omväxla, är ju så vanligt, men att jag Emilia! under djup känsla af
bekymmer och lidelser, så af allt hjerta, och åt ett högst intet kunnat
öfverlemna mig till, om ock endast en ögonblicklig fröjd, skulle jag
dock ej trott. Dock, som ju intet intryck, af hvad beskaffenhet det än
vara må, hos mig ägt, eller någonsin kommer att äga rum, deraf icke du
fått del, vill jag äfven, om ej för annat så, för att ett ögnablick
åter med dig kunna tala skämtets språk, delgifva dig följande comiska
tilldragelse. Som du vet, blef jag genom Friherrinnans godhet
öfverhopad med öfverflödigheter af linnelärfter etc. Att dessa, för att
ändamålsenligt kunna begagnas, äfven skulle fördelas, tillklippas och
förfärdigas, blef tydligt. Friherrinnan som icke äger någon kärare
tanke, än förberedandet, och tillrustningen af min utstyrsel, hade
redan åtskillige gånger allvarligt yrkat på hemtagandet af några
personer, hvilka i sömnad skulle blifva mig behjelplige; vid hvilket
anbud jag likväl länge nog, icke ägt styrka fästa vigt. -- Jag hade nu,
under flere dagars ständiga stillasittande, ådragit mig en plågsam
smärta i bröstet, hvilken Läkaren, på Friherrinnans förfrågan bestämdt
till -- skref brist på rörelse; hvarföre Friherrinnan med hans
tillstyrkan, under välmening föreskref mig dageliga utfarter. --
Händelsen fogade att just samma dag en mycket mild väderlek inträffat,
hvaraf jag ju ovilkorligen skulle draga nytta. -- Och för att vinna ett
dubbelt ändamål, föreslog mig nu Friherrinnan att i en by, belägen en
timmes väg ifrån staden, uppsöka tvenne personer, hvilka för sin
utmärkta linne-sömnad kommit i rop, och hvilka friherrinnan nu önskade
att för min räkning accordera. -- Nå väl, på befallning framkörde kl. 4
eft. midd. Friherrinnans kusk, en brutal, ryde men i sina åligganden
oumbärlig person, hennes eleganta Souflette, hvari jag väl inpälsad och
kringbäddad af fällar samt kuddar satte mig. -- Under friskt traf bar
det af genom stadens långa gator, och sedan landsvägen framåt,
hvarunder mina tankar ovilkorligt återfördes till den tid jag, ännu
lycklig och full af hopp, sednast färdats denna väg. -- Jag hade så, på
klingande före, åkt ungefär en half timme, då jag utur mina fantasier
plötsligt uppväcktes af kuskens temmeligen ociviliserade utrop.
"Nå f--n." I samma anda oarticulerade ljud, läto ur hans sträfva strupe
i allt vidare fortsättning höra sig, hvilka sluteligen upplyste mig om
förhållandet. Skrufven, hvilken fasthållit tistelstången, hade så
tvärt, och för ögonblicket ohjelpligt afbrustit, så, i brist af rep,
eller fimmerstänger, ingen dager sågs, att komma någon väg vidare. Hvad
var att göra, alla försök att basta och binda, borttog endast tiden och
såleds återstod mig, att med tålamod afbida kuskens återkomst, sedan
han ridande återvände till närmsta torp, för att derifrån erhålla det
behöfliga. Du skulle sett mig, Emilia, skuffad åt sida, utan hästar
eller karl midt på landsvägen; en bedröflig, men tillika löjlig syn;
först lopp bloden med ohämmad fart upp och ned i mina ådror, hvarunder
jag i häftigheten utbrast i ett förgrymmadt brummande öfver den oblida
händelse som skulle skicka mig till landsväga-vakt, tills sluteligen
vid betraktandet af mitt öde, jag utbrast i ett ovilkorligt storskratt.
Under det jag sålunda vid allt tilltagande munter sinnesstämning, i ro
eftertänkte mitt läge, varsnade jag något som i skymningen småningom
närmade sig mig. Det var en kursläde med isittande Herre och Fru.
Emotseende deras förvåning vid mitt möte, drog sig min mun ånyo till
det innerligaste skratt, hvilket jag i utbyte mot hela verldens goda,
ej mägtade återhålla. Hvad jag anade inträffade. Slädan stadnade midt
emot min, först nedsteg dess kusk, närmade sig så försigtigt, som
skulle de argaste marodörer legat i bakhåll, eller släden varit
uppfylld af pest och smitta, tittade sedan varsamt in, samt utropade,
då han ingen fara fann: "Hä! nog sitter där ena." -- "Hvad är?" spordes
ifrån den nyss anlände släden; karlen vandrade tillbaka under förnyadt
upprepande af: "Där sitter ena", då i detsamma dess Herre förfogade sig
utur sin släda, samt närmade sig min. Såsom tvenne gamla bekanta,
hvilka helt oförmodadt träffas, helsades nu i vänlighet på, frågades
och svarades tills hela den fatala händelsen till punkt och pricka var
utredd; den vänliga Frun i slädan, lät äfven åka sig närmare, på det
ömsesidiga meddelanden och conversation, ogeneradt kunde för sig gå.
Oaktadt alla mina böner om deras resas fortsättande, kunde de icke
öfvertalas att lemna mig, förr än mitt ridande bud hann återkomma;
hvilket icke heller dröjde alltför länge; och sedan jag, fullkomligt
tryggad för inträdande recidif, åter kunde begifva mig till vägs,
skiljdes jag med sann erkänsla ifrån dessa verkeligen godhjertade,
välsinnade menniskor. -- Friherrinnan roade sig vid min återkomst,
äfven rätt godt åt mitt inträffade äfventyr, särdeles som hon, i
anseende till den högst milda väderleken samt mitt åtnjutna goda
sällskap, trodde mig af detsamma ej hafva lidit någon mehn.
I morgon inträffar här, det stora bröllopet hos Öfverste Z., hvilket
skall försiggå rätt högtidligt. Vigseln kommer att ske uti Bataillonens
varma kyrka, dit bruden jemte sin slägt och öfriga vittnen, blir
åtföljd af tolf hvitklädda tärnor. Och som äfven jag, (ehuru i anseende
till den ringa bekantskap oss emellan ägt rum, nog oförmodadt) kommer
att höra till dessa sednares antal, blir jag i tillfälle efter
bröllopet, utförligare beskrifva dig tillgången dervid.
Den 10 Februari.
Oaktadt upptagen af ständiga sysselsättningar, så väl själlösa, som
själapinande (du min Emilia! vet ju hvari de sednare egenteligen
bestå), vill jag dock uppfylla mitt dig gifna löfte, och för dig
beskvifva förloppet af det gentila bröllopet. Som jag omnämnde,
försiggick vigseln kl. 2 eft. midd. uti Bataillonens väl decorerade,
och för tillfället upplåtne kyrka, hvilken, oaktadt dagsljuset,
upplystes af oräkneliga vaxljus, och der den unga bruden, skön som en
engel, och omringad af sina tolf rosenkransade Jungfrur, invid sin
ståteliga brudgums sida, af stadens Prost emottog himmelens
välsignelser. -- Efter vigseln, tog den förtjuste nygifte mannen sin
sköna bruds arm; en hvar af de tolf brudsvennerne likaså hvar sin
kringstående tärnas, hvilken lätt igenkändes medelst olika blommor
parvis utdelte till svenner och tärnor, hvarefter dessa, åtföljde af
det öfrige sällskapet, i sina väntande equipager begåfvo sig tillbaka
till brudgården.-- Här intogs nu under pukors och trumpeters ljud, en
dundrande middag, hvarvid skålande, hurrande och jubilerande ej
saknades. Klockan var närmare till 7, då stolarne ändleligen skötos
ifrån bordet samt till omklädning för balen utan ceremonie, en hvar
småningom aflägsnade sig. Klockan 9 samlades man åter då den unga
bruden ifrån sin prägtiga hvita sidenklädnad, gjort ombyte emot en
skimrande hvit silkestygs, hvilken med en girlande af fina ljusröda
bouquette-rosor, fästad 3/4 aln nedifrån, omslöt hela kjorteln. I
hennes yppiga lockar vaggade en enda frisk, ros, hon var till
hänförande skön att se. Enligt öfverenskommelse hade äfven alla
brudjungfrur förbytt sina spetstygsklädningar till ett slags randigt
gaze, hvilka de, prydde likaså med en enda i locken fästad blomma, sågo
rätt behändiga ut. Balen varade till ljusan dag, och var ej så ledsam,
jag föreställt mig. Efter soupéen, hvilken bestod af endast fyra
rätter, men deremot otaliga sorter sylter, konfekturer, frukter och
rariteter, skulle kronan, enligt gammal plägsed, dansas af bruden.
Sedan hon, med väl förbundna ögon gjort sin tour ikring ungdomen,
hvilken likaså mangrant befants med forbundna ögon, ilade hon med öppna
armar att på mig, verkeligen på mig, vältra sin kronas tyngd. Jag vet
ej hvarifrån den ångestfulla aningen, att just jag skulle blifva dess
mål, kort förut påflugit mig, så, vid dess obarmhertiga verkställighet
till allas mig omgifvande förvåning, mina läppar ovilkorligt utpressade
ett lifligt utrop: "o! för Guds skull nej! nej!" -- "Å ja, min lilla
Friherrinna, du måste bära den, derföre gifves ingen pardon", yttrade
nu under hjertligt skratt den muntra bruden, hvarunder jag, mött af
Friherrinnans blick, i min förvirring med stammande röst sökte bevisa,
huru mycket säkert, ja bestämt, Rosa B., förr än jag, skulle komma att
begagna sig af en dylik. Denna korttänkta förklaring, togs emedlertid,
till min lycka tillgodo, hvarvid man ännu blott skämtande öfver
flickornas vanliga pryderie; och dermed slapp jag för denna gång, min
ledsamt iråkade förlägenhet.
Dagarne efter denna, upptogos vidare af baler och tillställningar för
det unga paret, hvarvid den unga Grefvinnan i skönhet och älskvärdhet
verkeligen var oöfverträfflig. O! hvilken sällhet måtte dessa varelser
röna, som sålunda sett sitt hjertas önskningar uppfyllde; som med hela
sin själ kunna instämma i det löfte om kärlek och tro, de i den
högtidliga stunden inför Allfadren flägga. Lyckliga Amelie! lyckliga
Rosa! och lyckliga i alla alla! som under dylika himmelska känslor
kunnen slutas, till edra älskades bröst, och som upprigtigt kännen att
edert lifs följeslagare, äfven utgör edert lifs skönaste glädje! Men!
-- hvar irra åter mina tankar? hvilket är målet för deras ständiga
flygt? bort, bort, i vågen ju icke hyllas af mitt hjerta, i måsten,
måsten ju derifrån för evigt förvisas.
Den 3 Marti.
Nyss hemkommen ifrån en par dagars vistelse hos Rosa, hvilkcn hjertligt
bedt mig, att med ett litet arbete, tillstäldt för R., blifva sig
behjelplig hastar jag åter att med några rader göra dig en, om än
alldrig så flygtig påhälsning. "Har du väl under dessa tider ock tänkt
på mig", frågar du väl Emilia. O! ofta, ofta, ehuru verkeligen min tid
under de sist förflutne veckor, så helt och hållet egnats Rosa, så jag
åt dig, och mig sjelf, icke hunnit offra en minut. -- Att ingen af
Rosas vänner, börjande med Grefvinnan A., ifrån förtroendet att på det
silfverhvita brudtäcket få lemna ett minne, ville uteslutas, kan du väl
gissa, hvarföre Rosa af R. ifrigt uppfordrad att skrida till
förfärdigandet deraf med fleres vår tillhjelp beredde sig till arbetets
iordningställande, samt för några dagar sedan lyckades se det
fullbordadt. -- Äfven i går slöts bearbetandet af en till R. bestämd
gåfva med hvilken Rosa, i flera veckor sysselsatt sig och till sin, om
Söndag inträffande första lysning önskade se slutad, hvilket arbete för
att af handtverkare till nämnde dag hinna fullfärdigas, fordrade en
liten vice-hjelp. -- Presenten består i en mästerligt vacker
portfenille, hvilken i hoppet att vinna sin blifvande ägares tycke, nu
utgör gifvarinnans innerliga fröjd. -- "Du är dock rigtigt obegriplig
Mathilda", sade i går eftermiddags Rosa, under det på det ännu
ofullbordade arbetet, hon flitigt förde nålen upp och ned, "som icke
beständigt sjunger, ständigt dansar, såsom jag, ständigt talar om din
älskade Baron. -- Vet du, jag kan verkeligen icke en minut låta bli att
tänka på R. och ville i hvarje ögnablick äfven tala om honom, endast
jag dertill, för er andra ägde courage. Jag vet ju då i verlden
ingenting skönare och gudomligare än min R., ingenting högre och
bättre; och kan ej låta bli då han håller mig sluten i sina armar, att,
'ehuru det väl ej lär vara så alldeles rätt', säger mamma, flere gånger
i minuten låta honom taga af mig de aldrahjertligaste kyssar." -- "Såå,
det är ju obegripligt, och vill han då verkeligen taga dem så många?"
-- "Å-ja, och många fler ännu, men då kommer jag alltid ihåg mammas
ord: 'att ej slösa med sin gunst', och hoppar då merendels i ett skutt
ifrån honom, tills jag, uttröttad af hans efterjagande, åter sjunker
till hans bröst, och åter..." -- "Hvad då?" -- "Åter sjelfmant kysser
honom rätt ömt; men du! du glömmer väl ständigt att tala om din Baron,
emedan"... "Emedan jag ej blifvit efterjagad, eller huru?" -- "Kors men
nu är du malitieuse Mathilda; nå, om du mer tycker om att tala om det
förfärliga ----krona, än om din Baron så..." -- "Nej Rosa! för Guds
skull nämn det ej." -- "Nå se der, hvad blir dig då i smak i dag? du är
verkeligen på sednare tider bra tråkig, men se hit", -- och nu hoppade
hon i fullt språng upp ifrån stolen, ty hennes R. sågs med långsamma
steg, och blicken rigtad upp mot fönstren, allt mer och mer närma sig
den älskade; i ett nu var bågen försvunnen, och hon sjelf ilad att med
öppna armar emottaga sin älskling. -- Ack Emilia! hvilket rent och
oskuldsfullt inre; huru hon den ljufliga varelsen, uppvuxen bland en
stor stads öfverflöd, ja, väl dårskap, kunnat forblifva sådan, blir mig
verkeligen obegripligt; -- och likväl, oaktadt all denna, i hög grad
bibehållna barnslighet, med hvilken sann känsla fattar hon ej den
alfvarliga lidelsen. Med hvilken sjelfförsakelse skulle hon ej äga
styrka att uppoffra, ja ända till sitt lif, endast hon derigenom kunde
mildra olyckan hos sin like. O! du hulda känslofulla Rosa, måtte ditt
eget hjerta skonas för motgången, under hvars välde din ömma, alltför
veka själ säkert skulle duka under. -- Du må tro Emilia! att jag
oaktadt min inre dysterhet dessa dagar, ej kunnat underlåta rätt godt
roa mig åt de båda anthepathierna i huset, hvaraf ingendera i bestyr
och omsorger för Rosas förestående förening, vill stå efter den andra.
Under det vi i går sutto beflitade med vårt arbete, inträdde med tysta
men vigtiga steg Mamsell Aramintha; ärmarne voro ovanligt uppskjutne,
ett tecken att något särdeles var å bane, och sedan hon, med blicken
jagat ikring rummet, samt sålunda försäkrat sig det ingen öfverflödig
person vore till finnandes, framtog hon utur sitt hvita krymptygs
förkläde, hvilket med omsorg befannts trilladt kring armen, en näsduk,
hvarur änteligen en förfärligt stor, med tamboursöm broderad
gammalmodig nattmössa prydligt uppviklades. Med gravitetisk mine,
framräckte hon nu nämnde kist-inventarium till Rosa, hvilken skälmskt
bitande sig i den runda läppen, redan längesedan under tillbakahållet
skratt, gifvit mig en och ann förstulen blick; och nu framkom, kryddad
med sina behagliga fransyska stropher, den länge väntade till presenten
hörande harang, hvarunder den välmenta mostren ordentligt lät sitt
hjerta öfverflöda; och af hvilken vi ganska tydligt funno, huruledes
nämnde mobille redan uti öfver tjugu år florerat, nemligen uti Mamsell
Amarinthas kistbotten, af orsak (hvarifrån gud dock nådigt måtte bevara
hennes chére petite Rosa), det endast och allenast genom des mauvais
langues hennes eclaterade partie, om intet gått. Sedan hon såleds
härigenom förklarat orsaken till dess något gulaktiga färg, aflägsnade
hon sig åter högst tillfredsställd, med ärmarne ännu högre uppskörtade
än de vid hennes ditkomst befunnos. -- Men nu kunde också hvarken Rosa
eller jag längre utstå med tillbakahållandet af det hjertligaste
skratt, jag åtminstone under all min lefnad minnes mig yttrat. -- Under
det Rosa, med fram och baksteg, roade sig att framför spegeln betrakta
sin nya eröfring, insteg plötsligt faster Stin-Lovis; jag hade omöjligt
kunnat ana hvad som så oförmodadt denna tid på dagen, ledt hennes
steg till oss, om hon icke genast framdragit med en, af väl trenne
pappers-arkslängder hopskarfvad rimsa, derur hon nu högtidligt för den
hulda brorsdottren, började uppläsa otaliga sorter marätter,
spritpuddingar, à la dauber, roulader, pasteyer, ragouter etc. etc, för
att sluteligen erfara hvilka af alla dessa uppräknade, Rosa på sitt
blifvande, så väl lysnings-, som bröllopsbord, helst önskade se
använda. -- "Min Gud! min goda aldrabästa faster", utropade Rosa, i det
hon hoppade upp i soffan, och med hjertlighet smekte den välvilliga
fastrens glatta kinder, "jag önskar aldrahelst att faster sjelf måtte
utfundera och bestämma alltsammans, ty då blir det i alla fall bäst;
hvad jag lofvar faster, är att nämnde dagar äta mycket mer än någonsin
eljest, och derefter med den alldrahjertligaste kyss, såsom nu, tacka
faster för sin så ofta bevisade myckna godhet." -- "Ja du är alltid en
liten munter toka", puttrade fastren, "med hvilken man ej kommer långt;
nå nå, skyll dig sjelf om Grefvinnan den, och Friherrinnan den, och
Geheimerådinnan den, och Ofverjägarmästarinnan den, få något att gnata
om, då får du äfven taga hela skulden på dig, ty faster Stin-Lovis;
tvår i den förargelsen, sina händer fullkomligt rena." Och nu lufsade,
icke utan litet vredesmod, gumman ut, sedan hon först väl ihoprullat,
och djupt ned, i sin stora förkelficka neds toppat uppsattsen på alla
så väl roulader som rouleauer.
Den 11.
Gud! huru förskräckligt har icke glädjen i Hofrådets famille på ett
enda ögnablick förbytts till de grymmaste lidelser; Rosa, den ljufliga,
glada, sjungande Rosa, ligger nu blek som dödens lilja, med förstummad
tunga, och sjudande bröst, ett offer för sin oändeliga kärlek.
Föreställ dig Emilia, hvilken ohygglig anledning förorsakat detta. Då
jag i skymningen härom afton, just dagen före den, hvilken för första
gången, för allmänheten skulle kungöra Rosas lycka, gick att i
förtrolighet med henne bortprata några timmar, öfverraskade jag henne,
slutande ett arbete, deri jag alldrig ens anat henne äga insigt. Hon
hade nemligen i tysthet sysselsatt sig med portraiterandet af R., hvars
bild hon så mästerligt likt, drag för drag hämtat endast utur sin
inbildning; så djupt, och fast fannts den där inrotad. Vid mitt inträde
rodnade hon som en skön ros, och bad mig, i det jag närmade mig bordet
vid hvilket hon satt, dock icke göra narr af henne, för det hon, som nu
synligt var, icke nöjt sig med betraktandet af R. de timmar han vore
hos henne; hon var så obeskrifligt lycklig, att äfven deremellan kunna
se honom, så hon omöjligt kunnat afstå ifrån sällheten att i lifliga
drag återgifva hans bild åt papperet. Jag beundrade verkeligen den
obegripliga konstfärdighet, hvarmed hon verkställt detta, och kunde ej
uraktlåta lemna hennes talang det loford jag så sannt tyckte den
förtjena. Sedan vi slutat att betrakta målningen, och Rosa under muntra
infall bortstädat sin atteliér, satte vi oss vid den tilltagande
skymningen, att i hennes soffa ännu vidare öfverlägga om morgondagen.
Rosa höll just på att i tankarne granska sin tillärnade lysningsdrägt,
då oförmodadt hennes kammardörr öppnades, och en ung, i kappa och
bahyte, inhöljd varelse inträdde. -- Hon såg sig i början tveksam
omkring, liksom hade hon väntat på tilltal, men, då hvarken Rosa eller
jag, under afvaktan att hon skulle delgifva sitt åliggande, gaf någon
invite härom, uttalade med en svag, melodisk röst, den främmande, en
ödmjuk anhållan, att med Fröken Rosa B. kunna erhålla ett ögonblickligt
enskildt samtal. -- Rosa, som bestämdt i henne trodde sig se en af de
medellösa varelser, hvars ambition, ehuru orätt nog, neka dem en ouvert
begäran af de arbeten hvarmed så många deras likar nödgas lifnära sig,
och på hvilka hon sjelf, såsom en eclaterad brud kunde förmodas äga
öfverflöd, bad mig nu med en skonsam blick, att i nästa rum aflägsna
mig. Jag följde hennes vink och, nu störtade sig den främmande till
Rosas fötter, besvor henne att säga, om hon verkeligen, på sätt rygtet
påstod, till Häradshöfding R. stode i någon ömmare förbindelse, eller
möjligen i ett nog olyckligt fall, med honom vore förlofvad, och
således uppå hans hand gjorde ägtenskapliga anspråk? -- Rosa studsade
af häpnad vid dessa högst oväntade ord, men som hennes oskyldiga hjerta
icke kände någon förställning, medgaf hon öppet alla den obekantas
frågor.
"O Gud!" utropade nu under förtviflans ångest den knäfallna; "förlåt, o
förlåt! att jag nödgas smärta ert hjerta, men jag arma!" och nu kastade
hon under strömmande tårar, ifrån sig det plagg, hvari hon så
omsorgsfullt varit insvept, "jag måste, jag måste inför er bekänna min
vanära, och mitt elände! O! ni ser i mig, en olycklig fader- och
moderlös varelse, hvilken på R----s tro, grymt bedragen, fallit ett
offer för gränslös kärlek och svaghet." Rosa förmådde vid åsynen af den
arma, knapt hålla sig uppe; rosenfärgen på hennes kinder hade vid den
okändes utrop, småningom öfvergått till den bleka liljans; en tung
hörbar suck, undslapp det sammanpressade bröstet, och nu började ifrån
de långa mörka glänsande ögonhåren, en och ann stor tår, långsamt
nedrulla.
Vid den ljudliga sucken, hade jag, anande någonting ovanligt, i hast
ilat till dörren, derifrån jag nu, osedd af båda, blef ett troget
vittne till hela tilldragelsen. Sedan den olyckliga ett ögnablick
hämtat sig, hvarunder Rosa, under egen svaghet sökt upphjelpa henne,
närmade hon sig åter. "O!" bad hon i det hon med båda händerna fattade
en af Rosas, "vågar den förskjutna ännu anropa er tillgift för den
smärta hon beredt er? vill ni tro, det endast vanäran förmått henne
till delgifvandet af sin grymma belägenhet. O! värdaste fröken! se i
mitt hjerta och öfvertyga er om, det jag i saknad af hans kärlek, ehuru
under gräselig smärta, dock evigt kunnat förblifva ett stumt vittne
till hans sällhet uti föreningen med er, eller hvem helst hans trolösa
hjerta valt, men o Gud! tvingas jag icke nu af min pligt; är jag ej
skyldig den varelse, hvilken blott alltför snart kommer att uppenbara
sitt upphofs skymf, att emot min vilja skrida till det steg, hvars
tillgripande numera utgör den enda möjlighet att rådda den oskyldiges
heder! o! se här", tillade hon, i det hon utur sin näsduk framtog ett
litet paquette, det hon nu öfverlemnade till Rosa, "visa den arma
bönfallande den välgerning, att helst med en flygtig blick genomögna
detta, hvilket måhända till någon liten grad, skall komma att mildra
den afsky ert hjerta troligen, i denna minut känner för henne." Sedan
hon i den skälfvande Rosas händer qvarlemnat sin olycksgåfva, hastade
hon, att under samma hemlighetsfulla tystnad hon ditkommit, öfvergifva
rummet.