talte åter:
-- Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru
ynklig hon nu är ..... se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty
så skall det vara. Det gör dig en glädje.
-- Vakna Otto -- utbrast Clara -- fort vakna!
Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och
sade:
-- Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag
ser er med nöje.
Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och
Clara återtog:
-- Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den
väntar på dig ... fort kom och följ oss.
Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva
sitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina
kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet,
tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans
läppar, sägande:
-- Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det
inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena
älskar mig.
Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af
häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven
Clara gret.
Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade
hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den
förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda,
men bundna.
I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet
vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och
den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick
tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande
qval.
Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den
andras i sin andra och talade:
-- Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru
har jag ..., nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?
-- Det lider emot aftonen -- svarade Clara -- vi rodde ut att söka Otto
och ... vi hittade dig.
-- Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j
gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja,
nu ären j snälla.
Han tystnade men sade åter: -- voren j långt ute, sågen j min båt?
-- Ja.
-- Och granriskojan?
Clara nickade jakande.
-- Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som
skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er
mera.
-- Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.
Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för
dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de
båda flickorna, men greto af glädje.
-- Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ..... Tack
Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt ... Och nu må vi fara
hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin
efter det kära hemmet.
De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.
Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och
hållet lagt sig och sjön var som en spegel.
När de kommit till hemmets strand, sade Otto:
-- Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig,
lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och
vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er;
säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var
glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var
inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om
ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att
jag nu känner en håg, en kraft att _lefva_, att lefva och verka i
verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.
Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af
tårar, men af en stolt förtjusning.
* * * * *
Clara utförde sitt svåra uppdrag.
Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller
otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var
eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta
allvar med ett fint och godt småleende och han sade:
-- Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt.
Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men
månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser
på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.
Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena
hviskade: -- o min gode far!
Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:
-- Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att
denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen
deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen
då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på
ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt
försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han
sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur
sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader,
vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin
tillförene.
Slut.
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 12]:
... tider, deder tiderna, när mamma var ung, då ...
... tider, de der tiderna, när mamma var ung, då ...
[S. 16]:
... dender Baremann? ...
... den der Baremann? ...
[S. 22]:
... emedan hon med en fin qvinlig instinkt genomsåg ...
... emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg ...
[S. 27]:
... han anat, att han icke änn älskade Helena med den ...
... han anat, att han icke ännu älskade Helena med den ...
[S. 43]:
... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne. Han hade ...
... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade ...
[S. 59]:
... fart, när solen börjar skina efter dethär. ...
... fart, när solen börjar skina efter det här. ...
[S. 73]:
... inte annat än be straffa mig sjelf, som efter aderton ...
... inte annat än bestraffa mig sjelf, som efter aderton ...
[S. 76]:
... sjelf beskrifva sener, hvilka på hans själ haft inverkan ...
... sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan ...
[S. 80]:
... -- Och står kanske i sammanhang men minnen ...
... -- Och står kanske i sammanhang med minnen ...
[S. 94]:
... Himlem må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...
... Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...
[S. 94]:
... förändrades och hon sade: dender, som säkert utgjorde ...
... förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ...
[S. 120]:
... kärlek ära och lycka. Och försakelsen var honom ...
... kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom ...
[S. 130]:
... Otto gå ned till stranden, åtfölj af Wilppas. Och ...
... Otto gå ned till stranden, åtföljd af Wilppas. Och ...