Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag
utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet.
Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.
En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag
hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt
lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.
För himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag är så
svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid,
blott en timmas, David ... för att hemta mig, för att tänka; _inte_ för
att _betänka_ mig, utan endast _tänka_.
Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken
ännu ljuder in i min själ.
För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om
genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet
föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa
ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter
klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och
med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och
ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig -- blott mig.
Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma,
det är för litet. Men i morgon ...
I morgon -- afbröt mig Melia -- möt mig i morgon, klockan åtta på
morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der ...
mitt lif blef räddadt.
Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång
lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den
storartade och ädla qvinnan!
* * * * *
Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var
rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.
O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt
blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och
munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns
det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som
anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.
Jag har tänkt -- sade hon -- jag har tänkt mycket; tänkandet har icke
hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det
sjelf, ty allt ännu -- vet jag icke.
O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles
intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar
dig.
Jag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi härefter talte under en tid, hvars
längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för
hög och ädel, för att ...
Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett
sätt förklarliga mening.
Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast
frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli
min.
Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag
icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade
svarat dig, att jag icke ville bli din maka ... Jag vet, huru högt du
älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig -- mig,
David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle
blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid ... och
minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!
Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande
tårar fuktade, de glänste underbart.
Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall
jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en
stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.
Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera
än en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett något, en
röst talar till mig, beder ...
Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa
denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har
den -- i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked;
menniskor kalla sådant _afsked för lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke
så. Ty vi komma ju icke att skiljas ..... Se ofta på min
älsklingsstjerna ... du vet ju hvilken hon är ... se på den då och då
och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och
starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma
dig till mötes.
David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.
Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att
det är din ande, som signande talar till mig ..... Men ännu en bön, ty
du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en
symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.
Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda -- det kunde vi icke
hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts -- en sax.
Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor
har ett sinne öppet för skämtet och löjet.
Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma
ödet afskar ... icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för _henne_.
Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.
* * * * *
Så var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra
menniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga
afskedet var i dalen.
* * * * *
Jag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om
hon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på
Capellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och
skönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.
Jag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag
på minnets brygga gått öfver till Melias strand.
Jag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig;
min förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag
känt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas
väsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.
Och ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse,
att minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag
klagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag
längtat bort. Men _hoppet_ har åter plötsligt varit vid min sida och
hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat
till dem.
* * * * *
Mitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla
konsten.
Jag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att
föra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke
större än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag
föll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och
jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person
med god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.
Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro
nybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag försmådde ingendera, då mitt
mål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste,
använde jag till att sjelf taga lektioner i målning.
Min lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar
och ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han
var stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera
vännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom
att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och
menniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig
jemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig
till sin egen.
Oaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade
mig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed
uteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök
"hvimlande af fel" att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje
för mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag
honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka
han ej var belåten.
Huru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta
penseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens
älskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne.
Det första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk,
det andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.
Jag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda
honom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.
Jag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade
hand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens,
försåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom,
konstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en
annans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den
förre söker, den sednare finner.
Fyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den
femte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt
tillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu
stod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode
gubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod
jag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.
Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd
konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk
i verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att
dessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan
illusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett
min tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.
Nu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut,
voro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just
för närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.
Jag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.
Herrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig
några vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag
be om er komposition.
Jag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva
verket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro
tillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i
loforden, en större riklighet i anmärkningarne.
De betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja
afvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:
Att min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl
måste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.
Den unge konstnären torde jäkta efter originalitet -- vidtog en annan.
Dessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner,
hvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty
om jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl
icke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.
Jag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin
kunde:
Det kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter
originalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting
originelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.
Tydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först
yttrat sig, tog till ordet:
Originalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna
originaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är
hon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han
alltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den
falska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då
bevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det
naturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det
sökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska
originaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.
Än sedan, hvad hör detta till saken! -- tänkte jag, som var föga belåten
med afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog
hufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon
tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.
Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:
Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna
originaliteten fallit på hans lott.
Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod,
åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett
omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.
Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:
De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är
mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och
otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte,
öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera
skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för
en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!
Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som
taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten _verkligen_
öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre,
att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket
de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min
som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en
annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i
alla fall _nu_ var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande
med det hela.
Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor
utlät sig vidare:
Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin
ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall
icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren
för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa
vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är _mera dålig_.
Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig
någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men
när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde
uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak,
detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.
Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all
kritik, då hade det varit bättre. -- Men han nedlät sig icke så långt;
han sade endast, att taflan var _mera dålig_.
Antingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande
eller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:
Ifall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det
mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.
I tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga
hästar. All min modlöshet försvann och jag sade:
Mina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af
någons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet,
än den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt
beträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag
helt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas
jag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde
hjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag
talat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna
tafla, skall jag sönderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke här,
utan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld -- när jag blifvit
stor och större än någon af er -- se efter om taflan verkligen var mera
dålig.
Under det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem
hos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.
I min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande
kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid,
barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet,
hvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om
pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket
illa.
Denna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara
utan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det
stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd.
Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken
jag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann
jag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade
mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina
domare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att
till bedömande underställa en så usel tafla.
Nu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie
vän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_
denna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för
stor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.
Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse.
Jag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll
icke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef
likgiltig för allt.
Detta tillstånd varade dagar, det varade nätter.
Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och
lycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag
anade en himmel i _försakelsen_.
Det var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif
hade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran.
Och åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke
alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till
ett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel.
* * * * *
Af det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god.
Jag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag
lydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min
fotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder
och folk var en orsak till dess längd.
Norriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den
öfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan;
Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och
själ.
Sedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa
smälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan
hungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig
sin tjenst.
Mitt yrke blef att _klippa silhouetter_. Danmark blef det första land,
der jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg
medlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och
lycklig.
Under loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike,
Schweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag
ärnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade
båda språken.
Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom.
Hvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla.
I Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit
min skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de
herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter
det, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig
till att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla.
Var det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag
målade.
Taflan blef färdig och min vän baronen _stal_ den ifrån mig. Jag
tröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som
var i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka
emot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder.
Men min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora
målare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar -- ty på fem års
tid hade jag icke handterat pensel och stafflett -- men de förklarade
utan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke.
Stum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för
en summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid
drömt blifva priset för en tafla.
Hvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag
andra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera
taflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade
både rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt
trogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem.
Men allt sådant hörer icke till den gröna boken.
* * * * *
Omsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet -- och jag
står åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se
dina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande
kronor, leka med månens strålar på dina grafvar.
* * * * *
Slut på Fragmenter af den gröna boken.
Kap. XI.
Granriskojan.
En vacker morgon lockade Saida att öfvergifva sin bädd. Hon gjorde några
slag i parken, men då fåglarna, efter hvad hon tyckte, sjöngo vackrare
än vanligt, blef det henne för trångt i denna park, hvilken, så ostädad
den än var, till följe af flere års bristande omvårdnad, likväl nu
föreföll henne ingenting mindre än så. Sjelfva de krokiga gångarna
anlagda efter den engelska stilen, hvilka förut behagat henne, hade nu i
hennes tycke en alltför stor enformighet och smakade förmycket af en
bestämd plan. Hon ville ut i den gröna, friska skogen, der naturens
mästarehand anlagt mera än tusende gångar att välja emellan, mera än
tusende bersåer, de förra för rörelse, de sednare för hvila.
Snart var hon på den backe, der vägen kröker sig och der man ser två
insjöars blånande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon
skulle styra sina steg till grafvarna, för att på dem kasta vårens
friska blommor eller åt höger hand till stranden af den ena sjön, for
att hänföras af vårens friska skrud.
Redan hade hon valt det förra och hunnit till ett ställe, derifrån hon
hade öfversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemärkt bakom några
tallbuskar såg hon der -- afståndet var blott ett stenkast -- en man,
som plockade upp de blommor hon för några dagar sedan kastat dit, och
som sjelf der utströdde andra. Det var Baremann och -- hennes hjerta
klappade våldsamt. Hon kände sig frestad att gå längre, men en motsatt
känsla kom henne att vända om, att fly.
Kommen åter till landsvägen och kullen, hörde hon ljudet af yxslag,
hvilket ehuru aflägset dock klingade inbjudande. Gerna följde hon denna
inbjudning, ty, utom att det alltid för Saida var ett nöje att tala med
godsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett något, som manade
att söka en afledning för de känslor, hvilka med en hittills okänd
styrka svallade inom hennes bröst.
Efter att missledd af genljuden från berghällarna ha gått i många
krokar, kom hon slutligen ljudet ganska nära, så nära, att hon numera
omöjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne.
Det kunde icke vara annat än emellan hennes favoritplats och stranden.
Hon kom till denna plats, stället der tvenne hällar bilda liksom tvenne
väggar till en kammare. Hvad såg hon här? En syn som slog henne med
förvåning, med häpnad och förskräckelse.
Dessa bergväggar voro försedda med ett grönt tak af konstigt
sammanfogade granqvistar. Taket gungade för den friska morgonvinden, men
var tillika så starkt, att Saida, som, troende allt vara en dröm, en
synvilla, försökte stående på stenen att rycka det löst, snart fann att
det emotstod hennes ansträngningar.
Det lilla trädet var icke skadadt; dess lilla topp sköt igenom en
öppning i taket och blickade fritt åt det blå.
Saida tänkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade öfvergifvit henne och
aningen var henne icke följaktig.