gått, "hvad säger du nu, tror du väl dig gå i land med en vistelse af
tio à elfva veckor härstädes?" -- "Hvilken fråga Fru Friherrinna; jag
icke allenast enligt Friherrinnans ord tror mig dermed gå i land, men
äfven under Friherrinnans omgifning komma att trifvas här fullkomligt
väl. Stället är väl något trist, men man förer ju så ofta trefnaden med
sig, och så hoppas jag äfven nu skall blifva fallet; jag är för min del
oändeligt belåten med detta Friherrinnans godhetsfulla förslag." --
"Verkeligen, nå det skulle af hjertat fägna mig, vi skola ock
sannerligen, som du säger -- bjuda till, att här införa trefnad;
måhända skall det med en god vilja blifva oss lättare -- än vi nu kunna
förmoda." Härefter började under muntert stök, så väl Friherrinnan, som
jag att på bästa vis, för natten -- iordningställa våra tvenne sängrum;
morgondagen skulle vidare bestämma för bekvämligheten erforliga
ändringar. Sedan nu allt, med Annettes och de båda qvinnornes, (den
gamla inspectorens hustrus och dotters) tillhjelp -- blifvit ställt i
behöflig ordning, gingo Friherrinnan och jag, under det Annette, i
samråd med de nyssnämnda, föranstaltade vår lilla qvälsvard, att något
så när taga i sigte lägenheterna kring slottet. Trädgården till
exempel: med sitt fina utmärkt väl arbetade jernstakett, äger väl det
mäst pittoreska läge man kan tänka sig; den är väl mycket förfallen,
öfverallt bevuxen med alns högt gräs, men besitter de skönaste
planteringar, af prägtige kastanier, ekar, lönnar och bokträd; vid dess
ända resa sig kringliggande sträckor af klippor och höjder, bakom
hvilka en täck träd omvuxen insjö vänligt erbjuder sin spegelklara yta.
Ett Götiskt tempel med sitt prydliga torn och sina hväflda
fönsterbågar, stående på en flat klippbrant, hvarifrån man äger en fri
utsigt, bidrar att göra detta ställe af nejden ganska skönt. För resten
ligger sjelfva byggnaden mycket dystert och skogomringad; i synnerhet
tyckes på ena sidan om densamma, solens strålar aldrig kunna
genomtränga. Alla flyglar, uthus, stall, ladugårdsbyggnader etc., äro
af sten och se högst ovänliga ut; borggården deremot är obeskrifligt
vacker, cirkelrund, samt omringad af skyhöga lummiga ekar. Midt uppå
densamma ses en ofantlig rotunda med ett enda träd, så tätt lummadt,
och stort, att under dess vidt omfattande grenar -- minst trettio
personer kunna beskyggas; kring dess kolossala stam löpa tvenne rader
grönmålade karmbänkar, med ryggstöden från hvarandra, så en allmän
sällskaplig conversation der behagligt kunde försiggå. Vidare hannt jag
icke taga i skärskådande, ty nu tillsades om aftonvarden, och i följd
deraf uppsöktes åter våra rum. Följande morgonen, -- jag vaknade
ovanligt tidigt -- hade jag under tysthet smugit mig ur rummet, för att
med klara ögon, och i full dager kunna uppfatta hvad under den
föregående aftonens dunkel till en del blifvit mig förborgadt, och
vandrade således, icke utan något stoiskt mod, genom de aftonen förut
passerade rummen, till den stora salonen, der jag nu fick skåda hela
Riddarskaran i sina forntida drägter, dels beväpnade i pantsar, hjelmar
och sköldar, dels fredligt sittande till häst uppå prägtiga vältecknade
gångare. Denna sal måtte varit ypperlig i sin ägares välmaktstid, ty
teckningarne voro hänförande, lefvande och naturliga. Vidare öpnade jag
ännu en dörr, hvilken på gnislande gångjern inlät mig i ett rum,
troligen bestämdt till samlingsrum; detta var rätt prägtigt med inlagdt
golf, stora speglar ehuru svarta af damm; en urmodig men ytterst väl
arbetad mässingskrona, purpursammets-beklädde mahogyne-meubler och
några utmärkt vackra men äfven fulldammige gyllene ramade tableauer;
härifrån förde mig nyfikenheten till det närgränsande rummet; men
föreställ dig min förvåning, att ibland damm, papper och luntor,
vanvårdade klädesplagg m.m. finna en prydligt uppslagen, dammfri och
putsad flygel; jag blef deraf ganska surprinerad, och kunde omöjligen
icke afhålla mitt begär att anslå detsamma. Tonerna voro visserligen
icke fullkomligt rena, men dock ingalunda mera missljudande, än man
ofta, i synnerhet på landsorterne, finner dageligen begagnade
instrument; detta var såleds ett bevis uppå dettas ovanliga godhet.
Sedan jag ett flygtigt ögnablick preluderat härpå, fortsatte jag
vandringen till det åter nästligganda rummet, ett litet kabinette med
nischer och lönndörrar förutan ända; detta var det enda, som föreföll
mig verkeligen hemskt, och hade jag sannerligen icke lust att länge här
förbida, Annettes onaturliga frugtan höll nästan på att smitta mig; jag
betraktade blott flygtigt ett par charmanta vackra fruntimmers
portraitter, hvilka, bevarade under gröna urblekta siden-förhängen,
hängde på dess väggar, samt tillslöt åter dörren. Ännu några accord på
instrumentet, hvilket med ganska liten underhjelp kunde blifva rätt
herrligt; derefter en par små sångstycken, så ännu en par ditto, Gud
vet huru länge jag här -- der jag så oförmodadt upptäckt ett för mitt
sinne så njutningsrikt föremål kunnat bortdrömma min tid, om icke
åtanken på Friherrinnan plötsligt manat till min pligt; jag hastade nu
ut genom hela sträckan af rum; men tänk dig Emilia min, jag vill ej
säga förskräckelse, ty det föremål hvilket nu mötte mina blickar, var
minst skapat att injaga någon sådan; men min bestörtning, kan jag väl
sanningenligt benämna det underbara jag erfor, då jag i salonen mötte
en, ifrån våra rum utkommande ung, välväxt utomordentligt vacker man;
vi stadnade ovilkorligt bägge på en gång; han troligen lika ofverraskad
som jag, att bland denna döda samling så opåräknadt, finna en lefvande
varelse. Den glödande hettan på mina kinder väckte mig ändtligen till
besinning; jag gjorde nu i största hast en liten bugning, hvilken han
med alldeles makalös grace besvarade; hvarefter jag, likasom bade
Annettes spöken efterrusat mig, i full fart ilade de återstående rummen
igenom, rakt intill Friherrinnan; här stadnade jag andlös: "min nådiga
Friherrinna! hvilken, hvilken! kunde den person vara, som denna tid på
dagen och oss ovetande gör sin tour igenon rummen, och den jag just i
ögnablicket mötte promenerande i stora salonen flere rum härifrån; jag
kan ej beskrifva den häpnad som vid hans anblick intog mig." -- "Min
Gud Mathilda, du är ju alldeles uppskrämd, var den person hvarom du
talar då, så fasligt förskräckande? se här, jag tror verkeligen du
behöfver vatten." -- "Å visst icke min nådiga Friherrinna, jag blef
bara lätt brydd, det var mig så alldeles oförväntadt, att här finna
någon gäst; men befaller Friherrinnan icke upp Annette?"-- "Nej, ännu
icke, du måste dock göra mig begriplig hvem den personen möjligen kunde
vara, du så opåräknadt på dina ströftåg mött, var han gammal och ful,
så var det ovedersägligen Inspektören, hvilken du troligen sedan i går
aftons torde glömt?" -- "Nå du min Gud! nej, tvärtom, han var helt ung
och vacker, och har troligen ännu aldrig i sin lefnad varit Inspektor."
-- "Nå kors, så du också kan utföra en sak, nu gissar jag, det
förmodeligen var min nye förvaltare; ja men, han ser ej illa ut, så
mycket jag i hast kunde finna; han var för en stund sedan uppe för att
göra mig sin skyldiga uppvaktning; karlen ser temmeligen hygglig och
städad ut, och tyckes för sin ringa del, uppsnappat en god portion af
den behöfliga verldspolituren, det fägnar mig så mycket mer, som jag
verkeligen -- ehuru på långt afstånd -- med honom räknar slägtskap,
och är det äfven till en del genom hans mor, en ganska hederlig
vältänkande, ehuru mindre bemedlad enka, jag -- sedan nemligen denne
S., för någon tid sedan lemnat dess militaire-bana, på hvilken han
redan var upphunnen till Lieutenantsgrad -- sjelf föreslagit honom
tillsynen of denna vidlyftiga egendom." -- "Och hvilket förslag han
antar?" inföll jag. "Ja visst, om han är en driftig menniska, vill han
väl ingalunda insöfva sig i overksamhet, dessutom bör han här komma att
finna sin rikeliga utkomst, så han med den kära modren, ganska
bekymmerslöst kan lefva, och törhända redan i nästa år, hvilket jag
rätt gärna skulle se, blifva ställets duglige Arrendator." Således en
Herr S. tillförene Militaire, nu förvaltare hos Friherrinnan: allt
detta gick nu om i mitt hufvud. Jag stod ännu och funderade uppå herr
S., Militairen och Förvaltaren, då Friherrinnan, hvilken härunder
betraktadt mig, inföll: "Jag undrar sannerligen ej öfver din häpnad
Mathilda, att i den der costumen möta en ung karl, se dig dock i
spegeln." -- Jag kastade nu ögat dit, och med en väl ganska fin och
ganska snygg, men likväl ganska öfverflödig nattmössa, ditto en högst
legert påsatt morgonhabit, stod jag nu pionröd i lebens grösse,
skådande min egen värda person; Friherrinnan drog på munnen: "skynda
dig nu att litet omsorgsfullare rangera din toilette, ty i ögnablicket
tillsäger Annette om frukosten, den vi naturligtvis såsom vistande i
ett hus, gemensamt med S. skola intaga." -- "Ach! får jag ej lof att
derifrån uteblifva?" -- "Hvilken nyck, och till hvad ändamål? du vet
Mathilda lilla, sådant der pryderi blir mig aldrig i smak." -- Jag flög
nu att ombyta drägt. Qvarten derpå inträdde Annette med frukostbudet,
hvarefter Friherrinnan och henne i hamn och häl, jag gick att en par
rum derifrån intaga den nämnde dejeunén. Här stod nu lutad emot en
fönsterpost, den förskräcklige Herr S. Vid vårt inträde närmade han sig
Friherrinnan, för hvilken han än yttermera gjorde sin vördnadsfulla
bugning. -- "Mamsell Sommer", "Herr S.", presenterade oss Friherrinnan,
hvarvid vi åter tigande gjorde hvarannan les honneurs. Till min stora
glädje upptogo nu så väl anrättningarne, hvilka genast tillgrepos, som
de samtal hvilka af Friherrinnan stundligt underhöllos, så lyckligt
hvar och ens tankar, så äfven jag småningom glömde hela förtreten af
nattmössa, morgondrägt och förlägenhet. Herr S. visade under hela tiden
en till högsta grad upphunnen belefvenhet, lätthet i conversation, och
elegance i sätt och hållning; jag vågar bestämdt säga att Rosas R. i
all sin fullkomlighet likväl betydligt kommer att stå efter denne, ty
det utmätte något pretentieusa, och jag borde väl ej säga: illslugt
spefulle hos R. är ifrån den öppna ljusa blicken hos denne --
fullkomligt försvuret. Efter frukosten rådslog man om den för oss
beqvämaste fördelning af rum. Friherrinnan skulle för sin räkning
behålla de tre första, med sin egen utgång (dem nemligen hon nu
innehade) jag de tvenne derefter följande -- ett större och ett mindre
-- med ovilkorlig genomgång af salonen, då Friherrinnan njöt sin morgon
eller middagsslummer. Derefter flyttades hela förmiddagen meubler och
förnödenheter från rum till rum, till dess vi hvar och en med våra
inventioner blefvo fullkomligt belåtne. Middagen, så väl som alla
härefter blifvande måltider, serverades för beqvämlighets skull, nere i
ett gladt ljust rum, liggande på motsatt sida af de trenne Herr S.
innehar. Här hade Annette, till befrämjande af Friherrinnans
tillfredsställelse, rigtigt gjort sitt bästa. Rummet så väl som bordet
var alldeles fullprydt med de enkla men behagliga blommor Inspektörens
lilla trädgård kunnat prestera. Friherrinnan syntes äfven så förnöjd så
jag knappast någongång tillförene funnit lifligheten hos henne stigen
till högre grad. Hon var mot Herr S. som mot alla, i synnerhet mot dem
hon finner förstå skatta hennes godhet, uppmuntrande och egen. Hennes
första tilltal till Herr S. yppade det vänliga du, hvarigenom hon
troligen ville visa sig ej glömt den ringa slägtskap, hvilken i alla
fall mellan dem ägde rum; att naturligtvis ett jemnt upprepadt; "min
nådiga Tante" blifver följden, är begripligt. Efter-middagen
tillbringades med promenader omkring Grefskapet, hvilket är vidsträckt
och ståteligt, men i anseende till dess ovanliga dysterhet, icke
vackert. Då vi efter slutad aftonvard sade hvarandra god natt,
upprepade Friherrinnan ännu det Herr S. hädanefter så ofta han möjligen
sjelf dertill funne sig hugad, och hvad tid som helst på dagen, ägde
bestämdt tillträde till Friherrinnans rum: af hvilken vänlig tillåtelse
han äfven tyckes vela begagna sig.
På enahanda sätt, halva dessa sist forflutne dagar försvunnit.
Friherrinnan är oändeligt glad och nöjd, och hvad kan jag väl högre
önska. Men jag har nu så sysselsatt mig med det närvarande, så jag
alldeles glömt, att orda något om Rosa, hvilken likväl hos mig lefver i
ett stundeligt minne. Du kan väl tänka Emilia, att ingendera af oss
njöt betydligt af hvilan, den på Liljedahl sist tillbragte natten. Rosa
utgjöt, under oskuldens öppenhet, för mig hela sitt hjerta, deraf icke
en skymt blef mig förborgad; hvad hon i R----s närvaro på intet vilkor
skulle haft mod att vidröra, afhandlades nu under nattens tysthet
ganska frimodigt; hon avancerade i inbillningen till och med ända till
brudkransen, hvaruppå R. under gårdagens afton fört hennes tanke, och
hvilken, utan all fråga skulle komma att bestå af Murgrön. Hon hade så
bestämdt införlifvat sig med idéen, att på hennes bröllopsdag
nödvändigt en sådan borde pryda hennes hufvud, emedan så underbart, och
liksom af en högre skickelse tillstäldt, just i samma ögonblick kransen
af R. blifvit omnämnd, äfven Murgrönsranken till en dylik bildat sig
kring hennes panna. "Tänk Mathilda", yttrade hon lifligt och huldt
omfattande mitt lif, "om vi båda skulle lemna hvarann den fasta
försäkran, att på vår bröllopsdag bära våra kransar, ovilkorligt af
intet annat än Murgrön, kunde du ej lemna din Rosa detta löfte? säg?"
-- Nu måste jag ordentligt skratta; "nå det var då ett curiöst påhitt
kära Rosa, och hvarföre det?" -- "Jo, emedan jag först önskade vi
blefve lika, och dertill, emedan en så sann och ovanligt trofast
vänskap slingrat sig en väg kring våra hjertan, borde äfven denna
ovanliga och herrliga växt, komma att på en sådan högtidsstund kring
våra hufvuden slingra sina vackra fina grenar. Nå, lofvar du mig nu en
gång Malhilda, så vet jag du alldrig bryter." -- "Det gör jag visst",
sade jag beslutsamt, "så mycket mera, som jag väl alldrig i detta lif
torde komma att bära den af något slag." Rosa föll mig nu om halsen och
upptog med sina kyssar, det nu så säkert och allt för lätt uttalade
löftet. Ännu fortsattes under ömsom löje och tårar natten igenom värt
prat, -- morgonen fann oss fullklädde och systerligt omarmande
hvarandra, djupt insomnade på Rosas soffa.
Den 3 September.
Huru ofta, huru ofta Emilia! har jag ej fattat den allvarligaste
föresatts, att i några rader samtala med dig, och huru ofta är icke den
åter så plötsligt omintetgjord. Jag förstår verkeligen ej hvarmed dessa
dagar så upptagits; men sannt är likväl, att oftast natten inbryter
förrän vi här -- en hvar komma oss till hvila. Dock, ger jag med skäl
Herr S. största skuld häri, emedan han ifrån tidig morgon till sednaste
qväll beständigt hos oss utgör den dageliga gästen. De äro dock visst
icke ledsamma dessa dagar, men förgå, oaktadt sin enformighet under
Herr S----s interessanta meddelanden, tvärtom med obegriplig fart. Han
är verkeligen en oändligt hygglig och älskvärd karl; tro dock icke min
Emilia, att det är endast jag som finner det, nej, Friherrinnan har nu
äfven lemnat honom detta vittnesbörd; hon tyckes hålla rätt hjertligt
af honom, och han förtjenar denna hyllning äfven; man kan icke se en
egen son med en mera uppmärksam, ödmjuk och -- kärleksfullare vördnad
bemöta sin mor, än han gör det mot Friherrinnan; huru skulle väl då ett
hjerta, så ädelt och godt som hennes, med annat, än den uppriktigaste
vänlighet löna ett dylikt förhållande. Hvad det är lyckligt att hon
funnit ett föremål som åtminstone till någon del kan förströ hennes
saknad efter den älskade sonen, jag fruktade sannerligen, att hennes
humeur till ganska betydlig grad skulle komma att lida af denna
skiljsmässa. Men vill du nu veta huru vi till en del tillbringa våra
dagar? Jo, före frukosten göra vi alla tre en promenade, ettdera i
trädgården, hvilken Herr S. låtit slå så slät, och så jemn som ett
kammargolf, eller också i parken eller nejden ikring; derefter göres
vår frukost. Förmiddagen förgår med konversation, hvarvid Herr S.
obegripeligen nog, alldrig saknar ämnen, eller också läser han högt för
Friherrinnan och mig som derunder arbeta rätt flitigt. Efter middagen,
medan Friherrinnan sofver sin middag, har Herr S. utbedt sig, men tyst,
du vet ju ej, huru har jag ock kunnat glömma att säga dig, det Herr S.
är en ypperlig Pianist, samt sjunger, sjunger Emilia så, som jag ännu
aldrig hört någon göra det; föreställ dig huru surprinerad jag blef, då
härom dagen, vid det vi alla gemensamt besågo rummen, han uppå
Friherrinnans fråga om han sjöng eller trakterade fortepiano, svarade:
"något litet hvardera." På hennes derefter yttrade begäran: "låt oss
höra fortepiano", accompagnera den skönaste, manligaste och mest
tjusningsfulla röst; jag ordentligt förstummades; till den grad
inverkade på mitt sinne, den hos honom så oförmodadt upptäckte
gudasköna talangen. Nu kunde jag äfven ganska naturligt förklara, den
vid min första morgonpromenade uppslagne renglänsande flygeln, hvilken
då så särdeles väckte min uppmärksamhet. Nå väl, ännu samma dag
förflyttades på Friherrinnans föranstaltande instrnmentet till den
stora salonen, hvilken erbjuder en för musik alldeles förträfflig
local. Att det sedermera af Herr S. väl stämdt och upphjelpt, icke
förblifvit ovidrört, kan du väl förmoda. Men, nu återgår jag till vår
eftermiddags sysselsättning: under det som nämndt är, Friherrinnan
njuter sin middagshvila, har Hr S. utbedt sig att med sin viol, den han
äfven med färdighet trakterar, få accompagnera mig på fortepiano, för
att genom en dylik öfning gifva min touch och takt, den smak och
säkerhet, han påstär den ännu behöfva; han finner ofta fel i min musik,
hvilket han oförställdt med likväl så utomordentligt iakttagen
grannlagenhet yttrar: huru roligt är det icke, att på ett sädant sätt
höra sanningen; likaså yttras den af honom fullkomligt afslöjad, om
nägongång i vår conversation, olika begrepp eller åsigter yppas.
Sedan Friherrinnan vaknat, fortsättes läsningen, eller ombytes
musiköfningarne till muntra vackra sångstycken, i hvilka Hr S. med mera
tillfredsställelse, med sin röst accompagnerar min; han är nemligen,
det jag väl alldrig skulle trott, fullkomligt belåten med dess
enkelhet, emedan han ej älskar den granna konstmessiga sången; derefter
promeneras mot aftonen, eller, i händelse af fult väder, spelas boston
om ingenting, eller möjligen om en tallrick fullmogna krus- eller
körsbär, hvilka efter spelets slut repartiseras i tre olika delar, allt
efter de spelandes vinst eller förlust, hvaraf en hvar derefter
bespisar sig; men hvilka dock sluteligen till det mesta tillfalla mig,
emedan Friherrinnan för sin hälsas skull icke vågar, och Herr S., om
jag så får säga, icke näns äta serdeles deraf. Huru treflig kan icke
tiden göras för menniskan, om också tillbringad på den mäst otrefliga
plats, endast en sann harmoni själarne imellan blir rådande. Jag har
ännu alldrig -- under den tid jag tillbringat hos Friherrinnan, kännt
mitt inre så lugnt, så tillfredsställdt, så intet önskande som här; o!
att den lyckliga friden ständigt skulle erbjudas mig, så ogrumlad och
ren. I dag är Herr S. på några timmar utrest till närmaste by, för att,
i anseende till den yttre oeconomien härstädes, vidtaga behöflige mått
och steg. Egendomen som är mycket försummad, erfordrar en den
noggrannaste eftersyn, den Herr S. med de tvenne nyanskaffade
Inspectorerne ofta får dela.
Friherrinnan, som i början icke ville medgifva Herr S----s oändeligt
gracieusa och gentila hållning, nödgades i dag sjelf kalla mig in till
sitt cabinette, för att låta mig se, med hvilken lätthet han svingade
sig upp i sadeln, samt derefter satt till häst. Om du skulle sett honom
Emilia, i sin lilla bruna sidenfodrade bonjour, med små solblanka
knappar, sitt yfviga brunlockiga hår, sin friska färg, sin
vördnadsfulla bugning till Friherrinnan då han sluteligen med ett litet
gyllene ridspö, gaf den under honom otåligt dansade krithvita gångarn
en obetydlig knäpp; mina kinder ordentligt färgades derunder af fruktan
att, i hvarje ögnablick se honom af den ystre, ovane hästen -- kastad
öfverända, och betagen af oro, utrusade jag vid hans affärd
ovilkorligen till mina rum, för att änteligen se hans fortridt; men, se
der skrider under kråmad gång, villigt lydande sin herres minsta nyck,
den tämde, så stilla och lätt, som hade hon hållits af jernband. Nu
tvärstadnar hon, gör en liten sväng, närmar sin Herre några steg till
slottet, hvarunder den skicklige ryttarn finner tillfälle, att med
tvenne till mösskanten lyftade finger göra mig sin hälsning; åter
vändes hästen med sirlighet, hvarefter, under sakta traf, det nu
småningom bär vägen framåt.
Klockan är redan mot fem, och ännu ses han icke återkommen.
Friherrinnan har härunder ifrån mina fönster, flere gånger otålig
spanat åt vägen, för att erfara, om han icke redan torde synas, emedan
han bestämdt trodde sig vara åter emot kl. tre. Gud! måtte endast intet
ondt händt. Just nu ropar mig Friherrinnan, hon önskar, det jag måtte
blifva henne följaktig på den promenade hon -- för att möta Herr S. --
tänker göra; ack! det skulle jag likvist för mycket godt ej velat. Min
Gud! ännu en förnyad påminnelse, jag måste lyda. Må väl!
Den 10.
Huru besynnerligt är ej menniskohjertat, verkeligen en underbar
oförklarlig gåta! -- kan du fatta Emilia, huru förskräckelsen och oron
öfver en förmodad olyckshändelse till den grad kunnat upröra min
fantasie, och reta mina nerfver, så en par tre dygns opasslighet deraf
kunnat blifva följden. Tänk dig, hvilken obetydlighet nu gaf anledning
till, att jag i några dagar hållit sängen: som jag omnämnde, var för en
vecka tillbaka Herr S. utridande till en liten by, icke så alldeles
långt härifrån; att Friherrinnan tidigare hemväntade honom samt under
oro, jemte mig gick att invänta hans ankomst -- vet du äfven; nå väl,
klockan blef sex, sju, åtta och ingen S. hördes af, nu steg
Friherrinnans ångest till betydlig höjd, emedan hon förebrådde sig
hafva tillåtit honom begagnandet af den högst ystre hästen, ännu en
half timme tillbragtes af Friherrinnan under väntan, då hennes hälsa i
anseende till den kulna och redan fugtiga höstaftonen icke tillät ett
längre uteblifvande; vi gingo såleds in samt satte oss hvardera vid
mitt kammarfönster, hvilket hade utsigt åt vägen. Klockan led mot nio
hvarunder skymningen så synbarligen tilltog, så man knappast mera kunde
urskilja något föremål, Men likväl kom ingen S. Friherrinnan
promenerade nu tyst längs kammargolfvet, men jag hade omöjligt förmått
mig taga ett enda steg, så våldsamt klappade mitt hjerta, och
genombäfvade mig den häftigaste oro. Jag kände mina kinder glöda under
bemödande, att med mina ögons tillhjelp, urskilja någonting, hvilket
jag å vägen tyckte röra sig; verkeligen såg jag nu en mensklig gestalt,
men vandrande till fots, jag ilade under den obeskrifligaste ångest
trappan utföre och intill köket, dit den ankommande redan anländt, och
just nu höll på framtaga en röd silkesnäsduk, den jag bestämt igenkände
tillhörde S., Jag såg intet vidare, det svartnade för min blick och
sanslös nedföll jag i den bakom mig stående förskräckta Annettes armar.
Då jag åter slog upp mina ögon, stod Friherrinnan med sina uppfriskande
eau de lyser framfor mig, med hvilkas tillhjelp hon nu huldt bemödade
sig att återkalla mig till krafter. -- Efter förtärandet af ett glas
friskt vatten, lyckades det mig äfven, att åter uppnå mitt rum, der
Friherrinnan nu räckte mig en liten af S. skrifven billet; han hade vid
sin återfärd, hvilken skedt något sednare än han förmodadt tagit en
alldeles origtig ginväg, hvilken i stället att närma den med trakten
fullkomligt okände till stället, tvärtom så långt derifrån aflägsnat
honom så han samma dag omöjligt mera uppå sin ostyriga gångare kunnat
begifva sig hem. För att dock undvika all slags vid hemmet möjligtvis
inträffande oro, afsände han nu budet, hvilken med den i näsduken väl
invecklade billetten, skulle förklara hans oförmodade uteblifvande. Jag
hade knappt genomögnat lappen, förrän jag utbrast i den häftigaste
gråt, hvarunder Friherrinnan ännu förnyade sin godhet, medelst
besmörjelser af oljor etc., samt instämde sluteligen fullkomligt i,
huru äfven hon, om hon så oformodadt först blifvit näsduken varse,
deraf skulle erfarit samma förskräckelse, som jag. Följande morgon
kände jag mig så matt, så jag icke förmådde höja mitt hufvud ifrån
dynan, en stark feber arbetade genom hela min kropp, hvilken tvang mig
att hela dagen behålla sängen. Mot klockan nio hörde jag Herr S----s
frustande häst tillkännagifva sin herres hemkomst, äfvensom honom sjelf
i ögnablicket derpå inträda till Friherrinnan. Febern rasade med
förnyad kraft i mina ådror, hjertat slog, så det kunde höras; nu
öppnades Friherrinnans kammardörr, och hon sjelf inträdde till min
säng. "Får Ferdinand göra dig sin morgonhälsning min Thilda", yttrade
Friherrinnan. Jag ville svara, men förmådde ej, pulsarne slogo så
starkt och krampaktigt, så jag tyckte mig nästan vilja qväfvas, jag
grep endast tag i Friherrinnans hand, under det jag kände tårarne
framtränga i mina ögon. "Min Gud! Ferdinand", ropade Friherrinnan, i
det hon förskräckt, med handen torkade svetten, som nu i stora pärlor
utbröt kring min panna och hals; "allt detta har du åstadkommit." S.
hade nu inkommit, och stod blek som en vattenlilja med brinnande ögon,
framför min säng. "Jag! jag!" stammade hans skälfvande läppar. "Gud!
jag hade verkeligen en sådan aning;" med dessa ord nedsjönk han häftigt
skakad emot min säng. "Lemna henne ej", bad Friherrinnan, i det hon
hastigt påtog sin shawl och nu gick att utur sitt hus-apothek uppsöka
någon stillande medicin, "hör du det, lemna henne ej ett ögnablick." --
"Icke ett ögnablick af mitt lif", upprepade med låg röst S., då
Friherrinnan lemnat rummet, uppreste sig, samt närmade sig sängen, i
det han med häftighet bemägtigade sig mina brinnande händer. "O
Mathilda! dyra Mathilda! kan ni förlåta mig detta? kan hela mitt lif,
egnat eder, blifva tillräckligt att förskaffa mig tillgift, för hvad ni
nu för min skull lider? hvad har jag väl gjort, och huru litet betänkte
jag följderna af mitt välmenta företag." Jag hörde ej mer, jag kände
endast de täta slagen af hans hjerta, hvilket klappade under min hand.
Friherrinnan hade nu inkommit; flere timmar förgingo, under icke stark,
men likväl beständig yrsel, hvarunder S. icke ett ögnablick lemnat
rummet. Mot aftonen blef mit hufvud betydligt lättare, jag förmådde nu
något resa mig ifrån kudden, ehuru icke utan svårighet, sjelf tala
eller höra andra tala ikring mig. Ännu bägge de följande dagarna var
jag så matt, så jag ehuru klädd nödgades taga hvila på soffan. S. var
härunder i sine omsorger outtröttelig, tillbar mig min dryck, uppläste
för mig åtskillig herrlig poesi; sjöng med sin milda röst några utmärkt
sköna sångstycken, med ett ord, bjöd på allt upptänkligt sätt till, att
för mig förkorta timmarne, hvilka troligen aldrig för en sjuk, med så
obegriplig fart försvunnit. Nu är jag dock gudskelof åter lika stark
och lefnadsglad, som förut, sedan det onda så lyckligt blef
öfverståndit.
Den 21 September.