en enda tår kom att lindra min smärta; jag hade blott en önskan den att
i ett nu kunna förgås; men ack! smärtan dödar ej, hon tär och gnager,
lik vampyren, på det arma hjertat, tills det öfverfullt af sorg, men
utmattadt på glädje, måste förtvina! Huru ofta ville jag ej följa dess
lockande röst, och för henne i ett enda ord förklara, huru af hela min
själ jag älskade S. Men, att beröfva henne den sällhet, jag i lefvande
drag såg tecknad i hennes anlete, att kullstörta ett hos henne länge
närt och nu stadfästadt hopp, att för kärlek, huldhet, vård och
modershyllning, så ömt bevisad emot den olyckliga fattiga fader- och
moderlösa flygtingen, lemna den uslaste otack, nej! nej! -- Jag
uppreste mig nu med häftighet, på det icke åter den förrädiske bilden
af honom, såsom skiljoman skulle framträda, lindade mina båda armar
kring hennes hals, och uttalade med fast och stadig röst, den tro, jag
som tillgifven maka till hennes son, som älkande dotter till henne
evigt ville hålla.
Friherrinnan yttrade härunder icke ett ord; hon tryckte mig endast med
innerlighet till sitt hjerta; och jag, jag tackade innerligen Gud! som
under en så svår stund meddelat mig ett sådant mod, och en sådan
beslutsamhet. Ännu samma dag besvarade Friherrinnan, Baronens bref, i
det hon å mina vägnar meddelade honom mitt vänliga antagande af hans
anbud. Jag hade med temmeligen ståndaktighet genomlefvat evigheten af
denna dag, åtminstone hade ingen enda tår derunder förrådt hvad jag
kände, men, huru förtrolig blef deremot natten med min smärta, huru
tyst och trogen emottog ej hon i sitt sköte hvar suck, hvar lidelse den
tolkade. Äfven han, för hvilken de alla sändes, blef genom ett långt
bref, det första och det sista, i ord, dem helt och hållet min känsla
uttalade, underrättad om huru grymt mitt öde sig förbytt, huru han,
evigt endast han, till min sista suck skulle äga min osvikliga trogna
kärlek, ehuru jag af pligten uppfordrades att försaka allt, som kunnat
göra mig lifvet ljust och gladt. Att han vore öfvertygad om min tro,
vore sluteligen det enda band som härefter kunde fästa mig vid lifvet,
och hvarförutan, det verkeligen skulle blifva mig en mörk fasansfull
graf. Att dessa rader blefve de enda som någonsin skulle vexlas oss
imellan, derom bönföll jag nu med hjertlighet, och ville jag äfven i
uppfyllandet af denna önskan finna hans tillgifvenhet, och fortfarande
vänskap for mig. Förmiddagen efter denna genomvakade natt, förde jag
under någon skällning, till Friherrinan detta couverterade men
oförseglade bref, i det jag bad henne, då bud skul le yppas till----
krona, sin ägare tillhanda afsända detsamma. "Till S.", sade
Friherrinnan, i det hon kastade ett öga derå, "och oförsegladt? Se här,
jag håller just äfven på all med posten till honom afsända ett bref,
för att lemna honom några uppdrag dem jag vid min afresa glömt,
försegla länge ditt." Härvid sköt hon lack och ljus till mig. Jag ville
gripa efter sigillet; "kors! du har ju din ring på dig, då vill du väl
ej betjena dig af andras namn -- skynda nu." -- Jag såg på henne, och
förseglade sluteligen brefvet med min egen ring. "Se så", skämtade
Friherrinnan, "det innehåller väl någon begäran om ett eller annat af
hans sköna sångstycken, kan jag tänka, eller också någon varning att ej
rida Sultan, eller huru? men, gif hit", och nu förseglades det med
ögnablickets hast inneslutet i hennes eget, hvarefter betjenten i
flygande språng ilade att inlemna detsamma å stadens post-contoir. --
Det stora caffét försiggick under mycken ståt, några dagar derpå;
hvilket tvång denna, så väl som hvarje tillställning beredde mig, kan
du väl tänka. -- Friherrinnan, med sin eljest så ljusa blick, är likväl
nu fullkomligt blind för de lidanden jag erfar; hon ser i mina affällna
bleka drag endast en följd af den vanliga brudsorgen, hvilken hvarje
flicka nödvändigt måste röna. Menniskorna voro sig lika, så väl den ena
som den andra, äfven så min lilla Rosa, i tillgilvenhet för mig.
Morgonen af masqueradbalen inträdde Friherrinnan med glädjestrålande
anlete i mitt rum: "se här min älskade dotter", yttrade hon i det hon
till mig framräckte ett sirligt bref; "och här", nu lade hon under
moderliga tårar en gyllene ring på mitt finger, "förlofvar jag dig på
mitt moders-ord, med: troheten, ömheten och redligheten; denna, sänder
dig min Gustaf, Gud välsigne edert förbund!" Jag sjönk till hennes
bröst. Brefvet innehöll de varmaste tacksägelser, och försäkringar,
tecknade af Baronens egen hand; att de skulle gjort min lycka om jag
med någon slags ljummare känsla, kunnat uppfatta dom, vill jag väl
medgifva; nu deremot drogo de kring mitt hjerta en isskorpa den
Friherrinnans ömhet forgäfves sökte smälta. Mot aftonen då
gästerna voro samlade, offentliggjorde Friherrinnan min förlofning med
hennes son, Baron Gustaf Ferdinand Y. -- Gud! hade hon åtminstone i
sitt ovetande, uteslutit det sednare namnet, hvars oförmodade
upprepande åter höll på att beröfva mig min, med så mycken svårighet
tillkämpade fattning. -- Jag hade verkeligen icke af brefvet
fäst mig vid det i famillen allmänt antagna namnet, hvilken troligen
skulle gifvit det sitt enda interesse. Huru plågsamma de otaliga
gratulations-upprepningarne föreföllo mig, anar du väl; jag tackade
himlen då den förskräckeliga samlingen, i de för omklädning upplåtne
rummen, änteligen drogo sig undan, hvarunder äfven jag fick tillfälle
att hemta nya krafter. Balen var mycket brillant, masquerne täflade i
lux och dyrbarheter; man såg här icke flere än högst fem à sex åldriga
fruar, hvilka icke buro mask. Som jag icke gärna ensam, ibland denna
skara kunde förblifva omaskerad, begagnade jag, med Friherrinnans
tillåtelse, mig endast af en tät svart slöja, hvilken tillika med en
svart underklädnad fullkomligt dolde, så väl det minsta af mina
anletsdrag, som figur. O! huru väl fann jag mig ej i denna mörka
svepning, hvilken så sannt öfverenstämde med känslan i mitt inre. Efter
ett par contradanser, dem jag ej dansat, närmade sig mig en svart
domino, samt anhöll om den kommande dansen; men, som jag alldeles icke
ärnade dansa, gaf jag honom ett bestämt afslag. -- "Ni afslår dock ej
den hjertliga lyckönskan en upprigtig vän vågar göra er, Mamsell
Sommer!" återtog masken, "måtte ni ernå all den sällhet jag så varmt
öfver er nedkallar, och den jag endast åt er såsom Baron Y:a lyckliga
brud, med lugn och sann tillfredsställelse kan önska." -- "Jag tackar
er af allt hjerta, Baron C.", utsade jag med något staplande röst. "Att
denna önskan är upprigtig känner jag i djupet af min själ, Gud gifve
den endast måtte uppfyllas!" -- "Huru kan väl en lycklig brud draga
annat i tvifvel", utsade nu med tydlig röst, en bakom mig stående mask,
i purpurröd gyllenestickad domino; "får jag lof att dansa med er
nästkommande dans, Mamsell Mathilda?" Gud! hvilkens röst igenkände jag
ej bestämdt i den, hvilken sednast tilltalat mig; jag förmådde af
förskräckelse knapt svara; "sorgen dansar ju ej." -- "Åh!" återtog
masken ironiskt, "sorgen glömmer oftast sin sorg, i synnerhet då den är
tillskapad; vill ni verkeligen icke vara så god och dansa med den
resande gratulanten en enda quadrille? för att ännu en gång upplifva
ett det sista sönderslitande minnet af hans lycka på ----krona." --
"Gud! Ferdinand! också du? vet då att den verkliga sorgen känner evigt
sin saknad, glömmer alldrig under sina tärande qval, den hvars
misstroende i hennes hjerta omvred smärtans dolk. Nej! sorgen känner
sannerligen icke lifvets glada dansar." Jag hade för hela verldens goda
icke längre kunnat qvarstadna i den bullrande salonen, och hastade nu
derföre i min sängkammare der jag bortgret flere timmar. Jag skulle
just, dertill föranledd af en häftig hufvudvärk, uppstiga ifrån min
plats, för att hos Annette anhålla om något ättika, då jag med den
grufligaste förskräckelse varseblef, stödd emot dörren, och belyst af
det matta sken som det ensamt brinnande ljuset spridde, samma röda
Domino, i hvilken jag trodt mig igenkänna S. -- "Förskräcks ej för din
älskling, Mathilda", uttalade med låg röst den välkända stämman,
nalkades mig med ilande steg, och sjönk, förrän jag det kunde hindra,
med aftagen mask, framför mina fötter. "Förlåt din Ferdinand", hviskade
han nu, i det han i sina armar häftigt omslöt mig, "att han icke kunnat
afhålla sig ifrån sällheten af att se dig. Förlåt, att han i afton så
svårt sårat ditt hjerta; lofva honom, att icke sörja, ty kanske skall
ännu glädjens sol komma att lysa oss. O! lemna mig detta löfte så
troget, som jag villfar din begäran, att icke med en enda rad smärta
ditt sinne. Lofvar du mig det? Jag medtar nu detta löfte; behåll
deremot du detta hvilket skall påminna dig mig; och nu farväl! jag res
i ögnablicket." Vid dessa ord slöt han mig ännu en gång till sitt
bröst, tryckte en kyss på mina läppar och ilade utur rummet. Drömde
jag, eller var ja vaken, var det verkeligen min outsägligt älskade
Ferdinand, af hvars armar jag nyss så huldt omslutits? Ja! hans
qvarlemnade gåfva, ett skönt och honom fullkomligen likt portrait
hvilade ännu i min hand, och förvissade mig således tydligen derom, att
min syn ej varit någon villa. Gud! med hvilken hänryckning tryckte jag
ej den döda bilden till mitt hjerta; huru många tusende kyssar slösade
jag ej på de älskade dragen; i deras betraktande glömde jag helt och
hållet allt mig omgifvande, tills jag änteligen, trött af tårar och oro
mot kl. tolf djupt insomnade. Emot fyra väcktes jag af Annette, hvilken
högeligen förundrad att finna mig hvilande på mitt rum, berättade huru
Friherrinnan, ständigt upptagen af bestyr för fèten, icke förr än just
nu saknat mig, huru man nu först en hvar rustade sig till soupéen, och
Friherrinnan således afsändt henne att i mina rum efterleta, och
afhemta mig. -- Jag kände vid det försök jag gjorde att resa mig upp,
mitt hufvud angripet af en så våldsam värk, så det hade varit mig
alldeles omöjligt att vidare inträffa bland societén, hvarföre äfven
Annette, sedan hon med eau de cologne och ättika, hjelpt mig att badda
hufvud och tinningar, åter lemnade mig i ro. Först emot kl. 9 vaknade
jag utur den djupa sömn, hvari jag efter Annettes bortgående forfallit,
och kände till min tillfredsställelse, mig af den åtnjutna hvilan
ganska stärkt. Friherrinnan, hvilken öfver min opasslighet varit högst
orolig, och som redan flere gångor under min sömn låtit efterse mitt
tillstånd, blef nu af mitt personliga inträdande till henne, åter
lugnad. Hon berättade mig der efter, huru hennes gäster först emot
klockan 7 skingrats, sedan med den största liflighet dansen under hela
natten fortfarit.
Sedan äfven Friherrinnan på förmiddagen uthvilat, företogs på
eftermiddagen under hennes egen tillsyn, den vanliga efterstädningen,
rengörandet och undanförandet af silfver, kristaller etc, putsning af
speglar, kronor och dylikt, under hvilket oroliga stök jag således i
mitt rum öfverlemnades fullkomligt till mig sjelf. Min ljufvaste och
ständiga sysselsättning blef härunder betraktandet af dens bild, vilken
för evigt var förlorad för mig, ty, det bedrägliga hopp, hvarmed han,
så alltför fålängt sökt dåra, så väl sitt eget, som mitt hjerta, måste
ju för alltid ifrån min själ förjagas; var jag ej med synliga band och
med hela verldens kännedom, smidd vid en, af mitt hjerta snart sagt
afskydd varelse; ägde icke hon, mitt sjelfgifna, orubbeliga löfte,
hvilket endast döden kunde lösa. Hvar fanns då för mig mera något hopp?
o! begick jag icke redan ett fel genom emottagandet af den dyra bilden;
var icke dess ständiga och älskeliga betraktande ett grymt brott emot
den tillgifvenhet jag med en så dyr ed förpligtat mig till Baronen!
Mitt fasta beslut blef nu, att till lugnande af mitt samvete, ehuru
tillika mördande för mitt hjertas sista glädje, så undangömma
portraitet, att min blick, om äfven till lindrande af den största
smärta, alldrig skulle komma att nå de älskade dragen, hvarefter jag
under strömmande tårar, inhöljande bilden i flerdubbla papper,
sluteligen nedlade paquettet i en liten, ständigt tillsluten
byreaulåda. -- Nu kände jag mig lättad, och gick att efter detta
glädjens begrafvande åter uppsöka Friherrinnan. -- 1 går och i dag,
hafva hennes tankar allenast upptagits af tillrustningen för den
blifvande föreningen; som vanligt afser hon ingen kostnad, ehuru stor
den än må vara, emedan hon önskar det hennes sons bo, skall blifva
propert och elegante. -- För att som hon säger: fägna så väl sig sjelf,
som mig, har hon redan till den 5:te Maj (min födelsedag) bestämt vårt
bröllop. -- Rosas är äfven till den 4:de, hennes samma dag infallande
namnsdag, utsatt. -- Vår bröllopsdag! hu! vid blotta tanken härpå isas
verkeligen mina lemmar.
Den 1 December.
Snön yr i hvirflande flockar utanför mina fönster, och tyckes med
friskt mod under vindens hemska sång, vilja dansa höstens sluteliga
dödsdans. -- Huru kalla kännes ej redan vindens ilar, huru kall hela
verlden i kring mig! -- O! hvad jag längtar efter dig! Emilia, för att
ännu en gång vid ditt hulda bröst, få värma mitt äfven redan stelnande
hjerta.
Du tror väl min vän, att jag gråter och klagar nu, som förr, öfver
förlusten af mitt hjertas vårdagar! o nej! icke en enda tår fugtar mer
mitt öga; de äro alla, dessa vekliga bevis på svaghet och vankelmod, af
mitt förnuft förviste i evig landsflygt. -- Jag spelar, jag sjunger,
jag dansar; -- jag till och med skämtar ibland, och i synnerhet i
sällskap, ty, jagar ju en blifvande, i lycka afvundsvärd svärdotter
till Friherrinnan Y. en naturligtvis såsom högst lycklig ansedd, firad
och fjesad brud till Baronen! Huru skulle jag väl i Friherrinnans egna,
eller i verldens ögon, på hvilka hon gör icke ringa afseende, genom
yttrande af sorg, nännas beröfva henne den tillfredsställelse, hon i
känslan af att hafva heredt min sällhet så ljuft njuter. Jag sömmar
således nu i kapp med Rosa, i rödt och blått, gult och grönt, med ett
ord i alla lifvets ljusaste färgor, till min Fästman Baron Y. en
prydlig tabatier, hvarå glädjens rosor i skön förening muntert vexla
om. -- Julaftonen, den milda, fordom äfven för mig fridbådande, nalkas
ju med snabba steg, då ju vanligtvis man till den, hvilken ligger ens
hjerta kärast, och ens tanke närmst, finner fröjd uti att lemna något
litet minne. -- Friherrinnan har nu, oförmärkt likväl, uppmanat mig
till denna lilla uppmärksamhet emot Baronen, hvarföre du äfven kan se
timme efter timme på, mitt arbete nägon ny knopp, eller friskt
lefvande blad slå ut. Dessutom, stjäl jag mig ännu, och det sker så
gärna, till ett annat arbete, nemligen ett par i tapisseri sydda
gungstols-öfverdrag, till min älskade mor; de skola ofta påminna henne
om mig, det vet jag äfven derföre, att sjelfva platsen alldageligen af
henne begagnas. Mönstren dertill äro oändeligen vackra, och föreställa:
det ena, Jesu födelse i krubban, och det andra: hans tåg, jemte Joseph
och Maria till Egypten. -- Jag njuter verkeligen på förhand, af den
fägnad denna gåfva skall bereda Friherrinnan, emedan jag vet henne
högst svag för smakfulla tapisseri-arbeten. -- Rosa! det jolrande
muntra barnet, virkar under sång och qväden in både silfver och guld, i
långa sköna kedjor till sin älskade! hvars namn likaså troget leker på
hennes läppar, som hans bild djupt tyckes inpräglad i hennes själ; och
för all med så mycket större täflan kunna fortskrida på dessa arbeten,
hafva vi härunder beslutat, att turvis hos hvarann tillbringa våra
arbetsstunder, hvilka också äro de enda jag med sann njutning vet
värdera, och som dertill Gudskelof, under dessa återstående julveckar
så bestämt komma att upptaga min tid, så alla lustbarheter och nöjen,
nödvändigt derunder måste åsidosättas. Huru ofta sväfva ej mina tankar
under denna eviga enformighet bort till dig! och huru tusende gånger
suckar icke mitt hjerta efter att helst med en enda rad af din hand,
blifva lisadt! Verkeligen vet jag ej, hvarifrån jag nu tagit det så
säkra hopp, att rätt snart se denna min varma önskan uppfylld. O! måtte
jag dock deraf icke svikas.
Den 10 Januari.
Silfver och gull!
Kistorne full;
Men uti hjertat det arma.
saknaden varma!
Den tjugundefjerde December hade knapt ruskat sig till intåg, då den
uppmärksamme brudgummen till sin brud, uti guld, dyrbarheter och
genteliesser, ordentligt lät sina känslor öfverflöda. Verkeligen stodo
redan vid mitt uppvaknande, uppradade på mitt nattbord, och inlagdt i
sina prydliga lådor och paquetter, gyllene armband, halskedjor,
smycken, örprydnader m.m., hvilka med sina skimrande ädelstenar,
infattade i det renaste guld, visserligen voro ganska vackra att åse.
Sidentygspackor, den ena dyrbarare än den andra, voro i höga rader
uppstaplade öfver hvarandra, icke en enda nipp eller behöflighet, ja
väl för en drottning, saknades ibland detta öfverflöd. Med en lätt suck
öfverflög mitt öga allt detta, jag vågade ej låta den tala ut, eller
gifva den ett mål för sin flygt; men påklädde mig blott med
skyndsamhet, samt hastade in till Friherrinnan, hvilken med öppna armar
emottog mig. Här afbördade jag nu för henne min tacksamhet i så
hjertliga ord jag någonsin kunde, men, hvilken hon dock på intet vis
emottog, emedan hon på samvete påstod sig icke till ringaste del vetat
af detta, sin Gustafs föranstaltande. Hon var obeskrifligt glad hela
dagen. Emot klockan sex, anlände Majorens, jemte Baronerne C., hvilka
såsom Friherrinnans slägtingar voro inviterade att hos henne spisa
julgröt. Aftonen förgick under temmelig trefnad, hvilken den muntre
Majoren med sina bizarra infall, ingalunda bortskämde; och hade jag
endast ägt sinne för skämt, hade jag visserligen i den utstofferade
blomsterprydda Fröken Doll, funnit rik anledning dertill.
Julklappar ordentligt haglade öfver oss under soupéen, ingen såg sig
härvid lottlös, så företänksamt hade Friherrinnan tillställt allt.
Ibland alla de många äfven jag erhöll, fäste i synnerhet tvenne af dem
min särdeles uppmärksamhet; den ena bestod i ett grönt silkesnystand,
hvilket på samteliga närvarandes anmaning, afnystadt, inneslöt ett
litet på en grön snodd hängande genomskinligt hjerta, bekransadt med
det utsöktaste bladverk, samt inuti, på ena sidan af boetten i
guldbokstäfver: den 17 Nov. evig trohet, på den andra: den 5 Maj, min
lyckas dag! Utanskriften å couveret var, och förblef mig fullkomligt
obekant. Den andra gåfvan var ett litet skönt etui, innehållande af
masivt guld, och i utmärkt arbete: fingerborg, sax, pennknif,
nålfoderal, pryl, ett par de sirligaste nyst-stjernor, samt en gyllene
korkad kristalflaska. Utanpå dettas foderal, upptäcktes med förgyllda
bokstäfver i gris de lint maroquin, intryckt orden: _af den renaste
vänskap!_ min blick ilade ovilkorligt öfver till C., hvilken med
nedslagna ögon härvid häftigt mumsade i sig en stor tårta. "Jag vet väl
ej", stammade, jag med en tillbakatryckt tår, i det jag åter i sitt
Couvert invecklade etuiet, "hvem jag egenteligen har att tacka för
denna prägtiga skänk; men att den med ett äfven rent, och dertill
innerligt samt varmt hjerta emottages, vill jag dock försäkra den
vänlige gifvarn." C. öfverfor nu, liksom för att borttorka värmen,
hvilken så plötsligt uppstigit på hans panna, sitt ansigte med sin fina
näsduk; att likväl den förrädiske tåren i hans öga, i ögnablicket derpå
frambröt, varseblef dock troligen ingen annan än jag.
Sedan man nu alla åtskiljts, införde mig Friherrinnan i mitt rum; o!
huru älskande visade sig här hennes hjerta, i de ofantliga packor af
superfina lärfter, duktyger och parkumsbingor hon under den tid vi
tillbringade vid bordet, låtit hit inbära. "Se här min älskade",
yttrade hon, "detta blir min bästa julskänk till dig. Gud gifve dig
lycka med alltsammans." Kan du fatta Emilia, hennes hjertas rikedom. O!
den är outtömligare än den timmeliga och synliga hon besitter. Men nu,
till dig sjelf, och mig. Min glädje, ja, min snart sagt ursinniga
glädje, vid emottagandet af det bref jag på den första dag af detta nya
år ifrån min själs syster erhöll. Du är Wilhelms lyckliga maka, o! huru
öfverraskad blef jag ej af den ljufva underrättelsen. Ser du, känner du
ej, huru öfver all tanke jag deröfver glädes; huru deltagandet i din
sällhet är den sol, hvilken nu sprider lust och lif i min varelse. Jag
har då ett foremål, till hvilket min tanke med begärlighet får ila;
hvad jag tackar himlen, som under all min motgång gifvit mig denna rika
anledning till fröjd. Och, just sjelfva Julafton, då jag i synnerhet
så innerligt tänkte på dig. O! du lyckliga Emilia! din Julklapp
öfvervägde i dyrbarhet alla i verlden; men, du vet väl äfven mer än
mången annan, med hvilken fallet ej var detsamma; skatta denna rara
gåfva. -- Och, du får vistas och bo, med ditt hjertas vän, så nära
intill dina föräldrar; hvilken glädje måtte du äfven derigenom erfara;
tvenne mil, de äro ju att betrakta som ett intet hvarunder ni, i kärlek
få toura med påhälsningar hos så väl svär- som egna föräldrar. Ja! jag
gratulerar dig af allt hjerta min älskade lilla Fru Pastorska, och
skulle med ett gladare humeur sannerligen ej underlåta uppmana dig, att
i visthus, mjölkkamrar och bodar insamla, såsom i synnerhet trefliga
Presthustrur anstår, så många skinkstycken, smörbyttor, limpor och
ostar, du och din hjertans kär, möjligen i ert bo kunna använda. Jag
föreställer mig hvad du, jemte honom, lik "Frithiof med sin Ingeborg"
skär många runor i isens famn, på den herrliga friska och frusna våg
mellan B. och det trefliga Svanevik. Släföret här är redan ypperligt
och isarne säkra, huru skall allt detta ej då vara hos eder. Den
välkända klangen af de liflige bjellrorne, hvilka här stundeligen
höras, påminna mig så tusende gånger om våra muntra färder der borta!
O! dessa minnen! dessa minnen!
Att detta nya år gifvit rika anledningar till besök, och återbesök
gissar du troligen; likväl äro till min innerliga tillfredsställelse de
sednare å Friherrinnans sida snart sagt alldeles eftersatte, af orsak
det hon ännu icke vågat blottställa sig, för den inträffade årstidens
kyla. Vi läsa således, då ej främmande derifrån hindra oss, de långa
vinterqvällarne igenom, för hvarann någon utvald lecture, den Baron C.
alldrig uraktlåter att anskaffa, eller spelar jag för Friherrinnan
några större stycken, hvarunder hon vanligen gör sin promenade längs
rummet. Äfven upptages många timmar med återkallandet af min barndom,
och mina föräldrar, vid hvilka ämnen Friherrinnan med särdeles
uppmärksamhet fäster sig, och, till hvilka hon till och med ofta leder
min tanke. Huru njutningsrika dylika stunder för mig äro, föreställer
du dig säkert. Sålunda förgå under stilla enformighet mina dagar; icke
ett ljud, ej en hviskning ifrån fjerran orter, hvilka till mitt hjerta
kunde tala tröst. Allt är tyst och dödt, endast saknaden lefver, hos
mig förevigad!
Den 20.