åsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som
grenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty
spången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och
bildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda
tvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva
kammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten.
När aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer
sig, har man äfven skugga der ... men aftonsolen är vackrare, och jag är
der oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen
och ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då
lugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går
det vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga
gullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.
-- Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning
om er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.
Efter en kort tystnad, återtog han:
-- Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta
taflor. Middagens sol får icke se Saida der!
-- Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon
svalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om
aftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna.
Hade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag
der så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden
vilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke
sin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och
svalka, ty de söka icke upp mig.
Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en _dyrbar idé_:
-- Men om träden söka upp, Saida! .... När träden skänkt dig sina gröna
qvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen
och ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande
sol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas
frågor om kärlek. Lofva mig det!
Saida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade
ovillkorligt:
-- Ja jag lofvar.
-- Farväl så länge, Melia Saida.
Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre
varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg
sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne,
skuggor, som liknade kärlek.
Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den
hon icke kände och icke hittills varseblifvit, -- förmodligen emedan han
icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i
andra rum.
Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han
var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af
melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans
ögon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der
äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker,
ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast
delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera
vann än förlorade.
-- Förlåt en okänd -- sade han -- som tar sina trettisex år till
förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser,
vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga
damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?
-- Melia Saida, ja.
-- Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det
andra namnet. Eller talar ni sanning?
-- En sierska, nej -- svarade Saida småleende men förvånad.
-- Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde,
då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag
inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.
-- Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.
-- Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?
-- Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!
-- Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har
förändrat mitt uttal.
-- David Baremann -- sade Saida och såg på honom med nöje. -- Ni lefver
och är återkommen.
-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett
den. Nu må jag återvända.
-- Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land ... för alltid ...
eller åtminstone, dröj här, länge.
-- Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är
Finnland mig för trångt.
-- Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en
portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen
... min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen
innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott
vill jag säga för er ... mån' jag gör orätt deri ... för att få fråga.
Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är
skrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera
är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?
-- Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade
dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? ...
Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och
svarade:
-- Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu
frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år,
frågade jag min far: "huru såg mamma ut?" Då blef han så illa till mods
och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom ...
tills nu.
-- Det är märkvärdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika
verkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den
ene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje ... kanske utan
all betydelse.
Nu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till
"nästa contredans."
Hon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var
såsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af
hennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för
honom fattade en så hastig vänskap.
Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon
varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver
sin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för
honom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst
modren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids
barn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra
mera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre
såtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.
Baremann skaffade sig _vis a vis_ och så snart hon blef ledig bjöd han
upp Saida.
Under dansen sade han till henne: -- ni älskar säkert, liksom de flesta
unga flickor, dans.
-- Ja, så mycket. Och ... jag vet inte, om jag vågar tillstå det ... jag
tycker om dans endast för dess egen skull.
-- Vågar tillstå det, säger fröken och ändå ... hade ni sagt er älska
dans ur någon annan bevekelsegrund ... ett sådant yttrande hade i
sanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet
och glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste
uppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess
egen skull ... Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas,
för dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa ...
Förlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat
än bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen
med ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott
ungdomen borde ha rättighet.
-- Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frågade Saida med
en vädjande blick.
-- Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som
förvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.
-- Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars
vackra blomma.
Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men
tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i
denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill,
en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida
var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan
att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en
höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen.
Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån
omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore
de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande
pröfningar.
Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta
dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom,
att denne kunde bli honom öfvermäktig.
Clara sade: -- snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon
dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så
väl med dig.
-- Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann.
Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan
kanske ... märker du ... trycker hennes hand.
-- Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana
blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att
ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg
du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.
Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.
-- Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande
misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den
vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte
mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som
jag håller så af.
-- Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det
vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro
såsom vi äro. Se så der ja.
Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den
sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.
Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade
den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra;
tysta återvände de till hemmet.
Kap. IX.
En målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.
Baremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor;
han ville blott förnya bekantskapen med kära ställen -- om menniskorna
var han icke så noga -- men öfverraskad och igenkänd af öfverste
Stålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet.
Här återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas
antal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det
hjertligaste bådo honom till sig.
Såvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast
ifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.
I sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett
annat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så
likt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett
träd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L.,
dem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej
de voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R.
"Den dödas är dödt, den lefvandes lefver" tänkte han och suckade.
Lagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det
tycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.
Saida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon
jemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga
förtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män,
framskridna öfver en viss ålder.
Oaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade
mycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.
-- Huru kommer det till -- frågade lagmannen -- att ingen här i Finnland
visste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.
-- Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte,
att det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en
fattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats
vinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat
dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom
konstnär än såsom menniska!
Lagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden
och äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en
konstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och
möjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet
ville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han
föreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna
beskrifva sina utrikes turer.
-- Gissar jag rätt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehåller
en målning?
-- Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett
nöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina
skapelser.
-- Men är det då säkert, att de skola sentera -- inföll lagmannen,
talande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin
dotter.
-- Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och
värma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra
de sig likväl sällan.
Målaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant
han ansåg det fördelaktigaste.
Taflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken
tre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles
obanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att
bestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och
behag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke
äfvensom himlen ett vackrare blå.
En annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap,
fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom
vällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten
öfvergick till ett fult och obehagligt grå.
Den tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett
landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara
motsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det
först omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det
andra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje
landskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten
knutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju
längre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde
hvarannan, var en glans, underbar att se.
Hvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de
storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke
obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty
redan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende
qvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten.
Ynglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa
gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls
bekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt
sig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det
var en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af
den fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.
Mannen öfver medelåldern betraktade taflan med rörelse. Det var liksom
han nu förstått vissa scenerier ur sitt lif bättre än fordom.
Dottren tänkte och sade: -- huru har er hand så skickligt kunnat
sammangjuta de tre landskaperna och himlen öfver dem. Det är allt såsom
en tafla.
Målaren kände saligheten af den högsta triumf; sådana ord ville han
höra. Han ansåg sjelf det bästa af taflan, betraktad såsom
konstnärsprodukt, vara detta isiggående, denna helhet.
Ty äfven konstnärer äro stundom fulla af fördom, då de bedöma egna verk.
Tillochmed de kunna stundom glömma det hela och fästa sig eldigt vid
sådant, som bevisar deras _förmåga_, deras himmelska _konst_. Glömma det
hela, d. v. s. de tänka _derpå mindre_ och vilja att vissa situationer,
på hvilka de sjelf så mycket arbetat (det djerfva i kompositionens
helhet faller sig så lätt och utan all ansträngning) må finna ett varmt
och ädelt erkännande.
Sådant skall man förlåta konstnären, men -- skall man äfven förlåta
honom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som
senterar hvad han sjelf icke förmodade skola senteras, såsom en vän? Och
ändå mer, skall man förlåta honom, om han, redan en medelålders man,
hvars bästa har varit, känner sitt hjerta slå slag, andra än vänskapens
för en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som älskade och fäste sig vid
detsamma, som han?
Baremann kände sig stum och slagen och hans svar var af den art, som
icke kläder sig i ord.
-- Och hvad namn har herr Baremann bestämt för denna tafla -- frågade
lagmannen.
-- Ännu intet. Man kunde till exempel kalla den: _äran_, _lustan_ och
_försakelsen_.
-- Nå, det är så -- gentog lagmannen -- namn behöfvas icke, då det hela
så klart och vackert talar till känslan ... Är taflan redan abonnerad
eller står hon till föryttring. Dessa rum äro så tomma på taflor och
längta säkert efter denna.
-- Med mycket nöje skall jag erbjuda min nästa redan påbörjade tafla
till herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behålla, för
mig sjelf. Många år har jag gått med idén till henne; nu först har hon
blifvit färdig.
-- Denna tafla är då för er den mest dyrbara -- frågade Saida -- jag
skall då se på den ännu mera.
-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna
vara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest
värderika.
-- Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med ...
Hon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket
förtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en
yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom
till andra rum, sägande:
-- Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en
stund.
Saida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes
ord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon
sig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.
-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera än en minut -- som
om Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir
allt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå
valt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända ... men
försakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och
hvad det liknar ... ånej, mer än liknar ... det är ju Melia, hans Melia
Saida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne,
som bad?
Härvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin
byrå och öppnade den.
Portföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters
arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig
till den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: "Att
öppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar,
om än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt
älskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn,
_någon_ visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du
icke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig."
På ett sammanviket blad läste hon:
d. 1 Julii 1827.
Hvad David Baremann förtjenar att hållas af! I dag voro vi att spatsera,
Mamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvägen, som för
ifrån Toiwola till Öylä. Oss mötte en trasig bondflicka, som kunde ha
varit nio år. Hon gret mycket och när vi frågade hvarföre, så sade hon,
att hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i
skogen och flickan hade bett gossen vänta litet och gått in, men när hon
kom ut, så var brodren borta. Jag har sökt så länge efter honom, sade
hon, men inte hittat; säkert ha vargarna ätit upp honom, för de gå här i
skogen mycket -- jag såg nu just en, som just såg ut att ha ätit Erkki.
Jag törs inte gå hem och jag vet inte, hvad jag skall göra. -- Då tog
David flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog
hitta din bror. Åt oss sade han, att vi inte skulle tro, att han
åtminstone skulle tappas bort. Vi gingo då hem och väntade länge på
David, ty klockan var redan sju när han återkom. Hvad vi blefvo glada,
när han hade dem båda med sig och hvad vi voro nöjda med David, fast vi
ingenting sade! -- Jag vet, att han älskar Melia; hvart ögonblick han
får andas vid hennes sida är för honom säkert värdt så mycket, så
mycket, och ändå slet han sig nu så lätt lös ifrån hennes sida för att
söka ett trasigt tiggarbarn. Och så ihärdig sen! hela sex timmar söka
tills han fann. Sådant göra inte många honom efter och om de det göra,
så inlägga de en viss bravur deri, men så icke David. Det var känslan,
som hänförde honom. Det syntes så tydligt, att han ansåg det så
naturligt att göra så och så alldeles omöjligt att göra annorlunda.
Om David skulle älska mig, så älskade jag honom tillbaka. Om han inte
älskade mig, så skulle jag äfven älska honom, blott han icke älskade en
annan. Men nu, då han älskar en ann och Melia sedan, som är så god och
så skön, så älskar jag honom icke.
Dock håller jag af honom mera än man plär hålla af sina småkusiner. Jag
håller af honom så som jag föreställer mig, att en mor håller af sina
barn. Och ändå är jag inte äldre än han. Det är besynnerligt.
Månne Melia älskar honom? Hon förtror sig inte; hon vill alltid afböja
mina frågor.
* * * * *
d. 11 Julii.
I dag eftermiddag, då David, Melia och jag gingo ute i det gröna, hade
vi ett äfventyr, som visserligen förtjenade att skrattas åt. Ett gammalt
inhyseshjon på Öylä, vid namn Regina, som efter vanligheten var
öfverlastad, tog sig den friheten att mänga sig in i vårt sällskap. För
att få pengar till mera brännvin, ville hon spå i Baremanns hand. David
såg frågande på oss och vi voro nyfikna. Det fick då gå.
Men hvad spådde icke den vidriga gestalten. Hon spådde, att David aldrig
skulle få Melia, att jag icke skulle bli långlifvad, men att jag ändå
skulle vara en orsak till Davids lycka.
Jag skulle skratta åt hela detta uppträde, om icke det tillika hade
varit så ruskigt och hemskt.
* * * * *
På ett tredje blad läste hon:
d. 2 Aug.
Hvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så
lugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det
innerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för
honom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den
tiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan
längtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel
vill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta
jordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att
röras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon
längta dit.
Ett tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David.
Hvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert
att hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.
* * * * *
d. 15 Aug.
I dag skref Melia: "Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän,
skrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och
mig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid,
ty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se
honom åter. Ty det är slut."
Så skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia
är såsom en vacker natt.
O hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid,
den andra skiljes åt!
* * * * *
I portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som
dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon
blifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan
uppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.