öfver hans panna.
Saida sade: -- magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det
som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel
ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.
-- Ja jag medger ..... det är mycket orätt af mig att yttra bestämda
åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.
Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.
-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likväl
med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på
honom med en slug uppsyn.
Otto sade till Saida:
-- Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig
sjelf, på ingen annan; tro mig .... Och när jag tänker efter, så är det
inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke
finnes poesi inom mig. -- Han smålog och fortfor: -- jag tror visst, att
själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru
själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången
en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och
saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom.
Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos
fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga
bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna
naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert
minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena,
att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände .....
Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven
annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller
olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande,
den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till
ingendera, till någonting oförklarligt ..... måhända till poesi, om
poesimöjlighet bor hos individen.
-- Månne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och glädje,
vemod och fröjd vara lifvets poesi?
-- De jemna vågorna, ja. Det är möjligt -- tillade Otto med en lätt
suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets
dunkla gångar belysta.
Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon.
Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de
inte vara för sig?
Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än
betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.
Otto sade: -- fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god
och låt oss höra.
Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt,
och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i
församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles
känd.
På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här
befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från
den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till
de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något
litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke
voro särdeles försigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men ändå
särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade
något instrument.
-- Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så
väl.
Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig.
Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke,
som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan
all affektation.
Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade,
när hon slutat:
-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan
all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl,
oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill
Angelique och så många andra göra sig skyldiga.
-- Kanske fröken äfven sjunger -- frågade Otto.
-- Ack ja -- sade Clara -- sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke
du, Saida?
-- Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte,
om jag ens vågar skylla på heshet. -- Småleende tillade hon: -- och om
jag kommer af mig, så börjar jag om igen.
Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan
hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång
underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde
måhända skola, i den förra icke.
Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och
nästan darrande -- Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte
modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon
slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis
på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.
Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en
blomma.
I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll.
De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men
blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det
hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: -- är
jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud,
är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej,
svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig,
hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller
skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma
blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills
har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du
få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom
tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till
skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig
och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der
vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf
fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och
märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman.
Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och
sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef
ful och gammal och dog.
Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma,
som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget
och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.
Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens
svärmeri. Nu drömde han ... o nej ... han var beklagligtvis vaken. Hon
såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans
hjerta klappade våldsamt ... det kände han ej; det klappade ännu mera
våldsamt ... då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till
detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och
ve, han fann, att han var vaken!
Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett
saligt ögonblick med _förfärelse_ finner, att hon är vaken. Hon borde ju
fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick
är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna
sig för hennes syn ... okända trakter, stumma trakter, de der ingenting
förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem,
tysta som grafven om det mål, dit de föra.
Kap. VII.
Nätet knytes starkare.
Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm
och regn.
Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt
han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven
bundsförvandter.
Det första han tänkte var: _ännu_ är hon här, och det fröjdade honom
ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått
öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.
Det andra han tänkte var: _hon_ är här ännu och det smärtade honom.
Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg
syner, hvilka förskräckte honom.
Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der.
Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han
anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det,
om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det
visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i
hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en
jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade
under detta tak.
-- Måhända skola de framdeles tacka mig, -- tänkte han -- allt, allt
skall jag förklara dem sedan, när Helena är min ... Helena, ja ... Jag
skall säga henne, att jag _icke ville_ älska denna andra, att jag ville
fly henne, innan ... det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en
ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och
stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall
jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det
skall hon göra då.
Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han
drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i
ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit
begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans
sämre.
Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra.
Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra
henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.
Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på
många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick -- då vacklade
hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom
honom ett begär att göra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta
begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt,
fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.
Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar.
Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.
-- Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag
nu stannar qvar. Det jag nu gör är _icke_ orätt, att fly vore det icke
heller, men barnsligt, narraktigt.
Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin
kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning
och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han
blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att
fem timmar förgått, sedan han steg upp.
Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett
plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om
förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus
böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig
för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall
han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket
han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.
Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder,
hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall,
samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt
illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt
bli qvar på prestgården.
-- Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare -- sade
prosten. -- Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden
nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.
-- Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför
klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. --
Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att
det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det
stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig
erfarenhet.
De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade
sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och
patrioten.
De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig
för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag
ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i
skuggan. Alltid så ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan --
vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad.
Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel,
som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit
öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef
det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med
förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna
vara trygg och säker.
Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana
fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne,
kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.
Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan
han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit
bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.
Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en
evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången
vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är
smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med
nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke
lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han
störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla.
Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och
ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.
När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han
älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara
oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat.
Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty
Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.
Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant,
som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att
vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid
eller framtid, men han -- älskade och han kände all kärlekens ljufhet.
Kap. VIII.
Före och under ett bröllop.
I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik
sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för
hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare
och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den
smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan
hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.
En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården.
Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar,
betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: -- du Clara här,
så sent?
-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en
god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller ...
tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.
-- En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.
-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var
du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.
-- Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag
redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig
inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.
-- Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?
-- Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag
skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne
tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att
älskas.
-- Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att
lida?
-- För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.
-- Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och ... kärlekslös. Det
är illa.
-- Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt ... men stundom
åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än
jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag
mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem.
Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.
Det blef då hon -- tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke
bedragit henne och hon suckade ännu en gång.
Otto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig
lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot
dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm,
jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och
att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.
-- Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och
förlåt mig, som frågar så.
-- Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas
ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_
henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.
Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga
flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig
äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än
nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven
sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade
hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes
förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då
hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var
en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade _vissa
sympathier_.
Det var således med oförställd glädje hon svarade: -- i öfvermorgon är
bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop
... men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.
-- Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera
tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma
luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke
varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim
skulle bjuda dem ändå?
Det vägde något litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick
äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der,
att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- för
brist på damer.
-- Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se
Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.
-- Och nu godnatt, Otto!
Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom
salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad.
Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade
lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på
sitt eget hjerta, o hvad det klappade!
-- _Nu_ är du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lät dig somna in så
der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore
kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.
Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret
hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.
Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!
* * * * *
Bröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx,
pomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i
småsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, "då
det gäller" och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta
lasten girighet besegras af lasten fåfänga.
Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något
tilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i
förbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som
nyligen lyftat ett stort arf.
Under vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet, att
..... En aning om rätta förhållandet for nu för första gången i Helenas
misstänksamma själ.
Längre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke
så mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne;
icke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han
tycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria,
ostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst,
nästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes
plats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå
den röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och
af ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nästan
befallande. _Denna röst_ skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar.
Känslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att
förändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett
mycket talande bevis på kärlek.
Dock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i
hennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida
mera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den
symmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så
litet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade
hennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.
En stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den
hon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade,
då han icke älskade henne.
Otto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom
önskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren,
att han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när
han vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon
skulle se på honom _så_, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha
genkärlek.
Hoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet
eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke
Saida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en
blifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade
henne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den
der visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i
anspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och
betydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker
ganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på
någonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se
allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja
till Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll
han sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och
modigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke
ofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af
hållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt
och allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det
bruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna
och otadeliga kinder.
Under en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade
Otto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:
-- Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era
vänner och dem ni kanske vidrört med denna hand? .... Säkert har jag
varit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt.
Fröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.