års ålder, efter erhållet afsked, med en förmögen, skön, 22-årig enka,
hvilken efter sin aflidne man, Major Doll, ägde en enda arfvinge, en då
fyra-årig son. -- En lycka, dylik med den min far genom sitt gifte
gjorde, var sannerligen rar att finna; ty utom den ingalunda obetydliga
förmögenhet han med sin Fru erhöll, begåfvades han i hennes person med
en varelse, hvars dygder och själs-egenskaper vida öfvervägde alla
timliga förmåner. -- Denna förening, en följd af den unga Ofverstinnans
eget hjertas val (känslan till hennes förutgångne sextiofyra-årige
hälft inskränkte sig naturligtvis endast till en tillgifven vänskaps),
tycktes inom det första året af deras ägtenskap, med fullt skäl kunna
benämnas en ibland de lyckligaste; ty, genom min fars hjertliga ömhet,
ansåg sig min mor, öfvermåttan säll; -- endast den af min far så
lifligt väntade arfvingen, i hvilken han så säkert trodde sig få
omfamna en efterlängtad son, kunde numera föröka den husliga trefnaden.
Men till hans obeskrifliga smärta, såg han detta med så mycken
tillförsigt närda hopp fullkomligt slocknadt, då min mor, i stället för
arftagaren till alla hans titlar och anor, i den bestörta fadrens armar
darrande nedlade mig, hennes arma, nyfödda dotter. -- Med illa qväfd
harm återlemnade mig min far till den djupt smärtade modren, utan att
ens med en enda blick, eller den obetydligaste smekning hafva hälsat
den oskyldiga nykomna. -- Hvad det ömma modershjertat vid ett dylikt
frånstötande bemötande led kan lätt begripas; så mycket mer som denna
olyckliga tillfällighet sedermera gaf anledning till den synbaraste
köld, och kallsinnighet å den af henne så ömt älskade makens sida. --
År kommo, och år gingo, och intet hopp syntes, att genom en ny arfvinge
åter upphjelpa det förstörda humeuret hos min far, hvilken nu,
underbart nog, på min halfbroder -- en god, utomordentligt renhjertad
varelse, den man i anseende till dess lydaktighet, tillgifvenhet, samt
för öfrigt ovanligt älskvärda caracter, verkeligen tvangs att älska --
öfverflyttade hela sin ömhet. -- Denne njöt nu ensam, och i fullaste
mått, min fars oförminskade hyllning, då deremot jag, alldrig vågade
taga ett steg för att närma mig det is-omhöljda fadershjertat. -- Ja,
han till och med i sitt hat till mig gick så långt, att ofta föreslå
min mor mitt aflägsnande ifrån hemmet, emedan han sade mig ständigt i
hans ögon utgöra en tagg, ett ondt, den hans kränkta äregirighet
omöjligt kunde fördraga. -- Sålunda hade under onämnbar smärta för min
känsliga hulda mor, hvilken min olyckliga födelse beröfvat sin makes
hela tillgifvenhet, tolf tunga år förgått, hvilken tid dock för mig, --
under vana, samt öfvertygelse att annorlunda icke kunde vara, --
försvunnit under den barnsligaste trefnad, ty min dyra, evigt älskade
mor hade härunder i mångdubbelt mått begåfvat sin lilla Mathilda med
den mest lyckliggörande kärlek, samt i mitt unga hjerta, under bekymmer
och tårar nedlagt månget herrligt frö, hvilket i kommande tider skulle
bära -- om äfven närd af min egen smärta -- en önskvärd skörd. Huru
öfvertygande bevisade hon icke för mitt då ännu oförståndiga sinne,
förgängligheten af denna verlds så begärliga goda; tydliggjorde för mig
huru endast menniskans ädlare jag, den odödliga själen, var det
föremål, på hvilket hela vår inre ljusa blick borde hafva afseende, på
hvilken ovilkorligen berodde vår odödliga varelses förenande, eller
afskiljande ifrån vårt högre himmelska ursprung; -- rigtande med huld
moders omsorg hela min varma barnakänsla till denna allt omfattande
Försyn, såsom allena ägande förmåga att vidmagthålla, och fortplanta
våra goda tankar och beslut. Huru mildt föreställande afböjde hon icke
äfven den högst löjliga egenkärlek, hvilken -- närd genom mig
omgifvande personers smicker, samt min i följd deraf alltför kärblefna
spegel -- redan höll på att taga alla mina dråpliga anlag i anspråk; ty
jag fann alltför väl, att den omisskänneliga likhet man sade mig äga
med min gudasköna mor, alldeles icke lände mig till nackdel. Men, o!
huru lyckligt, huru sannt öfvertygade hon mig ej genom den dageliga
erfarenheten, ja, genom den minsta blommas förvandling, om
förgängligheten af den så obetydliga, hjertat alldrig lyckliggörande
förmån: -- fägringen. Äfven i anseende till min bror, var jag den mest
lyckliga syster; ty icke ens den strängaste blick af min far, förmådde
afhålla honom att på hans lilla Thilda, minutligen slösa ömhet och
välmening; allt hvad hans stjuffars ovanliga gifmildhet hopade på
honom, så väl penningar, som bon-bon, etc., användes oinskränkt på mig,
och var det verkeligen ofta, endast med vilkor att med mig få dela det
goda, han af min far emottog hvarjehanda dylika håfvor. Men, nu kommer
den tidpunkt, hvilken för mig arma oerfarna varelse utgjorde en ibland
de mest olyckliga i mitt lif; -- jag förlorade min mor! Med hvilken
gräselig smärta lågo icke vi, jag och min älskade Ralph. på knä inför
den döende modren, hvilken för evigt, för evigt nu, blef oss beröfvad,
för att här, af henne för sista gången emottaga den så ofta gemensamt
undfångna välsignelsen. Med hvilken obeskriflig, sorglig, men tillika
salig blick, betraktade icke den, om sin bortgång förvissade, sin dyre
förstfödde, hvilken vid sina sjutton år, manligt uttalade löftet att
för den öfvergifna systern blifva ett troget stöd och försvar, men ack!
hvilket löfte han endast medelst den goda viljan förmådde uppfylla. Min
fars första företag, efter min mors bortgång, var att till sin broder,
hvilken jemte sin famille bebodde en skön egendom, afsända mig. Afven
den käre brödren, ifrån hvilken skiljsmässan i min öfvergifna
belägenhet var gruflig, blef vid samma tid engagerad vid et ----skt
regemente, och jag således utsedd att på en gång beröfvas allt hvad för
mitt hjerta utgjort sällhet och fröjd.
I detta, min Onkels hus blef jag likvisst emottagen med den största
hjertlighet, och var jag lycklig nog att inom kort förvärfva mig såväl
mina trenne leksyskons, som Oncles och Tantes tillgifvenhet.
Jag skulle nu tillsammans med de förstnämnde, en flicka vid mina år,
samt en elfva- och en fjortonårig gosse, för en ung informator i huset,
njuta en vetenskaplig undervisning, hvarföre under omsorgsfull
iakttagelse våra timmar af den nogräknade husfadren nu ganska
sorgfälligt indeltes. O! huru gärna, huru gärna hastade icke jag,
hvarje gång min läsetimme inföll, att i den trefliga skolkammarn af den
vänlige läraren emottaga den undervisning, i hvars sätt att på sina
åhörare öfverflytta och meddela lärdomar, i hvars hela anda så mycken
likhet med den min saknade begråtna moder så lyckligt ägt -- nu låg.
Mitt tolf-åtiga sinne kunde verkeligen icke njuta en högre fröjd, än
den, att dageligen få åhöra och uppfatta de allvarliga och religiösa
lärdomar den unge Herr Sommer oss barn så mildt sökte meddela. På
dylikt sätt förgingo trenne lugna år, hvarunder minnet af min älskade
mor, på sätt, nämnt är, upplifvadt, ännu icke en enda dag svikit hennes
qvarlemnade dotter, då ett oförmodadt besök af min far, helt plötsligt
kom att sätta alla, mitt hjertas fibrer i rörelse, han förkunnade mig
nemligen, efter några timmars vistande i huset, att till följande dag
finnas beredd att åter hemfölja honom. Gud! jag vill ej söka beskrifva
den smärta dessa oväntade ord förorsakade mig; jag kände vid deras
uttalande, ett ögonblickligt ondt, för hvilket jag ej skulle finna ord;
hela min blod rusade i svallande vågor fram till en enda punkt
i mitt hjerta, hvilket jag tyckte i ett nu skulle börda förgås. Med
svigtande steg uppsökte jag mitt rum, der jag ändteligen föll i en
förtviflansfull gråt. Hvad som egenteligen föregick inom min själ,
kunde jag väl ej, under den smärtsamma stunden, för mig sjelf göra
redo, men att vid den plågsamma tanken på skilsmässan ifrån detta mitt
nya hem, Sommers bild först och sist inblandade sig, var något, hvilket
jag icke kunde dölja för mig sjelf. -- Så, hade jag, öfverlemnad åt en
gränslös smärta, i tårar tillbragt ungefär en qvart timme, då min hulda
leksyster, den femton-åriga Amalia, muntert inhoppade. Hon kände icke
den bittra anledningen till min smärta, den jag dock nu i få ord
meddelade henne. Storgråtande föll hon mig härvid om halsen, bedyrade
det hon omöjligt kunde lefva utan mig, emedan hon så helt och hållet
vant sig att anse mig såsom en den käraste syster, besvor mig att icke
öfvergifva sig, låfvande att på sina knän bedja sin Onkel om tillåtelse
för mig, att ännu, helst ett år få qvarblifva hos henne, samt ilade
efter detta hennes unga känsliga hjertas så naturliga utbrott, att hos
sin mor, genom böner och smekningar, om möjligt utverka mitt förlängda
qvarstadnande i hennes föräldrars hus. Hon hade knapt efter sig
tillslutat dörren, förrän jag plötsligt såg densamma åter upplåtas,
samt Sommer, med en bok i handen, blek och förvirrad inträda. Ännu
alldrig hade hans fot beträdt detta rum. Min häpnad att just i denna
minut finna honom begagna ett dylikt tilltag, blef verkeligen stor. Jag
hann likvist knappt tillsända honom en förgråten frågande blick, ty
efter att med snabbhet hafva öfverlemnat mig boken, hastade han åter
bort, genom den halföppnade dörren. En liten papperslapp var det första
som vid bokens öppnande föll mig i ögonen; med hämmad andedrägt och
klappande hjerta läste jag derå följande, som det syntes i hast
tecknade ord: "Mathilda! vill och vågar ni väl i afton, på ett enda
ögnablick besöka den lilla grottan invid klippstranden, der den fordne,
tillgifne Läraren, endast med några få ord vill uppehålla Er." Handen
hvilken qvarhöll billetten, darrade häftigt; ännu en gång omläste jag
dessa rader, tvekande att våga efterkomma den deruti yttrade önskan.
Huru kär hvarje Sommers önskan för mig blifvit, sade mig nogsamt mitt
hjerta, hvilket, om det kunnat, jagadt af viljan, genast ilat att
uppfylla hans åstundan; likvisst afhöll mig nu fruktan att möjligen af
min far, eller den öfriga omgifningen kunna öfverraskas, ifrån detta
vågsamma steg. Knappt hade jag hunnit gömma billetten, förän Amalia med
tårfulla ögon åter inträdde; hennes bemödanden att hos min Far, i
afseende å sine önskningar vinna något, hade fullkomligt misslyckats;
han tycktes fast besluten att följande dag jemte mig afresa. Den kort
derefter inträffade soupéen förgick under otrefnad. Ingen enda af
sällskapet syntes stämd till munterhet; min far med sitt ständigt
otåliga humeur, var ingalunda bland dem, som lifvade, eller förlängde
en conversation; min Oncle, som till en dylik dock gjorde ett och annat
fruktlöst utkast, åt dessemellan med sin vanliga goda appetite, samt
kastade då och då undan sina tjocka buskiga ögonbryn, en förstulen
blick på sin bror, hvilken med gaffeln på talriksbrädden afmätt knäpte
takt till en af sina favoritmarscher. -- Min Tante, på hvars hjerta den
afgudade Amalias tårar fallit, tunga som qvaderstenar, förblef sluten,
ombjöd för artighets skuld någongång sin svåger af en eller annan rätt,
hvilken syntes henne serdeles lyckad, samt formade deremellan
oupphörligt den fina damastservietten i sina välkända regelmässiga
veck. Sommer strök ovanligt ofta svetten ifrån den höga pannan, undan
det sköna mörklockiga håret, samt stirrade för öfrigt blott ned i den
sirliga talriken. Gossarne sutto af lutter aktning för den ovänlige
gästen, raka som tända ljus, samt Amalia och jag tänkte i närvarande
omständigheter sannerligen minst på mat eller dryck. -- Efter denna
ängsliga timme sades änteligen: god natt, och man åtskildes.
Af den flygtiga blick Sommer härunder sände mig, fann jag tydligt hans
hopp, att nu se sin önskan uppfylld, men, huru verkställa något dylikt?
Jag rigtade just mina långsamma steg åt mitt rum, då oförmodadt den
sorgsna Amalia proponerade mig att ännu för sista gången tillsammans
med henne besöka våra samfäldta favoritplatser. En liflig aning att
möjligen härunder sammanträffa med Sommer, for som en blixt genom min
själ, och, i ögnablicket derpå, vandrade under tystnad, den hulda
Amalia och jag, hand i hand fram åt de rika trädgårdsalléerna. Efter
att i en herrlig aftonsvalka hafva promenerat vid pass en timme,
föreslog Amalia en liten hvila uppå en skön klippbrant, hvilken platts
i synnerhet var blefven henne kär. Man kunde neppeligen njuta en
skönare anblick än den, det lugna, vida hafvet, omgifvet af berg och
skog, härifrån erbjöd. Här nedsatte vi oss med tårfulla blickar,
rigtade långt ut öfver de i fjerran försvinnande hafsböljorne. -- Huru
häftigt klappade icke mitt hjerta; högst fyra à fem stenkast skiljde
mig härifrån den lilla grotta, der jag visste mig otåligt väntad af
Sommer, och med ett plötsligt utrop af: "vänta mig här bästa Amalia,
blott på ett ögnablick vill jag besöka grottan;" bortilade jag redan
med bevingade steg. Med hvilken underbar känsla inträdde jag icke i den
tysta hyddan, der den fordom så lugna Sommer, nu med förstörd blick
genast mötte mig. "O! min fröken, dyraste Mathilda", uttalade han med
staplande röst, "tiden är dyr, blott ett enda ögnablick har jag lofvat
uppehålla er och hinner såleds icke med ord uttala den tacksamhet mitt
hjerta känner för er outsägliga godhet att för misstankar här hafva
velat blottställa er person; jag vill derföre genast skrida till
afhandlandet af det ämne, som, sedan några få timmar, så smärtsamt
sysselsatt alla mina tankar. Ni skall lemna oss Mathilda; så har er
vän, den goda Amalia sagt mig, ni skall plötsligt och alldeles
oförberedt lemna de personer, hvilka blott i er närvaro finna glädjen,
hvilka er huldhet, er vänlighet omstrålat med outsäglig fröjd; o! dyra
varelse, i hvars närhet jag i åratal varit lycklig nog att få andas, i
hvars unga själ jag af en högre försyn blef utsedd att fortplanta
himmelens renhet, ni skall då öfvergifva honom, honom i hvars bröst ni
himmelska engel, tändt, icke den hastigt uppblossande passionens, nej,
den lugna evigt lofvande, evigt fortfarande kärlekens osläckeliga eld;
o! ni vet, ännu icke har det obetydligaste ord förrådt er mina känslor,
ty, att i ert unga bröst störa den välgörande friden, dertill har jag
härtills ej haft hjerta; men nu, nu då ni så hårdt, så oförtänkt ryckes
ifrån dens bröst, hvilken tillika med dagen, hvars ljus han röner med
lifvet, hvars vällust han njuter, vant sig att hugnas af edra blickar,
af er hulda omgifning, nu frågar han er, icke öfvertalande, men öppet
och utur sitt hjertas djup: kan ni älska med den varm i eviga kärlekens
eld, såsom han gör det, älska den fattige, obetydlige Sommer, hvars
högsta mål skall blifva, egandet af eder ömt tillbedda Mathilda; för
hvars framtida sällhet han i hvarje ögnablick vill vaka, åt hvilken han
i svett och möda vill egna sina dagar, sitt lif; Ni känner mig, nu
svara, o! svara, dyra, evigt älskade Mathilda." -- Mitt svar. -- "O!"
-- jag sjönk mållös i hans vidt utbredda armar. -- "Huru lycklig gör du
ej din Carl", hviskade han, och tryckte mig än fastare intill sig. --
"O! lofvar du att alldrig bryta den ed, detta oskyldiga famntag mig
svurit? lofvar du att evigt, när och iferran älska mig lika ömt, lika
beständigt? lofvar du att intet förhållande, ingen frestelse, intet
jordiskt tvång, skall afvända din kärlek, ditt hjerta ifrån mig? säg
lofvar du att evigheten, den oföränderliga, skall möta din själ, mot
mig lika trogen, lika kärleksvarm som detta saliga nu?" -- O Gud! huru
underbart upplöste sig uti en enda tydlig känsla, alla de otaliga,
hvilka hitintills oförstådda vexlat om i mitt bröst; himmel och jord,
allt försvan för min blick, och nästan utan all känsla tillät jag den
af mig -- jag kände det nu -- outsägligt älskade, att med ömma kyssar
ifrån mina läppar borthemta löftet om evig tro. Sagta upplöste sig
hans, mig fast omslutande armar: "gå, du måste nu gä", -- framstammade
han änteligen med salig blick, och -- i minuten derpå mätte mina
vacklande steg den slippriga gångstigen emellan grottan och klippan,
der den vänskapsfulla englagoda Amalia ännu satt väntande på spetsen af
dess höga brant. -- Då jag tidigare än vanligt följande morgon
uppvaknade, stod ett bud, afsändt ifrån min far, framför min säng,
genom hvilket han lät tillsäga mig, att genast infinna mig hos honom.
"Jag har låtit kalla dig", yttrade han, då jag inträdde, "för att låta
dig veta, det jag, i anseende till din tilltänkta afresa, funnit för
godt ändra mina planer. Du må ännu här qvarstadna ett år, under hvilken
tid jag hoppas du skall aflägga den dig illa klädande barnslighet, som
du under min vistelse här, i alltför hög grad yttrat; ett helt år till
de femton, skall väl bringa alla dåraktiga och narraktiga infall till
tystnad; se så, -- du får gå." -- Kan jag beskrifva min glädje öfver
detta oväntade återkallande af min dom? Nej, den var så omåttlig att
verkeligen inga ord kunna tolka dess höjd. Jag hastade nu i fullt
språng att hos min älskade Amalia förkunna min lycka; äfven hennes
fröjd härvid var högre än jag kunnat föreställa mig, hand i hand flögo
vi att än vidare hos min Tante omförmäla, det så lyckligt förändrade
beslutet; öfverallt spordes glädje; det var i synnerhet Amalia och mig
omöjligt att dölja dess innerlighet; jag fruktade endast att under de
få timmar min far ännu befann sig inom huset, genom mina obetänksamma
glädjesprång förjaga hans möjligen iråkade bättre humeur, men fann dock
honom till min lycka, vid sin ännu om förmiddagen inträffade affärd,
vid ett temmeligen trefligt lynne. -- O! detta följande år, hvilken
sällhet, hvilken outsäglig sällhet medbragte icke det för mig; endast
den, som af ett dagligt umgänge med sitt hjertas älskade, runt den rena
kärlekens ljufhet, kan göra sig begrepp om, huru lycklig jag nu var. --
Ingen anade våra hjertans tysta förbund, ty ett hjertligt umgänge med
husets gemensamma gunstling, den allmänt älskade Sommer, hade ifrån
första stunden af mitt inträde hos min Oncle, ägt rum. Ingen misstänkte
således att i de ungas bröst en ömmare känsla än den stilla vänskapens,
funnit tillträde. Men ack! ett år, -- huru snabbt bortilar det icke
under vänskapens och kärlekens drömmar; -- ju närmare tiden led till
mitt bestämda aflägsnande ifrån detta sällhetens hemvist, desto
oroligare slog mitt hjerta. Min älskade själssyster, den vänfasta
Amalia, den enda för hvilken jag dock på sednare tider ej hade hjerta
att dölja min hemlighet, blef äfven på samma år formeligen förlofvad
med en sin cousin, hvilken omständighet föranledt cousinens oftare
vistande i huset. Detta partie var alldeles enligt hennes eget val, och
skulle äfven, efter allt utseende bereda hennes framtida lycka.
Men, jag återgår till mig sjelf och min smärta, att genom min fars
ankomst se hela min fröjd kullstörtad; att mitt öde denna gång var
oföränderligt uttaladt, behöfde jag ej betvifla, huru ljufva voro
derföre icke de ostörda ögonblick lyckan, att få vara tillsammans med
min trofasta Amalia, under de tvenne flygtiga dagar min far uppehöll
sig hos oss unnade mig. O! huru outplånliga stå de icke ännu alla med
friska drag tecknade i min själ. Mit lifligaste hopp blef nu ett snart
återseende af honom, hvilken jag visste äfven innan kort skulle lemna
min Oncles hus, för att, med för framtiden ljusare utsigter beträda en
ny bana. Men huru hastigt försvann ej uti ett enda ögonblick min fröjd,
då min far under middagsmåltiden, den sista dagen af sitt vistande hos
min Onkel, i anledning af Amalias omordade partie, oförmodadt yttrade:
"Ja, det var dugligt, det var raskt, det säger äfven jag, ingen annan
än en krigsman, må någonsin värfva om min dotter, ty vid Gud! ingen ann
än en sådan skall dock erhålla hennes hand; stympare, eländige stympare
äro alla öfrige, vare sig pennfäktare, bokvurmer eller landtkrabbor",
och härpå tömde han i ett drag sitt fyllda glas. "Hm, hm", puttrade min
Onkel småsnäsigt, "ära vare i alla tider vårt stånd, men icke få vi
dock så helt och hållet skamfila våra civila medbröder, ibland dem
gifvas ju..." -- "Krukor, eländige krukor", skrek nu min far uppbragt,
"vid alla dj--r", och härvid knöt han handen i bordet, så tallriken
framför honom dansade, "hvad som är sagt är sagt, en militaire och
ingen annan skall, så sannt Gud mig hjelpe till kropp, lif och själ, få
äran blifva min måg!" En likblekhet hade vid dessa hans ord plötsligt,
likt en störtsky, öfverdragit min Carls vänliga anlete, han klagade nu
öfver en häftigt påkommen näsblod, samt lemnade i ögonblicket rummet.
Min ångest var gränslös, och likväl nödgades jag härunder med lugn
blick afbida måltidstimmens slut. De timmar som härpå följde voro de
mest pinsamma jag i min lefnad sett försvinna, ty min far önskade nu
att jag, tillsammans med Amalia, skulle låta honom höra några stycken,
dem han i en framliggande notbok funnit och igenkänt. Jag spelade och
sjöng nu, så att till slut hela rummet för mina förvirrade blickar
omdansade, men ändteligen steg min far upp, och jag blef således
lyckligt befriad ifrån min olidligt plågsamma sysselsättning. -- En
ljuf tåreflod lindrade vid uppkomsten till mitt rum, mina brusande, så
länge i bojor slutne känslor; alldrig, alldrig skall jag glömma den
salighet jag erfor derutinnan, att med tårar, så varmt utgjutne för den
älskade, kunna lätta mitt hjerta. Oemotståndligt drefs jag nu, att än
ett enda ögnablick, det sista, kanske för eviga tider, besöka den
sköna, täta, af mig så välkända parken, i hvars rika doftande skugga
jag upplefvat så många lyckliga timmar, -- men, huru beskrifva mitt
hjertas glädje, att efter några stegs tillryggaläggande, varseblifva
Sommer, hvilken, med smärtan målad i sina sköna drag, satt blek och
dyster, kinden lutad mot den häftigt darrande handen. -- Med ilande
steg flög jag att här för sista gången slutas i hans för mig vidt
utbredda armar; våra läppar förmådde icke öppna sig till uttalande af
ord, -- stumma, fullkomligt stumma, lågo vi några ögnablick tätt slutne
till hvarandras bröst; o Gud! hade jag i denna saliga minut fått
utandas mitt hjertas sista suck, huru överlycklig hade icke min själ
för evigt flygtat bort, till ett bättre, ljusare hem; men nej, jag var
bestämd att erfara pröfningar, ännu hårdare än dem, hvilka genom
förlusten af en öm mor, genom evig försakelse af en faders kärlek,
redan träffat mitt unga sinne. -- Men, jag vill dock ej söka beskrifva
den smärta som ovillkorligen bemägtigade sig mig, i den moment jag
skulle slitas ifrån den af mig så varmt älskade kretsen, i hvars
omgifning jag, ehuru egenteligen främling, öfverhopats med den ömmaste
föräldra- och syskonkärlek; under fullkomlig vanmakt upplyftades jag,
efter det smärtsammaste afsked ifrån alla dessa, i vagnen invid min
far, der jag ostörd i ett hörn fick bortgråta min afton.
Huru annorlunda än hos min Onkel tillgick icke nu uti min fars hus;
kammartjenare, kuskar och betjenter svärmade om hvarann, och tycktes
genom sin extra putsning och makalösa, minutliga deciplin, antyda något
Hoflikt. Äfven för min räkning anskaffades tvenne kammarjungfrur, de
enda i hela huset, hvilka, undantagandes mig, samt en gammal ondsint
madame, den der hade uppsigten öfver linkläderne, utgjorde qvinliga
väsen, ty kokning, städning, servering, uppassning, allt bestyrdes
endast genom karlar. -- Äfven hvad elegance i meublering etc, vidkom,
var luxen vida ögonskenligare, än då min mor ännu lefde; alla de då
ganska propra husgeråds-effecterne voro nu utbytte mot nya, ypperliga
och dyrbara, äfven som dylika ännu dageligen anskaffades i allt större
mängd. Min far tycktes verkeligen alldrig blifva mätt på slikt
öfverflöd.
Mina dagar forgingo under temmelig enformighet; förmiddagarne
tillbragtes vanligtvis under fullkomlig ensamhet, intill kl. 3, då jag
i min merendels alltid tyste och slutne faders sällskap, fick intaga
min middag. Aftnarne ifrån 6 till 10, användes att emottaga eller göra
besök, hvilka sistnämnde dock sällan inträffade, af orsak att min far
högst ogärna lemnade sitt hus, men väl dageligen derstädes inbjöd
personer af förnämsta qualité. -- Att denna bestädiga hemmavaro
alldeles öfverensstämde med min nuvarande böjelse, blef tydligt; jag
omlefde nu under sorgsen ensamhet många lyckliga stunder, dem jag under
vistelsen hos min Onkel, med outsäglig tillfredsställelse njutit.
Minnet af dessa tider var den dyrbaraste af alla mina besittningar, det
enda som vakande och drömmande utgjorde min glädje; äfven ett och annat
ifrån Amalia stundom ankommet bref, kom härunder att lifligt hugna mitt
sinne, jag kände vid hvarje sådants ankomst den obeskrifligaste fröjd,
emedan jag, för det första oändeligen ömt älskade denna ljufva
systerliga vän, och för det andra, emedan ett dylikt på så mångfalldigt
sätt lät mig påminnas den lyckligaste, och sällaste tid i hela min
lefnad.