och flygtigt, då hon nu går att öppet och öfverlåtande, i ditt
vänskapliga sköte lemna ett förtroende, kanske nog oväntadt, men
likvisst uppriktigt och sannt; O Emilia! sträck ej din stränghet för
långt, kalla ej lättsinnighet och glömska af fordna förhållanden, den
tillgifvenhet jag nu tillstår mig känna för S.; ja, jag älskar honom
verkeligen af hela min själ, af all min håg jag älskar honom så högt,
som någonsin jag under min barndoms oskuldsdrömmar älskade Edvard; jag
älskar honom högre, ty den aktning, den höga beundran, hvilken ledt
mitt hjerta till S. kände jag alldrig för den förre. Han var mig kär
öfver allting, emedan han var den förste, hvilken för mig nämnde ordet:
kärlek; emedan han framför någon annan visade mig uppmärksamhet och
tillgifvenhet, emedan jag icke med en blick fick yttra en önskan, den
han ej genast, och ofta med största svårighet, uppfyllde; emedan jag i
min oerfarenhet och barnslighet ej visste göra mig begrepp om något
högre, något bättre, än den smickrande hyllning, han ständigt lemnade
mig. Nu! nu! har mitt hjerta dock erfarit detta ovilkorliga, hvilket
jag ej med ord kan benämna; men endast ljust och klart i min själ,
känna och fatta; denna hänförande enhet emellan själar, som
sammansmultit och i en enda blick säger: jag förstår dig, och dig kan
och vill jag älska i lif och död! så känner jag det för S., ehuru jag
verkeligen fasade för upptäckten deraf. Ock, frågar du väl: "är du
olycklig nog att känna allt detta ensam; måste inom eget bröst du
fördölja din sällhet och ditt qval?" Nej Emilia! nej! det vore dock
grymt för din Mathilda; han har sjelf, min dyre S., under en lycklig
stund, då jag lugn och sorgfri, ännu icke anade vidden af mina känslor,
ensam satt bredvid honom i min förmaks-soffa, och ingalunda kunde tänka
mig hans tankars rigtning, i enkla, kärleksfulla och lydliga ord
förklarat mig, hvad han känner, hvad han evigt skall känna för mig.
Tror du Emilia, att jag var nog tranquil, oaktadt det alltför
oförmodade i hans yttrande, att lugnt under säkert en hel timmes tid
öfverlåta min hand i hans, hvarunder han öppet gjorde mig förtroende af
hela sin fin flutna lefnad; talte om sin mor, som han obeskrifligt
älskar, hvilken han har att tacka för sina bättre känslors daning, som
ifrån hans spädaste ungdom, genom exempel och ömhet bildat hans själ
för ädlare intryck, och som genom sina moderliga omsorger och
varningar, hindrat honom, att någonsin glömma sig sjelf och sitt höga
himmelska ursprung; framställde, under sanningens rena mantel, sin
medellöshet, och sitt hopp, att med drift och idoghet dock kunna ernå
sorgfria dagar; huru dessa bemödanden obeskrifligen skulle lättas genom
min motsvarande ömhet, och det hopp att jag här, der han troligen i
längre tider vore tvungen söka sitt bröd, ville dela med honom lust och
nöd. Lust och nöd med honom! O Emilia! det ville jag med outsäglig
känsla af lycksalighet; det sade jag honom äfven ur mitt hjertats
grund, då han sluteligen ännu en gång framställde mig sin upprigtiga
fråga. Jag förtäljde för honom nu likaså tilldragelser ur min lyckliga
barndom; sade honom, huru jag i en af mig ömt älskad ynglings kärlek
sett min högsta fröjd, men, huru vid min iråkade fattigdom, och
förlusten af mina föräldrar, den genom hans otro förbytts till djupaste
smärta; huru jag som af en högre magt dock erhållit styrka att bära
mitt af många sammanträffande omständigheter nog pröfvande öde, nu
sluteligen hos den engel, hvilken blifvit och ersatt mig allt, åter
vunnit ny lefnadslust och nytt lugn. Allt detta var för S. ingen nyhet;
han kände till min förvåning genom Friherrinnan, som händelsevis för
honom vidrört mina förhållanden, alltsammans. Prisade sig lycklig, som
nu genom sin oföränderliga ömhet fick hoppas godtgöra hvad jag så hårdt
pröfvat, försäkrande mig, att bemödandet och ernåendet deraf, skola
komma att utgöra hans högsta lycka. Och säg, fördömmer du nu din
Mathilda, för hennes outsläckliga kärlek till S. O! säg Emilia! Länge
har jag varit obesluten, huruvida jag för Friherrinnan skulle delgifva
detta förhållande, af fruktan, att hon icke med vänlighet skulle anse
det. Gör jag henne möjligen orätt, då jag i hennes uppförande tycker
mig se bekräftelsen på min farhåga. Skall min kärlek åter sänkas i
graf; skall hon, hvilken jag är pligtig tacksamhet och lydnad, hvars
önskningar jag vill hörsamma, vore det än på bekostnad af hela min
timmeliga lycka, väl hafva hjerta att skilja mig ifrån honom, vid
hvilken min själ är så oskiljaktigt förenad. Gud! det vore mer, mer, än
din Mathilda kunde uthärda. Dock! det är sagdt, hon! hon skall bestämma
mitt ve eller väl! det vet äfven han, som under tusende föreställningar
sökt bevisa mig, att hjertat aldrig låter befalla sig, att det
i med- eller motgång, alltid förblir sin egen rådgifvare; att
Friherrinnan genom hvilka välgerningar som hälst, aldrig med skäl,
kan göra anspråk på ett grymt uppoffrande deraf. O! hvilken ljuf
siren-stämma ljuder icke vid hvarje hans ord, för mina öron, huru
lockande att efterfölja dess bud; men nej! otacksamhet! du svartaste af
förbrytelser, Mathilda skall alldrig, alldrig göra sig skyldig af en så
usel tillvitelse; förr skall, som sagt, hon dö af sorg, än handla emot
hederns bud, emot henne som för mig gjort så mycket, så oändeligt
mycket godt! ännu i dag, då jag under Friherrinnans hvilotimme
öfversäll, satt omsluten af hans älskade armar, tog han det ovilkorliga
löftet af mig, att icke under vår vistelse här, upptäcka för
Friherrinnan vår kärlek. Det var något, jag ehuru ogärna, dock ej kunde
neka honom, emedan han dertill uppgaf för många antagliga skäl. Han
vill bestämt först gifva sin egen mor del deraf, dertill erhålla hennes
moderliga välsignelser, innan han för någon annan vill offentliggöra
sitt företag; likaså önskar han att till fullo kunna göra den icke så
obetydliga insamling af en, under trenne tjensteår åtnjuten lön, den
han i anseende till den försträckning af medel, hvarmed hans sparsamma
mor gått honom tillhanda, på åtskillige säkra händer utlånat, på det
sluteligen han, med icke så alldeles toma händer, hos Friherrinnan
skall kunna -- som han säger: värfva mig, och omsider iordningställa
sitt lilla bo. Ack Emilia! när jag tänker på min sällhet, att jemte en
sådan varelse gå lifvets väg igenom, kan jag ofta icke annat, än under
största tacksamhet mot Gud, sjunka på mina knän, och sända honom den
varmaste suck, som så underbart styrt mitt öde. O! hvad jag vore
lycklig, om endast ej det plågsamma medvetandet, att jag för
Friherrinnan fördöljer mitt hjerta, skulle följa mig; kunde hon dock
sjelf leda sig till rätta förhållandet, hvilket visst icke blefve
svårt, endast hon med mindre bekymmerslöshet fäste sig vid hvarderas
vårt hjertliga bemötande, och hvilket hon genom sitt säkra, lugna
öfverlåtande, mera befrämjar, än förhindrar. Tror hon att Mathilda är
blind för allt ädelt och skönt, eller tror hon, att tvenne hjertan
ovedersägligt skapade för hvarann, under månadslångt dagligt umgänge, i
evighet kunde förblifva hvarann likgiltige; eller -- tror hon möjligen,
att en enda tanke for C., den hon dageligen åkallar, rimligtvis
kunde erhålla plats inom mitt hjerta. Icke ett ord, ej en blick
tillkännagifver någon misstanke hos henne, hon visar sig så alldeles
tranquil, och liksom alldrig varseblifvande den rodnad och de tårar,
hvilka växelvis yppas på mina kinder, och hvilka af den emot henne
iakttagne förbehållsamheten alldagligen ditjagas. O! kunde jag läsa i
hennes själ, hvad hon härunder tänker, och om icke allt detta
sluteligen skall leda till förminskande af hennes ömhet för mig. Dyre
S., hvilken tjusningsmagt äger du icke öfver mig, då för den minst
ljusa af dina föreskrifter, jag äger styrka att uppoffra hela min själs
lugn.
Den 30 September.
Alltid samma lycka! samma hjertats ljufva hängifvenhet -- och samma
döds lugn hos Friherrinnan. "Hör Mathilda", sade i går Friherrinnan
under det jag i höstskymningen satt och spelade några nätta nya
sångstycken, dem S. lärt mig, "hör Mathilda, hvarföre spelar du alldrig
nu mera mitt och min Gustafs lilla älsklings-stycke? Det gjorde du
likväl alltid förr, och som jag tyckte -- med så mycket nöje. Du drog
dig då, gärna och ständigt till minnes, hvilken fröjd du derigenom
beredde mig." -- "O!" utropade jag med sammanpressad, ångerfullt
hjerta, "det gör jag äfven i dag, och alltid, och" ... men nu kunde jag
ej längre tillbakahållas, jag flög till hennes fötter, derifrSn hon med
moderlig ömhet drog mig upp till sitt bröst, kysste med den huldhet --
hvilken blott kan yttras af en varelse, liktänkt med henne -- tårarne
ifrån mina kinder, i det hon med hjertliga ord ofvertygade mig, det
hennes mening ingalunda varit att såra mig; "låt mig nu höra det kära
stycket", bad hon derefter smekande, "men sjung det icke med någon
tårdarrande röst, så älskar min Gustaf det visst icke." Jag sjöng nu,
och spelte det så länge, så bra, och så klingande, jag någonsin kunde;
då jag omsider vände mig om, såg jag i skymningen S. sittande i soffan
tätt intill Friherrinnan med, som jag tyckte mot hennes knä lutadt
hufvud; jag steg upp, närmade mig med en underbar, ännu oförklarlig
känsla, soffan, då Friherrinnan plötsligt uppstigande och ännu en gång
kyssande min panna yttrade: "Ser du min hulda Thilda, huru äfven Herr
S. icke kan undvika lemna mig sin varma tacksägelse för det nöje jag
och ingen annan vetat förskaffa oss; måhända skall detta stycke numera
omtyckt af oss båda, blifva en orsak, att framdeles af dig oftare
utföras." Vi återgingo derefter till de andre rummen, där ännu ett par
timmar, under vanliga ämnen bortpratades. Att vårt ömsesidiga
förhållande således icke helt och hållit undgått Friherrinnans
uppmärksamhet, finner jag bestämdt af hennes fint yttrade pique, men,
dervid stadnade äfven alla bevis.
I går och i dag hafva vi tillsammans gjordt temmeligen vidsträckta
promenader; Friherrinnan har sjelf velat taga egendomen något så när i
sigte, hvarföre vi straxt efter intagne frukostar begifvit oss å väg.
Hvilken obeskriflig sällhet erfar jag icke af, att se henne under
promenader betjena sig af S----s arm, som under det han varsamt och
sirligt stöder henne, likväl oupphörligt genom de ömmaste blickar låter
mig finna, huru kär jag är honom. Blir under vandringen jag ett
ögnablick efter, eller omärkt snafvar öfver en liten stubbe, glömmer
han ovilkorligt, hvilken ledare-plats han innehar, i det han med
blixtens hastighet ilar att hjelpa mig. Friherrinnan ettdera -- märker
ej eller låtsar icke märka, det i hvarje ögnablick sig uppenbarande
kärleksfulla i hans uppförande, ty merendels upptages under sådane
momenter, helt och hållet hennes uppmärksamhet, af någon nedlutande
gärdesgård, någon illa sådd åker, några ojemna renar, eller dylikt,
till dess hon, en god stund efter det han redan ödmjukt och väntande
stått invid hennes sida till fortsättande af promenaden, tankfullt
emottager hans arm.
I går aftons, och likaså i dag föremiddags, under det Friherrinnan, som
vanligt promenerade i salonen, genomgick jag, för att bevisa henne huru
oändeligt gärna jag drog mig till minnes hennes önskningar, flere
gånger det lilla stycket; men tror du Emilia jag derunder tygligt
tyckte mig se, huru S----s anlete för hvarje gång stycket af mig
upprepades, alltid mer och mer mulnade; jag ville först icke fästa
uppmärksamhet dervid, men kunde sluteligen icke undgå att märka, med
hvilken småironisk ton, han, i det han för mig framlade några andra
sångstycken frågade: "om jag ej trodde tangenterne genom detta endas
mer än beständiga återupprepande, möjligen kunde komma i så starkt
obestånd, så de vid andra styckens exequerande blefve obrukbara?" --
"Det är visst möjligt" svarade jag leende, i det jag bläddrande igenom
noterne, uppslog ett litet, hvilket i synnerhet vunnit hans tycke. Nu
var pannan åter fullkomligt ljus och klar; med glädtighet satte han sig
ned vid flygeln, samt accompaguerade mig med sin sköna röst; till så
många stycken, notboken möjligen kunde medgifva.
Då på eftermiddagen under S----s ledning jag genomgick en något svår
sonate, den vi redan åtskillige gånger förut öfvat, tog han plötsligt
min hand ifrån instrumentet, förde den med hjertlighet till sina
läppar, i det han med den mest innerliga ton frågade: om det verkeligen
endast och allenast var Friherrinnan jag så varmt ihågkommit, under det
jag med så mycken känsla omspelte det lilla sångstycket, i går, i dag,
jemte flere gånger förut; eller om icke någon tredje person blandade
sig i detta minne. -- "Förlåt mig min älskade Thilda", fortfor han,
"men jag älskar dig så gränslöst! Du är så helt och hållet det enda,
högsta näst min mor, jag i denna verld högaktar och värderar; du! den
första, tror du mig Mathilda! den första qvinna, för hvilken mitt
hjerta med kärlek och ömhet slagit; derföre finner du mig ända till
löjlig svaghet angelägen om, att ingen annan karl på jorden skall äga
din minsta tanke. Försäkrar du mig upprigtigt härom, vill du lugna mitt
hjerta med det hopp, att hennes Gustaf, den af mig som rival, så mycket
frugtade, icke funnit eller någonsin skall finna, någon liten plats i
ditt hjerta." Jag hade med förundran åhört honom; men jemväl med den
största lycksalighet insupit hvarje i hans yttranden uttalad
ömhetsbetygelse, och kunde för blandad glädje och smärta, att möjligen
af honom kunna misskännas, i början ej svara ett ord. Omsider, då genom
en tåreström min känsla fått luft, blef jag dock i tillfälle försäkra
honom, huru mycket han misstagit sig, huru jag alldrig ännu sett Baron
Y. och så mycket mindre ej någonsin egnat honom någon annan tanke, än
den Friherrinnan under samtal om honom flygtigt mig meddelat. S. syntes
häröfver storligen förundrad emedan han varit fast öfvertygad om, det
jag åtminstone i början af Baronens hemmavaro ännu icke lemnat staden.
Du tror ej Emilia, huru tillfredsställd jag var öfver Rosas påfund, att
just till Baron Y----s hemkomst, beifra min utresa till Liljedahl,
ehuru i anseende till honom -- mig visst icke underkastats någon
farhåga, var i det hela jag nu rätt lycklig, att så lätt kunna
vederlägga S----s tvifvel. Nu god natt, Friherrinnan hvilar redan
längesedan, äfven jag hastar att söka hvilans skydd.
Den 20 Oktober.
De gulnade och spridda löfven, jemte ofta förnyade regnskurar på
fönsterrutorne till min lilla älskade kammare, göra mig redan
alldagliga påminnelser om den skiljsmessa, som ifrån denna för mig så
kära ort, ifrån honom, hos hvilken min tanke ständigt hvilar, alltför
snart mig förestår. Förgäfves önskar jag tusende gånger om dagen, att i
jernband kunna binda den, ack! så flygtigt bortilande tiden, men
fåfängt, fåfängt! endast en enda vecka återstår mera till njutande af
denna outsägliga sällhet, umgänget med honom, som för mig utgör allt,
hos hvilken jag finner hela min verld! I dag ännu förkunnade mig
Friherrinnan, det hon sednast den 1 November vill vara i staden,
emedan, utom små oekonomiska bestyr derstädes, hon för sin helsas
skull, icke derutöfver vågar fördröja sin hemkomst. Det är äfven i
anseende till den ovanligt vackra och torra hösten, hon ända hitintills
uppskjutit sin återfärd. Jag kan vid alla dessa tillredelser nu mera
omöjligt vara glad. När, när? O! inhöljt i mörker är för min själ den
tid, då jag får återse honom, och Gud vet under hvilka omständigheter.
Mitt hjerta står af ovilkorlig ängslan, endast jag tänker härpå, hvem!
hvem! skall väl lösa mig mitt ödes ännu alltför dunkla gåta?
Härom dagen då jag jemte S. på trappan af det lilla trädgårdstemplet
satt och betraktade hösten, hvilken i hvar flägt, i hvart strå,
uppenbarade sig, och hvilken minutligen gaf mig påminnelse om huru jag,
snart nog fjerran härifrån, skulle pröfva dess våldsammaste period;
frågade mig S. hazardsvis, af hvilka personer såväl fruntimmer som
karlar jag af Friherrinnans umgängen funnit mesta nöjet, och
följakteligen ansett intressantast, Utan att öfverväga, der det ej
kunde komma ifråga, citerade jag bland dessa: Grefvinnan X., Fröken E.,
min lilla Rosa, Baron Paul C. och inga fler jag kunde draga mig till
minnes. -- "Baron C.!" utropade S., "jag har sett honom, han är
verkeligen en utmärkt ung man, han torde väl oftare umgås hos min
tante?" -- "Ja, mycket ofta, han räknar till henne någon slägtskap." --
"Ja, jag vet det, nå, då har du min älskade Thilda icke kunnat
underlåta finna den högst i ögonen fallande skilnaden mellan honom och
de flesta unga karlar? Säg, är han ej tillika då han nemligen vill,
utomordentligt hygglig?" -- "Jo, men du må väl tillägga: då han
nemligen vill, ty han vill det verkeligen icke alltid." -- "Och ej mot
alla", tillade S. -- "Ja väl så", återtog jag; berättade honom nu
Baronens inträdes-monologe till mig, första gången jag hos Grefve X.
kom i någon beröring med honom, bifogade tillika, enligt rättvisan, den
utmärkta uppmärksamhet, ja vördnad, han, för att godtgöra sina
obetänksamheter, derefter emot mig iakttog. S----s panna rynkades
härunder märkbart, hans anlete upptäcker ögonblickligen om innom honom
något mindre behagligt försiggår. "Nå, huru blef förhallandet derefter
herrskapet imellan", återtog han efter en stund, sedan fårorne i pannan
jemnats; "Godt, min Ferdinand, rätt godt; å Baronens sida till och med
innerligare än jag det kunnat förmoda, ty" ... och nu fick jag lof att
göra S. ett upprigtigt förtroende af Baronens mig nyss gjorda anbud.
"Min Gud! min Gud!" suckade S., då jag slutat, och stora svettperlor
rullade härvid långsamt utför hans panna, "och du har redan gifvit
honom ditt bestämda afslag; hvad har du förkastat Mathilda? O! ehuru
all blod härvid af ursinnig glädje strömmar tillsamman i mitt hjerta
kan jag likväl ej afhålla mig att ännu en gång utropa: hvad har du
förkastat genom afslåendet af en sådan varelses hand: lycka, välstånd,
börd och hvad kan jag väl erbjuda dig, som till en ringa del kan
ersätta allt detta. Gud! det var för mycket, och just han! han!" -- Jag
hade ej kunnat föreställa mig att erfarandet af en i det hela så ringa
sak, till den grad skulle uppröra S. och var nu verkeligen rätt brydd,
att bos honom kunna återställa lugnet. Med ömhet föreställde jag honom,
att endast den sanna upprigtiga kärleken kan utgöra menniskans lycka;
att jag alldrig -- alldrig kunde hysa annat än en vänskaplig känsla för
C., huru jag skulle bedragit honom och hans arma hjerta, om jag hycklat
den ömhet jag ej kände samt, huru mitt samvete alldrig kunnat gilla en
förbindelse, der, i sådant fall endast verldsliga uträkningar kommit i
fråga. O! huru lycklig var jag nu deremot att äga en persons kärlek,
den jag af hela min själ för dess eget rika inres skull fick älska och
akta; vid hvars vedermälen af huldhet, min ömtålighet ej behöfde lida
af den tanke, att ifrån motgång och medellöshet blifvit upphöjd till
rikedom och rang, ty hvar finnes väl den man, hvilken vid dylika
omständigheter, under lifvets ombytliga skiften -- icke lätt glömmer
qvinnans högsta enda goda, hennes finkänslighet, den der en gång
vårdslösad och förglömd, ovilkorligen måste förtvina och dö.
"O! du är för hård i dina omdömmen min Thilda", utropade S. under det
han med häftighet slöt mig i sina armar; "vore jag rik, ägde jag den
rang, hvarom du talar, jag ville trotsa en hel verld i kärlek och
uppmärksamhet mot dig! tror du mig; häri -- säg?" -- "Ja! ty du är
också ej lik någon af denna verld." -- "Men Baron C., honom skulle du
ej tro?" -- "Jag har alldrig tänkt mig något fall vis à vis honom,
emedan jag alldrig kunde älska honom." Vi gingo härefter tillbaka till
Friherrinnan, hvilken troligen redan saknat oss; S. med ett ganska
upprördt sinne, till den grad hade mitt oväntade delgifvande verkat på
honom.
I dessa rader säger jag dig åter ett: farväl, från dessa kärlekens och
sällhetens nejder; när o när! skall jag återse dem, eller härifrån
blifva i tillfälle, att för dig tolka min lycka, och, skall hon väl,
under dessa tider så ljuft uppblomstrad för mig, någonsin komma att
gifva några skördar! Må väl; efter några dagar, hör du åter ifrån mig.
S. den 3 November.
Åter här, åter här omsnärjd af otrefnad, fåfänga och dårskap. O Gud!
hvar äro nu de sällhetstimmar, dem jag njöt under kärlekens omgifning!
Borta! borta! för att måhända alldrig mera återkomma. O Emilia! kunde
jag i den djupaste vrå af verlden undandölja min varelse för dessa
lefnadalustige plågsamma menniskor, hvilka i hvirflande strömmar,
alldagligen hitrusa, att i utnötta phraser göra Friherrinnan sina
välkomstöskningar; skulle jag nännas, och skulle jag af den hulda
välgörarinnan våga utbedja mig den nåd, att ej behöfva blifva
deltagerska i de sammankomster, hvilka så väl inom, som utom hus
stundeligen företagas, men ack! jag är pligtig henne hörsamhet, och
måste således Emilia, måste med ett för verlden helt och hållet slutet
hjerta likväl dricka af dess grumlade drägg. Friherrinnan som efter sin
öfverståndna resa känner sig ovanligt rask, föreslår redan hvarjehanda
bjudningar, dem hon för åtnjutne nöjen, tycker sig stadsboerna skyldig;
i följd hvaraf hon om åtta dagar tänker arrangera ett stort caffé, samt
om fjorton, en masqueradbal, den hon redan på ----krona omnämnde, och
hvartill en otalig mängd folk så väl lands- som stadsboer komma att
inviteras. Jag önskar sannerligen att dessa tider lyckligen skola
förbigå, på det ändteligen, det ljufva lugnet åter må kunna efterträda
denna storm. Nu har jag dock fullt och fast beslutat, att ej längre
förtiga för Friberrinnan mitt hjertas hemlighet, under hopp, att hon
till mina, och min dyre Ferdinands önskningar icke skall neka sitt
bifall. Den glada sorgfria Rosa är redan jemte sina föräldrar inflyttad
till staden; äfven hon, gjorde mig i dag ett kort besök; o! den som
ägde hennes frid! den ljufva lyckliga själen!
Den 20.
"Men en dröm, en tålig dröm allent,
Var mitt svärmeri, min tjusnings verld."
Huru skall jag väl Emilia! genom penndrag äga förmåga att för dig
tydliggöra min gränslösa smärta! Anar du ej det qval jag lider, att
ifrån den lyckligaste varelse under solen, känna smärtan i dess högsta
vidd! -- Ser du icke huru jag med dunkla förgråtna ögon, går en brud,
hemförlofvad åt sorgen, och åt en varelse, den min blick ännu ej
skådat, den jag alldrig alldrig kan älska; emedan mitt hjerta evigt
tillhör honom, hvars namn jag numera ej vågar uttala, hvars minne är
ett brott att tänka. -- Som du ju visste, var min alfvarliga föresatts
att upptäcka för Friherrinnan min kärlek till S. -- Jag hade i
anledning deraf, morgonen efter det jag sednast tillskref dig, mera
tidigt uppstigit och gick nu med väl något klappande hjerta, men likväl
i själen glad och nöjd, att ostörd i hennes sköte få öfverlåta mina
känslor; jag hade knappt hunnit inträda, då hon med emot mig uträckta
armar utropade: "Ack! min Mathilda! du kommer ju verkeligen som ett
vänligt budskap, jag har hela morgonen otålig väntat ditt uppvaknande,
för att ändteligen en gång blifva i tillfälle för dig yppa en önskan
den mitt hjerta länge hyst, och hvars uppfyllande kommer att göra din
mor en himmelsk glädje, men som äfven naturligtvis helt och hållet
beror af dig sjelf." Vid dessa ord, hvilka fullkomligt tycktes henne
förestafvade utur mitt eget hjerta, kände jag mitt bröst liksom
krampaktigt sammanpressas; jag behöll dock min fattning och nedsatte
mig vid hennes vink, med spänd uppmärksamhet vid hennes sängbrädd. "Säg
mig nu såleds först, mitt älskade barn", fortfor Friherrinnan, "älskar
du din mor ännu beständigt med samma dotterliga tillgifvenhet, hvilken
du en gång sade, att gjorde dig så innerligt, så öfvermåttan lycklig?"
-- "Ja! vid Gud! lika beständigt!" -- "Nå väl, vill och kunde du för
hennes önskningars uppfyllande, som endast och allenast åsyfta ditt
eget väl, uppoffra, om så fordrades, några ringa fördelar, eller till
och med flygtigt förgående ömhetsrus, hvaruppå du dock alltför osäkert
kunde bygga din lycka, för att på hennes mera erfarna och bepröfvade
råd, stöda din kommande framtid?" Jag kunde for smärta knappt svara:
"ja! jag kan och vill allt, som möjligen kan tillfredsställa min
välgörerska." -- "O! Mathilda! då kan och vill du äfven uppfylla en
mors hjerta med himmelsk lycksalighet, du vill som min Gustafs hulda
maka följa honom på hans lefnadsbana; du vill skänka honom din kärlek,
din tillgifvenhet, och genom en ständigt fortfarande ömhet till honom,
godtgöra hans mor, de lidanden hon, i så många mörka tider utstått;
svara mig, vill du det?" -- "Ja! jag vill bjuda till", utpressade jag
nu med en tung suck, och nedsjönk, nästan utan all känsla invid hennes
säng, där hon nu i sin moders fröjd smekande öfver mig nedkallade
himlens välsignelser. Derefter framtog hon ett af hennes son skritvit
bref, der ur hon delgaf mig, hans i anseende till mig yttrade tankar
och önskningar. Att de alla voro en följd af Friherrinnans honom
lemnade meddelanden om mig, kunde man tydligt finna, likväl upprepade
han åtskillige gångor deri, huru han alltid skullo anse som den
ljufvaste lycka, att genom den älskade modrens hand, erhålla sitt lifs
följeslagerska, så mycket mer som hans hjerta hitintills förblifvit
fullkomligt fritt; och hoppades han således genom en sann kärlek i en
framtid kunna förvärfva sig sin ännu obekanta men likväl högaktade
bruds ömhet, han delgaf vidare Friherrinnan, huru i följd af allt
detta, han vid erhållandet af mitt gynsamma svar, genast skulle lägga
in om det afsked ifrån tjensten, hvarförutan han icke skulle hafva
hjerta fästa sin unga maka; ty att beröfva sin mor henne, den han
visste hon älskade lika mycket som honom sjelf, ville han alldrig. Han
bad henne således ännu en gång att med aldraförsta delgifva honom mitt
svar, hvarefter han ville underrätta henne till hvilken tid, hon till
vår förening bestämdt kunde hemvänta honom. Kan du således nu tänka
hvad jag utstod, Emilia! O nej! du kan det ej, emedan du sjelf är
lycklig, emedan du älskar af eget hjertas val, emedan du alldrig,
knappt till namnet lärt dig fatta motgången.