feberrodnad på de nyss så likbleka kinderna, krampaktigt tryckande det
undfångna paquettet, emellan sina händer. Hon varseblef mig troligen
icke, ty under flere minuter och i samma, oförändrade ställning,
iakttog hon fortfarande den djupaste och mest hemska tystnad. "Min
älskade Kosa", bad jag, i det jag nalkades soffan der hon satt, och med
innerlig ömhet omfattade en af hennes glödheta händer, "förlåt din
Mathilda att hon blifvit ett olofligt, ja, högst olofligt vittne till
hvad nyss förefallit, och nu så häftigt upprördt dig; förlåter du mig
det, du hulda? och", tillade jag suckande, "unnar du mig ännu en
bönhörelse? öfverlemna nemligen i mina händer detta olyckliga paquette,
hvars innehåll endast torde bidraga att fullkomligt sönderslita ditt
hjerta." Jag ville nu under vänlighet gripa efter detsamma, då Rosa
högtskrikande uppfor, samt bad mig för Guds skuld ej beröfva sig det
enda bevis som ännu kunde uppdaga R----s oskuld; ty, att här dock ett
misstag komme i fråga, vore hennes fasta öfvertygelse. På hennes
innerliga upprepade begäran, hastade jag nu under största ångest, att
inskaffa ljus, hvarefter hon, med egenhändigt väl tillsluten dörr,
beredde sig till öppnandet af paquettet. Hon hade knappt brutit
sigillet, då ett tungt guldrikt och R. fullkomligt likt portrait,
nedföll i hennes knä. Med ett anskri föll hon härvid tillbaka öfver
stolkarmen; marmorns blekhet öfverdrog åter de sköna dragen; jag såg
henne hvarje minut färdig att falla i vanmakt; men nu uppreste hon sig
med obegriplig styrka; tryckte den herrlige bilden med häftighet till
sina läppar, i det hon med en engels förtröstan yttrade: "förlåt, o
förlåt min R.! ingen svaghet numera af din Rosa, hon vill, och måste
vara stark, att med salig känsla änteligen i dessa rader kunna upptäcka
din oskuld!" -- Under hela den tid hon med läsningen deraf blef
sysselsatt, sågs hos henne intet tecken till ovanlig rörelse; endast då
och då, borttorkade hon med handen den kallsvett, hvilken i ymnighet
öfverlopp hennes panna; ingen enda suck förrådde hvad det arma hjertat
led; -- efter läsningens slut räckte hon mig brefvet; "se der!" yttrade
hon med dof röst, "behåll det; nu vill jag för alltid lemna dig detta;
-- men denna!" fortfor hon, i det hon med sorglig blick betraktade
bilden, "denna skall ännu i min dödsstund lisa mitt hjerta, ty, jag
älskar dock den trolöse, till min sista suck!" Men, nu var det äfven
ute med hennes krafter; vanmäktig nedsjönk hon i mina armar. Jag stödde
under förskräckelse, så godt jag det i hast kunde, hennes hufvud emot
stolens karm, samt ilade i fyrsprång att inkalla Hofrådinnan. Föreställ
dig hennes ångest att finna sitt älskade barn nu nästan sanslöst; med
ytterligare inkallad hjelp, hastade vi att föra henne i säng, der hon
under beständig yrsel tillbringade hela den återstående aftonen. Genom
ett bud, afsändt till Friherrinnan, erhöll jag tillåtelse att hos Rosa
få öfvervara natten. -- Gud! huru förfärlige voro ej dessa timmar,
hvarunder hon oupphörligt fantiserade om sin R., hans oskuld och det
grymma sätt, hvarigenom man ville skilja henne ifrån honom. Ingen af de
närvarande, hvarken föräldrar eller syskon, voro af henne igenkände.
Följande dag emot afton hade det ändtligen lyckats den tillkallade
Läkarn, att genom någon använd medicin, bringa henne till någorlunda
sans; hon namngaf nu den ena, efter den andra, af sin bedröfvade
omgifning, och hade äfven genast efterfrågat mig, hvilken hon saknade,
och som redan straxt på morgonen lemnat henne. Ett förnyadt bud, delgaf
mig hennes innerliga önskan att få se mig, hvarefter jag åter med
Friherrinnans tillstånd att hos henne få qvardröja, så länge hon det
sjelf skulle påyrka, hastade att uppfylla hennes önskan. -- Hennes
blick, och den hjertlighet, hvarmed hon vid mitt inträde räckte mig sin
hand, var obeskriflig. Det var, som hade hon med min ankomst återfått
sitt själslugn. Men ack! denna höjd varade ej länge; emot morgonen
efter en utvakad natt, ty ingen enda blund kom härunder att stärka
hennes utmattade krafter, infann sig åter den förfärlige febern,
hvilken oafbrutit fortfarit under fulla sex dygn, och hvarvid hon under
växlande feberfantasier, tillkännagifvit nästan ingen enda fullkomligt
redig minut. Under denna sist passerade dag, tycker jag likvisst hon
varit någorlunda lugn, ehuru den bekymrade Läkaren, i anseende till det
ovanligt snabba aftynandet, betänkligt skakar på hufvudet. -- O! kunde
blott den verkande orsaken till hennes lidande förgöras; Men, ack den
står med alltför lifliga färgor upptecknad i hennes ömma och
vektkänsliga själ. Den arma Hofrådinnan är otröstlig; ännu känner hon
ej anledningen till sitt barns smärta emedan den olyckliga Rosa sjelf
ej kunnat, och jag ej haft hjerta meddela henne densamma. -- Redan
flere särskildta gånger har under dessa bekymrens dagar, den trolöse R.
gjort sin enträgna anhållan att personligen få besöka Rosa, hvars
bifallande jag likvisst, i anseende till hennes stora svaghet härtills,
till all lycka kunnat afstyra.
Åter har jag på några timmar slitit mig ifrån den sjuka, för att hos
min älskade mor, kunna göra en liten påhälsning; huru mägtigt kallas
jag icke minutligen till hennes kära omgifning, och huru mycken saknad
hafva icke dessa dagars aflägsnande ifrån henne, orsakat mig; och
likvisst blir äfven den fröjd, det glada återseendet skänkte, icke
långvarig, emedan den stackars Rosa erhållit mitt bestämda löfte, att
under hennes sjuklighet, af mig icke öfvergifvas. Att jag såleds ej
omständligare än hvad du skett, hunnit framställa för dig den
smärtfulla anledningen till Rosas qval, finner du naturligt, men vid
den säng, hvaruti Rosa under välgörande hvila, skall hemta nya krafter,
vill jag meddela dig, ja, ända till innehållet af den olyckliga Mamsell
D----s skrift; -- lef väl!
Den 12. -- Natt.
Under det en hvar i Hofrådets hus några timmar njuta en behöflig hvila,
samt den utmattade sjuklingen sjelf ligger försjunken i djup dvala, är
jag, hvars tour det blifvit, att i natt vaka, i tillfälle, i rummet
intill, teckna dig dessa rader. Jag vill dock förnämligast uppfylla
mitt gifna löfte, att meddela dig den beklagansvärda Mamsell D----s
öde, hvilket sannerligen bäst torde ske genom en trogen afteckning af
hennes eget, nu här afskrifna bref, -- det lyder, som följer:
"Jag är dotter till en hederlig präst, hvilken med sin hustru, min
älskade moder, i en by, hörande under det lilla kapellet B., der äfven
min far innehade kapellans-sysslan, lefde ett lugnt och indraget lif;
som jag var deras enda barn, egnades mig i synnerhet deras ömmaste
vård, den jag äfven med den sannaste barnakärlek besvarade. Men ack!
oförmodadt förlorade jag, genom en hastig död min mor, af hvars
tillvaro jag då ännu knappt hunnit skatta rätta värdet. Jag var nyss
fyllda tretton år och blef nu öfverlemnad till egen ledning. Men nej,
det vore dock hårdt och otacksamt, att helt och hållet benämna det så,
ty alldrig än hade min far med mera omsorg, mera ömhet, och mera
uppmärksamhet följt mina steg, ja, till och med mina tankar, än just
nu, väl inseende, att nu vore äfven inne den egenteliga tidpunkt för
deras högre rigtning; jag fick således, under all den tid han ägde
ledig och möjligen kunde offra åt mig, inne i hans eget rum, genom hans
vänliga läppar njuta den rena undervisning, hvilken så sannt bildar,
såväl själ som hjerta, för ett högre ändamål; att christendomen blef
den källa, hvarifrån han egenteligen öste all sin vältalighet, och
hvars kraft han på mitt unga sinne sökte öfverflytta, behöfver jag ej
säga. Jag kände mig äfven under de stunder jag njöt dessa läderliga
lärdomar så öfver all beskrifning lycklig, så jag emot hela verldens
egodelar, icke velat bortbyta en enda af dem. Under dylika, själen
förädlande sysselsättningar, hvarunder jag tillika med drift och nöje,
skötte min fars lilla och obetydliga hushåll, förgick vid pass ett
halft år, då min far en dag, af en sin närliggande, nyligen ditflyttade
granne, Major R., erhöll ett oförmodadt besök. Den i vår ensamhet
ovanliga påhälsningen, gjorde nu i vår lilla krets litet uppror; mitt
skafferi, äfvensom trädgård, fick nu af sina enkla förråder försträcka
hvad de möjligen kunde, att åt den förnäma gästen i hast kunna prestera
en anständig middag, och min glädje var sannerligen icke liten, då min
far efter slutad måltid, med en öm smekning till mig, försäkrade sig
oändeligt nöjd med tillredelserna af mina små anrättningar. Den vänlige
gästen uppmuntrade flere gånger under den trefliga eftermiddagen min
barnsliga fåfänga, medelst berömmandet och beprisandet af ett och
hvarje af mina anordningar; i synnerhet lofördade han den särdeles
ordning och smak hvarom min lilla trädgård vittnade och hvilken
förtjenst äfven helt och hållet tillföll mig, emedan min far, hvarken
medhann, eller någonsin ville beblanda sig i den omsorg han visste jag
så gärna tog mig om densamma. Ungefär trenne veckar efter detta besök,
infann sig åter den gamle Majorn, hvilken af min fars sällskap fann ett
synbart nöje; men, denna gång kom han ej ensam; han åtföljdes af sin
ende son, Secreteraren R., en gentil, hygglig och ovanligt älskvärd ung
man; ni har sett honom, jag behöfver såleds ej säga på huru många
tusende sätt han ägde förmåga att intaga ett som mitt, fullkomligt
oerfaret hjerta, hvilket äfven snart, med det mest okonstlade
förtroende, öfverlemnade sig till den älskvärde smickraren. Som min
far, af den gamle pratsamme Majoren, såg sig så jemt upptagen, så han
till den yngre gästens välkomnande knappt fick tillfälle yttra ett ord,
proponerade han mig, att uti vår lilla trädgård visa Secreteraren R.,
ifall det möjligen kunde interessera honom, mina bikupor, emedan som
bäst, dess trägna arbetare, mangrant funnos utflugne, för att till sina
bon hämta ny näring. Min far hade knappt uttalat dessa ord, då R. med
hatten i hand, redan stod färdig till uppbrott, samt jag snart derefter
under barnsligt öfverdåd hoppade vägen fram, att nu göra honom bekant
med hvarenda vinkel den lilla trädgården kunde erbjuda. Ack! huru
snabbt förflöto icke de timmar jag än gående invid hans sida, än
dansande förut, genom trådgardens gångar, med honom tillbragte. Huru
mycket visste han ej att omtala, hvarom jag alldeles icke ägde någon
aning; huru broderligt hjelpte han mig icke med uppdragandet af någon
tistel, och något grässtrå, som plötsligt uppskutit invid ett och annat
herrligt blomsterstånd; huru många sorter blommor saknade han icke
ännu, hvilka här nödvändigt borde finnas, och dem han med aldraförsta
ifrån sin fars trädgård ville hit anskaffa. Huru lugnt hvilade icke min
hand, den han under dylika öfverläggningar, förtroligt fattat,
innesluten i hans, och huru litet kom under allt detta, tanken om det
rätta eller orätta i ett dylikt förhållande, att hos mig väckas. Solen
hade morgonen derpå, knappt skridit fram om skogstopparne, då R. med en
stor korg, fullradad med de skönaste blomsterplantor infann sig hos
oss. Han ville genom öfverlemnandet af dem, uppfylla sitt dagen förut
gifna löfte, hjelpande mig nu sjelf, att med omsorg nedsätta dem, å de
på rabatter och rundlar, ännu lediga platser. Min fröjd var verkeligen
stor, då dessa snart friska och lifliga sköto knopp, samt derefter
innan kort utvecklade de herrligaste praktblomster. Under de 9 à 10
veckor R. af sin tjenstledighet tillbragte hos sin far, förgick ingen
enda dag, hvarunder han ej gjorde oss sin påhelsning; han var redan i
vår famille en så oumbärlig person, så en enda halftimmes uteblifvande
öfver den vanliga tiden, gjorde ett icke ringa uppseende. Ännu icke en
enda gång, under R----s och mina ensamma promenader, hade det fallit
min far in, att med ett ord söka utleta, hvilka ämnen våra samtal
afhandlade. Han litade så helt och hållet på redligheten af R----s
karakter, samt min stora oskuld, så han icke med en mine skulle yppat
misstroende i anseende till våra förhållanden. Och, han misstog sig
icke häri, ty oaktadt de många tillfällen, hvilka under våra
fullkomligt ostördt tillbragte timmar, erbjödo sig till yttrande af en
eller annan djerfvare mening, inskränkte sig dock alltid R. till det
enda, nemligen tillgripandet af min hand, den jag under barnsligt
förtroende i timmotal lugnt öfverlemnade till honom. Men, nu kom
hösten, och med den äfven tiden för hans aflägsnande. Huru troget
uppfyllde jag ej den vid hans afresa yttrade begäran, att ofta tänka på
honom; o! natt och dag stod han med lefvande drag för min fantasie, men
likvisst alltid i skepnad af en innerligt älskad bror, ty annorlunda
hade ännu alldrig min inbillning föreställt mig honom. Huru öfvermåttan
fägnade mig icke de varma hälsningar jag ifrån honom, genom hans far
erhöll, en sådan dag, syntes mig verkeligen såsom en högtid, den mitt
hjerta med sann glädje firade. Men snart kom åter en ny vår, och med
den nya blommor, och ny glädje. -- Huru tillfredsställd emottog jag ej
det beröm min lilla spegel lemnade mig, emedan den tydligt sade hvilken
fägnad min ovanliga utbildning och fägring skulle förorsaka den
efterlängtade R. -- Jag hade verkeligen icke anat falskt; mina liljor
och tulpaner stodo just i full blom, då han tidigt en morgonstund,
åtföljd af sin Far, insteg i den renglänsande lilla salen; med öppnade
armar, och full utspruckne rosor på kinderna flög jag i ett språng emot
honom. Men nu var icke längre tid att bida inne; arm i arm flögo vi nu
genom trädgårdens gångar, ty hvarje planta, hvarje välkänd plats,
skulle ju beses, och efter den evighetslånga frånvaron igenkännas. --
Efter slutad promenade, uppsökte vi nu ett säte, under skuggan af en
täck syrenhäck, men nu kunde R. icke längre afhålla sig, att med det
mest innerliga välbehag yttra sin glädje öfver att återse mig: 'så
vuxen, samt så oändeligt täck och vacker; ja, min ljufva Caroline (den
egnare benämningen hade redan sommaren förut, utan ceremonie antagits)
du är verkeligen en så skön ros, att hela vår stora stad, sammantagit
alla sina skönheter, icke skulle kunna framvisa en enda dylik; men säg,
har du väl under min frånvaro ihågkommit mig så ofta, som jag vid min
afresa bad dig om, och så ofta jag sjelf påmint mig dig?' -- O Ludvig!
hvarje minut, natt och dag, drömmande och vaken, kunde du väl någonsin
tänka annat, då du vet huru mycket, ja oändeligen mycket, jag håller af
dig.' -- 'Ja, jag vet det, jag känner det, min dyra ömt älskade flicka,
likasom det äfven utgjort min innerliga sällhet;' och vid dessa ord
slöt han mig plötsligt i sina armar, samt tryckte på mina läppar, en
den mest brännheta, dröjande kyss. -- Detta var första gången, han
gjort ett dylikt tillgrepp; med förskräckelse slet jag mig ur hans
armar, mitt samvete sade mig tydligt, det en sådan kyss innebar långt
mer, än en varm broderskärlek. -- Med förvirrad och nedslagen blick bad
jag honom nu att åter uppsöka salen, hvilket han äfven i mitt sällskap
gjorde. Huru helt annorlunda än förleden sommar kände jag mig icke
härefter till sinnes, vid hvarje besök han under sin sommarvistelse hos
fadren gjorde oss; huru kärleksfulla voro ej de blickar, hvarmed han
ständigt betraktade mig; och huru ömhetsbevisande hvart enda steg han
för tillfredsställandet af mina önskningar gjorde. -- Att vi hvardera
af allt hjerta älskade, blef oss med hvarje dag tydligare, ehuru nu
mera alldrig ett ord, förrådde våra känslor. -- Men åter inträffade den
så mycket fruktade dagen för hans afresa; med bekymret måladt i sitt
sköna anlete infann han sig hos oss. 'Hör min dyra Caroline', yttrade
han, då vi hand i hand sutto i en af trädgårdens berceauer, och jag
skälmskt uti hans ficka höll på att inqvartera en liten redan
förvandlad smörblomma, 'får jag nu åter med hopp om dess uppfyllelse,
af dig taga det varma trogna löftet, att du under min frånvaro, ofta,
ja mycket ofta skall tänka på mig, att du, med ett ord alldrig skall
glömma honom, som tillstår att han älskar dig öfver allt annat i
verlden, som evigt bär din bild inpräglad i sitt hjerta; säg, får jag
det?' -- 'Ja', hviskade jag, med darrande läppar, 'det får du, ty jag
minnes dig verkeligen ständigt.' -- 'Vill du deruppå', bad han, 'gifva
mig den godvilliga kyss, jag med så mycken förebråelse en gång emot din
vilje beröfvade dig?' Jag slog båda händerne om hans hals, samt tryckte
nu en verkeligt sjelfvillig öm kyss på hans älskade läppar; han tryckte
mig härunder med obeskriflig innerlighet till sitt bröst, yttrade ännu
några ord om den lycka han genom min rena kärlek erfor, samt hastade
att hos min far, hvilken just nu ifrån sina ägor hemkom, göra sitt
afskedsbesök. Några veckar derefter, erhöll jag genom min fars egen
hand, ett bref, adresseradt till honom, men med innehåll egenteligen
till mig. Han upprepade deri, den alldrig slocknande kärlek, han så
innerligt kände, och vid sin afresa redan uttalat för mig; bönföll i
vördnansvärda ord om min fars välsignelse till den förbindelse han med
mig önskade ingå; omtalar, huru han nu änteligen hoppas erhålla en mera
indrägtig syssla, hvilken högst om ett år, torde sätta honom i
tillfälle att se sin varma önskan, emottagandet af min hand, uppfylld.
"Ehuru ogärna, emedan han nogsamt betänkte olikheten af våra stånd,
äfvensom min alltför stora oerfarenhet af verlden, instämde
min far dock i våra önskningar. Han yppade nu för mig det anbud
ortens unge Länsman, hvilken i vårt hus åtskillige gånger sett mig,
gjort i afseende å erhållandet af min hand. Medgaf, huru mycket
tillfredsstäldare antagandet af samma anbud skulle gjort honom; men,
som hans kärlek till mig, öfvervägde allt annat, och han alltför väl
insåg, huru högt mitt hjerta talade för R., nedkallade han nu, i Faders
känsla, öfver oss, den Högstes välsignelse. O! huru litet kunde jag
föreställa mig, att några veckor derefter, invid den dyre fadrens
dödssäng, de sista välsignelser af hans älskade läppar, öfver mig
skulle uttalas. En häftig ådragen förkylning lade honom plötsligt på
den sjuksäng, hvilken han först såsom död, lemnade. Under den gränslösa
smärta mitt hjerta deraf led, erhöll jag i ett ömt bref ifrån R. nya
försäkringar om hans kärlek; han beklagade af allt hjerta min förlust,
sade sig om några veckar hos mig inträffa, for att munteligen med mig
kunna öfverenskomma om de åtgärder hvilka, i anseende till min
öfvergifna belägenhet blefvo af nöden, och hvilka i synnerhet lågo
honom ömt om hjertat. Efter knappt tvenne veckor, erfor jag verkeligen
sällheten af hans ankomst. Gud! hvilken salig känsla ingaf icke under
min inträffade olycka, återseendet af den så högt älskade; men, som
tiden för hans besök blef alltför kort, medhants blott i hast
öfverenskommas om den flyttning han för mig, till en min aflägsen, och
i S. boende slägtinge, föreslog, och om hvilken han vid sin återkomst
genast ville arrangera. Huru gerna följde ej mitt hjerta dessa råd, i
hvilka jag ju såg så tydliga bevis på hans fortfarande kärlek. -- Men
jag fortgår nu blott till verkställigheten af min inflyttning. Medan
den kommande Julen såg mig installerad i mitt nya hem, hvarest, under
en gammal godsint frus skydd, och i åtnjutande af den outsägligt
älskades ömhet, min häftiga sorg efter min far, snart mildrades. O!
huru lyckligt försvann ej ett helt år, tillbragt i den största
enslighet; ty R----s ofta uttalade önskningar att icke söka något
umgänge, eller visa mig i verlden förr än han sjelf der skulle införa
mig, efterkom jag af allt hjerta gärna, i synnerhet som hans täta,
alldagliga besök så rikeligen ersatte mig hvarje dylik uppoffring. --
Sålunda förgick som sagt ett år, då äfven R. oförmodadt erhöll det
pröfvande slaget af sin fars förlust; han nödgades i anledning häraf,
på några dagar lemna S., för att jemte den sista skyldighetens
iakttagande emot den afledne, personligen blifva i tillfälle att
iordningställa sina affairer, samt emottaga det honom lemnade icke
obetydliga fädernearf.
"Min saknad under hans fyra veckars långa bortavaro, kan ej beskrifvas;
min enda och kära sysselsättning blef härunder smekandet, och
betraktandet af det älskade portrait han vid sin afresa lemnade mig.
Huru ifrigt räknade jag icke dagar och timmar till hans återkomst och
huru ömt ilade jag icke att slutas till hans bröst, då den lyckliga
timmen ändteligen slog. Men plötsligt tyckte jag mig någon tid efter
denna, förmärka huru alltid längre och längre mellanskof uppstod,
emellan de besök han hos mig gjorde, äfvensom huru han mer och mer
sällan vidrörde ämnet om vår förening, ehuru den Häradshöfdinge-syssla,
hvaruppå han i längre tider gjort sig hopp redan var honom gifven. Att
jag i nämnde fall måste förblifva passiv blef ju naturligt. -- Långa
aftnar hvilka han fordom under den stilla kärlekens lycka tillbragt hos
mig, passerades nu af honom uti slädens bullrande hvirflar, ty än kunde
den bjudningen och den balen, eller soupéen hos den, icke afslås;
hvaraf ofta hände, att jag under hela långa veckor gick i mistning af
hans älskade sällskap. Men, likväl kunde jag deraf icke hos honom ana
någon hjertats förändring, emedan merendels eller hvarje dylikt
uteblifvande, hans ömhet, om möjligt sågs fördubblad, och han ofta vid
dylika kärleksutbrott, föreföll mig till öfverdrift känslig och öm.
"Under tillit på hans tro, hvilken jag numera gjorde mig verkeligt
samvete af att misstänka, försvann åter några veckor. Sommarn kom, och
med den nytt lif hos mig, ty emot hösten skulle jag ju bestämt kunna
betrakta mig som R----s lyckliga maka, hans oftare inträffade resor,
samt längre uteblifvande fäste nu mindre än någonsin min uppmärksamhet,
ty, jag visste ju bestämt det hans tjenstebefattning fordrade ett
tidtals aflägsnande ifrån staden. -- Huru träget satt jag icke nu,
ifrån morgon till qväll, sysselsatt med bearbetandet af de flerfalldige
linnen, hvilka för vårt gemensamma lilla hushåll skulle blifva så
behöfliga, och hvarom R. så godhetsfullt besörjt. -- Med hvilken fägnad
såg jag icke min flit belönt genom stundligt uppväxande packar af
dylika förnödenheter. Sommarn var nu liden mot slutet af Augusti, och
äfven jag snart hunnen till slut med mina små göromål, då en sen
aftonstund R. oförmodadt hemkommen ifrån en landtresa, oväntad inträdde
till mig. -- Jag var helt ensam, emedan mitt åldriga beskydd under
qvällens ledighet gått att hos sin grannfru bortprata några timmar. --
Glädjen att så oförmodadt återse den älskade, var verkeligen
obeskriflig, jag låg under flera timmar i den skymmande aftonen med den
hjertligaste tillfredsställelse sluten i hans fast omfattande armar,
och kände mig under åtnjutandet af hans ömhet, och i ymnighet slösade
kyssar, öfvermåttan lycklig. -- Men -- o Gud! hvilken skamrodnad glödde
icke på mina kinder, då jag derefter uppvaknade till sans, hvilka
bittra tårar öfversköljde icke dess brand, då jag kom till besinning af
min svaghet! Åratals styrka och samvetslugn, hvar hade de på ett enda
ögnablick försvunnit? -- Hvarken R----s ursinniga ömhet, eller lugnande
föreställningar kunde återbringa mig den saliga frid, hvilken intill
denna afton, så ljuft ägt sin boning i mitt bröst. Hvilka fasliga tider
följde icke på denna olyckliga dag; ångrens tårar, ehuru alldrig så
heta, kunde dock icke godtgöra mitt felsteg. -- Med hvilken
förskräckelse erfor jag någon tid härefter rygtet om R----s
betydningsfulla umgänge i Hofrådet B----s hus och huru smärtande blef
mig icke nu, hans allt längre uteblifvande ifrån mig. -- Då jag en dag,
vid hans rart inträffande besök, under tårar, vågade fram med en fråga,
angående hans täta påhälsningar hos Hofrådets, log han blott lakoniskt
deråt, samt sporde om jag verkeligen i dem kunde se annat än ett
tvångfullt antagande af Hofrådets plågsamma artigheter, och om jag
kunde tro, det han på en varelse, dylik med den lilla gråtmilda
enfaldiga Fröken B., på hvilken han väl kunde kosta litet gyckleri,
ville, eller kunde offra en enda förnuftig tanke. Lugnad af dylika
försäkringar, emotsåg jag åter i hoppet ljusare tider, -- då till min
outsägliga förskräckelse, jag i hast upptäckte de rysvärda följderna af
min svaghet. -- Jag hastade nu att delgifva R. mitt bekymmer, i hopp
att han med alldra första skulle skrida till fullbordandet af vår
förening, men, o Gud! föreställ er min förtvillan, då han med någon
häpnad i sin blick förklarade mig densamma på ännu några år icke kunde
försiggå, emedan han nu mera icke såsom förr, berodde af sig sjelf; att
en ägtenskaplig förening i hans nuvarande omständigheter, skulle på
hans framtida lycka lägga ovilkorliga band, samt att han, för att om
några år kunna uppfylla sin förbindelse till mig, nu borde begagna sig
af all sina förmäns gunst, hvilken helt och hållet skulle beröfvas
honom om han nu redan, efter att så nyss hafva blifvit tjensteman, på
husliga angelägenheter skulla förspilla sin tid. -- Himmel! och detta
sade mig nu sjelf min älskade R., hvilken ju förr dess heldre bordt
hasta till godtgörande af sitt brott. Min sorg blef nu verkeligen
gränslös; då och då erhöll jag väl ännu glädjen af hans besök, äfven
som ofta, uti hvarjehanda dyrbarheter, bevis på hans tillgifvenhet, men
det för mitt hjerta mest talande uteblef med hvarje dag mer och mer. O!
huru grymt kände jag icke nu, det hans kärlek för alltid var mig
beröfvad; huru tung var icke den suck jag ifrån mitt sömnlösa läger
sände honom, som varit mig allt, och hvars ömhet jag nu helt och hållet
nödgades försaka. Med hvilken fasa emotsåg jag icke dageligen den tid,
hvilken inför verlden skulle förkunna min vanära, då till fullkomnandet
af min smärta jag för tvenne dagar sedan emottog bekräftelsen af rygtet
om hans förening med er, och hvars sanning jag beslöt, att af edra egna
läppar afhöra. -- Ni! ni! skall bestämma mitt ve, eller väl! ni skall
beröfva, eller återgifva mig, icke mitt hjertas sällhet, ty den är för
mig för evigt försvunnen, men min heder, mitt arma, oskyldiga barn, sin
far. O! talar icke min olycka, min förtviflan till ert hjerta, då! då!
är jag förlorad; då skall vanärans frätande tistel i ymnighet sprida
sig öfver den kulle hvaröfver eljest en vänlig blomma kunnat vagga, och
hvarunder ett lidande hjerta, i frid kunnat upphöra att slå."
Du finner såleds här min älskade Emilia! den hårda anledningen till
Rosas lidande; o! huru förespående talade icke hos mig hvarje
sammanvaro med R., om den olycka hans umgänge här i huset skulle
medföra. Huru smärtande blir icke nödvändigheten att om allt detta
underrätta de sörjande föräldrarne, men det blir ju likväl ett fall,
hvilket länge icke kan undvikas. Arma Rosa! arma Rosa! så var då ditt
unga oskyldiga hjerta utsedt att erfara smärtan i dess fasligaste vidd!
Kan det väl vid påminnelsen om den så sannt älskades nesliga
förhållande, någonsin lugnas. Arma Rosa. -- Klockan är redan öfver
fyra; hon ligger ännu i samma dvala, hvarur hon endast af mig störts,
för att njuta den anordnade medicinen. Hvilken dödsstillhet råder ej
häromkring; den störes knapt af urets matta slag, hvilka långsamt
beräkna de skridande timmarne. Men, nu smyger sig äfven som bäst på
yttersta tåspetsen den vänliga Bata in, för att, som hon säger, aflösa
mig, och som sömnen verkeligen på mina ögon gjort anspråk, hastar jag
att i följd af hennes goda råd, på några ögonblick njuta en behöflig
hvila.
Den 14.