dessa hufvun och hjertan i famnen.
-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru många verldar håller
icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa
atomer!
Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef
stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte
honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: -- bed till Gud,
att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver
dig.
Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik
fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia
Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat
så, som hennes fina, ädla anlete.
Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas,
men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung.
Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden
och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo
nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de
gåfvo honom rum.
Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete.
Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon
var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare
tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det
hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än _ett_
ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han
var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var
denna Saida ....
Då blef han störd af en röst, som sade: -- vi ha läst alla dina känslor
och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då
han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person,
så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du
icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.
Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett
outsägligt vemod och sade:
-- Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en
jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i
veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans
högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med
din dom?
-- Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.
Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom;
det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig.
Otto minndes henne svagt; det var Helena.
Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty
hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de
dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög
sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.
Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade
lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: _nu
blir du en af dem_. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ,
att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad
sällskap han kommit och han frågade: -- hvilka ären j.
En förde ordet för dem alla och sade:
-- Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå
omkring på jorden och spöka. Några af oss .... du ser dem der .... fäst
dig vid deras galna åtbörder .... de ha förlorat sina hjertan och sitt
förstånd .... de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra
trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat
tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha
inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det
egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt
och delar äro äfven förlorade.
-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frågade Otto.
-- Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för
oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår
drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde
sin skilda drottning.
-- Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?
-- Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad,
med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom
hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de,
åtminstone tidigare fattade den.
-- Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade
hon mig icke?
-- Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat
och att din kärlek varit stark och ren!
-- Var min kärlek stark och ren?
-- Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro
de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De
förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi,
vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och
söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida .....
Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?
-- Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.
-- Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom
vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.
Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt
ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande
armar; då ville han störta i denna graf.
-- Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan
det ej, ty du är bunden af det närvarande.
Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band.
Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer;
tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till
grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större
än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de
andra vålnaderna att skratta.
Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.
Kap. V.
Clara i bryderi.
Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick
ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom -- klockan var då två --
hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de
onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke
fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear;
hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken -- ty hade
han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt
-- men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i
andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.
Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: --
nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?
-- Jag har filosoferat förmycket på min kammare -- svarade Otto
småleende.
-- Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga
pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto,
men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan
timid.
-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand --
vill du bli min vän?
-- Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls
af det allvarliga i hans min.
-- Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som
äfven kan vara mig till någon nytta .... om så behöfs.
-- "Om så behöfs." Jag förstår dig inte rätt .... du nästan gör mig
rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening .... om jag
kan.
Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett
vackert tycke öfver hennes ansigte.
-- Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla
Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk
och förrädisk emot en annan, som du också håller af?
-- På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och
förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det
vore illa. Men jag pröfvar .... jag får väl vara litet elak, om det
leder till något godt ändamål.
Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig
satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet -- måhända icke
ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag
bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra
honom sjelf till jesuit.
-- Säg mig då Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- säg
mig någonting .... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar
Helena mig?
Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre
skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga
oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke
visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens
öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det
skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot
Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit
beseglad med en lögn; teg hon, så ....
Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några
ögonblick och hon teg.
-- Älskar Helena mig? -- återtog Otto.
Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke
sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke
så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för
Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.
-- Jag förstår, att så är -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras
hand.
-- Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar
vänskap.
-- Var det orätt, Clara lilla? kanhända ... men om det leder till ett
godt ändamål.
-- Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena
älskar dig ... Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du
att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte
fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ....
Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro
henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likväl
gällde det en annan.
-- Jag vill älska Helena -- sade med häftighet Otto.
-- _Vill_ du älska, det är illa -- svarade Clara.
-- Jag älskar henne redan -- gentog Otto.
-- Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte
hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du
verkligen älskar Helena.
Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess
sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:
-- Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En
vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller
åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en
sådan vän?
-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand
ifrån din; jag vill vara din vän ... Men är du olycklig, Otto? Hvem
älskar du?
-- Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar
jag ej. Tro mig det, Clara!
-- Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din
kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag,
och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.
-- Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor
inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan
förvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och
förhoppning till en rik tårekälla.
-- Aldrig har Otto förr talat så!
-- Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I
stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt
i min lefnad.
Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade
den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke
troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar
drömmar -- skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I
det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden
icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.
Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var
drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han
hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en
oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var
menniska och han var svag.
-- Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan,
som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?
-- Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig
derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?
-- Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är
omöjligt, så ha de heller .... ingen betydelse.
-- Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara
den omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så
underordnad roll, att jag knappt mindes henne.
-- Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt
att förklara drömmar.
-- Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara,
så kan det gå.
Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det
vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto
förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt
sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare
nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: -- se
nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.
-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap -- sade Otto
komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en
lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för
tillfället passande min.
De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i
handen.
-- Det är O. T. af Andersen.
-- Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag
minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.
-- Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af
deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver
sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru
förtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen från Svendborg_ och
_Improvisatören_. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick
det dåligt.
-- Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver _hans_ hvardagsteckningar
ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om
han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty
minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens
namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört
berömmas. Och hvem berömde O. T.
-- Det kommer an på, hvem som berömmer, -- svarade Clara -- vi frågade
af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting.
Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack,
hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!
-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det skönaste slut. När en
flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast
hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det
mildaste öde; hon slutar vackert.
-- Der finns ännu en flicka -- anmärkte Helena -- som är värd att hållas
af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken
motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket
lättsinnig.
-- Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer
skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin,
etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och
det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!
-- Är det då en så stor olycka -- frågade Helena.
-- Jag vet inte, så anser man -- svarade Otto, men såg på Clara och icke
på Helena.
Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:
-- Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru
det hade sig i -- dödens boning. Hurudan är Saida?
Fullkomligen obesväradt svarade Otto: -- å ja, det är en rätt söt
flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa
er så mycket.
-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns
henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon
... ja, hon var sådan som Clara.
Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne
med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte
Ottos, förstodo de ingendera den andra.
Otto tänkte om Helena: -- mången sådan som du går oförstådd sin verld
igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan
att någon fäster sig dervid.
Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart
derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det
smärtade honom -- han visste ej hvarföre.
Kap. VI.
Metaren fastnar i ett nät.
Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och
öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska
sade, att den rätta våren nu hade sin början.
En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett
metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i
förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane.
Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen
nu behöfdes -- ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om
icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han
simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort
nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter,
dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i
embetsförrättningar städse är en intressant syn.
Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd.
Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön.
Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk,
som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för
ett föga ridderligt göra.
Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg
väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett
oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer
i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande
antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans
metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han
såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde
meta.
Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat.
Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade
det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?
Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han
oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens
krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles
skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då
var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf
föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att --
föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke
häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja
ha barnaåldern tillbaka.
-- Lycklig var jag såsom barn -- sade han till sig sjelf -- men är jag
icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna
griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig,
när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den
öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror
jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det
någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt
tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det,
att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första
kyssen har ännu icke blifvit tagen ... jag kan naturligtvis ej räkna de
kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just
ingenting ... Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra
blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för
mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt
tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men
förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken
emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats,
oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom
litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka ...
låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.
Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i
detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat
en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver
vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta
byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att
refven brast.
-- Så litet metare är jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tänka
på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig;
gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.
De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten,
kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade
han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något
steg.
Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen
och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.
Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke
öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång
icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på
verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting
affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida,
genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en
plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.
Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter
och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som
till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska,
som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon
vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra
ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så
fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft
undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.
Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med
Saida; åtminstone voro de redan _du_. De sutto hvar på sin sida om Saida
och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.
-- Huru lyckades ditt metande -- frågade Clara.
-- Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem
tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af,
och gäddan gick fri.
-- Stackars fisk -- sade Clara -- den förstod inte, att det hade varit
bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af
med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.
-- Gick refven verkligen af -- frågade Helena.
-- Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.
-- Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan
Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon,
ämnade börja meta i sommar kantänka.
-- Den var ljusgul ... ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda
blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna
en ny.
-- Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.
-- Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en
vidja och sen föra fiskarna hem och visa.
-- Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening -- invände Otto --
ingenting vidare.
-- Men är det icke poetiskt -- frågade Saida -- jag tror jag läst i
någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före -- tillade hon
med en blyg min.
-- Mån' icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när
man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria
naturen eller helt enkelt på sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.
-- Då måste kammaren vara mycket treflig -- inföll Clara skämtande.