Känner du den hemska betydelsen af denna dag, Emilia? säg, o! säg, anar

ej ditt ömmande hjerta det gränslösa qval dess födelse alstrat i min

själ? hviskar ej min tysta suck till dig, att hon för evigt, för evigt

skiljt mig ifrån all min sällhet? -- Ja väl Emilia, denna dag har då

för alltid stadfästat min förbindelse med Baron Y., den rike, den

uppsatte, den allmänt aktade; af hvilken förbindelse mitt förnuft ju

hade allt skål att glädjas, emedan en sådan lycka vida öfvergår allt

hvad den medellösa Mathilda någonsin vågat hoppas, kunde hon endast

glömma sitt hjertas saliga vårdagar. Hvilka alla, ljusa och lefvande,

med outplånliga drag, stå tecknade i hennes sorgsna inre. -- Jag har då

i dag, med lefnadsglad blick, (min pligt, mitt samvete har så bjudit)

emottagit de lyckönskningar, hvilka af otålige sammankallade

lysningsgäster i sirliga formulärer blifvit nedvältrade på mitt arma

hjerta; jag har, under sken af tillfredsställelse burit den lysande

drägt, min brudgums uppmärksamhet under vänliga lyckönskningar mig

tillställdt. Och Emilia; mitt hjerta har dock icke förqväfvits under

alla dessa outsägliga marter; med tillkämpad uppmärksamhet, ja till och

med liflighet, har jag med åtskilliga af härvarande personer

underhållit de vexlande ämnen, hvartill dagens vigt så rikeligen gifvit

anledning, och -- o! huru litet har dock min själ vid allt detta varit

tillstädes. -- Emilia, Emilia, jag lider dubbelt af de förebråelser

mitt brottsliga samvete under närvarande omständigheter gör mig; har

jag väl rättighet att undanstjäla honom, som hädanefter ensam har att

göra anspråk på min ömhet, min tillgifvenhet, en enda tanke af alla

dem, hvilka så otaliga kringirra? Är jag icke en svag, afskyvärd

varelse, i högsta måtto oförtjent af den godhet, den hyllning den

älskande modren och jemväl han sjelf, alldrig upphöra att uppå mig

slösa; nej Emilia, jag vill, jag måste lära att älska, att värdera

honom; det skall blifva mitt trognaste bemödande; jag vill i hvarje

hans handling upptäcka kraften af en ren, en ädel själ, ty sådan måste

den hos honom finnas, han kunde eljest icke förgudas af henne, som

endast kan älska dygden. O! säkert, säkert skall Gud i sin nåd bistå

mig, att, iakttagande dessa mina pligter, med förtröstan, lugn och

tillförsigt, kunna gå mitt dunkla öde till mötes. -- Huru obeskrifligt

ökes icke min längtan efter dig Emilia, ju närmare jag nalkas målet för

min bestämmelse, ju mera jag inser omöjligheten af denna återförening;

-- jag blir då ensam, fullkomligt ensam öfverlemnad till min smärta,

och skall finna intet hjerta, till hvilket jag under salig känsla af

att blifva förstådd, kan sluta mitt, utblottadt på all fröjd. -- O Gud!

styrk blott mina svaga krafter, att jag icke under eget betryck, måtte

komma att såra dem, hvilka så varmt önska min välgång, min lycka,

hvilka måhända till en del sjelfve genom uppoffrandet af andra bättre,

kärare åsigter, lämpat sig i det nödvändiga. -- Se dock Emilia, huru

under allt mitt qval, den högste underbart velat lisa mitt hjerta,

medelst uppfyllandet af en min lifligaste önskan; jag har nemligen i

långa tider föreställt mig med mera framgång, och mindre smärta, att

kunna emotgå det ögnablick, hvilket med oupplösliga band skall fästa

mig vid Baron Y., endast jag oförmodadt, och utan att der förut hafva

sett honom, såsom hans brud kunde öfverlemnas till honom; föreställ dig

då den tillfredsställelse mitt inre i dag kände, då jag genom ett bref,

tillstäldt Friherrinnan, fick erfara att Baronen omöjligt före den 5:te

Maj, sjelfva bröllopsdagen, i S. kunde inträffa, emedan fartygets, med

hvilket han ärnar anlända, resetourer voro bestämda, och till sin

grämelse, han såleds ej der förut, hvilket han dock tillförene hoppats,

finge omfamna sin dyra moder. Han försäkrar likväl intet kunna hindra

hans anträffande nämnde dag, emedan fartyget med Guds hjelp ginge

pålitligt och lyckligt; bifogande ännu, det den ömmande modren alltså

med all säkerhet till redan utsatte dag, kunde arrangera, och

iordningställa den blifvande högtidligheten.

Dessa rader blifve då de sista, Emilia, jag, före den redan alltför

ofta omnämnde dagen tecknar dig; jag vill med kraft undfly hvarje

tillfälle till klagan, och, kunde jag väl, sluten till ditt bröst,

öfverlemnad i förtroende till dig, återhålla dess utbrott? O nej! --

hvila må derföre min penna nu, för att ännu en gång före den stund jag

går att för evigt afsäga mig min lycka, förd af min darrande hand kunna

teckna dig min sista fria hälsning; den återstående tiden skall

oafkortad egnas till trägna arbeten, samt sällskap åt den person,

hvilkeu så huldt velat, ehuru grymt förfelat min lycka.

Den 5 Maj. -- Förmidd.

Här står jag åter för din blick, Emilia, en alltid trogen bild af

lidandet, för att ändteligen i ditt vänskapsfulla sköte utandas min

kärleks, min sällhets sista suck. O Emilia! Emilia! huru bittra falla

icke i denna minut mina tårar på de rader jag, ännu fri, ännu obunden,

i få penndrag här vill anteckna. Du min hulda, min sanna vän, skall

säkert fatta den mening de förrädiska, nu oåterhållna uttala. Ja

Emilia, hon är då inne den dag, hvars klara himmel, hvars milda sol,

hvars unga friska grönska, äfven kunnat medföra sällheten åt din vän;

men, annorlunda, annorlunda ville hennes ovänliga öde. -- Hon står nu

här, öfverlemnad åt smärtande minnen, här, i sitt lilla älskade

sängrum, hvilket i sjelfva denna stund, grymt påminner om den sällhet,

hon här, ehuru ögonblickligt, njutit, omgifven af dyrbarheter och

ståt, hvilket allt af den välmenande lyckliga modren, för min

tillfredsställelse här blifvit hopat; ännu några få timmar, och dessa

stumma, plågsamma vittnen till mitt qval, skola komma att tungt trycka

min arma lidande varelse. O Gud! hade dock Emilias hand, den systerligt

varma, i mina lockar fått infläta den krans af frisk murgrön, hvilken,

enligt mitt orubbeliga löfte, och till ett sorgligt minne af Rosa

kommer att pryda min panna, men nej, icke ens denna sällhet skulle

blifva mig förunnad. Mitt hufvnd är tungt af oro och en genomgråten

natt, ty endast åt natten vågar jag anförtro mina bekymmer; hon

förtiger så mildt de känslor, hvilka under stillhet öfverlåtas i dess

sköte, och, ehuru huld och ljuflig, lider hon ej af de tårar och

suckar, hvilka i ymnighet utpressas ifrån ett bedröfvadt sinne. Fåfängt

har, under hela den passerade morgonen, jag sökt öfvertala mig sjelf

till lugn, för att åtminstone till någon ringa del kunna undgå de

anmärkningar, hvilka ej utan skäl öfver mig torde utfalla, då den af

Friherrinnan utsedda brudsätan, Majorskan Pygmeus, innan kort, i sina

angelägenheter, här inträffar; och, ehuru kär för mitt hjerta, en

känsligare varelse än hon, i nämnde omständigheter varit, prisar jag

mig dock verkeligen lycklig, att Friherrinnans val just stadnade vid

denna; hvars hjertlöshet, om möjligt, skall bidraga att härda min ofta

påkommande, oförlåtliga svaghet.

Klockan 2.

Till dig, till dig, vill mitt hjerta; -- underbara känsla, hvars kraft

jag ej mägtar förklara; -- huru ständigt hvilar icke i dag min tanke

hos dig utan att ett enda ögnablick äga styrka att öfvergifva din bild,

du hulda trogna vän. Säkert, o! säkert, -- så säger mig mitt hjerta,

tänker Emilia i denna stund på mig, ehuru hon icke kan ana till de

förhållanden i hvilka ödet stäldt mig; du, min älskade deltagerska i

både sorg och glädje, är då till min sanna tillfredsställelse besparad

lidandet af att erfara mina bekymmer, du är i denna minut lyckligare än

din Mathilda, ty du känner med innerlig njutning, djupt i ditt hjerta

sällheten af att älska och älskas af en tillbedd make; lifvet har för

din öppna blick uppnått den högsta punkt af fröjd, då deremot dess ljus

för mig för evigt nedgått i en djup ryslig natt. -- O Ferdinand! du!

hvars namn mina läppar här för sista gången under saknad och kärlek

vågar nämna, så har då ditt flygtigt skimrande, sjelfammade hopp, så

snart, och för alltid sjunkit i kolsvart mull; det är förbi, förbi, för

evigt! -- Hvad du är lycklig, o Rosa! som aflägsnad ifrån sorg och

qval, under den grönskande kullen hvilar så fridfull, så stilla; huru

gärna, huru gärna, ville icke din qvarblifna vän, invid din sida,

omsväfvad af dödens kalla flägtar, dela ditt lugna läger; o! kanske,

kanske att dock snart hennes utmattade hjerta finner ro, for att

förenad med dig, känna himlens bättre varaktigare fröjder.

Klockan 3.

Himmel! Hvilket språng, hvilket gny och larm, har icke inom ett

ögnablick uppstått, inom det hitintills så stilla huset; ack! huru

ängsligt anar icke mitt klappande hjerta, den mer än sannolika

anledningen till denna plötsliga förändring. Kuskar, betjenter,

jungfrur och uppassare, hasta under skyndsamhet fram och åter, öfver

trappor och gårdar, utan att ens gifva sig tid att under denna allmänna

förvirring, med hvarann vexla ett enda ord; deras glada ansigten

förräda dock någonting högst ovanligt. Gud! Gud! öfvergif mig ej under

denna min obeskrifliga oro, men gif mig styrka att med ståndaktighet

sluteligen emottaga bekräftelsen på min grufveliga förmodan.

Klockan half till 4.

Ja Emilia, han är verkeligen redan kommen den fruktade, ack, ack! så

djupt beklagansvärde Baronen; han är kommen att med lugn och i hopp om

stilla lycka, emottaga den för honom okända maka, hvilken ett underbart

öde en huld moderskärlek, så obegripeligt för honom utsett; i hvars

ömma tillgifvenhet, och vänskapsfulla emottagande han troligen emotser

hela sin timmeliga lycka; och huru grymt, huru grymt bedrages han icke

i detta billiga hopp! Hvar, hvar finnes väl, inom hela min olyckliga

varelse den ömhet, den vänlighet förborgad, på hvilken han såsom man,

kan göra sig så fullt anspråk. -- Kan du väl tro Emilia, att jag för

första gången med ren, oförfalskad glädje, genom Annette, hvilken först

hastade att förkunna mig Baronens ankomst, emottog den enkla men ljufva

gåfvan af tvenne friska halfutspruckne mossrosor, omvirade af sköna

förgät-mig-ej, dem hans hjertliga välmening, genom den nyssnämnda mig

tillsändt. -- O! huru mycket värderade icke mitt hjerta i tysthet detta

bevis på granlagenhet och fin känsla, hvilken jag verkeligen skulle

tilltrott endast en varelse, att på dylikt sätt kunna tolka, -- En varm

tär från mitt öga, har som tacksamhetsgärd fugtat de skära bladen.

Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är

obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade

underrättelsen om sonens ankomst, hvilken -- enligt hennes ord -- nu

otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. -- Huru

innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det

lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma

Baronens önskan. -- Majorskan hade verkeligen till min stora

tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt

arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga

tiden. -- Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans

kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket,

enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla

berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu

blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än

såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf

mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig,

icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss

gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt

begagnas. -- Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss

uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin

ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna

inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i

hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne

kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa

vilja. -- O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den

alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår

icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud!

hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.

Tillägg af en främmande hand.

Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar

den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort,

och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende

allmänhet vågat öfverstyra, -- alla dock något litet interessera sig

för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven

gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda

varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes

anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke

långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors

tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei

erkändt smakfulla handläggning, -- den det i icke förut veten --

oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i

hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga,

äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart

upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till

Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu

bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen,

i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den

skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men

onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne

efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne

och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna

mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den

utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen

tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste

blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga

kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna.

Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans

hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen

änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan

längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den

höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu,

öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta

uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand

öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket

öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den

ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande

bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då

hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett

lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville

tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade

Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna

ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en

gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din

Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till

din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå

honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna

rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna

tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade

meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under

högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret,

hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro

hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera

kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken

sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar

uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne

så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast

syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat.

Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise,

neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla

Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på

Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde

högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för

mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers

oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och

sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes,

ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen,

då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick

uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda

reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så

underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare.

Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn

fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt

half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar

borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina

svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja

djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så

tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen

ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig

för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda

dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det

äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som

du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla

plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med

kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran,

dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade

förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle

försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande

underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande

låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd,

oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda

blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var

mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga

sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden,

erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders

afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida

skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så

var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för

egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit,

Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor

ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta

mig att under min vistelse på ----krona, emot en hvar, dig min

Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och

Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig,

skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen

af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas

länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. --

Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag

erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C----s dig gjorda

anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig

nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans

hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.

"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt,

ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek

gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda,

då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste

till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den

fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." -- "Men", inföll

nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar

skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der

genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och

förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min

Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter

en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. -- "Ack! ack! min

dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan

ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt

förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag

sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt

regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att

äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru

ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara

närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om

ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att

af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och

fortfarande beständighet".

Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand,

omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna

gyckel, försvann -- den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen

enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga

hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom

fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.

Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen

tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och

hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det

lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar

jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den

saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom

den andra.

* * * * *

Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre

Friherrinnan Y----s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla

mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget

goda medgifvande lemnat anledning dertill. -- Efter en treflig dags

tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet

för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade

motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt

öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos

oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt

föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af

den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga

svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef

alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige

anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de

nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:

Friherrinnan Y----s egenhändiga anteckningar.

Gåfvo till Maihilda Y., född S.

Murgrönan · 第 22 / 24 段