hördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda:
-- du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille;
dessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster
äfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan
spatsera derpå.
Hon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför
henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.
Ett utrop af öfverraskning undföll Melia och af -- smärta, ty minnet
började vakna och hvart skulle hon fly.
Äfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af -- glädje, ty då
Saida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!
Hunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: -- Wille
förstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres
skull ... Allt är nu färdigt, så när som på detta träd ... och sedan ...
Han tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte
Saidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet ... hans
allvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade:
-- Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida,
Melia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig
senast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och
svalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida ... så lovade du
... med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro
vi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina
läppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse
tillbaka.
Han tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt
fästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem.
Minuter förgingo. Åter sade Otto:
-- Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar,
ditt rika hjertas enkla och flärdfria svar.
Han väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon
svarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon
icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös,
men ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden.
Otto sade åter:
-- Du svarar mig intet; se på mig, Saida!
Och hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde
svaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för
sig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas
ögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla,
der nu var rådande.
Otto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans
själ. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta
och afbruten röst:
-- Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare ...
för mig ..... Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill
icke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för
evigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda
fram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro.
-- Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala
nu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar ... icke dig.
Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett
skenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en
brottsling.
-- Du älskar icke mig -- sade Otto med stadig röst -- då älskar du en
annan, ty din blick säger mig, _att_ du älskar. Och hvem älskar du?
Älskar han dig?
-- Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig.
David Baremann är fremlingen ..... Om han älskar mig frågar du ... jag
vet det ej.
Hon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den
hon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken
aldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting
visste.
-- Det blef då han; min mörka aning, _den_ var icke ett luftslott. O
mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig
från Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han
lidit, stort nog för en sådan lycka.
Ynglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst
väckte honom:
-- Baremann _har_ lidit. Han har älskat och lidit äfven han ... i sin
ungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var
honom kär. Låt det försona dig.
-- Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista
profvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i
besittning. Han har försakat kärlek och lycka -- och går snart att bryta
den vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse?
-- Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en
menniska! .... Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig;
du säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så
brännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm
mig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten,
att Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig
det bästa _här_ och himlen _der_.
Tårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de
förhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt
bedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina,
hvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad:
-- Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag
förlorar och hvad jag ... evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty
du har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag
förlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom.
Hunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än
på sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes
hand:
-- Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig ..... Men jag
har icke ännu styrka dertill. O min Saida!
Saida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand.
Saida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande
denne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat.
Denna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett
afsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick
med fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der
hon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans
blickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund.
-- Nej Saida -- sade han -- jag måste bort; du skulle eljest kanske anse
mig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha
sådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta
tak, denna granriskoja, men ... Saida tycker dock icke så; ty jag byggde
det, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde
åt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda
henne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig,
ty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad ...
måhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det
icke ... om ej Saida så bjuder.
-- O nej -- svarade Saida -- denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag
var dig och ditt minne blir mig då allt kärare.
-- Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja!
-- Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när
tiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst
dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar
icke förmultna.
-- Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl!
Han utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe
tog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet.
Saida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen
bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig:
-- Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom!
Ingen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska
Otto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade
likhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad
kärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig
derom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet
och en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad ... Hvad hjertat är för en
enväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke,
det utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter!
..... Men hjertat sjelf är en slaf under ödet och ... ödets styresman är
Gud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu
bli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig ... den otacksamma,
som lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels
helar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall
finna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då
skall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det
så väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert.
Och ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under
det gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande
kretsar.
Ottos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin
väg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke
derhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan ...
uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter,
eller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen --
ty Wilppas hade icke behagat följa med i båten -- tjenade honom till
förevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val.
Han tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg.
Långt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till,
helt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu
bemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att
han icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och
häl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt
jagande.
Otto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa
något väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära
han var den talande.
Han fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några
steg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas
sida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.
Ett svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i
hans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas
kärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde,
släckte denna hoppets svaga gnista.
En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel
segrade.
Nej -- sade han till sig sjelf -- jag vill icke bli en förrädare och en
brottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas!
Han tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas
nät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till
ett svar.
Detta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som förbjöd
honom att lyssna -- ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan,
den välgrundade fruktan för Saidas svar och misströstan till egna
krafter, som hos honom alstrade en panisk förskräckelse, och vingade
hans steg, då han ilade bort.
Hans fart var så våldsam, hans steg så snabba, att oaktadt hans starka
kroppsbyggnad, bloden sammanpressade bröstet samt nästan qväfde
andedrägten. Då föll han ned emot skogens tufvor och trodde sig få dö.
Slocknande tankar hviskade till honom:
-- Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som förlänade mig kraft
att undfly faran, min själs fara. Väl anade jag Saidas svar, men hade
jag hört det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett förändradt
öde låtit mig smaka, då hade min goda engel vikit för den onda fågeln
med dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min
goda engel, haf tack!
Sedan tänkte han många tankar, i hvilka icke var någon reda, knappt
något sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda
föreställning. Han tänkte sig den gynnade älskaren, den segrande rivalen
omlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga nöjet
att få kyssa hennes purpurläppar och det berusande tidsfördrifvet att få
luta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena
halsen och nackens små lockar, bröstet vid hennes svallande bröst.
-- Jag flydde -- sade han -- jag ville icke se en syn, som säkert inom
mig alstrat begäret till en ryslig gerning, ett begär, som jag icke
kunnat tygla. Det var således en verklig själsfara jag undkom, och nu,
hvilken är min lön? Ringa är min lön, då jag ser samma syn för min själs
öga alldeles lika klart, som vore jag der _nu_ och såge den med min
kropps öga. Hvad är skillnaden!
Ett förtviflans beslut gaf styrka åt matta lemmar och skänkte glöd åt
bleka kinder. Han reste sig häftigt upp, gick med fasta steg ett stycke
väg och kom till en bergsklack, hvilken skjöt ut i insjön. Der satte han
sig och återtog:
-- Skillnaden är den, att det nu icke blir han, som får smaka min bössas
mening, icke heller hon ... hon hade det ändå icke blifvit, nej ... men
den tredje, _den_ är det, som jag utvalt.
Och han försåg bössan med större hagel, än för harar och fåglar.
Solen stod högt på himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Björkarna
löfvades, granens barr var frisk och ny; sjön böljade i vackra vågor.
Naturen firade sin högtid; vidt och bredt var vår, skönhet och lif.
Laddstocken ställde han i en bergsskrefva, der den upprättstående
tjenade som solvisare. Han märkte ut en punkt, der skuggan måste
passera.
-- När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna
vänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven
mig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida ..... Hvad
naturen är skön, lik en sextonårig brud ..... En månad har förändrat
mycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad
lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck,
hopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse
ynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är.
Och samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå
till sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet ... men
tillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne
kamrat, kom och tag afsked af den som du _mest_ älskar, af den, som
kanske _du_ mest älskar. Se så Wille, kom här!
Han klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som
dess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen,
hoppande upp på Ottos knän, att storskälla.
-- Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden gången!
..... Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag redan
vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan sin död
återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den förtviflade
återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser ..... Nej
Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest af
alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles
såsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta stranden
..... Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och
beklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans
minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen
och med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda och då
gråta de blott men afsky mig ej .... Dock nej, det vore att med en lögn
besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa sig fri
ifrån menniskors rättvisa dom ...
Bösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst
skrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det
närmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och
spännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar.
Han framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans
islika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än
ögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste
de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: _ett
annat sätt att sluta, än så_.
Nu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky
utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann
af, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund.
Vattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta
grafven.
* * * * *
När solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn,
syntes en båt gunga på insjöns vågor.
Årorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena
rodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart;
betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes
af ett visst mått öfning och skicklighet.
-- Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju
ändå hufvudsaken med denna resa -- sade med en missmodig min Clara.
-- Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi
aldrig rott så långt. Men alldeles onyttig var färden ändå icke, vi ha
ju sett Ottos båt och vi kunna veta, att han måste vara nära intill.
-- Vi ha sett ännu mer, vi ha sett tillochmed _hvar_ och i hvilken vik
båten är.
-- Vi ha sett Ottos kråsnål i gräset och tagit upp den -- menade Helena.
-- Ja och vi ha äfven sett platsen, hvar denna kråsnål låg, vi ha varit
inne och beundrat den alldeles färska granrishyddan.
-- Ack ja -- suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: -- men vi gingo
inte upp till Tuonela och hvarföre icke.
-- Förmodligen emedan ifrån stranden dit ännu är en god bit. Eller
emedan vi fruktade, att han skulle vara der -- fortsatte Clara i
tankarna.
-- Ditt skämt tycker jag inte denna gång om, Clara. Du är dig så olik
nu; eller talar du ur din egen själ.
-- Ur min egen själ talar jag, men jag tänker _blott_ för dig.
-- Nu kan du Clara inte mera trösta mig med falska tröstegrunder, ty
allt är nu klart för mig. Då Otto gick till stranden och tog båten, då
var det icke morgon utan midnatt; jag låg vaken och jag hörde hans sakta
steg; jag reste mig upp och såg Otto gå ned till stranden, åtföljd af
Wilppas. Och genast rodde han åt venster och så arbetade han säkert om
natten och morgonen på granristaket ... ty han var det ... endast för
att göra Saida ett nöje. Och han älskar henne djupt.
Helena såg skarpt forskande på sin syster för att få veta hennes tanke.
Clara, som fann sig nyss i oförsigtiga anspelningar klädt åtminstone i
aning, hvad hos henne var verklig visshet, uthärdade icke systerns
spejande blick. Med halft nedslagna ögon sade hon, för att gifva
samtalet en liten vändning:
-- Och om så vore, månne hon älskar honom tillbaka?
-- Huru kan Clara sätta sådant i fråga! Så stolt och mannlig och tillika
så full af lif som Otto, hvilken flicka skulle försmå hans hyllning.
-- Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig --
tillade Clara halft förläget, halft skämtande. -- Men Saida tycker jag
är litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan
smak än vi ...
-- Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst,
blefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle
lida deraf, äfven om han glömde -- menade Helena.
-- Jag tror icke så; -- invände Clara -- en yngling med den starka själ
som Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en
stackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp, suckar
och trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig
i utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty
det vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att
fördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och
ett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda
menniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart
finna ett föremål, som ...
-- Ett föremål, som? -- afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande
slutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.
-- Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 -- sade Clara leende,
fullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt
på Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin
syster.
-- Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte
vackert om Otto.
Antingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom
Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider
skulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin
vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt
väg medgifvit ens, att hon _trodde_ Otto älska Saida. Och nu utlät hon
sig:
-- Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade ... såsom
herrar pläga säga ... att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte
älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.
-- Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka,
men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en
ljuf vän.
Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:
-- Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans
kärlek blefve obesvarad ... hvilket jag inför Gud och dig _icke_ ville
... då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då
blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ..... o min syster!
-- Se, se -- utbrast Clara -- der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille,
min Wille!
Hunden viftade med svansen, men skällde icke.
De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på
land.
Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: -- himmel, hvad ar
detta.
En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll
sanslös i systrens armar.
Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att
sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna
visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda
rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa
under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig
sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen
lämpligare än den långa musköten.
Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig
och grundad.
En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne
systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den
andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna
hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste
natur, det vackraste solsken.
Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar
tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:
-- Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen
hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en
menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.
-- Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?
Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att
vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig
oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen.
Flickorna följde denna cicerone.
De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i
gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem
och gräset var -- grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de
gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att
rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.
Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt
sömnens milda gud, dödens varmare broder.
Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade
försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana,
som lutade öfver sin Endymion.
Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:
-- Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar,
min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i
djupet, splittradt, begrafvet ..... Men hon hör mig inte och ser inte på
mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom
trädet.