inträffat; klockan 7 i afton, efter det Rosa, under större oro än
vanligt, tillbragt dagen, kallade hon häftigt, i det hon med egen kraft
våldsamt sökte komma upp, Hofrådinnan, hvilken högst bekymrad suttit
invid hennes säng; hon hade knapt hunnit omfatta den förskräckta
modrens hals, då ett förfärligt blodsvall störtade sig fram om de bleka
läpparne. Hofrådinnans ångest blef härunder alldeles obeskriflig; den
häftigaste skälfva öfverfoll hela hennes kropp, hvarvid jag i hvarje
minut fruktade att se äfven, henne, den af tårar och nattvak utmattade,
nedfallen i vanmakt. Sedan jag såleds varsamt undanfört henne, hastade
jag nu sjelf att med tillhjelp af min omgifning lemna Rosa den vård jag
enligt Läkarens föreskrift visste vara för henne behöflig; hvarefter
den ömsinte Doctorn äfven genast påkallades. -- Men Gud! Emilia, skulle
du, efter detta häftiga utmattande sett den aftynade blomman, hvit och
skön som en engel, med ömsom på mig, ömsom på den sig nu åter till
krafter vaknande modren, rigtad blick, hvilken sednare vid betraktandet
af sitt barns lidande väl icke skulle haft ett moders hjerta, om hon
kunnat dölja den smärta hon erfor. -- Hon satt nu åter tätt lutad till
Rosas bröst och bortkysste med qvalet tecknadt i egna drag, de fina
svettperlor hvilka efter blodsförlusten svagt frambrutit på det älskade
barnets panna. -- Klockan är redan elfva; en oafbruten tystnad har,
enligt Läkarens uttryckliga föreskrift, efterträdt detta första
utbrott, hvilket han bestämt förutsäger skall efterföljas af ännu flere
andra; men, hvilka i synnerhet ovilkorligen skola försvåras, om icke
den noggrannaste stillhet och tranquilité iakttages. -- Nu, god natt
min Emilia, jag måste åter hasta, att i sällskap med Hofrådinnan,
hvilken ej kan förmås öfvergifva sitt barn, uppfylla de kära
skyldigheterna mot den älskade sjuka. -- O! kunde du väl ana till det
bekymmer som omger din vän; huru varmt skulle icke äfven du, till den
högste uppsända böner om deras lindrande, och sluteligen fullkomliga
afhjelpande.
Den 6 April.
"Hon kämpat ut, och dödens genius hvilar
Den svala vingen öfver hjertats brand."
_Vitalis_.
Hon ar ej mer Emilia, Gud! min Gud! och din Mathilda måste, måste
verkeligen, under smärtans outsägliga qval, och i fullt medvetande af
sanningen uti dessa fasliga ord, här nedskrifva dem. -- Nej, hon är ej
mer, hennes ljusa ande har ändteligen hunnit det hemland, om hvars rena
fröjd, hvars salighet hon redan här nere ofta drömde. Du kan Emilia med
den aldralifligaste inbillning icke göra för dig begriplig den
ångestfulla förtviflan, hvilken under dessa tider i den fordom så
lefnadsglada kretsen ägt rum, likaså litet som mitt bemödande att för
dig tydliggöra densamma, någonsin skulle lyckas. Enligt hvad jag vill
minnas mig hafva nämnt, hade ju redan en häftig blodstörtning utur det
angripna bröstet visat sig, hvilken förorsakade oss alla en gränslös
oro, natten derpå förgick likväl utan någon häftigare attaque, så till
och med den utmattade engeln emot morgonen föll uti en lätt slummer. Då
hon vid pass kl. 6 vaknade, yttrade hon sig känna sitt bröst betydligt
lättare, än dagarne derförut, hvarföre hon äfven sade sig af mig önska
höra föreläsas någon god bok. Med hjertlig glädje uppfyllde jag denna
begäran, under hvilken ofta af brutne sysselsättning dagen nästan
förgick. Emot aftonen inslumrade hon åter flygtigt, men, uppvaknade
omkring midnatten, med ett förnyadt anfall af störtning, hvilket
ändteligen på lika sätt som förra gången eller genom användandet af
samma medicin, sluteligen stillades. De trenne derpå följande dagarne,
förgingo under djup oro, ty mattigheten hos den lidande var smärtsam,
och förnekade henne ända till bruket af sina händer; likväl yppades
härunder intet nytt anfall. Den trettionde tidigt på morgon, lät hon
kalla sina föräldrar, hos hvilka hon anhöll om att genom deras
föranstaltande ännu samma dag blifva konfirmerad, emedan hon fruktade
att krafterna möjligen, vid uppskjutande af denna högtidlighet, torde
blifva så svaga, så hon icke framdeles med den styrka och den fattning
hon borde, kunde känna dess vigt; af hvilken anledning, hon på
eftermiddagen samma dag, i sina föräldrars närvaro, af stadens Pastor,
emottog den heliga Nattvarden. O Emilia, hvilken frid, hvilket
himmelskt lugn, låg ej i hennes blickar efter upplefvandet af dessa
timmar; hon tycktes verkeligen icke mer tillhöra denna jord, af hvars
lidelser hon troligen icke lättade mer än möjligen den stundom
påminnande smärtan i sitt bröst; och skulle icke den derpå följande
aftonen en svår blodstörtning inträffat, hade denna dag kunnat räknas
till en fullkomligt lycklig. Äfven de fyra derpå följande voro lugnare
än hvad man möjligen kunnat hoppas, hvarunder endast tvenne svagare
störtningar, förenade med mycken hosta, infunno sig. Mot aftonen af den
fjerde, förföll den sjuka i ett ofta nästan sanslöst tillstånd, hvarur
hon, ehuru dock ej beröfvad sitt medvetande, med svårighet förmådde
väckas, för att njuta sin behöfliga omvårdnad. Detta förhållande varade
oafbrutet till emot middagen, då hon liksom inspirerad oförmodadt
yttrade en innerlig längtan efter R. -- Denna önskan hade ännu icke en
enda gång, under hela sjukdoms-perioden uppstått; jag hade verkeligen
väntat dess inträffande, af hvilken jag emotsåg en snar upplösning. --
Under väntan på hans ankomst, lät hon, enligt egen noggrann foreskrift,
kläda sig i en hvit mousselins-klädning, samt en täck, himmelsblå
flors-shawlette, den R. under lyckligare dagar gifvit henne, och den
hon med största tillfredsställelse redan en gång tillförene burit; de
gyllene lockarna föllo nu, af den olycklige modren smakfullt ordnade,
kring panna och skuldror, och gjorde hennes utseende fullkomligt likt
en herrlig, lidande Madonna-bild. Sålunda Iåg hon, lyftad ofvanpå det
silfverhvita täcket, hvilket en gång var bestämdt att vid ett
lyckligare tillfälle begagnas, men nu af den lidande modren under
bittra smärtans tårar, öfver sängen blifvit utbredt; tvenne de skönaste
hvita Hyacinther, dom, dagen förut, Grefvinnan Amelie A. med den
hjertligaste önskan om en snar förbättring tillsändt Rosa, stodo
doftande i sina eleganta krukor, framför hennes säng, och ökade den
underbart inträffade högtidligheten. -- Men, -- nu öppnades plötsligt
yttre dörren; -- mitt hjerta klappade våldsamt; jag hade verkeligen all
möda att kunna uppfylla det af Rosa mig ömt aftvungna löftet att
tillika med Hofrådinnan, under R----s besök icke lemna rummet; han
inträdde, blek som ett lik, närmade sig som det tycktes nästan utan
medvetande -- ty icke en mine eller gest, förrådde hans kännedom om
Hofrådinnans eller min närvaro -- sängen der Rosa låg, framför hvilken
han, öfverväldigad af våldsamma känslor, ovilkorligt nedsjönk. -- I
dylika omständigheter skulle då, efter en tid af knappa fyra veckor,
dessa personer, hvilka under kärlekens yra, lyckliga och sälla, med de
varmaste ömsesidiga trohetsförsäkringar sednast åtskilts, återfinna
hvarandra. Gud! huru sönderslitande var ej denna anblick. "Min dyre
Ludvig!" framsuckade ändteligen Rosa, sedan hon hunnit återhemta sig
ifrån en lätt, ögonblickligt påkommen vanmakt, och räckte med huld
vänlighet, den olycklige knäfallne, sin hand; den öfverlåtande saliga
blicken fulländade hvad rösten hos den afmattade icke förmådde yttra.
-- R. hade under den lidelsefullaste häftighet omfattat den matta
handen, hvilken han nu krampaktigt pressade mot sitt bröst; "Rosa!
himmelska Rosa!" hviskade hans skälfvande läppar, "värdigas du
vcrkeligen ännu kalla mig inför din blick, vågar jag, den olycklige
förrädarn af all sann och ren kärlek ännu nalkas dig! du förklarade
engel! O! uppfyllos ej ditt bröst af den djupaste afsky till honom, som
så grymt kränkt ditt hjertas frid. Rosa du evigt tillbedda! kan du,
äger du verkeligen styrka, att utan gränslös smärta fördraga åsynen af
den, hviken förstört ditt unga lif, och din lycka; af den som sjelf nu
mera på hela den vida eländiga jorden icke finner någon fristad, der
han kunde lugna sitt gnagande samvete; säg, o! säg, kan han, får han
verkeligen öfverlemna sig till det saliga hopp, att ditt hjerta, icke
allenast din skonsamma englagodhet, talar ur dina blickar?" På Rosas
lätta vink hade han nu upphöjt sig och låg i ögnablicket härefter,
omfattad af hennes mjella armar, nedböjd mot hennes bröst.
"Hör, min Ludvig", yttrade hon med stadig röst, "Rosa har alltid varit
sann, och ren emot dig, lika så säkert som hennes hjerta ännu aldrig
för dig hyst en fördold tanke; skulle då nu, nu, då hon står vid
gränsen mellan lif och död, hon till dig kunna hyckla en känsla den hon
icke ägde? O nej! tro derföre du min evigt lika ömt älskade, hvad
hennes bristande läppar, med sanning ehuru svagt tolka: Rosas kärlek
till dig, lefver nu, likasom efter döden, då hennes varma hjerta
upphört att slå, med samma outsägliga styrka, samma oförminskade
innerlighet, som under de lyckliga minuter i lifvet, då hon vid ditt
älskade bröst, drömde sig en himmel; lugna dig såleds min dyre vän, med
den fasta öfvertygelse att hos mig ingen skymt af motvilja finnes. O
Gud! jag fasar att ens tänka detta hårda ord, nej, endast idel ömhet
inger din ljufva bild. Likvisst skulle det lugn, hvilket nu så lyckligt
uppfyller mitt hjerta, snart sagt helt och hållet försvinna derur, om
jag nödgades beröfva mig det hopp, hvartill jag så gladt öfverlemnat
mig, att ännu här i lifvet du kunde njuta och meddela glädje. O!
Ludvig! lifvet är skönt; ville du ej tillfredsställa din döende Rosa
med löftet, att tillika med uppfyllandet af din pligt, ännu lyckliggöra
det lidande hjerta, hvilket, utom mitt, så ömt, så troget och älskande
slår för dig! O! säkert, säkert, talar äfven ditt eget, till den
olyckligas förmån, hvilken redan länge, öfvergifven och tröstlös,
suckat, ett offer för din kärlek. Rosa ber, hon bönfaller hos dig utur
djupet af sin själ: Återskänk din oskyldiga lidande Caroline, hvilken
till alla delar är värd att uppfylla min plats i ditt bröst, den ömhet,
hvarmed du en gång gjorde henne så öfvermåttan lycklig; får ej din Rosa
dö med den saliggörande förtröstan, att du med aldraförsta uppfyller
hennes innerliga önskan, och ditt, till den arma olyckliga, under dyra
eder en gång gifna ägtenskapslöfte."
R. hade under synbar smärta, med oafvänd blick betraktat den hulda,
hvilken nu med obegriplig styrka drog honom emot sitt bröst. "Ja Rosa,
du förmår allt; här: emottag min dyra försäkran det din önskan, om
äfven med uppoffrandet af min timmeliga frid, skall uppfyllas. Min
pligt, mitt löfte till dig, icke min kärlek, skall föra mig till hennes
fötter, hvilken fordom, jag bekänner det nu för dig, du englalika
väsende, af mig obeskrifligt älskats, men som äfven nu, o! fördöm mig
ej derföre, måste utgöra min fasa, emedan hon beröfvat mig den enda
varelse som lärt mig skatta dygden, och lifvets högsta värde. -- O
Rosa! dig, dig, har jag älskat mer än något annat på jorden, till dig,
du oskuldsfulla engel, närmade sig för din kära renhets skull,
ovilkorligt mitt hjerta, redan under tider, då jag i den okonstlade
Caroline, tyckte mig funnit min högsta sällhet; i din närvaro, den jag
likvist, anmanad af mitt bättre jag, med bekämpad lidelse ofta undvek,
kände jag det ett ädlare, ett själfullare, ett högre godt fanns hvilket
rikare än hvad hennes barnsliga tillgifvenhet förmådde, skulle kunna
uppfylla mitt bröst med salig vällust; o Gud! o Gud! jag förmådde mer
icke emotstå den onämnbara trängtan, som ständigt dref mig till dig; du
var, drömmande och vaken min enda tanke, mitt enda hopp hvilket jag
olycklige, under det min falska ambition och medlidandet, fortfarande
hycklade beständighet för Caroline, icke mer för dig förmådde dölja.
Min fasta föresats blef nu, sedan jag hos dina föräldrar gjort mig
försäkrad om din hand, att öppet för Caroline tillstå mitt hjertas
förändring, i hvilken afsigt jag äfven, efter det jag hos dig, du
hulda, njutit sällheten i sitt öfvermått, hastade att uppsöka henne. --
O Rosa! hvad jag här forut, osäker om ägandet af dig, med hjertats
sanna tillfredsställelse besuttit, nemligen: _samvetsfrid_, förlorade
jag nu; jag blef, under ett ovärdigt sinnesrus förrådare af den oskuld
jag hitintills med så mycken sjelfbeherrskning vördat; jag glömde
heder, lycka, allt, allt! som under samma iakttagna helgd kunnat bereda
mig mitt hjertas vinning -- dig! -- Men, jag är straffad, jag arme! ty
med dig, med dig, försvinner ljuset för min blick; och, ehuru ett
väsende bland de lefvande, går jag dock ett liflöst ting, längtande
efter den hvila, hvilken en gång oskiljakteligt skall förena mig med
dig."
Han hade lystnat; bröst mot bröst, mund mot mund, lågo de nu fast
omslutande hvarandra; "min Rosa!" "min dyre Ludvig!" voro de enda ord,
hvilka under den återstående aftonen någongång blefvo hörbara, jag
fruktade verkeligen att under den då och då inträdande djupa tystnaden,
den utmattade engeln redan skulle kämpat ut; men, mot klockan nio,
efter det en svag blodstörtning åter hade infunnit sig, lät hon med
enträgenhet kalla sina föräldrar. -- O Emilia! förskona mig att
beskrifva den scen, hvilken nu uppstod; du! som fattar det varma
sambandet mellan föräldra- och barnahjertan, kan äfven föreställa dig,
med hvilken smärta det emellan dessa, nu för evigt skulle slitas; --
men hvad du dock omöjligt kan göra dig begrepp om, emedan dertill
nödvändigt fordras att sjelf hafva varit vittne till något sådant, var
det stumma, saliga leende, hvarmed Rosa njöt af försoningen emellan
dessa och sin R. -- Hennes högsta önskan var uppfylld; under sjelfva
smärtans qval, vid åsynen af sitt älskade barns öfvergång ifrån detta
till ett annat lif, lemnades på Rosas innerliga åstundan en sann
tillgift åt honom, hvilken förorsakat denna gränslösa sorg; och,
beseglades nu denna försäkran till den döendes tillfredssällelse, med
en den stummaste, men mest innerliga omfamning.
Härefter påkallades, enligt Rosas begäran, de små, jemte alla öfrige af
husets medlemmar, hvilka alla under bittra tårar emottogo den
afmattades sista farväl; hennes vanmakt var redan så stor, att hon
blott svagt förmådde nämna dem vid namn. Äfven till mig talade hennes
matta handtryckning samt bristande blick, tydligare än de förbleknade
läpparne under bemödande att tolka hvad hjertat kände, det förmådde;
jag forstår ännu ej, hvarifrån jag erhöll styrka att i ett sådant
ögnablick med fattning emottaga hennes afskedssuck. De återstående
timmarne till klockan fem, förgingo under dödlik dvala, hvarunder
hennes blick ofta sökte den öfver henne nedlutade af smärta grymt
betagne R., hvars hand hon, likaså troget, som hennes hjerta till sista
minuten af hennes lif tillhörde honom, höll fast innesluten i sin. Kort
före klockan fem öfverfoll henne en ymnig svett, förebudet till det
snara slutet; men, nu blef sig Hofrådinnan ej mer mägtig, den ena
svimningen efter den andra förmådde Hofrådet att under tysthet aflägsna
den vanmägtiga modren ifrån den säng der hennes älskling snart hade
upphört att lida. På slaget fem, uppslogs ännu en gång under ljuft
leende den döendes ljusa, förklarade blick, hennes läppar rörde sig
till ett svagt uttalande af den älskades namn, och hon var lycklig för
evigt!
Huru fasliga voro icke de timmar, hvilka följde härpå; lidandet hos de
qvarblifna anhöriga var obeskrifligt, men det hos den olycklige R., som
det tycktes outhärdeligt. Han förmådde med möda slitas ifrån den
afsomnade, öfver hvars säng han under fullkomlig känslolöshet under
flera timmar låg nedsjunken. O! hade de heta ymniga kyssar hvarmed han,
snart sagdt med ursinnighet öfverhöljde de ännu leende dragen, förmått
uppväcka den hulda till lif, men o nej! hon emottog denna hyllning
säkert nu för första gången utan all känsla.
Jag är nu sedan några timmar återvänd till mitt hem, till min dyra mor,
hvilken Rosas bortgång förorsakat många bittra tårar. O! huru skall jag
någonsin kunna glömma hvad jag i denna själssyster förlorat, hon
hvilken så ljuft, så ömt under så väl olyckans som lyckans dagar,
omfattade den ensamma öfvergifna, hvilken så systerligt och varmt som
den trofastaste barndomsvän öppnade för mig sitt hjertas dolda
helgedom, der jag afslöjadt kunde läsa det ljusa språk hennes rena själ
ständigt uttalade. -- Ännu återstår för mig att i det bedröfvade huset
iakttaga den sista, fast smärtsamma skyldighet, den jag hvarken vill
eller kan undandraga mig, emedan ett troget löfte till den bortgångna
binder till dess uppfyllande; hennes varma önskan var nemligen, det
äfven jag skulle lägga en vänskaplig hand vid den enkla drägt, hvari
hon efter eget anordnande skulle klädas; och, som jag är öfvertygad att
Hofrådinnan af detta deltagande, i sin smärta skall erfara en, om än
aldrig så obetydlig lindring, är det med sorglig tillfredsställelse jag
vill hasta, att häri dela den armas bekymmer.
Huru mycket, Emilia, hade jag icke att rörande mig sjelf, för dig
omorda, endast mitt sinne för närvarande kunde inrymma några andra
tankar, än dem, hvilka dessa dagars sorgliga tilldragelser framalstrat,
och hvilka nu helt och hållet gjort anspråk på min styrka, Jag är
verkeligen slö och otillgänglig för allt, ja, ända till ömhetsbevisen
af min älskade moder, hvars varma omsorger för mig, äfven under min
frånvaro, visat sig på så otaligt sätt, -- Snart, o snart! måste jag
dock, jag olyckliga, vaknad återgå till mig sjelf, för att med full
sans och resignation gå mitt utsedda mål till möte.
Den 12.
Jag kommer nu, ifrån en omgifning, hvilken i den svarta känslolösa
mullen begrafvit sin skönaste glädje; o Emilia! till hvilken
sönderslitande smärta har icke mitt öga i dag varit vittne. -- Huru
grym, huru förskräcklig är ej den moment, hvilken för evigt sliter
ifrån oss det älskade föremålet, det må sedan vara maka, barn eller
föräldrar, i hvars stumma närhet vi dock, om än aldrig så sorglig, till
sista stunden tycka oss finna tröst. -- Ja, hon hvilar nu, den hulda
engeln, lugn och stilla inbäddad i jordens kalla famn; den ljusa
blicken sluten för all jordisk fröjd och smärta. -- Jag har verkeligen
alldrig bivistat någonting så högtidligt som i dag, den sorgliga
begrafningen hos B----s -- om hvilken jag äfven i korthet här vill
meddela dig. Klockan 1/2 till 4 samlades i sorgehuset, jemte öfrige
gäster, fjorton unga flickor af den aflidnas närmare bekantskaper, alla
klädda i hvitt, samt i gröna kransar, öfver hvilka långa hvita till
fötterna räckande flors-slöjor nedföllo, och sedan icke mer någon af de
väntade saknades, men efter tidens sed, förfriskning af kaffe
kringbjudits, samlades man omkring klockan fyra, i det stora luftfriska
rummet, gränsande intill den aflidnes kära sängkammare, hvilket nu
erbjöd en högst imposant anblick. Uppå en upphöjning, öfverdragen med
svart kläde, och omgifven af tolf stycken utmärkt väl agade unga,
friska granar, stod på fyra stora gyllene klot den smakfulla kistan
beklädd med bländande hvit sammet, och fullströdd med gyllene stjernor;
kring kistans kant smög sig af samma slags gyllene composition, en
murgrönsranke, så täck, så sirlig, att man ej kan tänka sig någonting i
dylik genre konstmässigare arbetadt. En dylik ranke prydde det invid
stående locket. Inne i kistans hägn, slumrade under saliga drömmar den
ljuft afsomnade, höljd i hvitt lätt sidentyg, hvilket, icke som
klädning (det var hennes uttryckliga önskan), men löst och mantellikt i
smakfulla veckningar omslöjade den fina kroppen. På de ljusa lockarne,
hvilka lika herrliga som tillförene vågade sig kring panna och hals,
hvilade en krans af den friska murgrön, hvilken af kärlekens hand under
helt andra omständigheter blifvit inympad i muren under hennes fönster
och som af en underbar ingifvelse var bestämd till brudkrans, samt nu,
sorgligt nog, fick uppfylla sin bestämmelse.
Kring halsen smög sig sluteligeu nästan osynlig, den himmelsblå gåfvan
af den älskade, hvilken ännu i hennes dödsstund tillika med hans hand,
funnits hårdt innesluten i hennes, och hvilken skatt Hofrådinnan på
intet vis låtit beröfva henne. -- Efter ett stumt betraktande af denna
rörande syn, hvarunder den förtviflade modren, under den smärtsammaste
ångest, med våld nödgats ifrån rummet aflägsnas, upphöjdes af den
olycklige likbleke R., hos hvilken intet tecken till lif upptäcktes (så
otillgänglig syntes han för hvarje känsla) det stjernströdda locket.
Han ärnade just öfver den slumrande nedsänka detsamma, då synbart
gripen af den mest genomträngande smärta, han handlöst lät det, vid sin
sida åter nedsjunka; hvarefter han med båda armarne, ovilkorligt
omfattande den kalla kistan, sanslös öfver densamma neddignade. -- Du
kan väl Emilia tänka dig, hvilken förskräckelse häraf uppstod; hans
krafter voro så medtagne, så han nu fullkomligt, afsvimmad måste
inbäras i nästa rum, där genom flere honom omgifvande personers
tillhjelp, han småningom återkallades till medvetande.
Kistan hade emedlertid under denna oväntade katastroph nedtagits, och
var nu med högtidlighet, af åtta unge ädlingar på den väntande
paradvagnen nedburen, hvarefter -- anförde af Hofrådet, hvilken tillika
med sina fyra sorgklädda barn, uppstigit i en vagn, de fjorton par om
par sittande flickorna, i sju efterföljande vagnar afreste. Efter
slutad ceremonie, sedan nemligen den ofanteliga skara af öfrige gäster
(karlar) anländt till grafven, afsjöngs af den bekransade ungdomen,
hvilken kring grafven förskansat sig, några sköna, för tillfällät
lämpade verser, hvari fem à sex utmärkta karlröster högtidligt
instämde. Detta voro ögonblick, Emilia, hvars intryck jag alldrig
glömmer; äfvensom ljudet af den hörbara suck, hvilken den ljuslockiga,
tätt intill min sida smygna Hanna der under utandades, och hvilken till
den grad beröfvade mig hela min ståndaktighet, så jag deraf och vid
anblicken af de stora tårar hvilka droppvis nedrullade på hennes mjella
klädnad, icke med ett enda ljud vidare förmådde instämma i sången. Mitt
hjerta var så krampaktigt hopprässadt, så jag rätt innerligen tackade
Gud, då sången änteligen upphörde, och vi omsider samtelige fingo
bereda oss till återtåg.
Med en kyss ifrån sin makes läppar emottog nu den sörjande modren, der
hon bland en skara tröstande fruar satt omgifven, den huldas sista
hälsning; hennes sinnesstyrka dervid, likasom under hela den för henne
nog pinsamma aftonen, var äfvenså önskvärd, som oväntad; R. deremot var
och förblef fullkomligt känslolös; hans matta blick irrade ofta, under
det han, sluten, satt försjunken inom sig sjelf, bort till det ljusa
blå, likasom ville han der, bland silfvermolnen uppsöka henne, hvars
unga lif han så olyckligt förspillt. Att bittra samvets-förebråelser,
och icke endast saknaden efter den bortgångne, gnagade hans hjerta,
blef tydligt för alla dem, hvilka något så när lärt sig utgrunda
menniskosinnet, ty, i motsatt fall skulle äfven någongång det
välgörande lugnet, icke alltid blott den våldsammaste förtviflan, talat
ur den dystra blicken.
Huru gärna Emilia, skulle jag icke ännu en stund, med både penna
oeh tankar, sysselsätta mig hos dig, kunde endast mitt hjertas
tillgifvenhet för Friherrinnan, gilla ett längre aflägsnande ifrån
henne; men som hon, troligen i svit af denna dags uppträden, för
närvarande befinner sig långt ifrån väl, hastar jag att med min närvaro
och hjertliga omvårdnad, så vidt sig göra låter, förskingra denna
hennes iråkade olust. O Emilia! huru snart, huru snart försvinner icke
den tid jag, såsom nu, fullkomligt oberoende, om icke fullkomligt
lycklig, med sann känsla får öfverlemna mig till allt, som gjort för
mig lifvet gladt och förnöjsamt; med hvilken fasa emotser jag det
tvång, det gränslösa elände, en förening utan kärlek skall bereda mig.
O Rosa! huru lycklig är ej du! så suckar jag redan ofta, ofta, du som i
grafvens lugna famn, fått glömma lifvets smärta, den djupa, den
tärande, hvilken ej af rikedomens förmåner, börd eller lycka, någonsin
kan mildras eller förglömmas.
Den 19.