utförligt upprepade beskrifning säkert blefve dig lika enahanda som
dess utan uppehåll fortsatta åtnjutande förefallit mig tröttsamt. Ack!
Emilia! jag kan ej fatta dessa menniskor, hvilka endast och allenast
finna sin njutning i ett alldagligt svärmande ifrån nöje, till nöje;
som endast tänka på baler, caffén, dinéer och soupéer, hvars vigtigaste
bryderi är den högst lumpna parnren. Äfven min tid har på dessa
förflutna åtta dagar varit så jemt upptagen af dylika själlösa företag,
så jag verkeligen icke hunnit undanstjäla mig en enda njutningsrik
timme till bortpratande med dig. Förlåt derföre din Mathilda, som
kanske aldrig innerligare ihågkommit dig, än just derunder. För att
likväl i korthet för dig hafva redogjort äfven angående dessa så
kallade nöjen, vill jag nu omnämna huru, jemte Friherrinnan, jag hos
Geheimerådets för sex dagar sedan bivistade en grand soirée, dit nästan
hela stadens nobless sågs inviterad. Här tillgick allt Hoflikt; klockan
half till åtta samlades man på thé, då Geheimerådinnan, höljd i en lång
svart silkessammets-robe, ståtade emot sina gäster, ungefär tre steg
ifrån soffan, liksom hade hon fruktat att ett längre aflägsnande ifrån
densamma skulle beröfvat henne sin behöriga plats, samt intog åter, i
motsatts af den eljest antagna lentementa nobilitén, efter hvarje dylik
liten utflygt, skyndsamt sitt högborna säte. Fröknarne Cloty och
Jettchen, uttogo till hvarje gästs välkommande fulla sex, räckte då
nådigt trenne af fingerspetsarne till påkänning, och dermed var
hälsningen gjord. Sedan det vattenklara, och såleds oskadliga Théet
jemte sin zephirlätta sockerbröds-skifva utan olägenhet inpasserat,
rangerades af tvänne silfver decorerade betjenter fyra spelbord,
hvarvid, efter noga beräknad rangordning, Fruarne småningom placerade
sig; att med Herrarne, den altid mera knappa varan, ej tillgick så
samvetsgrannt, fann jag med förvåning, ty invid sjelfva Geheimerådinnan
och Friherrinnan M. hade under vänlig öfverenskommelse, Kamereraren
Långskägg, samt Dirocteur Bergbrun slagit sig ned. Likaså upptäckte
mitt öga, hvilket näsvist nog behagade sväfva ikring den fria localen,
vid ett annat bord, jemte Öfverste-Lieutenantskan H. och Majorskan C.
(en gammal blomstergarnerad coquette), Assessor Grinmeijer, samt
Comissions-Landtmätarn Fjärilvinge. De öfrige, stundom synlige, äldre
herrarne, hade förmodeligen i lika vigtiga angelägenheter öfvergått på
Geheimerådets sida, emedan de endast då och då, en om sender, hos
damerna gjorde sin flygtiga påhelsning.
Ungdomen roade sig med arbeten, musik, samt conversie; ungherrarne
granskade, bedömde och critiserade skicklig- eller oskickligheten hos
den i staden, för närvarande sig befintlige Theater-personalen, hvilken
redan tvänne gånger af publiken låtit sig ses; afhandlade vidare om
Ångbåtsfärder; blifvande brunns-drickning, anlände brunnsgäster, bland
hvilka den eller den ägde någon anhörig o.s.v. Lieutenant Pirouette var
i dag alldeles på sin plats, tuggade fundersam på sin kalmus, samt
vigilerade mellan Damerna. Det tycktes likväl, som skulle i dag
egenteligen den rosa-klädde Fröken Cloty lagt embargo på hans lilla
fjederlätta hjerta, ty solrosen lik, vred han sig i otaliga cirklar
efter henne. Arme Pirouette, gå du beskedligt värdshus förbi, ty deraf
blir visst ingenting; en simpel Lieutenant, och en Fröken Nobelcreutz,
min Gud! huru skulle det låta; nej, som sagt, laga dig mans i tid ur
väg, på det Geheimerådinnans strutser åt dig ej må komma att sopa rent.
Att hennes hjerna umgås med helt andra planer, säger allt för tydligt
de blickar hon ifrån sin plats i tysthet kasta på Grefve A.; det vore
dock en svärson, åt hvilkens namn och värdighet man med lugn kunde
offra sin million; men, misstar jag mig ej, min nådiga Geheimerådinna,
så är nämnde Grefves hjerta redan fängslat på ett annat håll, derifrån
det troligen ej så lätt återvänder.
Det enda, som under denna stela, etiquette-fulla afton föreföll mig
trefligt, var åhörandet af Fröken Amelie T----s sång. Hennes röst,
ovanligt hög, innefattar den beundransvärdaste konstfärdighet; skada,
mycken skada, att hon i den ej äger Rosas oändeliga behag; man skulle i
det fallet ej kunna höra någonting herrligare, och tillika se någonting
skönare. Kan du väl tro Emilia, att sedan denne förträffeliga sångerska
låtit höra sig, äfven jag persuaderades att sjunga. Hade ibland de
öfvertalande ej befunnit sig Grefvinnan X., Fröknarna Q., Baron C., med
flere, skulle jag bestämt varit färdig tro mycken elakhet ligga till
grund för ett dylikt project. Jag kunde Gudskelof emellertid ej
efterkomma dessas önskningar, emedan en några dagar förut ådragen
lindrig förkylning orsakat mig en ganska märkbar heshet. Baron C.
hvilken, enligt hvad jag redan nämnde, utgjorde en medlem af societén,
var i dag ovanligt dyster ja, till och med tråkig; han förmåddes,
oaktadt värdinnornas enträgna propositioner, på intet vis instämma till
accompagnerande af de flerstämmiga sångstycken hvarmed Fröken T. ännu
sedermera trakterade oss. Under det jag invid ett fönster, sysselsatt
med mitt arbete, blef den enda som icke med den allmänna strömmen,
under sången rusat till instrumentet, emedan en skön sång alltid
forefallit mig behagligare att på något afstånd afhöra, fann Baronen
fillfälle att, i det han invid min sida oförmodadt nedsatte sig,
halfhögt yttra: "Ack! Demoiselle! hvilken åtskilnad på denna, och den
nyligen på Vestanby passerade aftonen! när skall väl en dylik åter
yppas? Om ni visste huru dyrbart det stället för mig blifvit."
Som den fortfarande musiken ej tillät mig höja min röst, och jag
omöjligt kan fördraga ett hviskande samtal, i synnerhet ej med en karl,
lotsade jag, som hade Baronens tilltal helt och hållet undgått min
uppmärksamhet, samt arbetade endast under tystnad på min söm. Baronen
teg, liksom hade han väntat ett svar, men då intet sådant utföll,
återtog han, omärkligt lutande sig framåt: "Ni bevärdigar mig icke ens
med ett svar, o Gud! hafva då tvänne flygtiga dagar redan hos er hunnit
förjaga minnet af dessa för oss båda så njutningsrika, för mig så
lyckliga timmar, hvars hugkomst alldrig skall förmå öfvergifva mitt
hjerta? svara mig då endast häruppå." -- Jag kunde vid dessa hans ord
verkeligen icke längre neka mina läppar det svar, hvartill harmen att
så hårdt missförstås, förenad med nödvändigheten af ett mig nu
aftvunget yttrande föranledde. Jag försäkrade honom helt kort, det allt
hvad skönt, högt och ädelt en gång på min själ gjort intryck, der
säkert alltid lika oförminskadt skulle komma att bibehålla sitt värde;
derjemte förklarande honom upprigtigt, ehvad han det ock möjligen kunde
misstycka, min afsky för alla sentimentala hemlighet tydande
hviskningar, särdeles mellan personer af olika kön, och fick han helt
och hållet tillskrifva min tystnad, nu uppgifne orsak. Jag väntade att
efter denna sista mening finna Baronen stött, och uppslog i anledning
deraf, med något häpet frågande blick, mina ögon till honom; men,
skulle du sett den han deremot, full af hjertats godhet, rigtade på
mig; -- Han är en ovanlig ung karl, med hvarje dag finner jag mer och
mer huru rättvist Friherrinnan lemnat honom sitt loford. Men, nu hade i
hast musiken upphört, och sällskapet sågs utur sin massa åter sprida
sig, för att en hvar intaga sina platser; först klockan elfva, eller
slutad fin soupé åtskildes man, jag för min del innerligen glad att
ändteligen se ett slut på dessa högst otrefliga timmar.
Sedan förmiddagen följande dag förgått med vanligt arbete, aflades på
eftermiddagen hos Gouverneurens en länge åsidosatt tacksägelse-visite.
Der var rätt muntert, hvartill egenteligen den alltid lika älskvärda
Gouverneurskan sjelf bidrog. Om aftonen åtföljdes man till spectaklet.
Som Gouverneurskan jemte sin famille beslutat, att dagen derpå göra en
liten utfart till ett, tvänne mil ifrån staden liggande nätt
landtställe, det Gouverneuren ärnat att för den vackraste tid af
sommarn arrendera, proponerades Friherrinnan att på nämnde utfart
blifva Gouverneurskan följaktig; alltså öfverenskoms i anledning deraf,
att tidigt morgonen derpå hos Grefvens inträda, på det man sedermera
derifrån vidare kunde åtföljas. Så gjordt som sagdt; klockan nio
anlände man till bestämd ort, och sedan Grefvinnan och Friherrinnan uti
en, samt Fröken Aurelia, små Fröknarna och jag, uti en annan vagn,
omsorgsfullt inpackats, afreste vi. Denna färd hade kunnat blifva rätt
angenäm ifall vi ej på vägen erfarit otour genom ett oförmodadt regn,
hvilket sedermera oafbrutet föll hela dagen, och såleds blef oss ett
mägtigt hinder, att kunna taga lägenheterna omkring stället uti sigte.
Efter återkomsten till staden intogs hos Gouverneurens en nätt
soupé, hvarmed äfven dagen slutades. Dagarne derpå gafs, som jag
förmodar, allt i följd af Gonverneurskans snart inträffande
utflyttning, hos Friherrinnan C. ett stort kaffe-dansant; ett ditto
utan ditto hos Kammar-Rådinnan H. samt en liten högst nöjsam soirée hos
Öfverste-Lieutenantskan E., der Fröken E. med rätta kan sägas utgjorde
själen i sällskapet. Du kan ej tänka dig Emilia så mycken lekande
naivité, alltid ny, alltid lika intagande. Att man alldrig skulle
tröttna åhöra henne, vore enfaldigt yttradt, emedan man i sanning kan
säga sig alldrig hafva hört henne nog. Hon var alltför aimable att visa
mig den vackra meubel hon till ett helt rum, i tapissseri-söm arbetat.
Redan första ögnakastet derpå insåg huru mycken smak samt sublimité i
färgernes blandning hon innehade. I dag hafva vi då ändteligen till min
innerliga tillfredsställelse förblifvit hemma, och dertill ännu,
fullkomligt ostörde. Man vet verkeligen att värdera det goda då det en
tid uteblifvit; aldrig, aldrig kan jag af hvilket ytligt nöje det helst
vore, finna den ljufva själs-njutning som under ostörda samtal med min
älskade välgörerska.
Den 7.
Ett uppmanande bref ifrån Rosa, det jag i går erhöll, sliter mig
oförmodadt på fyra långa veckor ifrån min dyra mor och dig; verkeligen
äfven till någon del ifrån dig Emilia, ty, se här ett litet utdrag, ord
för ord aftecknadt utur den muntra Rosas egenhändiga rader:
"1:o Skall du med pappas egna säkra hästar och vagn före den 10 dennes,
infinna dig på det gröna varma herrliga Liljedahl, emedan mammas
namnsdag några dagar derefter inträffar, och småsyskonen ej gifva mig
någon frid, förr än jag hulpit dem med tillställningen af den surprise,
hvarmed de ärna öfverraska henne, hvari jag sannerligen ännu ej vet det
sköna skall bestå, men deri du Mathilda nödvändigt måste blifva mig
behjelplig. 2:o Beder jag dig, att ifrån L----s bokhandel medhemta ett
exemplar af ett nyligen utkommet sångstycke, med rubrik: 'Jägarn',
hvilket skall vara gudomligt; item några andra nyare musikalier, enligt
din egen accepterade smak. 3:o Att du hos Madame Köller för min räkning
upphandlar en aln hvit sidensars, till foder i mammas namnsdagspirat,
hvilken med emalierade stål och sandperlor, sydd på silkestyll, och
snart fullkomligt fulländad, lyckats underskrifven oändligen väl. 4:o
Att du ingalunda medtager dina memoirer, hvilka, i fall de ännu icke
till behörig ort vore afsände, så skulle upptaga din tid, så din arma
Rosa alldeles icke finge njuta af din närvaro; ja, hör det kära
Mathilda och qvarlemna för all del åt den ängsliga staden denna sötsura
mixtur, samt 5:o och sist, påminn Rosberg, att tillsäga Lotta, om
hitsändandet af de glaserade blomkrukor som i skafferiet på medlersta
hyllan stå kakelugnen närmast; äfvensom till henne, en allvarlig
anmaning, att väl varda lilla pipi, hålla hennes bur ren, alla dagar
gifva henne granris och friskt vatten, lagom mat, samt någongång en bit
socker att hacka uppå. Stackars lilla pipi, huru gerna skulle jag ej
gifva dig friheten, om du blott kunde trifvas ute i vårt kalla
ombytliga klimat, om du ej, genom dess återvinnande, blottställdes att
engång förgås af kyla och frost. Arma pipi, som hårdt nog blifvit
utsedd att fängslas inom burens galler, då din ägarinna lycklig och
fri, obehindrad njuter af den alltlifvande glada naturen."
Att jag Emilia, således ej så ofta, och så obehindradt som hitintills
skett, kommer att sysselsätta min tanke och min penna med dig, finner
du i anledning häraf; likvist må Rosa af mig ej fordra förmycket, det
vill säga, hon får ej yrka ett fullkomligt försakande af detta för mig
så alltför kära nöje, då jag medgörligt nog, oafkortadt till henne vill
afstå hvarje möjlig timme af dagen. Ack Emilia! huru oförtänkt kommer
mig nu denna resa före; fyra veckor, hvilken mängd af dagar, skiljd
ifrån henne, som för mitt nöjes befrämjande aldrig afser egen fördel.
Det är med verkeligt tvång jag söker undandölja de tårar, hvilka
(barnsligt nog, jag medgifver det) vid tanken härpå minutligen
framtränga i mina ögon. Hvad som vid detta plötsliga aflägsnande ensamt
förmår lugna mig, är det säkra hopp, jag ännu i dag af Friherrinnan
erhöll, att nemligen hon redan om sex, högst åtta dagar otvifvelakligt
skall blifva i tillfälle njuta sällheten af sin efterlängtades ankomst.
På det min Emilia, intet må kunna hindra morgondagens, den enda som mer
återstår, fullkomligt ostörda åtnjutande tillsammans med Friherrinnan,
går jag nu att, enligt Rosas önskan uträtta de uppdrag hon i sitt bref
lemnade mig. Lef väl!
Den 8.
Natt hvilar öfver hela jorden, likvisst vill, innan äfven jag går att
njuta af hvilans hägn, min tanke och penna sysselsätta sig med dig,
ännu en stund. Emilia! Emilia! jag är ej mera så glad, så lycklig, som
ännu för några få timmar sedan jag var det; spöklikt och hånande
framställer sig för min själ, mitt härda, ovänliga öde, hotande att
vilja mörda det lugn, hvilket redan så välgörande spridt sig inom min
varelse. Du ler törhända, åt hvad jag nu går att säga dig, men nej,
Emilia! du ler ej, du kan ej le åt ett ädelt hjertas rena lågande
känslor, hvilket hjerta finner sin innerliga ömhet, fullkomligt, ja
fullkomligt obesvarad. Nå väl Emilia! C. älskar mig; Der har du i få
ord hela den smärtande hemligheten, hvars upptäckt kostat mig lika
mänga upprigtiga tårar, som den mer än förskräckt mig. Hör nu: sittande
i aftons inne hos min älskade mor, och med henne samspråkande om min
forestående resa, vår ömsesidiga saknad, hennes fröjd vid den väntades
ankomst o.s.v., afbrytas vi plötsligen genom C----s inträdande. Han
syntes synbart förlägen, som jag förmodar i följd af sina alltför täta
visiter, och kunde, tvärtemot hvad hans eljest så lätta umgängessätt
föranledt, i början af afton ej riktigt komma sig före. Snart skingrade
dock Friherrinnans uppmuntrande vänlighet denna iråkade olust, och nu
hördes han åter; enligt sin älskvärda liflighet, genom qvicka samtal
och infall, i dubbelt mått godtgöra sin första tröghet; som vanligt
förde Friherrinnan samtalet på sin Gustaf, bjöd redan på forhand med
hjertlighet Baronen alldagligen blifva hennes gäst, under den tid, som
för hennes sons hemmavaro blefve bestämd, tilläggande med en
uttrycksfull blick på mig, huruledes instrumentet, oaktadt Mathildas
långa frånvaro, dock ingalunda torde komma att förrosta, då tvenne så
ifrige musikälskare funnes i dess närhet. Hon hade knappt uttalat
denna sista mening, då Baronen, hvilken härunder muntert snurrat om med
sitt lilla spansk röö, bandlöst lät det nedfalla, och, häftigt
uppstigande från sin plats nalkades mig, i det han med stammande läppar
upprepade: "Er frånvaro! tänker ni då verkeligen lemna oss, och när har
väl nägot sådant blilvit beslutadt?"
Friherrinnan underrättade honom nu, om min redan dagen derpå
inträffande afresa; beskref skälmskt, huru "den väl ej syntes mig så
alldeles välkommen, emedan vanan att med tålamod bära mitt kors, redan
gjort hennes sällskap mig till ett oundvikligt behof; huru Friherrinnan
likväl vore öfvertygad om den trefnad det af mig så älskade landet
skulle skänka mig; huru välgörande dess milda klimat skulle inverka, så
väl på mitt lynne som hälsa, samt bereda hvardera mod och styrka, att
åter kunna underkastas stadslifvets pinsamma tvång." Baronen hade
härunder åter intagit sin plats, men försvunnen var nu på fullt alfvare
hans glädtighet, hvilken, oaktadt Friherrinnans sorgfältiga bemödande,
för i afton icke mera stod att återvinnas. Uppmanad af henne, att ännu
en gång före min afresa låta henne höra sin favoritsång, lemnade vi
hennes rum, samt ingingo till mina, der instrumentet redan stod
uppslagit. Jag nedsatte mig derinvid, och sjöng med gladt hjerta det
lilla af dig redan välkända stycket "Nå min bäste Paul! Du sjunger ej i
afton", yttrade Friherrinnan; "det ser verkeligen illa ut med de
musikaliske sammankomster hvaruppå, enligt hvad du nyss hörde, jag så
säkert gjort räkning. Jag fruktar min Gustaf dervid kommer att utgöra
solo-sångare, eller huru?" -- "O! min nådiga, goda, bästa Tante!
misstyck ej, jag bönfaller derom, min allt för plågsamma tröghet, men i
afton, nej, jag kan vid Gud! i afton hvarken sjunga eller skratta;
dessutom smärtar mig obarmhertigt en gemen hufvudvärk, hvilken i
betydlig grad bidragit att öka min modlöshet." -- "Min Gud!" afbröt
Friherrinnan med godhet, "den skola vi väl bjuda till att fördrifva,
åtminstone lindra, jag känner bestämt en souverain cur; vänta"... Och
med dessa ord lemnade hon hastigt rummet; men Emilia! hon hade knappt
efter sig tillslutat dörren, för än jag såg C. ligga inför mina fötter.
"Fölåt o! förlät, dyra, oändligen älskade Matbilda! den sig ej mer
sjelfmägtige, som på detta sätt vågar störa Er frid; förlåt! att jag
obeskrifligt älskar Er, att jag inför Er djerfs bekänna, hvad jag
fåfängt, fåfängt, längre skulle söka dölja. O! svara mig, måste ni
nödvändigt resa, och vill ni derunder åtminstone lemna mig det hopp,
att ni under denna olycksaliga frånvaro, någongång skänker mig Er
åtanke." Tänk dig Emilia min förskräckelse härvid; jag blef verkeligen
så häpen, så jag knappt förmådde bedja honom för Guds skull lämna den
plats, han så plötsligen intagit, försäkrande honom i hast härunder,
huru åtanken af personer, dem mitt hjerta värdera, städse utgjort ett
bland mina kärare nöjen. Jag satt ännn helt förlägen och högröd, det
sednare tillkännagaf alltför tydligt mina glödande kinder, då
Friherrinnan, alldrig till den grad efterlängtad, med sin hälso-balsam
inträdde. Hon begjöt nu under deltagande Baronens panna och tinningar
dermed, men tycktes fåfängt genom något medel i dag förmå återställa
hans synbart afmattade utseende. Jag tackade Gud, då han ändteligen
gick, ty så pinsamma hafva sällan några timmar förefallit mig. Ack
Emilia! hvarföre skall din Mathilda ständigt vara utsedd till ett mål
för bekymmer och oro; hvilket tvång bereder mig icke denna så alltför
litet påräknade händelse. Beklagansvärde C., nu först hafva verkeligen
mina ögon öppnats; nu först kan i dina dunkla förhållanden, jag för mig
förklara mången hitintills outredd gåta. Säg Emilia, tror du väl jag
skulle önska kunna motsvara C----s böjelse? Ja, det skulle jag vid Gud,
ty att han är en redlig, och rättänkt varelse, det sade mig ifrån
första ögnablicket af vår bekantskap, hans blick. Jag skulle önska, så
visst som mitt hjerta inom sig känner sin oförmåga dertill, att med
innerlig ömhet kunna besvara de känslor han till mig hyser; jag skulle
önska att med lika öppen blick, som mitt hjerta i denna minut för dig
slår öppet, kunna säga: "Mathilda älskar äfven Er!" Men, att ljuga,
hyckla, bedraga honom, det kan jag ej, dertill är han för god, för
ädel, och derföre vill jag upprigtigt säga honom: Mathilda älskar er
ej, men hon högaktar och värderar er deremot af allt sitt hjerta. Nej
Emilia! Mathilda är en gång bedragen, gäckad i sin heligaste kärlek,
och älskar mer ej så lätt; hon har visserligen intill den minsta skymt
i sitt hjerta utplånat minnet af honom, som var henne så outsägligt
dyrbar, i hvars blick hon såg sin himmel, sitt allt; hon känner för
honom, nu ej mer, icke ens föraktets isande köld; Han är försvunnen,
för evigt försvunnen utur hennes hjerta, hon äger mer intet band, men
tror sig likvisst alldrig mera för någon man kunna hysa denna
ovillkorligt öfverlåtande känsla, som ger sig utan förbehåll; utan
pryderi, utan förställning; som endast talar själens rena språk, det
klart fattliga, outsägligt saliggörande. Med upprördt sinne går jag att
söka hvilan, den jag likväl frugtar nu torde undfly mig. Flygtige irra
mina tankar ikring; skall jag för Friherrinnan väl delgifva denna
aftons händelser? Ja, det måste, det vill jag, emedan de ju äfven angå
mig sjelf. Nu god natt! på Liljedahl är jag åter hos dig!
Liljedahl den 17 Juli
Med Rosas _tillåtelse_, hvilken nu sjelf, lik en huld blomma, ett litet
stycke ifrån mig slumrar ljuft och roligt, hastar jag att invid hennes
öppna kammarfönster i några rader öfverlåta min tanke till dig. Ack!
min älskade, älskade Emilia! hvad ändå landet är gudomligt; huru
vackert allt här är, Rosa har fullkomligt rätt, då hon önskar att för
detta herrliga Liljedahl för alltid kunna uppoffra stadens tråk. Jag
måste nu medgifva, att jag på långt när ej föreställt mig detta ställe
så vackert det verkeligen är; sjelfva karaktersbyggnaden ligger nästan
sagt i skog, hvilken utgöres af höga täta lummiga lindar, de der
skuggande omgifva densamma. Ett vanligt stenkast ifrån sjelfva
byggningen, hvilken är en vånings, men äger trenne glada midtpå
liggande vindsrum, (Rosas och småbarnens,) leda tvenne dubbla alléer
ned till hafsstranden, hvarifrån man framför sig har den stora, breda
segelleden, hvilken vid öfverfarter mellan städerna Å. och S.
nödvändigt måste passeras, och på hvilken under desse här tilbragte
dagar, jag redan sett oräkneliga seglande fartyg långsamt förbisväfva.
Ungefär en verst sjöväg skiljer mig nu ifrån den lilla staden T.,
hvilken på andra sidan sjön, hus vid hus, trädgård vid trädgård,
utur höjder och dälder ses uppresa sin anspråkslösa massa. Mest
imponerande förefalla der, de urgamla, tätt invid staden liggande
klosterruinerne, jemte sin ännu till gudstjenst begagnade hvitmenade
stora gråstenskyrka, hvilka stående på en höjd, nära stranden, vid
lugnt väder, jemte kringliggande sträckor af berg, sjöbodar, qvarnar,
bryggor och båtar, i hafvets klara bölja darrande ses återspegla sig.
Klockan var redan öfver nio, då jag på aftonen, samma dag jag lemnade
S., hit anlände; Rosa hade nästan uppgifvit allt hopp, att jag den
dagen mera skulle komma, men satt likväl ännu ute på trappen, för att i
det längsta invänta min ankomst, då vid vagnens vändning i en af
alléerna, hon med blixtens hastighet sågs ila trappen utföre, och uti
ett språng med öppna armar komma att emottaga mig. Den täcka Rosa!
jag häpnade af förvåning att finna henne ännu mycket skönare, än
då hon för några veckor sedan lemnade staden; hon var i sin mjella
mousselins-klädning, och fladdrande gyllene lockar, så herrlig, så
ljuflig att ses, så jag vid hennes anblick omöjligt kunde afhålla mig
att med liflighet utropa: "Kors min älskade Rosa! hvad du på denna tid
blifvit ... blifvit"... "Hvad då?" frågade Rosa häpen -- "hvad har jag
väl blifvit?" Du har blifvit så oändeligt skön -- tänkte jag säga, men
den af mina läppar redan halfuttalade meningen, förbyttes nu, till ett
-- "oändligt utbildad och fet." -- "Ja ja ser du", skämtade Rosa, och
gjorde härvid ett skutt fram, "jag äter också med den glupskaste
appetit, samt jagar ikring hela dagen, det skall väl allt något verka;
dock, det förgår nog", tillade hon, med en liten lätt suck, "endast jag
återkommer till den kalla ledsamma staden; men, kom nu; hör Rosberg,
kör intet fram till trappan, utan låt hästarne pusta här en stund, till
dess vi hunnit fram, pappa och mamma skola ej ana", och vid dessa ord
drog hon mig vid handen vägen framåt. Verkeligen gjorde Hofrådet och
Hofrådinnan stora öqon, då vi tyste och oförmodade inträdde i matsalen,
der hela famillien, den otåliga Rosa undantagen, som bäst höllo på att
göra sin aftonmåltid. Sedan välkomsthälsningar, samt bespisning i
behörig ordning försiggått, och jag derunder förtäljt det obetydliga af
stadsnyheter jag visste, sades sluteligen hvarann ett: "god natt" och
nu bar det i fullt språng trappan uppföre till Rosas rum. Här öppnades
nu på fullt alfvare våra hjertans förlåt; hvardera af oss hade så
mycket att meddela den andra; jag fick redogöra om soupéer, caffén,
spektakel, med ett ord allt, som under namn af nytt föreföll Rosa
begärligt att åhöra, ehuru ej så att njuta. Hon deremot hade under sin
vistelse här ute, ifrigt sysselsatt sig med uppdragandet af hvarjehanda
blomster; tillsammans med trädgårds-Erik rangerat en plantskola,
hvilken tycktes henne lofvande, och den jag nödvändigt morgonen derpå
skulle bese; hennes löfkojor, tasetter, resedor, mångdubblade neglikor,
tuberoser, anemoner, gula liljor etc, gåfvo alla godt hopp; deremot
gjorde hyacinterne på kall jord, äfvensom hvita och röda mossrosorne,
henne lifligt bekymmer, emedan den fina masken på de sednare samt de
gulnade bladen på de förre, kommo henne att ana intet godt. Under
vexlande, men oafbrutne samtal, förgick sålunda timmarne tills inpå
midnatt, då vi hvardera af våra tunga ögonlock om sömnen påminte, funno
för godt att uppsöka våra hviloläger.
Morgonsolen fann Rosa redan till fötters, och i trädgården, dit
bekymret om hennes hyacinter lockat henne. "De synas af den milda
nattdaggen gud ske lof något uppfriskade", voro de första ord jag vid
mitt uppvaknande hörde henne yttra; "nu måste du äfven upp söta
Mathilda", tillade hon då hon ändteligen fann mig vaknad, och mildt
tillkastat mig en morgonkyss, "att följa mig genom plantskolen, hvilken
ligger till venster om stora gången, der Erik vårdslöst nog, i går
afton lemnat några telningar ovattnade. De skulle af solen snart
förtärts, de arme! om icke jag i tid upptäckt denna efterlåtenhet,
hvilken derföre nu måste rättas." Under denna allvarliga afhandling,
hade Rosa tillburit mig hvartenda af mina klädesplagg, och stod nu
endast väntande, att i mig snart finna en deltagande följeslagerska.