen, 485

Och störtsvallet från sjön, och tvangs att drifva åt landet.

Men jag, fattande tag med händren i väldiga stången,

Stötte från land oss ut, och bjöd kamraterna träget,

Ligga på årorna väl, att vi måtte oss rädda ur ofärd,

Vindande åt dem med hufvut, och de framlutade rodde. 490

Men då vi ren två gånger så långt borthunnit på hafvet.

Då tilltalte jag ock Kyklopen; kamraterne rundtom

Hölle mig åter med smeksama ord, en efter den andra;

Dårlige, hvarföre vill du väl reta den hiskliga mannen,

Hvilken i hafvet en sten nyss klungande, bragte galejan 495

Åter till lands, och vi trodde oss der förlorade alla?

Finge han höra dig ordande än, eller höjande stämman,

Hufvut för oss han krossade visst och skeppet derjemte,

Kastande med mångkantig en sten; ty fjerran han slungar.

Så de sade; men mitt stormodiga sinne rörde; 500

Men med förgrymmadt sinne igen tilltalte jag honom:

Skulle till dig, o Kyklop, bland dödliga menskor måhända

Någon ställa en fråga om ögats nesliga mistning,

Säg då, att dig blindgjort sjelf stadsförstörarn Odysseus,

Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger! 505

Så jag sade; och han mig, qvidande, svarte med orden:

Sannerlig, ack, inträffa på mig de spådomar gamla,

Här tillförene lefde en siare, tapper och väldig,

Telemos, Eurymos' son, som i siarekonsten var utmärkt,

Och i Kyklopernes land hög ålder, spående, nådde; 510

Han allt detta mig sad' fullbordadt bli i en framtid,

Att af Odysseus' händer min syn jag skulle beröfvas.

Men städs väntade jag, att en man, storståtlig; och vacker

Skulle till mig anlända, beprydd med väldig förmåga;

Dock nu har mig en liten, en obetydlig, en kraftlös 515

Endaste ögat beröfvat, sen först med vin han betvang mig.

Men kom hit, o Odysseus, att dig gästskänker jag gifver,

Samt påskyndar, att sjelf Jordskakaren unnar dig hemfärd.

Ty jag till honom är son, och min far han rosar sig vara;

Sjelf också, om han vill, mig botar han, icke en annan, 520

Hvarken bland saliga gudar, ej heller bland dödliga menskor.

Så han sade; men jag genmälte och svarade honom:

Måtte så visst jag anda och lif dig kunna beröfva,

Och affärda dig hän till Aïdes' boningar, mörka, --

Som ej ens Jordskakaren sjelf skall bota ditt öga! 525

Så jag sade; och han derefter till kong Poseidaon

Bönen höjde, och sträckte mot stjerniga himmelen händren:

Hör mig, Poseidaon, mörklockige, o jordfamne,

Om jag är verkligen din, och min far du rosar dig vara,

Må du ej hemkomst gifva åt stadsförstörarn Odysseus, 530

[Drotten Laertes' son, som på Ithaka boningar eger]!

Men om hans öde det är, att vännerna skåda, och komma

Till vältrefliga huset, och älskade fädernejorden,

Sent han komme och slemt, sen alla kamrater han mistat,

På ett fremmande skepp, och ofärd finne i huset! 535

Så han bedjande sade, och honom hörde Poseidon.

Men upplyftande återigen långt tjockare klipphäll

Slängde han dän, och lade dertill oändelig handkraft.

Och nedkastade honom bakom svartstäfviga skeppet,

Och helt litet det brast, att han träffade ändan af rodret. 540

Hafvet brusade högt för den nederstörtande hällen.

Framåt drefs nu galejan af vågen, och vräktes mot landet.

Men då vi kommo till ön, der äfven de andre galejor,

De vältoftade, bidde, tillsamman, och alle kamrater

Sörjande sutto omkring, afbidande stundligt vår ankomst: 545

Dit ankomne, vi halade upp vår galeja på sanden,

Ock vi stego utur på hafvets bränningar sjelfve.

Sedan Kyklopens får ur hålkade skeppet vi tagit.

Delte vi dem, att ingen mig gick beröfvad sin andel.

Men en vädur åt mig fotbrynjte kamraterne, ensam, 550

Särskilt gåfvo, då fårena deltes; och honom på stranden

Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar,

Offrande, brände jag låren; men han föraktade offret,

Samt utgrundade blott, på hvad sätt vältoftade alla

Skeppen skulle förödas, och mig tillgifne kamrater. 555

Så vi dagen igenom, intill nedgående solen,

Sutto och njöto af rikliga köttet och ljufliga vinet.

Men då nu sol gick ned, och derhos oss skymningen påkom,

Då vi på hafvets strand oss samtlige lade att hvila.

När sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos, 560

Då påmanande ock kamraterna gaf jag befallning,

Sjelfve att stiga ombord, samt akterlinorna lösa.

Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,

Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo

Dän vi seglade vidare fram, med bedröfvade hjertan, 565

Glade ur hotande död, med förlust af kära kamrater.