GRANRISKOJAN.
NOVELL.
O mitt ödes natt! Denna fremling
manade du fram, endast för
att skilja mig ifrån Saida.
ÅBO,
J. C. FRENCKELL & SON.
1849.
J. W. Lilljas förlag.
IMPRIMATUR: HERMAN MOLANDER.
Några ord
till min honette recensent.
Du minnes troligen, min hederlige vän, den ofullbordade handskrift till
en roman, hvilken jag icke så längesedan lät dig blada igenom -- i akt
och mening att få dig att afge en opartisk recension deröfver och ett
fördomsfritt domslut. Din mening då var visserligen den att fara
varligt, så att du tillochmed -- troligen för att slå författaren en
fager blå dunst för ögonen -- i vissa fall berömde handskriften; men
småningom kröp dock dins hjertans mening fram med det bedröfliga
utslaget, att luntan var alltför rik på sådana episoder, de der på
intrigen intet egentligt inflytande hade och således betydligt mattade
intresset. Slutligen gaf du mig det rådet att låta manuskriptet ligga en
tid bortåt, hvarefter det för andra gången borde underställas sin
författares smak för att godkännas, omarbetas eller rent af förstöras.
Jag har följt ditt råd och i det mörkaste hörnet af min bordslåda ligger
nu det fattiga manuskriptet och "mosar sig" -- men för att icke helt och
hållet ligga af sig, har förf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett
annat, mindre arbete, hvilket han bevärdigat med det föga pockande
namnet _granriskojan_ och den temligen anspråkslösa rangen _novell_.
Huru detta arbete ser ut i tryck, täcktes min honette vän nu sjelf finna
genom sina välslipade recensent-glasögon.
Rörande novellens inre värde sväfvar förf. i en ganska dimmdunklig
ovisshet, ty, för att icke blifva blöt och modfälld, har han icke tills
dato gått in på att underställa den någon kritikasts välgörande,
altererande anmärkningar. Novellen är således påtagligen en sjöman, som
utan kompass ger sig att segla ut på ett klippigt och stormigt haf.
Du vet min vän, huru stort förtroende jag i allmänhet har till din smak
och ditt omdöme; jag måste verkligen medge -- men blif icke bortskämd!
-- att jag anser dig för en hel publik, att tillochmed i vissa fall
vågskålen sänker sig till din fördel. Så t. ex. lider jag mindre, om jag
af flertalet anses för känslopjunkig och sentimental, än om jag af dig
anses torr och opoëtisk. Publiken må kalla mig paradox, blott jag icke
af dig helsas trivial. De andra må säga, att ett eller annat ställe
blifvit för litet utfördt och vore nödigt af förklaringar, blott _du_
icke om diverse partier menar, att de blifvit utförda med den tydlighet,
att intet lemnas åt aningen.
Jag vill äfven gifva dig några varningar. Å ena sidan bör du icke alltid
anse det simpla, barnsliga och enkla för så alldeles barnsligt och
simpelt; minns, att en enda blick, tänkt såsom accompagnement åt de
simpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, än en ytlig betraktare
vill finna. Å en annan sida är du så god och antar det klara för klart,
och gör ej det klara till mörkt derigenom, att du ständigt under den
klara ytan vill finna förborgad en anspelning eller en djup och fin idé.
Du som sjelf skrifver ett språk, hvilket är oändligen zirligt, oändligen
"formskönt", torde kanske klandra den, som i allmänhet använder korta,
stundom tvärhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lär det vara din
åsigt, att det språk man i allmänhet använder vid embetsverk, icke är
lämpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess
relativa pronominer och adverbier, dess oändligt många komman, dess
långa, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar,
torde, hoppas jag, behaga dig föga.
Begagnande mig af fördelen att vara den först angripande, har jag nu
sökt bearbeta dig mig helt och hållet till favör. Men, oaktadt du är en
mig rätt bevågen recensent, händer ändå helt säkert nu liksom vanligt,
att, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut på dina kritiska
upptäcktsresor, så blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det
gör mig ondt om dig, att du skall vara så opartisk. Jag liknar just den
fattige komedianten, hvilken -- på tillfrågan af Gil Blas, hvad han
grubblade öfver, der han satt vid landsvägen -- svarade, att han sörjde
öfver sin hustru. -- Är hon då otrogen emot dig? -- Nej, gunås så visst
-- svarade komedianten -- olyckan vill, att hon är mig trogen.
Kap. I.
De båda grafvarne.
Det var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertäcke, men ännu
förkunnade ingen grönska, att det var vår. Löfträden voro nakna, marken
gulgrå, luften kylig. Lärkorna, hvilka, troligen af kärlek till vår
nord, alltid komma förtidigt, hade slutat sina sånger för dagen. Det
rådde en högtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lärkorna
och solen gå till hvila.
Tystnaden afbröts af steg. En man öfver medelåldern kom jemte en ung
flicka, på hvars svaga arm han nästan stödde sig, gående uppför en
kulle. När de nått höjden af denna, sade flickan:
-- O, hvad här är vackert! Der ha vi sjö och här ha vi sjö och emellan
dem båda går åsen. Och solen, se hur hon småningom gömmer sig derborta!
Sådant som detta, har jag aldrig sett förut!
-- Och dock -- menade den gamle mannen -- är detta icke af de mest
lofordade ställen i Tavastland, ty så rikt är detta landskap på
naturskönheter.
-- Jag -- inföll flickan -- vill inte ha något vackrare att se, än
detta. Ack i sommar, när allt är grönt, då ...... Men du är säkert trött
af gåendet, min far, skola vi inte sätta oss på denna stora sten och
hvila.
De gjorde så och lemnade sig, hvardera på sitt sätt, åt betraktelser.
Dessa varade dock icke länge, innan den unga flickan, liksom
elektriserad af en aning, sade: -- hvart har du fört mig, min far! denna
kulle och allt här omkring förefaller mig nu så bekant. Är det i drömmen
jag sett en likadan ort, eller skulle det vara ......
Fadren svarade: -- Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg
henne födas och såg henne äfven ... dö. En himmelsk lycka log här emot
din fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i
grafven ..... Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo,
bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och
när du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här .... men
utan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.
Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne
af min moder, nu förstår jag dig, trakt!
Barndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla
behag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett
obeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och
huru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga,
det all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet,
tryckte henne endast till sitt bröst.
Redan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog
dottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta
sidan emot sjöarna, sade:
-- Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge, ty i dag är den 25 April,
din moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.
Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed,
bevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en
begrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en
gammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid
den var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre
icke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.
Begrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att
han icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu
stodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan
förmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar,
hvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte
jorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem
bana sig väg.
Närmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar.
Hvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde
fadren sin dotter.
-- Här vilja vi knäböja -- sade han -- detta är den graf vi söka.
De knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin
moders grafsten.
Fadren steg upp, dottren blef qvar i sin ställning. Då satte han handen
på hennes hufvud och sade:
-- O Gud, låt hennes moders rena och milda ande dofta ifrån grafven och
tränga in i detta barn.
Hans ord voro icke flera, men ännu dröjde han länge med handen på hennes
hufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters
sakta våld henne upp, såg på hennes anletes förklaring och kysste henne
varmt men lent på pannan. Derpå gingo de stillatigande ut ifrån
kyrkogården, togo en annan väg, än de kommit, samt försvunno småningom
ur sigte.
Månen hade uppgått och belyste nu grafvarna och förgängelsen. De många
svarta korsen stodo liksom en hop små syskon stå och samtala med
hvarannan.
Ifrån ett håll motsatt det, hvartåt fadren och flickan gått, styrde nu
en främling sin väg, äfven han till den gamla kyrkogården. Hans steg
voro hastiga och i ett nu var han öfver staketet; hans ögon tycktes leta
och när han varsnade kullarna, var han genast der.
Belyst af månens bleka, skära ljus, läste han inskriften på den ena
stenen:
Melia Saida.
1810.
1829.
-- Så ser jag då ändtligen din graf -- sade han -- hvad jag är glad! All
olycka, all sorg försvinner i detta nu. 1829! redan sexton år har du
liggat här, men säkert ha dessa år för dig lupit fort, du himmelens
engel, Melia Saida. För mig ha de långsamt skridit, men all olycka, all
sorg försvinner i detta nu.
Han knäböjde med pannan emot grafstenen; en liten tid bortåt sade han
intet, han knappast tänkte. Han blott gret.
Åter sade han: -- kan det göra dig någon fröjd, då jag säger, att du är
den enda jag älskat, då säger jag det, o min Melia.
Det förflutna ryckte honom helt och hållet i sin trollkrets. Han
omfamnade vildt den kalla stenen, han betäckte grafkullen med kyssar.
Kap. II.
Gammalt nytt.
Öfver den ena af de sjöar, hvilka äro synliga från Toiwola kulle, vilja
vi glida till en annan ort, till prestgården i församlingen. Afståndet
öfver insjön är blott en knapp halfmil.
Kyrkoherdebostället låg ganska täckt vid en vik. Granar voro planterade
framför byggningen, dock icke så tätt, att ju icke utsigten åt sjön
snarare vann, än förlorade på dem. Äfven sjelfva bostället med sin
gammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut för en, som ifrån
sjösidan betraktade detsamma.
I det så kallade förmaket sutto prostens båda döttrar vid ett litet
mahognybord och sydde. Länge hade de suttit så utan att tala med
hvarann; slutligen sade den ena:
-- Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland så ifrigt, som om det
vore dagen före julafton, ibland åter så långsamt och afbrutet, som om
du hade ganska vigtiga tankar. Hvad är det, om man får lof att fråga?
-- Jag har så grufligen ledsamt, vet du Clara; derföre arbetar jag så
ojemt.
-- Hur kan du ha ledsamt; jag för min del är nu så glad och har det så
innerligen bra. Tänk, efter några dagar ha vi Maj, vi få grönt och varmt
och vackert.
-- Vi få ja, men vi ha det inte ännu. Den första våren är en bra
obehaglig årstid, se på gräset, huru fult, se på björkarna. Tacka vill
jag vintern, som med sin hvita likdrägt täcker öfver det onda, som
hösten den härjaren gjort; vintern är bra, men våren, som är nog
obarmhertig att kasta bort täcket och visa naturen, sådan hösten lemnade
den, ja ännu rysligare, ett fem månader gammalt lik!
-- Nu talar du så "lättsinnigt", Helena, som eljest låss vara så gammal
och klok och rättänkande .... och så ofta corrigerar mig i sådana fall.
Är icke våren hoppets årstid?
-- Hoppets årstid, än sen! Hösten är minnets årstid; hoppet kan bedraga,
minnet bedrar aldrig.
-- Men naturen bedrar oss icke. Sommaren håller säkert hvad våren
lofvade. Och hvad lofvar inte våren, äfven den första våren; hon har ju
lärkor, vackert solsken, vacker blå himmel, träden ha små knoppar ....
hvad kan man mera begära! Aldrig är jag så glad som om våren, jag tycker
mig då vara en hel karl.
-- Så har äfven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens märkt, att den
första våren är ful, hela min håg har stått åt den andra våren och
sommarn. Men i år, nu trycker mig något, som jag inte vet hvad det är;
jag ser i våren blott höst; jag är liksom rädd för hvad sommaren skall
gifva.
-- Tala inte ändå _så_, goda Helena; jag blir också helt rädd. Nej, var
glad, såsom jag är.
Clara log, när hon sade detta, men i detta leende var dock någon
melankoli. Helena bemödade sig äfven att skratta, men hon kunde icke
hjelpa, att äfven några tårar smögo sig fram. Detta lättade dock hennes
unga betryckta sinne, och efter några minuter skrattade hon tillika med
systern hjertligt åt sina "onda aningar."
-- Olydiga flickor -- sade prostinnan, som inträdde i detsamma -- sitter
ni icke åter igen i förmaket och skräpar. Du Helena har säkert felet,
som är äldre; Clara skulle inte eljest töras göra sin mamma emot.
Oaktadt detta brummande och sitt bemödande att se misslynt ut, kunde
gumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och
fryntliga min. Döttrarna blefvo således icke särdeles rädda, ja Clara
till och med svarade:
-- Åh ja, hvad jag törs, lilla mamma; tro inte, att jag är så mjäkig af
mig; snart skall jag väl göra någonting, jag också, efter mamma berömmer
mig framför Helena.
-- Nog håller jag lika mycket af er begge, men när två syskon äro
olydiga i samma sak, så plär man alltid kunna skylla felet på den äldre.
Nog känner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig
vara så häf, att du just behöfver fundera upp någonting, för att inte
synas bättre i din mammas ögon än din syster.
Gumman hade nemligen den lofvärda åsigten, att man icke bör hysa
förkärlek för det ena eller andra af sina barn, att man åtminstone icke
bör visa någon sådan. Derföre ville hon genom sitt senare yttrande
liksom godtgöra det förra.
-- Men -- sade Helena -- nog är det sannt, att jag denna gång hade
felet. Jag hade så ledsamt och tänkte, att det skulle bli trefligare att
vara i förmaket än i arbetsrummet; här är ändå vackrare utsigt och man
kan här vara .... mera för sig sjelf.
-- "Mera för sig sjelf" -- afbröt modren och tog sig en pris snus, ty
hon snusade den goda gumman -- mera för sig sjelf! sådant förstod jag
mig inte uppå, när jag var vid din ålder och ledsamt hade jag aldrig.
Jag kände knappt hela ordet.
-- Hvad det måste ha varit för ena torra och prosaiska tider, de der
tiderna, när mamma var ung, då ni inte förstodo er på att ha ledsamt,
och det är ändå det första -- menade den skälmska Clara.
-- Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. Då gafs krig och
äfventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.
-- Jag håller med mamma -- sade Helena -- att mammas ungdomstid mera
hade förtjenat att lefva uti och vara ung, än denna. Men är det då
underligt, snälla mamma, om vi någongång ha ledsamt!
-- En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk får inte ha ledsamt. Arbeta
friskt, mitt barn, och dröm inte, så har du aldrig ledsamt.
-- Men goda mamma -- inföll Clara med en småslug min -- om vi nu ändå
ponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet
och berätta något gammalt nytt?
-- Ja och om jag gjorde er till viljes och berättade någonting sådant,
så skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten säga mig, att ni hört
samma historie tusen gånger förut och skratta åt er mor. Det blefve
lönen, det .... Men tyst, ett kan jag ändå berätta er .... jag hörde det
af gamla Antti, han var ditåt i dag .... och det är, att vi fått tvenne
sockneboer till, herrskap förstås, och ett ganska förnämt till ännu,
lagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som för aderton år
sedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att
bli ägare till Toiwola.
-- Toiwola -- det namnet förefaller mig bekant -- sade Clara, troligen
har mamma berättat oss någonting om det, men blott få gånger, efter vi
inte minnas mer än namnet.
-- Se så, der ha vi en historie, som jag ännu inte berättat tillräckligt
ofta. Men se då på Helena, hon tycks inte alls följa med; du skall höra
på, min flicka, när din mor talar och inte låta mig ha besvär bara för
Claras skull.
-- Nog hör jag, goda mamma, uppmärksamt på, fast det inte ser så ut. Jag
liknar Napoleon -- tillade Helena med en komisk pathos -- jag kan ha
tankar för flera än en sak på engång.
-- Napoleon ja, den tyrannen; han är allt ett dåligt exempel, han.
Sådana bör man ej söka likna.
-- Gulle mamma, nu kommer du igen ifrån ämnet -- sade Clara med en
otålig knyck på hufvudet.
-- Ingenting är lättare, än att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor
-- härvid tog gumman en pris -- Toiwola är det, som man nu för tiden
kallar Tuonela. Ni minns säkert den gamla begrafningsplatsen i kapellet
... Det är nu fem år sen vi voro der (vi foro då i båt öfver sjön och på
det sättet blef det inte stort öfver en fjerndel -- landsvägen är säkert
tre eller fyra gånger så lång). Kapellkyrkan, som nu är flyttad ett godt
stycke längre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; ännu synas
lemningar af henne. När der sist hölls gudstjenst, vet jag inte, men
begrafningsplatsen begagnades ännu för femton år sedan och det sista lik
der begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg,
hennes mor skillde man åt ifrån dottren och begrof henne, blott ett
halft år sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgård, på
hvars mark den gamla begrafningsplatsen står, hette, såsom sagdt, fordom
Toiwola och tillhörde en f. d. brukspatron, sedermera rätt och slätt
landtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt äktenskap blott ett
barn, men det barnet var värdt så mycket som tio andra. Det var Ingrid.
Ack, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, så
qvinna jag var och gift till på köpet .... Gud förlåte mig, var icke jag
nästan lika kär i henne, som i min man. Tänk sen, hvad intryck hon
skulle göra på ogifta, unga män! Det var inte en och två, som suckade af
kärlek till henne ... På samma tid fanns i socknen en annan flicka,
hvars skönhet och intagande väsende mången jemförde med eller till och
med ansåg öfverträffa Ingrids. Det var guvernanten på Kuusisto, fröken
Melia Saida Linders. Dessa båda flickor, af hvilka den ena var ljuslätt
och gladlynt, den andra mörklätt och melankolisk, den ena rik, den andra
fattig, blefvo snart de bästa vänner. Det var en sådan vänskap, som man
läser om i romaner .... Snart trädde till detta vänskapsförbund en
tredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme
yngling, som engång räddade Melia och Angelique, då en varg ville
öfverfalla dem. Han var dessutom småkusin till Ingrid, så att vänskapen
mellan de båda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade
icke dervid utan öfvergick till kärlek, men emellan hvilka, derom var
olika meningar; jag för min del tror, att de båda älskade honom och att
han älskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade
och att man såg det på allt. Det säkra är, att när Ingrid blef förlofvad
med häradshöfding Randel, så for Baremann bort och slog sig på att bli
målare och lemnade studera på båten.
-- Men -- inföll Helena -- hvarföre skulle då Ingrid ha förlofvat sig
med Randel?
-- Sådant kan ingen menniska alls känna, mitt barn; ty det beror så ofta
på omständigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt äktenskap,
å nej, ty en god qvinna älskar sin man; men denna lycka räckte icke
länge för Randel, ty döden, som så gerna sopar undan det bästa först,
tog efter tvenne års sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven
bredvid sin vän Melia, som förut lemnade detta jordiska. Mannens sorg
dervid var så stor, att han flera månader var nästan vansinnig; ja han
inbillade sig då och då, att hon allt ännu lefde. När han återfick sina
sinnens bruk, förändrade han gårdens namn till Tuonela, arrenderade bort
gården åt en bonde och öfvergaf som man trodde för alltid Toiwola,
emedan han icke kunde lida att se ställen, som öfverallt påminnte honom
om den så älskade makan. Huru rörande det var att se den starke mannen,
nedtryckt af sorg åka bort med den lilla flickan i famnen. När en man
sörjer, är det mycket mera rörande och skakande, än då vi qvinnor göra
det.
Härvid gjorde prostinnan ett litet uppehåll, hvarunder hon tog sig en
helt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:
-- Fjorton år voro de borta, men nu för några veckor sedan återkommo de.
Lagman Randel skall vara mycket svag och dålig; slagattacker ha förlamat
hans högra sida och han lär inte ha många dagar igen. Måhända ville han
lära dottren att älska dessa trakter, som för honom sjelf varit så kära
och sen så bittra.
-- Hvad heter hans dotter; månne hon vara mycket vacker? -- frågade
Helena.
-- Hon heter efter sin moders vän, men hon kallas Saida. Brås hon på
modren, så måste hon visst vara mycket vacker.
-- Och söt och god -- tillade Helena -- måtte vi snart få se henne. Det
anar mig, att jag börjar hålla mycket af denna Saida.
-- Ja mamma, vi måste ställa så till, att vi snart få se dem båda ....
Men huru gick det då med den der Baremann?
-- Han var och blef försvunnen. Några menade, att han dödat sig, andra,
att han rest bort för att aldrig mera återkomma .... Nu är det slut med
min historie och nu måste vi gå att tänka på skorpbakningen. Allt har
sin tid mina barn. Se här har ni edra hvita förkläden.
Kap. III.
Familjens efterlängtade skyddsling.
Följande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet
prostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda
sysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara
arbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.
-- Huru kommer det till -- sade Clara sakta till sin syster -- att du nu
arbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver "ledsamt."
-- Minsann tror icke jag, att Helena rodnar -- sade modren, i det hon
höll upp med sin spånad -- hvad kan Clara ha sagt, som så tog?
-- Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för
slag?
-- De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig
på.
-- Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu
har inte ens pappas adjunkt anländt -- tillade gumman med en slug min på
Clara.
-- Tror mamma då, att i sådant fall vi just ginge an att tas som från
hyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, när jag hör talas om, att den
eller den adjunkten blifvit förlofvad med den eller den dottren till sin
principal. Nej, först måste man se sig om i verlden, anställa
jemförelser och öfverväga, om man inte kan få en bättre.
-- På det enfaldiga viset gick ändå er mors och er fars förlofning.
Simpel adjunkt var han, när vi förlofvades, fast han nätt och jemt blef
kaplan till bröllopet. Sedan ha vi ändå gått ganska bra vår verld
igenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? Äro icke
vi ett lyckligt par.
Prosten, som inträdde i detsamma, drog några längre rökar ur sin
ofantliga sjöskumspipa och svarade:
-- Den frågan hade kunnat vara lämplig för ett antal år sedan, då vi
båda voro yngre; ty nu äro vi nästan för gamla, för att icke vara
lyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrån Otto; han har
nu undergått sin kandidatexamen, och säger sig skola inträffa här en af
dagarna.
-- Har Otto redan undergått sin examen. Och huru många röster kom han
sig till?
Prostinnan gjorde denna fråga isynnerhet för att få veta, om Otto hade
fått, såsom hon hoppades, mera röster, än prostsonen ifrån grannsocknen.
-- Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om röster! Tills vidare
lemnar jag din nyfikenhet obesvarad -- svarade prosten, sålunda
afspisande sin fru och -- läsaren --
-- Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men .... Otto
säger det mig kanske -- menade gumman småskrattande.
Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande
utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta
till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det
alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från
ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt
de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken
eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin
tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick
som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare
arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön
litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan
en viss stolthet hörde gubben det berömmas.
Hans maka var visserligen _äfven som qvinna_ sin man underlägsen, men
hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet
ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en
ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde
gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning,
som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom
varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.
De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i
blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år.
Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en
oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet,
som så ofta är mera än skönheten.
Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast
föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk
fruktan å den andra.
-- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska.
Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och
du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men
detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?
-- Genom tid och tålamod -- genmälte prostinnan.
På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in
på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden
hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades,
sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo
emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna
anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena
vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck
såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty
när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid
varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och
hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste
ord.
Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var
kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne
son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders
omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra
den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet
blef slut -- Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med
samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
_principia prima_, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin
studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge
miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke
valt sitt _genus vitæ_; han ansåg -- hvad äfven farbrodren gillade --
att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många
andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.
Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var
han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var
han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille
af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som
andra säga, att han var öfver medelmåttan.
När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade
det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.
-- Huru är det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin --
alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt
arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?
Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning
på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en
förunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: -- stygga Otto,
förstå, att det är åt dig.
Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till,
att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat,
att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så
likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande,
hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon
det är.
Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt
ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att
hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto
anledning till skäliga förmodanden -- ty ganska väl anade hon, att det
var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de
narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så
gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva
sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara,
oaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock
dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig
instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.
Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma
ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det
bruna hårfästet och sade:
-- Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår
vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag
inte, att många vågade söka.
Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och
kysste honom -- på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta
skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade
mod och sade:
-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du,
huru modig hon är. Hon är minsann ingen "lilla syster" mer.
-- För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu
Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra
fennomanska funderingar?
-- Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit
förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att
det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon
har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro
Clara och jag ... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.
-- Isynnerhet -- inföll Clara -- som jag inte orkar läsa den finska
grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre,
när man inte känner det grammatikaliskt.
-- Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla
föreläsningar för dig, din lilla rabulist.
Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta
bestod i thé, som var anrättadt "på hufvudstads vis" allt för att hedra
eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas
-- ty -- sade gubben -- om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar
det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra
början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din
farbror ser dig efter _examen rigorosum_.
När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade
prostinnan till sin man: -- märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var
emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de
blefve ett par.
-- Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller
förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto
för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska
karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för
detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se
vår flickas förgråtna ögon.
-- Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att
det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana
sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek ... vi
voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet ... men jag förstår så väl, huru
svårt det måste vara.
-- Isynnerhet för en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har
tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad
emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta .... Men
låt oss inte mera tala i det ämnet .... mån' det icke vara klokare att
somna in, min gumma!
I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är
sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i
hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt
hastigt:
-- Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans
ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som
jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för
dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt.
Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.
-- Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.
-- Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?
-- Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte
göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet ....
vacker.
-- Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du
menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte
hoppas alltförmycket .... och minns du det plågsamma ögonblicket med den
olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och
bar mig så tafatt åt .... vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd
af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek,
och vara qvinna .... det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda
han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.
-- Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så
mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus ....
och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.
Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in
långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan
ljusa och behagliga.
Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen
sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och
tänka.
-- Skall jag då tro, att Helena älskar mig -- sade han till sig sjelf --
jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet .... hon, min välgörares
dotter, för min skull olycklig .... den tanken vore mig odräglig. Huru
otacksamt vore det icke af mig .... eller rättare af ödet, om det
ställde sådant till! .... Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till
henne? .... Nej, dertill är jag förmycket intresserad och .... måhända
var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem
kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till
det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den
bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag
hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.
Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som
förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att
Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.
Kap. IV.
Tuonela och Melia Saida.
De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra
Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes
hjerta.
Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls
brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.
Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än
intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke
mera, att Helena älskade honom, men -- märkvärdiga motsägelse! -- han
betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto
mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro.
Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan
möjlighet eller en slump.
Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick.
Det var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den
styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel
skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat
sanningen. _Till någon del_, ty kärlekens grader äro många.
En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil
från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne,
hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin
farbror till viljes.
De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles
egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare
planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med
Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten
lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste
forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro
egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i
mångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa
nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan .... nu
förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan
blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner.
Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och
leddes naturligast på den tanken, att hans kärlek _ännu_ icke var af den
högre natur, som försmår beräkningar.
Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och
tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom _civis
academicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var
särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta
för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga
examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den
professorn, som varit hans ungdomskamrat: "han tycks allt vara sig lik,
alldeles som i pojkårena." Ja han glömde icke ens att underrätta sig om
vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I
begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss
barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga
personlighet.
Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen
skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde
väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig
den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora
socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver
vägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam,
"såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk."
Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens
besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad
utsigt.
-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grönt ännu; vintrarna
hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen
blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.
-- Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till
sitt förra.
-- Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin
periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan
hunnit så långt.
Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till
hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan
undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik
och ädel stil, sådan man numera sällan får se -- ty äfven till
landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla,
dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.
När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken
med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna
man och sade till Otto: -- det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi
skola gå in i trädgården.
På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste
år, nu voro de -- tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt
jemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens
fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres
melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den
förre haft gladare dar, än den sednare.
De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa
naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden
eller ens talte derom; sådant förutsatte de.
Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; -- detta är Otto,
den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så
goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.
Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till
mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom
så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på
röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga
uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef
det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek --
derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en
stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare,
ovillkorligen skulle han ..... om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit
honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.
Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom
skrämd slita sig lös från ett fortepiano.
-- Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen
och hans brorsson.
Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade
henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och -- hans
känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst
och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.
Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I
stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott
sågo, den ena på den andra.
-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg,
äfven för dig sjelf ett glas.
Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och
lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den
obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: -- icke
är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det
inte heller vara.
Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd
först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han
glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma
något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.
Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska
väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de
äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se
på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han
talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en
obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett
fordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med
börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var
någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var
han _måhända_ den älskade, nu var han _icke_ den älskande; den som då
lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och
dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans
själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället
för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på
Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog
ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En
fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.
Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte
och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon
starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han
aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra
drömmar.
Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. "Hon är vacker," sade han
till sig sjelf, "hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för
mig; sådana som denna kunna vara för andra."
Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig,
troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne,
sägande: -- jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga
välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!
-- O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad
jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.
-- Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land.
Låt se huru de uppfyllas.
-- Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt
uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid
varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem -- tillade
hon suckande.
Smittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig är förhållandet annat.
Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är
det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!
Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han
fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och
Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans
kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes
far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den
barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon
berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han
tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så
mycket om.
Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja
längre. Man skildes således åt.
Saida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr
magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.
-- Snart och så gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.
På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade
bemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken
till den tafatthet han der i förstone ådagalade.
-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- åt sådana fantasier. Det
händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda
föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller
blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af
ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt
säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina
akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom
det starkaste bevis för sin tro.
Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på
Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm.
Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och
sannt var, att han icke mådde väl.
Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten -- drömmande.
Han var på Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet
var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera
liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom
mycket, men andra syner upptogo honom snart.
Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de
slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen.
Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade
de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de
smyckade personerna: "så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi
hit?"