svårigheten att icke upptäckas, blott en enda gång, genom min hulda
Amalia, njutit sällheten af ett långt brefs ankomst ifrån Sommer, deri
han, i de mest lefvande och själfulla ord, för mig upprepade sina
känslor och tankar, förvissade mig om den rena kärlek, hvilken i hans
bröst, först med döden kunde upphöra; påminde mig om tusende lyckliga
tillsammans tillbragte stunder; besvor mig, att bevara min honom en
gång lemnade tro, samt underrättade mig sluteligen derom, att han, i
anledning af min fars nog hårdt yttrade beslut, -- att endast åt en
militair lemna sitt barn, -- redan sedan ett halft år -- ingått i
militairtjenst, på hvilken bana han nu medelst ådagaläggande af drift
och ihärdighet hoppades erhålla sina förmäns välvilja, och sluteligen
blifva i tillfälle vinna sitt hjertas högsta mål, -- min hand. -- Gud!
hur upprörde mig icke detta uppoffrande af egna kärare åsigter; han
hade nemligen alldrig ägt tycke för Militairlifvet, detta hade jag
tusende gånger hört honom yttra; det var således helt och hållet af
kärlek till mig, som han öfvergifvit den civila bana, i och för
hvilkens skickliga beträdande, han i åratal användt så mycken
själsansträngning. Med den innerligaste känsla af ömhet erfor jag allt
detta, mitt hjerta slöt sig till den älskade, om möjligt i ännu högre
grad än tillförene; det lifvande hoppet, att en gång, välsignad af min
far, med Sommer kunna knyta ett oupplösligt band, fick nu ett bestämt
insteg i mitt bröst; lifvet, -- det på sednare tider för min blick så
dystra, så hemska, antog nu en ljus, himmelsklar färg; med ett ord, jag
började åter lefva afvundsvärda dagar. -- Under dylika sällhetsdrömmar
hade jag änteligen fyllt mina sjutton år; -- nu inkallade mig en dag
min far till sig, gaf mig med en vink tecken, att närma mig den plats,
der han på soffan halflåg, samt bad mig sluteligen att, sittande på en
stol, afhöra hans meddelanden. "Du har nu" -- började han med likgiltig
ton, "uppnått den ålder, då en flicka vanligtvis börjar tänka på
ändamålet med sin existence; om äfven hos dig denna naturliga känsla
yppats, känner jag ej. -- Jag vill derföre nu i korthet meddela dig en
sak, deri jag hoppas du med tillförsigt till mitt faderliga
välförstånd, utan motsägelse skall finna dig; -- Öfverste T., en
behållen duglig karl, har för icke längesedan hos mig anhållit om din
hand, han hade väl det löjliga infall, att äfven af din egen mun
önska höra ditt vanliga samtycke, hvilken omväg jag likvisst fann
alldeles onödig, hvarföre jag, å dina vägnar redan lemnat honom det
oåterkalleliga Ja, som jag nu önskar och befaller, att du ännu i denna
afton sjelf för honom skall uttala. Han är" -- tillade min far, efter
en paus, "hvad du väl sjelf vet, icke mera ung, men hans reelité så
mycket pålitligare; och skall säkert hans frikostighet, förenad med ett
godt bemötande, ersätta dig de 50 år han som man äger mer än du. -- Nu
nog -- du känner min vilja."
"Min far! min far!" framstammade jag i gränslös ångest, "för Guds
skuld, afkunna icke så grymt min dom; hör mina böner, se till min
förtviflan, jag kan, -- nej, jag kan omöjligt hörsamma denna alltför
hårda begäran; mitt hjerta är sedan länge ej mera fritt; jag kan såleds
icke medgifva Öfverste T. det samtycke ni, utan att lyssna till detta
hjertas röst, så grymt, så omenskligt lemnat honom. Återtag, o! jag ber
er min egen, min gode far, jag bönfaller, för Guds skuld, återtag..."
-- "Hvad, -- du vågar, du ussla", dundrade min far med gräselig röst,
och ögonen rullade vildt i sina gropar, "du vågar verkeligen med ett
enda ord motsätta dig min önskan, du eländiga afföda, hvilken ifrån din
födelsetimme varit mig en helfvetets pina, och du, du skulle verkeligen
våga att annorlunda än med djup hörsamhet för min befallning emottaga
din, af mig utsedde fästman? -- ditt hjerta... -- O! du häderska af all
barnslig lydnad; så vare då du af mig, din egen far, förbannad i tid
och evighet; måtte under samvetsagg, och ofrid, du irra kring, en
varnagel för alla dom, hvilka under trotts, och sjelfmyndighet, glömma
sina skyldigheter mot föräldrar. -- Nå väl, är du nu nöjd?"
Jag hade under en häftigt gripande yrsel, vanmägtig nedfallit på mina
knän; mitt hjerta stod orörligt. Kallsvetten lopp liksom i vågor öfver
panna och hals; jag förblef under flere minuter fullkomligt oveten om
hvad som föregått. -- Min närvaro i min fars rum, samt åsynen af hans
gråbleka, gräseligt förvridna ansigtsmuskler, påminte mig sluteligen om
den grufveliga sanningen; jag släpade mig nu, under den outsägligaste
ångest fram till hans knän; omfattande dem med ursinnig kraft,
framprässade jag med brinnande läppar och den högsta ansträngning: "min
far, jag vill, o jag vill efterkomma...." -- "Ha! du vill nu, din
ussling, du vill nu, efterkomma min önskan, icke derföre att din
barnsliga pligt, eller tillgifvenhet uppfordrat dig dertill, men emedan
du fruktar förbannelsen af mina läppar; vanartiga vanvetting, hon
drabbe derföre din hela varelse, ända till det ögnablick du med
glädjetydande blick, inför T. aflagt ditt tacksamma antagande af hans
anbud. -- Nu gå, jag fördrager derförut icke din anblick."
Himmel! hvilka helfvetiska qval utstod icke mitt arma hjerta, timmarne
efter dessa fasansfulla ögnablick; jag tänkte på intet annat, än att
snart se den för visiter utsatte timmen -- infalla, hvilken änteligen
skulle lösa den tungt tryckande förbannelsen från min lidande varelse;
jag tänkte icke en minut på Sommer; min far, min omensklige far, var
den enda, hvilken, i förskräckelig skepnad oafvikligen framstod för min
själ. -- Änteligen utpekade den sekellångsamt skridande visarn på 6;
och kort derefter stadnade Öfverste T----s vagn framför vår port. --
Ett himmelens budskap hade alldrig kunnat vara mig kärkomnare; med
blossande kinder och flygande gång hastade jag genom den långa rad af
praktrum, hvilka skiljde mig från förmaket, der Öfversten redan jemte
min far stod inbegripen i något samtal. Jag inträdde nu, och gick med
ilande steg fram till den utsedde fästmannen: "med tacksamhet för Herr
Öfverstens hedrande anbud har jag nu, enligt Herr Öfverstens egen
önskan, äran uttala mitt hjertliga antagande af" ... mera förmådde jag
ej, mina läppar vredo sig convulsiviskt, det svindlade för min blick,
och den vördnadsvärde Öfversten, hvilken i den outtalade meningen
troligen endast såg den jungfruliga timiditén, slöt mig under utrop:
"O! du täcka, söta, englalika flicka", just i rättan tid i sina
darrande vidt öppnade armar.
Förlofningen försiggick helt och hållet utan vittnen; om trenne månader
skulle jag vid Öfversten smidas med ägtenskapliga band. -- Mina känslor
vid allt detta kunna lättare tänkas, än beskrifvas; min fars alldrig
förr visade vänlighet var dock den ljusstråle, hvilken uppehöll mitt
ofta svigtande mod. -- Huru belåten skulle icke en fri qvinna, med ett
par dussin år mer på nacken, i mitt ställe kunnat vara, ty Öfverste T.
var en den mest agtningsvärda och rättskaffens man, man kunde tänka.
Öfverseende ömsinthet, och tålmodighet, voro egenskaper, hvilka hos den
hedervärde gubben stundeligen framlyste; äfven den vid dylika åldrar så
vanliga snikenhet på jordiska fördelar, afskydde han som synden, icke
allenast hans närmsta, men äfven fremmande personer, hvilka hos honom
anklagade sin nöd, gingo alldrig ohulpne ifrån den menniskoälskande
mannen.
Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja
föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den
frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en
dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på
sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt
insomnade.
Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men
gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom
frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det
största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter
fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter
mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina
utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig
sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. -- Men, hvem tyder min
förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels
med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet
allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den
aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver
femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan
like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde
hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt
hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min
ägta man. -- "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i
vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga
affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med
stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig
i min önskan? eller..." -- Hu! hans blickar förvildades åter, min
inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri,
ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag
hörsamhet, -- och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och
ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag
någonsin sett.
Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat
betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl
delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen
af våra lefnads-utsigter.
Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt
inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der
nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro
ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån
hans.
Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det
sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt
sköte; satt jag en aftonstund, -- min man och far voro utreste på en
spel-soirée, -- ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne
veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast,
oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se;
hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat
så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga
föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då
öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min
Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig
officers-uniform framför mina förvånade blickar. -- I ett nu låg han
för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda",
utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då
åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om
din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för
oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina
förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande
ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din
stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka",
och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar.
-- "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du
vet då ej" ... och nu upplyftade jag med darrande hand floret som
betäckte den lille. -- "Evige himmel! du är..." stammade han bleknande,
och vacklade flere steg tillbaka. --- "Jag är, -- ja! jag är, jag
olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna,
din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig,
i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; -- men, för verlden,
maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med
stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud!
huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"... -- "Du är
då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en
tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en
annans? icke min; icke min, mer? -- Är det du sjelf som afsagt dig mig,
frivilligt, alldeles frivilligt?" -- Jag fasade för brottet att som en
annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu,
nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, -- jag
ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade
jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga
panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så
gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det
ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har
slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du
mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst
olyckliga lif?" -- Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är,
och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela
detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann
likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den
heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min
evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett
evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och
beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." -- Han tryckte på den
nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med
passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade
mig i detta lif -- för evigt.
Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt
hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all
beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf
tillstå denna brottsliga svaghet. -- Han hade, den olycklige, enligt
med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta
efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne
uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare
omsvep ilat att upphinna mina rum.
Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom
en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt
sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin
unga fru; -- genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand
veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd
varelse; -- att han var densamme jag ännu med lika oförminskad
häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande
omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att
han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig
förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så
mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt,
oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera
genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens
dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda
kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min
lilla Gustaf uttalade.
Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat;
han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles
oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af
penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje
deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige
Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans
omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo
likväl fruktlösa. -- Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig,
erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han,
om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver
mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser,
samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar.
-- Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än
usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så
lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan
kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. -- Ännu i fem derefter
följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar.
Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap,
måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom,
efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.
Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor,
afundsvärd; -- en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min
sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa
fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. -- Med beklämt hjerta
emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen
skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så
mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt
moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter
mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran
temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst,
ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på
en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp,
syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo;
modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga
framsteg. -- Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var
endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur
deras krets. -- Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste
vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.
Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23
års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull
son.-- Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta
hugnande tillvaro: -- Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande
mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt
nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda
egenskaper.
Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla
skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och
mina önskningar. -- Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en
gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig
med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig
med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det
misslyckadt. -- Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K.,
af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille,
höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. -- Jag trodde mig
nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar
rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den
bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock
för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i
sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne
års tid.
Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men --
Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: -- din mor var död, troligen
af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit
henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga
både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett
halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös,
öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter
dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; -- du, var nu ett
lidande offer för beroendet och nöden. -- Himmel! hvilken hjertskärande
smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som
din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; -- du vet huru det
lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med
otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din
ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek
du så huldt egnat din tacksamma vän.
Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt
åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf,
lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt
oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga
föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde
inhemta. -- Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du,
följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig
uttalade.-- Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning,
för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ----krona
utställa oss alla. -- Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid
bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt,
och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina
ord, bestämt förlofvad i S. -- Med en glädje, den jag knapt kunde
dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld
uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare,
ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och -- o
Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen.
-- Men nu, -- nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande
hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; --
mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men,
att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med
försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din
kärlek, -- o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade.
Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje
uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig
allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling,
hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min
ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.
Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. -- Den främmande handen vill
nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor
troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter
det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige
Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera
förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande.
-- Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes
förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R.,
afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en
täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin
mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga
Rosa.
Baron C----; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt --
lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte
sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far,
begagnar brunn, samt bader i S., -- åter påmints om kärlekens lycka.
Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets
egenteliga bemärkelse; -- tillräcklig anledning nog för den känslige C.
att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga
saknad och lidande.
Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den
själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen
sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka
afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir
ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes
tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla
författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes
naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta
sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars
menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande,
tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "_O! blif
tig altid lik, så går tig altid väl_". -- Detta oaktadt lofvar hon er
dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er
kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben.,
då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst
inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade
oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den
sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den
verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, -- nej Gud bevars; men
högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel
landtpastorska möjligen kan komma ut med, -- till dess... Gott sey bey
uns!
End of Project Gutenberg's Murgrönan, by Fredrika Wilhelmina Carstens