till dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod.
Instinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på
intet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann,
lika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit
sig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla
gjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund
stått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken
på den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till,
liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar
och så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.
Denna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset,
hvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre
såsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde
tillåta sig en stor förtrolighet.
-- Kors hvad fröken nu är röd och vacker -- utlät hon sig bjudande theet
-- är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung
herre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku' bli tokig.
-- Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna
derinne?
-- Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om
fröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta ... Han
tycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men
han ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till
fröken ... det sku' jag inte vilja.
-- Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag
riktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.
Motvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin
herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga
rummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang,
liknande det obestämda i Saidas eget väsende.
Lagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De
hade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse,
minnen från hans ungdomstid.
-- Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång -- sade
lagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir
en ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har
ett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och
sannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.
-- Låt så vara -- genmälte målaren -- men hvar skall jag finna detta
föremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville
bada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade
dem och min ringa gärd.
Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:
-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde för dig göra
lifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att
Saida är för dig.
Baremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke
på en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade
han:
-- Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en
medelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman
skämtar ... det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag
ha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.
-- Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det
han förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin
dotter .... I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt
sinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för
dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog
mig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och
måhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina
sista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig
_älskat_ dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar
ljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min
orättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att
ännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det
förflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du
ung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade
och luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver
sig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det
gudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat
finna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar
hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ.
Ty icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall
sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och
lummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir
din, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna
din himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för
dagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så
stora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du
fordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära
land och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt
fosterland, konsten och Saida.
Många strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David
Baremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade
han:
-- Men Saida sjelf, huru är det med henne?
-- Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen
öfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min
dotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som
bär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det,
då du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon.
Ty hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.
Fadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig
glans. Målaren såg på honom med beundran.
Lagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här
oförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt
återseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som
vuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan
jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin
hand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga!
.... Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne
... bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke
strida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. -- Skämtande
tillade han efter en paus: -- i mina unga dar älskade jag flera än en,
och jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka,
säga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja
älska henne. Tyckes dig nu så om Saida?
-- Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en
qvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.
-- Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag
dig, att du skall älska henne och hon dig.
Det låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så
ödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd
af en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.
Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till
salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med
hufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.
Baremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en
halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med
temligen stilla gång åt hemmet till.
Redan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom
sig. Han vände om sig och såg Saida.
Hon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snäll, som
gick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er ... och det var lycka
att jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar
på Tuonela och då, hvem vet .....
Då Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt
halkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida:
-- Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa
er i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller
icke?
-- Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag
sedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem
ändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst
dem.
-- Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke
så litet -- smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till
allvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: -- dessa blad
innehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda
värde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke
längesedan jag nedskref dem ... egentligen för att förnöja en aflägsen
vän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke
helt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en
annan och denna andra är en sådan som denna Saida ... nu _ber_ jag er,
läs dem, Melia Saida.
Saida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande
handen till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med
hastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna
voro beströdda med friska vårblommor.
Han frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon
misstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter
flammade upp och visade sin glöd.
Det svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade
tallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm
var aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.
Kap. X.
Fragmenter af den gröna boken.
Jag har kallat min bok _den gröna_, emedan jag hört sägas, att grönt är
hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.
Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty
den är oläslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen själ. Ett vida
mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla
fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru
vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.
* * * * *
Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet
och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att
hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne
hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt
nöje.
Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den
fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt
och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig
åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än
konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de
förra, än öka de sednare.
Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min
mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto
mera opartiskt.
Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var
naturalhistoriens. Detta studium var äfven -- mente jag, hvilken med
mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant -- det
lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min
fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något
torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att
examinera blommor och insekter.
Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och
bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket
ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att
försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver
den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt
sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården,
dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste
Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår
familj.
En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina
böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första
barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat
i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid
mig i gräset.
Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller
betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens
utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur
skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som
kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet
fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken
till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes
anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo,
tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och
såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.
I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa
djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett
fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild
tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från
flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den
så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde
vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel,
blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af
tillbaka i sitt snår.
När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde
de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke
sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.
Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och
tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa,
slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt
och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.
Barnet sade: Melia lefver.
Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag
förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.
Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som
räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.
Är det ert hem -- frågade jag.
Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.
Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne
derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve
ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga
öde, som betjenade sig af mig till er räddning.
Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg
yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att
hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min
söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den
der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.
Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han
vetat, att hans sista stund var den bästa.
Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke
annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt
namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt,
att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke
ett utkastadt verktyg.
Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem.
Det löftet ämnade jag icke hålla.
Men när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet
hade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i
sakta vågor.
* * * * *
Hemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag
hade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag
tänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut
på tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen
derföre må bli, hvad den blef -- slutet på ditt eget lif.
Och det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla
insekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif
är bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid
bedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af,
jag tänkte så.
I alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig.
Sålänge kunde jag syssla med blommor.
När jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och
jag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig
botanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste
blomma, en blomma med själ!
Och hon _var_ skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel,
men ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne,
att tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.
Och allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller
någon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den
förra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt så stort värde
uppå den -- och jag äger den ännu.
De planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt
framtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort
mig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses
sjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan
blick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag,
hvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor
och begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.
* * * * *
Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord:
denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig
sjelfva.
Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år
varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var "en
rik arftagerska".
Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär
och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär,
stod att läsa i dunkelblå ögon.
Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar.
Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för
mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den
första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de
lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det
hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men
ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!
Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen -- förstår du syftningen
af detta _troligen_, min vän? -- kommit att älska henne och älskats
tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på --
jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af
skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia
Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och
jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?
Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min
stjerna, Melia blef stjernan.
Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med
Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro
skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn.
Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock
rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.
* * * * *
Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera.
Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig.
Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså
och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en
stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.
Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en
qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade
bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag,
hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.
Det gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned
tätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också
förstår sig på den vackra utsigten.
Käringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men
sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten
brännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret
sägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det
_är_ en tröst.
Vi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.
Det stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart
till slapphet och ödmjukhet. Hon sade:
Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min
enda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker,
ja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser
så mild och god ut, du har säkert pengar -- bara helt litet -- så mycket
att min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din
hand.
Käringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra
ansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna,
hvad de skulle tycka om spåendet. De voro -- qvinnor och de nickade
bifall.
Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska
oss.
Jag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det
nogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.
Efter några minuter sade hon:
Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas
vilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser
ni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra ... nå
men se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och
detta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla
strecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles
ensamt.
Hvad betyder nu då allt detta -- sade jag otålig och såg på Melia.
Det betyder -- svarade käringen vildt -- hvad det betyder frågar du,
stolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer
sig ifrån hennes -- härvid pekade hon på Melia -- ty de båda djupa
strecken äro edra öden ... se huru du kastar ögonen på henne; men tro
inte, att du nånsin får henne ..... Hvad den andra rara damens lifstid
tycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.
Vi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.
Käringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå
någonting ur min hand.
Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå.
Nu går jag att köpa åt mig trösten.
Hon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.
Ännu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en
klar och vacker låga i hennes hjerta.
* * * * *
Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf
honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.
Hittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu
ville äfven jag få veta allt.
I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på
denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke
konveniensen.
Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har
anat det, sett det och vet det! nej, men ändå -- det gör mig så lycklig
att säga: jag älskar dig.
Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila
på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som
räckte -- ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det
kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.
Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade
min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade
darrat en sväfvande fråga.
Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller
bryderi svarade hon på mina tankar:
Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig?
annat än _jag vet icke_!
Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej.
Melia, hvad menar du?
Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.
Älskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den ... Du svarar
mig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på
mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja
..... Är det icke så, att Melia icke älskar mig?
Härtill svarade hon: ja, David ... men ...
Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?