ej ditt ömmande hjerta det gränslösa qval dess födelse alstrat i min
själ? hviskar ej min tysta suck till dig, att hon för evigt, för evigt
skiljt mig ifrån all min sällhet? -- Ja väl Emilia, denna dag har då
för alltid stadfästat min förbindelse med Baron Y., den rike, den
uppsatte, den allmänt aktade; af hvilken förbindelse mitt förnuft ju
hade allt skål att glädjas, emedan en sådan lycka vida öfvergår allt
hvad den medellösa Mathilda någonsin vågat hoppas, kunde hon endast
glömma sitt hjertas saliga vårdagar. Hvilka alla, ljusa och lefvande,
med outplånliga drag, stå tecknade i hennes sorgsna inre. -- Jag har då
i dag, med lefnadsglad blick, (min pligt, mitt samvete har så bjudit)
emottagit de lyckönskningar, hvilka af otålige sammankallade
lysningsgäster i sirliga formulärer blifvit nedvältrade på mitt arma
hjerta; jag har, under sken af tillfredsställelse burit den lysande
drägt, min brudgums uppmärksamhet under vänliga lyckönskningar mig
tillställdt. Och Emilia; mitt hjerta har dock icke förqväfvits under
alla dessa outsägliga marter; med tillkämpad uppmärksamhet, ja till och
med liflighet, har jag med åtskilliga af härvarande personer
underhållit de vexlande ämnen, hvartill dagens vigt så rikeligen gifvit
anledning, och -- o! huru litet har dock min själ vid allt detta varit
tillstädes. -- Emilia, Emilia, jag lider dubbelt af de förebråelser
mitt brottsliga samvete under närvarande omständigheter gör mig; har
jag väl rättighet att undanstjäla honom, som hädanefter ensam har att
göra anspråk på min ömhet, min tillgifvenhet, en enda tanke af alla
dem, hvilka så otaliga kringirra? Är jag icke en svag, afskyvärd
varelse, i högsta måtto oförtjent af den godhet, den hyllning den
älskande modren och jemväl han sjelf, alldrig upphöra att uppå mig
slösa; nej Emilia, jag vill, jag måste lära att älska, att värdera
honom; det skall blifva mitt trognaste bemödande; jag vill i hvarje
hans handling upptäcka kraften af en ren, en ädel själ, ty sådan måste
den hos honom finnas, han kunde eljest icke förgudas af henne, som
endast kan älska dygden. O! säkert, säkert skall Gud i sin nåd bistå
mig, att, iakttagande dessa mina pligter, med förtröstan, lugn och
tillförsigt, kunna gå mitt dunkla öde till mötes. -- Huru obeskrifligt
ökes icke min längtan efter dig Emilia, ju närmare jag nalkas målet för
min bestämmelse, ju mera jag inser omöjligheten af denna återförening;
-- jag blir då ensam, fullkomligt ensam öfverlemnad till min smärta,
och skall finna intet hjerta, till hvilket jag under salig känsla af
att blifva förstådd, kan sluta mitt, utblottadt på all fröjd. -- O Gud!
styrk blott mina svaga krafter, att jag icke under eget betryck, måtte
komma att såra dem, hvilka så varmt önska min välgång, min lycka,
hvilka måhända till en del sjelfve genom uppoffrandet af andra bättre,
kärare åsigter, lämpat sig i det nödvändiga. -- Se dock Emilia, huru
under allt mitt qval, den högste underbart velat lisa mitt hjerta,
medelst uppfyllandet af en min lifligaste önskan; jag har nemligen i
långa tider föreställt mig med mera framgång, och mindre smärta, att
kunna emotgå det ögnablick, hvilket med oupplösliga band skall fästa
mig vid Baron Y., endast jag oförmodadt, och utan att der förut hafva
sett honom, såsom hans brud kunde öfverlemnas till honom; föreställ dig
då den tillfredsställelse mitt inre i dag kände, då jag genom ett bref,
tillstäldt Friherrinnan, fick erfara att Baronen omöjligt före den 5:te
Maj, sjelfva bröllopsdagen, i S. kunde inträffa, emedan fartygets, med
hvilket han ärnar anlända, resetourer voro bestämda, och till sin
grämelse, han såleds ej der förut, hvilket han dock tillförene hoppats,
finge omfamna sin dyra moder. Han försäkrar likväl intet kunna hindra
hans anträffande nämnde dag, emedan fartyget med Guds hjelp ginge
pålitligt och lyckligt; bifogande ännu, det den ömmande modren alltså
med all säkerhet till redan utsatte dag, kunde arrangera, och
iordningställa den blifvande högtidligheten.
Dessa rader blifve då de sista, Emilia, jag, före den redan alltför
ofta omnämnde dagen tecknar dig; jag vill med kraft undfly hvarje
tillfälle till klagan, och, kunde jag väl, sluten till ditt bröst,
öfverlemnad i förtroende till dig, återhålla dess utbrott? O nej! --
hvila må derföre min penna nu, för att ännu en gång före den stund jag
går att för evigt afsäga mig min lycka, förd af min darrande hand kunna
teckna dig min sista fria hälsning; den återstående tiden skall
oafkortad egnas till trägna arbeten, samt sällskap åt den person,
hvilkeu så huldt velat, ehuru grymt förfelat min lycka.
Den 5 Maj. -- Förmidd.
Här står jag åter för din blick, Emilia, en alltid trogen bild af
lidandet, för att ändteligen i ditt vänskapsfulla sköte utandas min
kärleks, min sällhets sista suck. O Emilia! Emilia! huru bittra falla
icke i denna minut mina tårar på de rader jag, ännu fri, ännu obunden,
i få penndrag här vill anteckna. Du min hulda, min sanna vän, skall
säkert fatta den mening de förrädiska, nu oåterhållna uttala. Ja
Emilia, hon är då inne den dag, hvars klara himmel, hvars milda sol,
hvars unga friska grönska, äfven kunnat medföra sällheten åt din vän;
men, annorlunda, annorlunda ville hennes ovänliga öde. -- Hon står nu
här, öfverlemnad åt smärtande minnen, här, i sitt lilla älskade
sängrum, hvilket i sjelfva denna stund, grymt påminner om den sällhet,
hon här, ehuru ögonblickligt, njutit, omgifven af dyrbarheter och
ståt, hvilket allt af den välmenande lyckliga modren, för min
tillfredsställelse här blifvit hopat; ännu några få timmar, och dessa
stumma, plågsamma vittnen till mitt qval, skola komma att tungt trycka
min arma lidande varelse. O Gud! hade dock Emilias hand, den systerligt
varma, i mina lockar fått infläta den krans af frisk murgrön, hvilken,
enligt mitt orubbeliga löfte, och till ett sorgligt minne af Rosa
kommer att pryda min panna, men nej, icke ens denna sällhet skulle
blifva mig förunnad. Mitt hufvnd är tungt af oro och en genomgråten
natt, ty endast åt natten vågar jag anförtro mina bekymmer; hon
förtiger så mildt de känslor, hvilka under stillhet öfverlåtas i dess
sköte, och, ehuru huld och ljuflig, lider hon ej af de tårar och
suckar, hvilka i ymnighet utpressas ifrån ett bedröfvadt sinne. Fåfängt
har, under hela den passerade morgonen, jag sökt öfvertala mig sjelf
till lugn, för att åtminstone till någon ringa del kunna undgå de
anmärkningar, hvilka ej utan skäl öfver mig torde utfalla, då den af
Friherrinnan utsedda brudsätan, Majorskan Pygmeus, innan kort, i sina
angelägenheter, här inträffar; och, ehuru kär för mitt hjerta, en
känsligare varelse än hon, i nämnde omständigheter varit, prisar jag
mig dock verkeligen lycklig, att Friherrinnans val just stadnade vid
denna; hvars hjertlöshet, om möjligt, skall bidraga att härda min ofta
påkommande, oförlåtliga svaghet.
Klockan 2.
Till dig, till dig, vill mitt hjerta; -- underbara känsla, hvars kraft
jag ej mägtar förklara; -- huru ständigt hvilar icke i dag min tanke
hos dig utan att ett enda ögnablick äga styrka att öfvergifva din bild,
du hulda trogna vän. Säkert, o! säkert, -- så säger mig mitt hjerta,
tänker Emilia i denna stund på mig, ehuru hon icke kan ana till de
förhållanden i hvilka ödet stäldt mig; du, min älskade deltagerska i
både sorg och glädje, är då till min sanna tillfredsställelse besparad
lidandet af att erfara mina bekymmer, du är i denna minut lyckligare än
din Mathilda, ty du känner med innerlig njutning, djupt i ditt hjerta
sällheten af att älska och älskas af en tillbedd make; lifvet har för
din öppna blick uppnått den högsta punkt af fröjd, då deremot dess ljus
för mig för evigt nedgått i en djup ryslig natt. -- O Ferdinand! du!
hvars namn mina läppar här för sista gången under saknad och kärlek
vågar nämna, så har då ditt flygtigt skimrande, sjelfammade hopp, så
snart, och för alltid sjunkit i kolsvart mull; det är förbi, förbi, för
evigt! -- Hvad du är lycklig, o Rosa! som aflägsnad ifrån sorg och
qval, under den grönskande kullen hvilar så fridfull, så stilla; huru
gärna, huru gärna, ville icke din qvarblifna vän, invid din sida,
omsväfvad af dödens kalla flägtar, dela ditt lugna läger; o! kanske,
kanske att dock snart hennes utmattade hjerta finner ro, for att
förenad med dig, känna himlens bättre varaktigare fröjder.
Klockan 3.
Himmel! Hvilket språng, hvilket gny och larm, har icke inom ett
ögnablick uppstått, inom det hitintills så stilla huset; ack! huru
ängsligt anar icke mitt klappande hjerta, den mer än sannolika
anledningen till denna plötsliga förändring. Kuskar, betjenter,
jungfrur och uppassare, hasta under skyndsamhet fram och åter, öfver
trappor och gårdar, utan att ens gifva sig tid att under denna allmänna
förvirring, med hvarann vexla ett enda ord; deras glada ansigten
förräda dock någonting högst ovanligt. Gud! Gud! öfvergif mig ej under
denna min obeskrifliga oro, men gif mig styrka att med ståndaktighet
sluteligen emottaga bekräftelsen på min grufveliga förmodan.
Klockan half till 4.
Ja Emilia, han är verkeligen redan kommen den fruktade, ack, ack! så
djupt beklagansvärde Baronen; han är kommen att med lugn och i hopp om
stilla lycka, emottaga den för honom okända maka, hvilken ett underbart
öde en huld moderskärlek, så obegripeligt för honom utsett; i hvars
ömma tillgifvenhet, och vänskapsfulla emottagande han troligen emotser
hela sin timmeliga lycka; och huru grymt, huru grymt bedrages han icke
i detta billiga hopp! Hvar, hvar finnes väl, inom hela min olyckliga
varelse den ömhet, den vänlighet förborgad, på hvilken han såsom man,
kan göra sig så fullt anspråk. -- Kan du väl tro Emilia, att jag för
första gången med ren, oförfalskad glädje, genom Annette, hvilken först
hastade att förkunna mig Baronens ankomst, emottog den enkla men ljufva
gåfvan af tvenne friska halfutspruckne mossrosor, omvirade af sköna
förgät-mig-ej, dem hans hjertliga välmening, genom den nyssnämnda mig
tillsändt. -- O! huru mycket värderade icke mitt hjerta i tysthet detta
bevis på granlagenhet och fin känsla, hvilken jag verkeligen skulle
tilltrott endast en varelse, att på dylikt sätt kunna tolka, -- En varm
tär från mitt öga, har som tacksamhetsgärd fugtat de skära bladen.
Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är
obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade
underrättelsen om sonens ankomst, hvilken -- enligt hennes ord -- nu
otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. -- Huru
innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det
lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma
Baronens önskan. -- Majorskan hade verkeligen till min stora
tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt
arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga
tiden. -- Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans
kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket,
enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla
berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu
blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än
såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf
mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig,
icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss
gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt
begagnas. -- Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss
uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin
ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna
inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i
hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne
kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa
vilja. -- O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den
alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår
icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud!
hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.
Tillägg af en främmande hand.
Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar
den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort,
och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende
allmänhet vågat öfverstyra, -- alla dock något litet interessera sig
för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven
gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda
varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes
anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke
långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors
tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei
erkändt smakfulla handläggning, -- den det i icke förut veten --
oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i
hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga,
äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart
upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till
Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu
bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen,
i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den
skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men
onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne
efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne
och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna
mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den
utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen
tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste
blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga
kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna.
Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans
hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen
änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan
längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den
höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu,
öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta
uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand
öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket
öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den
ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande
bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då
hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett
lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville
tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade
Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna
ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en
gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din
Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till
din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå
honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna
rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna
tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade
meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under
högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret,
hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro
hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera
kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken
sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar
uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne
så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast
syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat.
Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise,
neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla
Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på
Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde
högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för
mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers
oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och
sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes,
ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen,
då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick
uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda
reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så
underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare.
Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn
fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt
half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar
borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina
svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja
djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så
tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen
ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig
för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda
dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det
äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som
du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla
plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med
kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran,
dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade
förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle
försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande
underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande
låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd,
oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda
blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var
mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga
sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden,
erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders
afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida
skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så
var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för
egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit,
Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor
ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta
mig att under min vistelse på ----krona, emot en hvar, dig min
Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och
Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig,
skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen
af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas
länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. --
Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag
erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C----s dig gjorda
anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig
nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans
hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.
"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt,
ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek
gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda,
då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste
till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den
fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." -- "Men", inföll
nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar
skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der
genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och
förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min
Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter
en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. -- "Ack! ack! min
dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan
ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt
förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag
sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt
regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att
äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru
ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara
närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om
ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att
af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och
fortfarande beständighet".
Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand,
omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna
gyckel, försvann -- den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen
enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga
hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom
fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.
Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen
tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och
hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det
lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar
jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den
saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom
den andra.
* * * * *
Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre
Friherrinnan Y----s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla
mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget
goda medgifvande lemnat anledning dertill. -- Efter en treflig dags
tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet
för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade
motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt
öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos
oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt
föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af
den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga
svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef
alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige
anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de
nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:
Friherrinnan Y----s egenhändiga anteckningar.
Gåfvo till Maihilda Y., född S.