Svarande, henne talade till blondlock Menelaos:

Maka, äfvenså jag nu tänker, såsom du likar;

Ty hans fötter de voro ja sådana, sådana händren,

Ögonens blickar, och hufvudet med, och håret derofvan. 150

Och då jag nu derjemte, erinrande mig om Odysseus

Talte, hur många bekymmer, för min skull äflande, denne

Utstod, gjöt han ur ögonens lock den brännande tåren,

Och för anletet höll den purpurne mantelen lyftad.

Honom igen genmälte Peisistratos, sonen af Nestor: 155

O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,

Dennes son i sanning är han, som sjelf du förmäler;

Men grannlaga han är, och tungt det lägger på hjertat,

Att, hit nyligen länd, framlägga ett sladdrande mångprat,

Dig inför, af hvars röst, som af guds, vi alle förtjusas. 160

Men mig skickade hit den Gereniske riddaren Nestor,

Att hans följeslagare bli; ty han ville dig skåda,

Att du skulle med råd eller dåd gå honom tillhanda.

Ty mångfaldiga qval har en son, hvars fader är borta,

Hemma i huset, enär ej andre beskyddare finnas: 165

Så Telemachos nu; ty borta är denne, och ingen

Finns bland folket, som skull' afvärja från honom förderfvet.

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:

Gudar, en särdeles kär mans son i sanning till mitt hus

Kommit, hvilken för mig mångfaldiga strider har utstått. 170

Ock jag trodde mig få undfägna, för alla Argeier,

Honom, i fall hemkomsten åt oss på de snabba galejor

Utöfver sjön förunnte Olympiske dundrarn Kronion.

Äfven i Argos en stad jag byggt, och boningar inredt,

Bringande honom från Ithaka hit med skatter; och son sin, 175

Samt det samtliga folk, sen en af de städer jag utrymmt,

Hvilka bo häromkring, och sjelf jag som konung beherrskar.

Ofta vi då hvarandra besökt; ej hade oss något

Åtskilt, fägnande vänligt hvarann, och förlustande städse,

Förrän då dödens moln, det svarta, beskuggade båda. 180

Men så var det beskärdt; gud sjelf afundades detta,

Hvilken honom, den arma, betog hemkomsten allena.

Talade så; och hos alla han väckte till sorgen begäret.

Gret nu Helena, hon den Argeiska, född af Kronion,

Gret så Telemachos ock, samt Atreus' son, Menelaos; 185

Äfven ej Nestors son otårade ögonen hade,

Ty han i hjertat sitt vankfri Antilochos mindes,

Honom, som herrlig son till strålande Eos ihjelslog,

Honom han mindes, och talade så bevingade orden:

Atreus' son, att mer än dödlige du är förståndig. 190

Åldrige Nestor mig sade, enär vi tänkte uppå dig,

Hemma i salarna hans, och vexlade ord med hvarandra.

Hör mig fördenskull, om du det kan! Ty icke jag finner

Nöje, vid aftongelag att gråta; i morgon ju äfven

Tidiga Eos vi få; likväl misstycker jag icke, 195

Att man gråter den menska, som dött, och lyktat sin bane.

Detta ju ock är endaste skänk åt eländiga menskor,

Att man klipper sitt hår, och torrkar från kinderna tåren.

Äfven för mig en broder har dött, allsicke den sämste

Bland Argeiernes män; du torde det veta; jag icke 200

Mött, eller sett; det sägs, att Antilochos mera än andra

Varit, mera i löpande snabb, och väldig en kämpe,

Svarande, honom talade till blondlock Menelaos:

Älskade, sådant du sagt, som det höfs förståndige mannen

Säga och göra, och den som äldre till årena vore; 205

(Son af en sådan far, du fördenskull ordar förståndigt.

Sonen är väl lättkänd till en man, åt hvilken Kronion

Lycka beslöt, då han äktade sig, då till verlden han föddes.

Så han åt Nestor nu har alla dess dagar förunnat,

Att i egna salarna sjelf storståtligen åldras, 210

Men att i lanskonst främst, och i vishet sönerne äro.)

Låtom oss derföre lykta den gråt, som nyligen uppstått.

Och qvällsvarden igen påtänka; man gjute på händren

Vatten; i morgon bittida ock för Telemachos finnas

Ord, och för mig, att säga hvarann vår gemensamma mening. 215

Sade; och Asphalion tvättvatten på händerna hällde,

Hurtig tjenare hos Menelaos, den ärebekrönte.

Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.

Men helt annat betänkte då Helena, född af Kronion

Strax en krydda hon kastade in i vinet, de drucko, 220

Bot mot vrede och sorg, utplånande samtliga qvalen.

Ho som smakar deraf, sen hon är mängd i pokalen,

Ej den dagen gjuter en tår för kinderna neder,

Ej, om för honom dött hans egen mor eller fader,

Ej, om hans bror, eller älskade son de inför hans anlet 225

Dräpte med svärdet, och han med ögonen skulle det skåda.

Sådana krydder dottren af Zeus, illfundiga, hade,

Starka, dem Thons gemål, Polydamna, Egyptiskan, gifvit

Henne; ty rikligen alstrer ju der fruktgifvande jorden

Krydder, somliga goda till blandning, och somliga slema. 230

Läkare är der enhvar, mer skicklig än öfriga alla

Menskor, förty de leda ifrån Paieon sin härkomst.

Men då nu kryddan hon bragt, och befallt vin hälla i kärlen,

Åter med orden hon började på, och talte, och sade;

Atreides, zeusfostrade drott, Menelaos, och desse 235

Söner till modige män, (så ömsom åt en och åt annan

Zeus ger ondt, eller ock ger godt; ty allt ju han gitter.)

Nu välplägen er här och, medan i salen J sitten,

Fägnen er åt mitt tal; uppbyggeligt vill jag berätta.

Allt jag visserlig ej skall nämna, och icke formäla, 240

Alla de bragders tal, tålsinnte Odysseus har utfört;

Men hur den väldige mannen bedref och vågade detta

Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier.

Sen han tuktat sig sjelf med skändliga slag af ett gissel,

Liksom en slaf, han kring axlarna drog de lumpnaste trasor, 245

Och i fiendtlige mäns bredgatade fäste sig insmög.

Döljande egen gestalt, antog han en tiggares skepnad,

Han, som ändock vid Achaiernes skepp allsicke var sådan.

Liknande denne, i Troernes stad insmög han; och ingen

Anade det. Fast sådan han var, jag kännde allena 250

Honom igen, och besporde; med list min fråga han undvek.

Men när honom jag tvättat och smort med essens af oliven,

Samt klädt kläderna på, och med kraftiga eden bedyrat,

Att ej Odysseus förr jag skulle hos Troerna röja,

Innan till tälten sin kos och de snabba galejor han hunnit: 255

Då förtäljde han mig ock alla Achaiernes planer.

Sen med det spetsiga svärd han dräpt bland Troerna mången,

Han till Argeierna kom, och många tidender medtog.

Andra Troinnorna då högt klagade alla, men mitt bröst

Gladdes; ty hjertat hos mig var redan benäget att vända 260

Hem tillbaka; jag gret den olycksstund Aphrodite

Gaf, då hon bragte mig dit från älskade fädernejorden,

Lemnande dottren min, sofkammaren med, och gemåln med,

Hvilken ej brast det minsta i vett, ej heller i fägring.

Svarande, talade henne då till blondlock Menelaos: 265

Visserlig allt hvad du sagt, o qvinna, är sanningen enligt.

Redan finne och råd jag lärt mig känna hos många

Hjeltemän, jag äfven besökt åtskilliga länder;

Dock ej nånsin ännu jag maken med ögonen skådat,

Sådan Odysseus var, tålsinnige mannen, i tanksätt. 270

Så den väldige ock utförde, och vågade detta,

Medan i bonad häst vi sutto, Argeiernes alle

Tappraste män, medbringande död åt de Troer, och ofärd.

Sedan lände du dit; dig mante förmodligen någon

Gudmakt, hvilken önskade ge åt Troerna ära, 275

Och gudlike Deiphobos dig medföljde på vägen.

Vandrande kring tre gånger, du fingrade hålkade hästen,

Och uppnämnde vid namn de Danaers yppersta drottar,

Härmande rösten utaf Argeiernes samtliga makar.

Man Tydeides, och jag, och derhos den ädle Odysseus, 280

Sittande midt bland de andra, vi hörde huru du ropte.

Nu vi båda, med hastadt beslut, ren hade i sinnet,

Anten att stiga utur, eller ock genmäla derinnan;

Men oss Odysseus höll, och förhindrade, fastän vi ville.

Voro Achaiernes söner nu alle de öfrige tyste, 285

Utom Antiklos allena, som dig med orden besvara

Ville, men munnen hans fasttryckte Odysseus med starka

Händerna, utan att släppa, och räddade alla Achaier;

Höll så länge, tills dig aflägsnade Pallas Athene.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290

O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,

Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet,

Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit.

Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden

Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295

Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast

Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur

Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa,

Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka.

Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300

Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde.

Desse lade sig der att hvila i förstun af huset,

Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling.

Men Atreides han sof i det inre af höga palatset,

Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri,

Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,

Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,

Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310

Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:

Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte,

Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar?

Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315

O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,

Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger.

Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas,

Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse

Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320

Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar.

Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,

Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd,

Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,

Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325

Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan,

Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.

Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,

Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,

Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330

Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!

Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos:

Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens

Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve.

Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335

Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,

Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla

Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder,

Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända:

Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340

Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon,

Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,

Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides,

Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes:

Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345

Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.

Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar

Säga med arga funder och list, ej heller bedraga,

Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet,

Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350

Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos

Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer:

Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes.

Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet,

Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355

Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen

Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern;

Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor

Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat.

Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360

Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen

Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda.

Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter,

Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat,

Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365

Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte;

Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög.

Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska

Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen.

Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370

Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket,

Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan,

Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen

Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375

Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara,

Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit

Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen.

Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting, --

Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380

Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:

Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.

Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern

Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385

Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon.

Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat.

Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran,

Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning,

Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390

Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville,

Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver,

Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.

Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:

Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395

Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan;

Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.

Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:

Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.

När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400

Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet,

Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning,

Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan.

Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner

Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405

Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet.

Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas,

Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater

Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen.

Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410

Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar;

Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat,

Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren.

Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat,

Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415

Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma.

Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden,

Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga;

Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera!

Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420

Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga,

Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle

Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer,

Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.

Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425

Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden,

Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.

Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan,

Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,

Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet

Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater

Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning.

Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435

Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal,

Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader.

Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet,

Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära,

Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440

Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra

En olidelig stank från de sjöuppammade skälar;

Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga?

Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann:

Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445

Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen.

Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde,

Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan

Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila.

Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450

Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla,

Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana

Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade.

Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom

Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455

Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon,

Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin;

Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten;

Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla.

När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460

Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:

Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet,

Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?

Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom:

Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465

Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg

Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet.

Men du, välan, mig säg, -- ty gudarne veta ju allting --

Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan,

Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:

Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar

Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast

Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet.

Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475

Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset,

Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos

Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber

Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida.

Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,

Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet

Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen.

Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:

Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485

Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta,

Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt,

Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia,

Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan,

Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:

Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig,

Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar,

Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit,

Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495

Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier

Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog:

En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet.

Aias dukade under uppå långårade skeppen;

Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500

Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet;

Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene,

Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats:

Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa.

Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505

Och nu fattande strax treudden i väldiga händren,

Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne:

En bit stannade der, och den andra störte i hafvet;

Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad,

Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510

Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit.

Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick

Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here,

Men som han just var nära att komma till höga Maleiai

Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515

Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, --

Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes

Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos.

Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd,

Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520

Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet,

Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta

Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet.

Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom,

Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525

Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, --

Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka.

Denne med tidender skyndade hem till männernes herde,

Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker:

Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530

Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid.

Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde,

Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet.

Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan

Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535

Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt,

Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.

Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,

Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet

Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540

Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan,

Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:

Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid

Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt

Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545

Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes

Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.

Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet

Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet,

Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550

Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta,

Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet,

Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.

Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:

Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555

Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren,

Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång

Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden;

Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,

Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560

Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos,

I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane;

Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser

Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys.

Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565

Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur,

Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt

Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka,

Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.

Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570

Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar

Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.

Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan,

Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,

Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575

När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet,

Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor;

Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren.

Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580

Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen

Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber.

Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat,

Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära.

Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585

Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet.

Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina,

Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne.

Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker,

Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590

Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer

Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.

Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:

Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera,

Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595

Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar,

Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina

Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro

I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge.

Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600

Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar

Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt

Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant,

Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn.

Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605

Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort.

Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod,

Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.

Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri,

Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610

Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar;

Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter.

Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt,

Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast,

Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615

Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna,

Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten,

Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning,

Återvändande hit; dig vill jag denna förära.

Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620

[Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar.

Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet;

Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro.

Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]

Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625

Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut,

På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld.

Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda

Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod.

Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630

Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade:

O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke

När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos?

Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden,

Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635

Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,

Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja.

Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde,

Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma

Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640

Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:

Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom,

Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna

Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva?

Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645

Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan,

Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden?

Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade:

Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan,

När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650

Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra.

Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet

Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa

Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom.

Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655

Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos.

Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick,

Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta.

Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen.

Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660

Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt

Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss:

Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört,

Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig.

Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665

Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet;

Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom

Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat!

Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater,

Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670

Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet,

Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd.

Så han talte; och alla berömde och manade honom.

Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast.

Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675

Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet;

Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört

Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag;

Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia.

Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680

Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt?

Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus,

Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid?

Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin,

Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685

J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost,

Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra

Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren,

Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar,

Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690

Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed:

Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar.

Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska.

Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter

Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695

Henne återigen tilltalte förståndige Medon:

Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda;

Men en annan större ännu och svårare ofärd

Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion!

Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700

Återvändande hem; men han for, att höra om fadren,

Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta.

Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat,

Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon

Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705

Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade:

Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde

På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro

Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom:

Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710

Henne svarade sen förståndige Medon, och sade;

Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen

Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens

Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit.

Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715

Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes

Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro;

Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt,

Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne

Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720

Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia:

Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit,

Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda:

Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,

Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725

Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.

Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen,

Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa.

Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat,

Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730

När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan.

Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa,

Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig,

Eller också mig hade han död i salarna lemnat.

Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735

Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader,

Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt

Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja,

Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg,

Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740

Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'.

Eurykleia derå genmälte, den älskade amman:

Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn,

Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja.

Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745

Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden,

Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen,

Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest,

Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra.

Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750

Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit,

Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;

Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda.

Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej,

Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755

Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar

Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten.

Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen.

Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog,

Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760

Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene:

Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter,

Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus

Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt,

Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765

Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan!

Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan.

Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt;

Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången:

Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770

Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen,

Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig.

Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade:

Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck,

Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775

Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta

Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat!

Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar,

Och de hastade ned till snabba galejan och stranden;

Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780

Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan,

Och inpassade årorna sen i läderne öglor,

Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde,

Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven,

Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785

Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst.

Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia,

Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka,

Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly,

Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790

Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara,

Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen:

Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen,

Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla.

Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795

Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna,

Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter;

Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai.

Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset,

Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800

Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen.

In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm,

Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade:

Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta?

Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805

Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka,

Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig.

Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia,

Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar:

Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810

Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger.

Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor

Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen.

Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,

Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815

Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.

Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen,

Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling.

Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna;

Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820

Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet;

Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom,

Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden.

Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade:

Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825

Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre

Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon,

Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer;

Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla.

Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830

Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit,

Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen,

Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager,

Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen.

Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835

Icke jag vill från början till slut om honom berätta,

Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret.

Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit

Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter

For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840

Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten.

Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro,

Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne.

Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet,

Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845

Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne

Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde.

Femte Sången.

Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos,

Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa.

Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa

Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas.

Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5

Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne:

Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar.

Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende

Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,

Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10

Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus

Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.

Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor,

Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång

Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15

Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,

Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.

Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling,

Återvändande hem; han for, att höra om fadren,

Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20

Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus:

Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel!

Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet,

Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus?

Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det --, 25

Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden,

Och att friarne må på galejan vända tillbaka.

Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen:

Hermeias! -- ty i annat också mig är du ett sändbud --,

Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30

Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända,

Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor;

Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit,

Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma,

Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35

Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat,

Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden,

Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt,

Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus,

Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40

Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända

Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden.

Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn,

Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne,

Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45

Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.

Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,

Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker.

Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn,

Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50

Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås,

Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet,

Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar:

På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes;

Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55

Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta

Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen,

Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne.

Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran

Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60

Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma,

Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen.

Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan,

Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd.

Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65

Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor,

Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter.

Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan

Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor.

Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70

Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt.

Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer

Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt,

Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats.

Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75

Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,

Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom,

Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan;

Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar

Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80

Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus,

Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne,

Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,

Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar.

Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85

Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen:

Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen,

Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte.

Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller,

Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90

Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk.

Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan,

Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar.

Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn.

Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95

Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:

Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför

Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder.

Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville.

Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100

Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer

Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber.

Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja

Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,

Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105

Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste,

Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste

Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene,

Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor.

Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110

Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen.

Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan;

Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner,

Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända

Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115

Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan,

Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:

Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt,

Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer

Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120

Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos,

J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar,

Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun,

Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom.

Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125

Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd,

Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge

Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte.

Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap,

Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130

Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan

Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla.

[Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar;

Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.]

Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135

Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt.

Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja

Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,

Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder,

Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140

Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater,

Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda.

Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja,

Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.

Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145

Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå,

Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.

Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn;

Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen

Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150

Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig

Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte,

Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera.

Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång

Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155

Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen;

Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,

Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar.

Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:

Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160

Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa.

Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn

Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck,

Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet.

Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165

Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga;

Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind,

Att helbregda och väl du komme till fädernejorden,

Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen,

Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170

Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och han svarade strax, och sade bevingade orden:

Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd,

Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets

Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175

De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind.

Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte,

Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja,

Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.

Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180

Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;

Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat;

Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven!

Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan,

Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185

Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, --

Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd,

Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig

Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme.

Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190

Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag.

Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan

Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren,

Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen;

Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195

Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen

Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära.

Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus,

Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar.

Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200

Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka,

Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan:

O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,

Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden

Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205

Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet

Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas,

Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning,

Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda

Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210

Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara,

Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar,

Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad.

Svarande talade henne då till mångråde Odysseus:

Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215

Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia

Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar;

Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad.

Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla,

Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220

Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla,

Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta;

Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit

Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer!

Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225

Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan

Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra.

Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,

Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus.

Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230

Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,

Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut,

Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde.

Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad,

Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235

Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga.

Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste

Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte,

Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen,

Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240

Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte,

Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan.

Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt.

Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn,

Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245

Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan,

Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra,

Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor.

Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten

Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250

Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus.

Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa

Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa.

Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom.

Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255

Och omskansade den med mattor af flätade viden,

Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast.

Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan,

Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa;

Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260

Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt.

Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade.

Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso,

Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt.

Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265

Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost

Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel,

Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje.

Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus;

Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270

Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll,

Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes,

Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna,

Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion,

Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275

Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan,

Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster.

Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd,

Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen

Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280

Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet.

Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom

Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der

Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta;

Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285

Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit

Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer.

Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde,

Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar;

Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290

Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet,

Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars

Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar

Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten:

Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295

Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen.

Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat,

Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva?

Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300

Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit,

Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt.

Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion,

Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens

Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305

Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo

Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap!

Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane

Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar

Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310

Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära;

Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt.

Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan,

Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln,

Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315

Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt

Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar;

Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp;

Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde

Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320

Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso.

Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra

Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom.

Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad,

Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325

Och sig satte derpå, undvikande döden omsider.

Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde.

Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten

Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra;

Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330

Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten,

Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan.

Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino,

Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig,

Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335

Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde,

Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög,

Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte?

Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon

Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340

Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas.

Utan gör du såhär, -- tafatt du ej synes mig vara:

Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras

Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster,

Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345

Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder

Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna.

Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört,

Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla,

Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350

Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom,

Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet,

Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte.

Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus,

Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355

Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla

Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller!

Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat

Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad.

Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360

Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman,

Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga;

Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat,

Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365

Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon,

Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom.

Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar

Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt;

Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370

Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst.

Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso,

Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder

Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde,

Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375

Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:

Efter många strapaser du der kringirre på hafvet,

Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor;

Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!

Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380

Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.

Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat:

Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar,

Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila;

Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385

Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker,

Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.

Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen

Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd.

Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390

Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös

Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet,

Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen.

Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens

Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395

Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom,

Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat:

Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus,

Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden,

Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400

Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan.

Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte,

Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum,

Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort,

Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405

Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat,

Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:

Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda

Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat,

Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410

Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig

Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa,

Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke

Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd;

Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415

Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös.

Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne

Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet,

Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen,

Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420

Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora

Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite.

Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.

Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta,

Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425

Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats,

Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene,

Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan,

Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått.

Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430

Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet.

Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet,

Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt;

Så af klippan också från kraftiga händerna honom

Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435

Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid.

Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene.

Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden,

Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt

Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440

Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens

Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen,

Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt;

Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne:

Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445

Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan

Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning

Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu

Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått.

Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450

Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen,

Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens

Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda,

Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet.

Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455

Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös

Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet.

Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat,

Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste,

Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460

Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino

Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden,

Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen;

Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:

O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465

Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten,

Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen

Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna;

Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust.

Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470

Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte

Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen,

Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.

Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes

Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475

Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder,

Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar.

Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste,

Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa,

Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480

Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus

Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig

Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar,

Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne,

Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485

Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus,

Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven.

Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan,

Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden;

Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490

Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene

Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände

Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.

Sjette Sången.

Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus,

Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene

Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste,

Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida,

Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5

Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter.

Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan,

Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte,

Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde,

Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10

Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes;

Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet.

Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene,

Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus.

Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15

Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad,

Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter;

Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring,

Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro.

Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20

Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade,

Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas,

Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat;

Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte:

Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25

Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder,

Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna

Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan.

Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert

Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30

Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas,

Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt

Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara.

Redan fria dig till de ypperste alla i landet,

Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35

Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon

Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar

Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar.

Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle

Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40

Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene

Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning

Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet

Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst

Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45

Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla.

Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.

Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte

Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen.

Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50

För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne.

Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap,

Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte,

Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars

Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55

Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:

Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,

Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder

Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga?

Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60

Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;

Utomdess dig också fem söner i salarna finnas,

Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner.

Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle

Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65

Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop

Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:

Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat;

Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn,

Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70

Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde,

Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning

Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet.

Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder,

Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75

Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost,

Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck

Vin derjemte; -- och ren var flickan stigen i mulvagn. --

Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja,

Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80

Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar,

Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes.

De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun,

icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven.

Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85

Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt

Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena,

Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde,

Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden

Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90

Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten,

Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra.

Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat,

Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet

Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95

Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan,

Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden,

Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren.

Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven,

Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100

Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga

Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar

Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos,

Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar,

Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105

Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet;

Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan,

Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna:

Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.

Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110

Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren,

Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene,

Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun,

Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom.

Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115

Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln,

Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus,

Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta:

Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen?

Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120

Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne?

Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga

Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen,

Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar.

Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125

Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig.

Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus,

Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik

Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen;

Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130

Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda

Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren,

Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller,

Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan:

Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135

Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen.

Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan,

Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt;

Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene

Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140

Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus,

Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun

Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd

Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte.

Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145

Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd,

Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun.

Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga:

Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig!

Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150

Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion,

Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför;

Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden,

Trefaldt salige äro din far och vördade moder,

Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155

Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning,

Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen.

Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida

Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk.

Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160

Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager).

Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan

Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; --

Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär

Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; -- 165

Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes

Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden:

Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes,

Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan.

Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170

Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar

Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom,

Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar

Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda.

Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175

Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen

Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet.

Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa,

Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk.

Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180

Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig

Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta,

Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra

Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval;

Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185

Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade:

Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok;

Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka,

Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje.

Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190

Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet,

Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat,

Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling.

Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken:

Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195

Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter,

Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft.

Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning:

Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen?

Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200

Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas,

Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma,

Förande med sig fejd; odödliga äro de käre.

Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet,

Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205

Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit,

Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle,

Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk.

Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka,

Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210

Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra,

Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat

Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter,

Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock,

Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215

Och uppmanade honom att bada i rinnande floden;

Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus:

Tärnor, stannen nu der afsides, att sjelf jag må salta

Äfjan tvätta från skuldrorna bort, och sedan med olja

Smörja, ty länge min kropp fått vara essenser förutan. 220

Inför eder jag ej vill bada mig; ty jag mig naken

Blygs afkläda, uti skönlockiga flickornas åsyn.

Talte; och de afsides nu gingo, och sade åt jungfrun.

Men han i floden tvättade bort, den ädle Odysseus,

Äfjan, som fastnat qvar på hans rygg, och de väldiga skuldror, 225

Strök så från hufvudet skummet utaf fruktödsliga hafvet.

Men då han tvättat sig ren fullkomligt, och rikligen smörjat,

Samt klädt kläderna på, som gifvit brudliga jungfrun,

Honom Athenaie då gjorde, Olympierns dotter,

Ej blott större att se och stoltare; äfven från hufvut 230

Sände hon krusigt hår, som liknade sjelft hyacinthen.

Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret

Gull, som sjelfve Hephaistos har lärt och Pallas Athene

All upptänkelig konst, och han gör förtjusande arbet',

Så nedgjöt hon behag åt honom på hufvud och skuldror. 235

Sen nedsatte han sig afsides på stranden af hafvet,

Strålande vidt af tusen behag; men jungfrun förvåntes.

Till skönlockiga flickorna då hon talte, och sade:

Hören mig, J hvitarmiga flickor, att någon jag ordar!

Icke mot samtlige gudars beslut, som bo i Olympen, 240

Denne mannen sig mängt med gudalika Phaieker.

Oansenlig han mig tillförene syntes i sanning;

Nu är han gudarna lik, som bo i den rymliga himlen.

O, att åt mig en sådan gemål utkorad ju vore,

Hade sitt hus härstädes, och här behagade stanna! 245

Men, J flickor, åt fremlingen mat dock gifven och dricka!

Sade; och henne de nu hörsammade gerna och lydde,

Och för Odysseus mat framsatte på stunden och dricka.

Sannerlig drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus

Ganska hurtigt; ty länge han ej påsmakat en matbit. 250

Men hvitarmiga Nausikaa helt annat betänkte,

Vicklade klädren ihop, och lade i prydelig mulvagn,

Spännde i redet sjelf starkhofviga mulorna, uppsteg,

Och uppmante Odysseus, och talade ordet, och sade:

Gif dig på väg, o fremling, att vandra till staden; dig sedan 255

Vill i min faders hus, den vises, jag föra, och menar

Att du blifver bekant med alla de bästa Phaieker.

Dock gör så framförallt: -- tafatt ej syns du mig vara, --

Medan vi genom åkrarna gå och menskornas gärden,

Jemte tärnorna du mellertid, bak mulor och mulvagn 260

Skyndesamligen gå; jag sjelf skall visa dig vägen.

Men såsnart som vi komme till sta'n, kring hvilken en reslig

Ringmur står, och en prydelig hamn tvesides om staden,

Dit ingången är smal; tverodde galejorna vägen

Stänga; ty alla de äro försedde hvarenda med skärmtak. 265

Derstäds ha de ett torg med Poseidons tempel i midten,

Med ditsläpade stenar belaggdt, uppgräfna ur jorden;

Derstäds taga de vård om svarta galejornas redskap,

Segel och kabbeltåg, der ock tillyxa de åror.

Ty Phaiekerne vårda sig ej om båge och koger, 270

Utan om åror och mast på galejor, och jemna galejor;

Stolte de fara med dessa det dunkliga hafvet utöfver.

Dessas bitande prat jag vill slippa, att framdeles ingen

Gyckle; ty särdeles finnas i hopen trottsige bjessar.

Och nu kunde väl så, oss mötande, säga en pyssling: 275

Ho är väl han, som Nausikaa åtföljer, den sköne,

Ståtlige man? Hvar fann hon en sådan; säkert sin make?

Eller kanhända hon förer en irrande hän från galejan

Bland långboende män; ej finnas några i nejden;

Eller också mångönskelig gud till den bedjande kommit, 280

Stigen från himmelen ned, som hon dagarna alla behåller?

Bättre det är, om hon sjelf har friat, och fått sig en make

Annorstädes ifrån, ty hon alla Phaieker föraktar

Här i vårt land, som gilja likväl, båd många och raska.

Sådant skola de säga, och slikt mig vore beskymfning; 285

Ja, ond blefve jag ock på en annan, som detta beginge,

Hvilken, i trots af fader och mor, då än båda de lefva,

Ger sig med karlar i lag, förrn fästliga bröllopet hållits.

Fremling, akta du så på mitt tal, att du måtte med första

Vinna utaf min fader båd hänledsagning och hemkomst. 290

Nära till vägen vi hafve Athenes herrliga dunge

Af svartpoppel, der finnes en äng, der väller en källa.

Der har jemväl min fader ett gods, och en blomstrande åker,

Jemt från staden så långt, som man hörer en ropandes stämma.

Der må du sätta dig ned, och bida så länge tilldess vi 295

Hunnit komma till stan, och min faders boningar uppnått.

Men då du kan förmoda, att vi dess boningar uppnått,

Då begif dig åstad till Phaiekarnes fäste, och fråga

Efter min fars, Alkinoos', hus, stormodige kongens.

Lätt det kännes igen, om ock dig viste ett dibarn 300

Vägen, ty alldeles ej uppbyggdes, liknande detta,

Andre Phaiekernes hus, ej lika Alkinoos boning,

Hjeltens; enär dig nu insluta palatset och gården,

Hasta ur saln skyndsamligen då, på det du må komma

Till min moder, som sitter vid spiseln, i skenet af elden, 305

Tvinnande der sin purpurne tråd, ett under att påse,

Mot en pelare stödd, bak henne tärnorna sitta.

Nära till henne också min faders stol är placerad,

Der han sitter och dricker sitt vin, odödlig att påse.

Honom går du förbi, och fattar vår moder om knäna 310

Sedan med händren dina, att hemkomstdagen du skåde

Skyndesamligast, glad, fast bodde du aldrig så fjerran.

Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad,

Då har du hopp minsann, att vännerna skåda, och nalkas

Ditt vältrefliga hus, och älskade fädernejorden. 315