ordet, lemnade, efter läsningens slut, vi våra platser. Friherrinnan
tycktes under vänliga ombytande ämnen, obestämdt rigta sina steg framåt
den behagliga nejden, men se, plötsligt stod under skuggan af en
majestätisk björk, ett med mjellhvit duk försedt bord, hvaruppå jungfru
Annette i egen person bestyrsam sågs upprada vår lilla frukost. Också
här visade sig den huldas omtanke, uti favorit-rätter, dem hon liksom
händelsevis, dagen förut, genom mig aflockade yttranden utforskat.
Efter deras intagande fortsattes vår promenad; och åter en
öfverraskning; midt framför det höga gråberget, på andra sidan ån,
omgifvet af unga lätt vuxne björkar, höjde sig ett hvitt tält, med sina
prydliga gröna lister, samt röda svajande vimplar, vid hvars anblick
jag ovillkorligen gjorde ett beundrande utrop, ju närmare vi kommo
tältet, ju tydligare igenkände jag den deromkring ifrigt sysselsatta,
hos Friherrinnan tjenande personalen, hvilka nu kommande och gående,
buro, nedsatte, framtogo och iordningställde förnödenheter till det
redan dit placerade middagsbordet, och nu kunde Friherrinnan ej längre
dölja den surprise, hvilken genom några få middagsgästers ankomst,
väntade mig. Jag medgifver att min första tanke i och med ordet:
"gäster", var min randiga bomullsklädning, liksom jag ej heller kan
förneka, att hade jag varit i tillfälle till, eller ej blygts att
omorda någon förändring af garderobe, jag, fåfäng nog, skulle
verkställt en dylik, men hvad var att göra. Jag hastade nu att under
iordningställande af ett och annat smått vid bordet, glömma min lilla
förlägenhet, hvad den mindre väl valda toiletten angick och lyckades
äfven deri rätt snart. Du vet Emilia, huru fort timmarne, en skön
sommardag, tillbragte under bar himmel bortila, således behöfver jag ej
säga dig, huru de nu, ifrån åtta till ett, uti Friherrinnans sällskap
försvunno. Men, nu skymtar det plötsligt rödt och blått mellan träden,
lätta dammoln höja sig i middagssolen, ifrån de väl sandade gångarne;
ett litet förebud, Majorskan Pygmei favoritmops, Don Pedro, (äkta
Spanior till sinne) blir synlig, och nu framträda i åskådelig klarhet,
Majoren sjelf (en liten knubbig medelålders karl), jemte sin nådiga
fru, fröken svägerska samt svåger. Ännu en blick på min randiga, och nu
bar det, på Friherrinnans vink, alléen framåt. Ack! du önskvärda
medelmåtta tänkte jag, (men det hann jag göra endast en half minut,
under det ömsesidigt hälsande och complimenterande ägde rum) du
önskvärda medelmåtta, när skall din klanderfria anda af det tröga
menniskosinnet engång rätt fattas, och skattas? Jag gjorde vid detta
inpromtu en ingalunda tillfredsställande jemförelse mellan de främmande
damernas ljusa sidenklädningar, och min egen, men, som sagt, jag hann
ej med vidare, ty nu grep mig Fröken nådigt under armen, drog mig utan
omsvep med sig genom gin- och omvägar, gångar upp, och gångar ned, i
alltid lika oförminskad fart, så jag af hjertat prisade mig lycklig,
då jag efter denna marsch forcée, vid det öfriga sällskapets
återanträffande, ett ögnablick fick draga andan. "Se så", yttrade
Fröken utpustande, "nu har jag tagit lägenheterna häromkring i sigte,
jag har ofta hört talas om detta Vestanby, men ännu aldrig varit på
stället; det går verkeligen ann, vore ej gångarne så välsignat fulla
med sand, och de här tjocka alléerna så evighets långa; jag är så all,
som hade jag nyss slutat ett uthållande potpouri med Wridman." -- "Det
är intet under att fröken tröttnat", svarade jag, under högskratt, ty
de tjocka alléerna, samt Wridman, retade mina skrattmuskler med
oemotståndlig magt; "Fröken har ju också nu genom nejden anfört en
ordentlig galopade; till en dylik skulle icke heller jag, ofta finnas
hugad; men vi kunna ju taga oss hvila härinvid, se här! till exempel,
(jag visade henne en skuggrik plats) här intränger ej en enda solens
stråle." Vid dessa ord intog äfven jag en invid den henne utvisade,
"hvar? ... här --?" mumlade fröken, seende sig ikring, samt lyftande på
sin ljusröda gros de neaples klädning; "jag är rädd gräset fläckar min
klädning", tillade hon sluteligen, tvekande att nedsätta sig; "Nå, det
kan ju lätt undvikas", afbröt jag, öfver platsen utbredande min näsduk,
"se så". -- "Ack tack min goda Mamsell", complimenterade fröken, under
det hon nu varsamt nedsjönk, "jag var bra galen som ej tog min klädning
à Organdi, det jag likvisst först ärnade, den är redan något uttvättad,
och hade alltför väl dugat, då Mamsell endast är klädd i bomullstyg."
Här undföll mig åter en blick, -- men den sista -- på min drägt; "denna
skarpa malice, bästa Fröken, ehuru jag som sådan ej gerna ville anse
Frökens ord, skulle falla i god jord, om jag ej varit fullkomligt
okunnig om den lilla tillställning Friherrinnan här ute gjort; var
öfvertygad om det jag i motsatt fall ingalunda genom en mindre vårdad
klädsel skulle blottställt mig att visa Friherrinnans gäster någon
vanvördnad." Fröken bedyrade nu på "parole d'honneur", det hon ej men
någon malice, ty hon skulle, "uppriktigt sagt, sjelf önskat hafva sin
organdie, hon skulle då saklöst kunnat sitta och gått, utan goda
Mamsells näsduk." Vid slutet af vår klyftiga afhandling, hade den
trögvuxne spanjoren oförmodadt framrusat, uppgaf nu några morrande ljud
men kröp åter, lugnad, genom sin hulda matmoders smek, intill dess
varma sida, och nu framträdde de ännu saknade middagsgästerne,
Baronerne C. -- "Nå, min bästa Paul", skämtade halfhögt Friherrinnan, i
det hon vänligt närmade sig de ankommande, "huru gick det med
besvärjelsen? jag fruktar du försofvit det förslaget, eller huru?"
tillade hon, vid hvardera handen framledande sine gäster. "Ach! den
fördömda subordination, min Tante! Gud skall verkeligen veta, jag
heldre velat bortsofva min dag, än som en arm pikpost hela Guds långa
sköna förmiddag stå och svettas blod inne hos en gammal förhusen
trätgirig Chef, den olyckan ville, ej sjelf skulle ha lust att titta ut
i Guds herrliga sol-ljus; det hör allt till Adjutantskapet, min nådiga
Tante, och måste med ofta pröfvadt tålamod fördragas." -- "Hä, hä, hä,
ja, ja!" instämde grinande den lille Majoren, hvilken förmodeligen
uppfattat Baronens sista mening, "Adjutantstiden är visst en profvotid,
Gud vare lof, hon nådigt vardt öfvervunnen, likvisst tycker jag du
Baron har just intet skäl till klagan, f--n vet huru du svänger med
gamla Herrn, men ständigt står du i smöret, oaktadt dina mångfaldiga
skolfuchs-upptåg." -- "Allt i sin tid, Major", raillerade Baron, "gubben
älskar vid godt lynne skämt och muntra infall, och som jag ej heller
finnes hatare till dylika, händer ej sällan att hans ekande våning
skallar af våra högljudda jublande skrallsalfvor, jag tycker min bror
ej heller lägger finger emellan vid dylika tillfällen." -- "Finger
emellan Baron, finger emellan, hä hä hä, nej min själ jag det gör,
skämtet är i våra skraptorra dagar en så väl smakande behöflig krydda,
så man vid dess altför rara anträffande, väl icke skulle hafva hjerta
lägga finger emellan, hä hä hä." Men nu tillsades om serveringen, och
alléen framåt, till intagande af den trefliga middagen vandra nu par om
par, arm i arm, Friherrinnan och Majoren, Majorskan och Baron Paul,
Fröken Doll och Baron Victor, samt Fändrik Doll och underskrifven.
Majoren sväfvade, oaktadt sin corpulence, så lätt och vig, som skulle
han tänkt: så vandra vi lifvet igenom, och, Gud vet hvad han väl tänkte
med det läckra middagsbordet i perspectiv; men hvad Majorskan tänkte,
hvad Fröken Doll tänkte, hvad jag sjelf tänkte, det är och förblir en
oafslöjad hemlighet hvilken, (ifall det verkeligen var någon) icke
torde löna mödan utfundera.
Under hjertlig trefnad försvann middagstimmen; man åt, man drack, man
skämtade, det sistnämnde af hjertans grund, i synnerhet Majoren och
Baron Paul, hvilken verkeligen bevisade att munterhet och ett gladt
sinne utgöra den vesenteligaste krydda, så väl i ett godt lag, som för
resten lifvet igenom. Majorskan admirerade den präktiga jäs-mjölken,
hvilken säkert var gjord i ugn, eljest hade den ingalunda befunnits så
finpipig och delicat; Fröken tyckte platsen för middagstillställningen
vara obegripligt väl vald, ty huru lätt kunde icke nu uti ån, fat,
tallrikar etc. åter rengöras; Baron Victor hade slagit sig ned öfver
ett par hjerpar; dem han nu obarmhertigt sönderdelade, och bit för bit
massakrerade emellan de perlhvita tandraderna. Herr August gjorde sin
syster åtskillige kostlige propositioner, till exempel: att till motion
på maten kasta krok efter småfisken, hvilken han påstod, lockad af
steklukten, nu ifrigt sågs sprättla ofvan vattenbrynet; men
Friherrinnan, hon syntes ett uppmärksamt välvilligt öga öfver hvarje
gästs obetydligaste önskningar, uppmuntrande dem genom sitt eget lätta
otvungna sätt till trefnad och förnöjsamhet. Nu var den sista
afdelningen, den delicieusa fruktbuddingen, samt item, kanderade
mandeltårtan, lyckligen inpasserad, och man frånsköt ändteligen
stolarne. "Söta du", sade, i det hon rätte ut sitt stolta bröst, min
under middagen oförtänkt vordne Du-syster, fröken Doll, gripande mig
åter under armen; "söta du! kom, så skola vi i den här alléen på tantes
superba middag, af hvilken jag verkeligen lät förleda mig äta för
mycket, taga oss liten motion; det hör, oss emellan sagt, vet machere
Mathilde, ej lill gymnastikreglorne, att äta så mycket; det åstadkommer
tunghet och ovighet, påstår Herr Wolymus (Gymnastik-Direktören), jag
undrar rätteligen hvad Herr Wolymus sagt, om han vid middagsbordet
varit närvarande och sett min appetit." -- "Om han varit närvarande",
vidtog jag, som vid namnet: "Wolymus" alltför lifligt drog mig till
minnes Direktörens välmående figur, den der ingalunda talade om svält
och sparsamhet, "tror jag nästan han låtit förleda sig till samma
förbrytelse, hvartill du goda Curiosa nu påstår dig skyldig", -- "men,
låt oss nu gå." Med kring alla sidor uppskörtad klädning, hoppade nu
invid min sida "ma chère" Curiosa, den tjocka alléen framåt, drog mig,
likt ett af stormvinden svigtande röö, hit och dit, i tusende bugter
och svängningar, ty, än skulle en större myckenhet sand undvikas, än
kunde hennes rosa-klädning på de sträfva, skrofliga trädstammarne
rifvas; än vore bäst att undvika bladen, hvilka ännu ej vore säkra för
kåda; än kunde de odrägligt lågt nedhängande qvistarne derangera hennes
hår; jag började nu verkeligen i mitt hjerta önska, det Herr Wolymus
kunnat vara till hands vid den stränga appetiten hvilken jag oförsynt
gaf skuld till all denna otålighet; men, som jag en gång var utsedd att
blifva Frökens följeslagerska, icke genom lifvet, nej Gud bevars,
endast och tillräckligt nog, genom den tjocka alléen, så fick jag äfven
i tysthet tillgripa min för rån blottställda egendom, -- mitt tålamod,
och proponerade således (att för vår osäkra vandring vinna ett bestämdt
mål) till en början en promenade till det i dag tillgängliga Kejserliga
orangeriet, samt sedermera en ditto, till beskådande af de smakfulla
nya anläggningarne kring det lilla palatset, lofvande på förhand Fröken
en kär lön, för den lilla möda hon vid att komma dit, möjligen kunde
sig göra. -- "Nu, uti solbaddet", skrek Fröken och släppte förskräckt
min arm; "Nej Gud bevars, nej nej jag tackar, om också lönen blefve
ännu kärare än betraktandet af några cirklade sandgångar, halfmånar,
ått- eller fyrkanter. Nej jag tackar min söta du; dessutom skulle jag
ju rakt förbleka min klädning, nej det går ej ann." Fruktande att
möjligen sig ovetande komma ått-, eller fyrkanterne för nära, gjorde
hon nu en snabb sväng, styrande i hast sin kosa tillbaka samma väg vi
kommit. Nå Gud ske lof, tänkte jag, det var ett ypperligt påhitt; jag
ägde nu mina armar lösa och lediga, och följde i triumf efter. Vi kommo
just väl till pass, ty kaffebrickan passerade som bäst sällskapet
emellan. -- "Herrskapet har varit och botaniserat", yttrade Majoren, i
det Fröken med ett i ögnablicket uppfångadt klöfverblad inträdde i
tältet; "hä hä hä! tror jag icke svägerskan Curiosa sökt sin lycka
bland Trifulium flexuosum, hä hä hä?" och härvid grinade den muntre
Majoren åter rätt godt. "Bland Trifulium flexosum?" inföll Fröken
snäsigt, "nej jag tackar, ett klöfverblad är det, och ingen Trifulium
flexosum; dessutom, vete Gud jag väl ingalunda ville söka min lycka på
så osäker hand." -- "Nå nå, nolens volens min lilla Innocensa, liksom
man ej skulle känna flickhjertan, såg sjelf huru lilla Caroline Genie,
för sex år sedan jemt nyprade om prestkragar och Cavaliers-paroller,
hvar gång hon kom öfver några, hä hä hä, eller huru var det Caroline
Genie lilla?" och härvid förde den lille majoren handen till en vänlig
smekning på den nådiga Caroline Eugenies axel. Denna låtsade likväl
icke höra sin muntre Majors skämt, men smuttade härunder blott ifrigt
på sitt rykande kaffe, samt krossade sockersmulor till sin älskling,
Don Pedro. Efter slutad förfriskning föreslog Baron Paul en färd öfver
den lilla ån, för att derefter kunna taga utsigten ifrån det midt öfver
liggande berget i åskådning. "Man njuter der ifrån en alldeles makalös
anblick", bifogade Baronen, "behaga ej herrskapet?" -- "Nå Mathilda",
sade Friherrinnan gladt, "nu yppas ju tillfälle till din ifriga önskans
uppfyllande, sänd blott genast bud till gossen som skall föra eder
öfver." -- "Öfver ån?" inföll Majorskan, "då får jag lof att stadna
qvar här hos Tante, jag förmår verkeligen icke med uppgången för
berget." -- "Icke heller jag", undanbad sig fröken, "den der jullen ser
sannerligen så rankig och malpropre ut, så den ingalunda inger lust att
probera." Friherrinnans ansigte mulnade. -- "Kors, du tror väl ej
heller hon sjönke till botten för det du kom deri?" gäckade Fändriken,
"men, kläd sig ej en annan gång i flor och siden, då man res åt
landet", tillade han högtskrattande, och skuttade nu utöfver några
tufvor, hvilka lågo i väg. "Hä hä hä", grinade Majoren, "nå Mamsell
Sommer lilla, hvad uppger hon för skäl? En gammal landsbo får ej skylla
på trötthet, och rankiga jullar, allt sådant bör hon vara vand vid, hä
hä hä." -- "Jag tror icke heller hon föreger något, bäste Cousin",
afbröt Friherrinnan, "i synnerhet då jag nu uppmanar henne till
antagande af detta trefliga förslag; Låt ej Mathilda lilla, Herrarne
längre vänta;" med dessa ord räckte hon mig min halmhatt, hvilken
härtills hängt fästad i tältväggen öfver hennes hufvnd. Nu sågs äfven
båten färdig att skjuta ifrån strand, och snart gungade i den, öfver
den smala åns lugna yta, din Mathilda, jemte våra fyra herrar. -- "Se
så mitt herrskap", yttrade Majoren, sedan båten åter landat, "ni som
unge och vige, begifven Eder nu frimodigt der J det bäst kunnen,
branten uppföre, jag deremot, som så fatalt corpulent, måste gå sakta
till väga, och vill nu kring bergets underhjelpande sidor leta mig en
väg. Na leva!" commenderade han, gaf med pipslangen sin sjelfsvåldige
Herr svåger en liten vänskapsknäpp, och nu bar det af. "Får jag lof att
räcka Er en hjelpsam hand, Mamsell Sommer!" bad Baron Paul, sedan de
bägge andre ungherrarne, likt stengetter, börjat kila berget uppföre,
"jag har så oräkneliga gånger klättrat mig här fram, så jag med
säkerhet skall leda er, om ej den beqvämaste, åtminstone den ginaste
vägen upp." Jag emottog naturligtvis den hjelpande handen, hvilken nu
verkeligen fast och säkert qvarhöll mig, på de mest slipriga,
brådstörtande ställen. Efter en tjugu minuters mödosam ansträngning,
upphunno vi höjden. Gud! hvilken anblick; det stora vida försilfrade
hafvet låg, likt ett sofvande lejon, stilla inför våra fötter; icke en
enda flägt krusade dess blå spegel, uti hvilken solen i sin fullaste
prakt kastade glödande strålar. Stolte och orörlige stodo de herrlige
tremastade fartyg, med mångfärgade fredligt nedhängande vimplar, och
tycktes, likasom under triumf i vattnet återspegla sina välbildade
jättelika kroppar. Här framsköt på något afstånd, utur den grönskande
skogen plötsligt en och ann treflig herregård, med sina odlade fält och
slätter, der betade, under skuggan af några lummiga träd, en talrik
hjord, der höjde sig i den luftiga skyn en drillande fogelskara! men
nej, en sådan syn låter ej beskrifva sig, den var öfver all, öfver all
tanke skön. C. hade, sedan vår ditkomst icke yttrat ett ord, han lät
mig, hvilken grannlagenhet jag högt värderade, fullkomligt ostörd,
njuta af detta skådespel. Då jag sluteligen alldeles hänförd med
förtjusning vände mig till honom yttrade han: "Nu har ni sett, hvad jag
länge önskat kunnat bli i tillfälle ensam visa Er, säg, är det skönt?
kan man någonsin, efter åtnjutandet af denna naturscen, ångra den möda
man möjligen sett för dess ernående." -- "I sanning nej, Herr Baron,
denna är verkeligen en så sällsynt tafla, så tvärtom man lockas att
ofta underkasta sig en så rikt belönt möda." -- "Men säg mig, hvad kan
det vara, som så vålnadslikt hvitdimmigt uppstiger der långt bort i
fjerran, se dit!" Baronen fästade nu sin blick på det obestämda något,
åt hvilket jag redan längesedan velat gifva form och bildning; "Ja, vid
Gud!" utropade han med liflighet, "nu måste det synas, -- förlåt", och
i ögnablicket var han försvunnen ifrån min sida. Jag såg nu endast
flygtigt till den rödkantade mössan, hvilken tillika med sin ägare,
snart fullkomligt undandoldes af buskar och bergskrefvor. Medan jag
fåfängt bemödade mig att urskilja det föremål som så lifligt syntes
fängsla Baronens uppmärksamhet, fästades min blick på några trefliga
björkar, hvilka några få steg ifrån den plats der jag stod, ganska
naturligt formerade en liten halfcirkel; ett par mossiga stenar
derunder tycktes vänligt inbjuda till hvila. Under väntan på mine
öfrige följeslagare, hvilka ännu irrade ikring, nedsatte jag mig under
ett af träden. Du vet Emilia, huru det alltid hos mig varit en
ihängande, gemen vana att i hvita vackra björkstammar peta in
sentencer, etc, med berserker magt öfverföll mig nu samma lust; här
ville jag dock endast helt osynligt inrista denna dags datum, och
följde derföre med ögat, stammens mjella bark, så högt under grenarne
jag någonsin kunde; jag skulle just upphöja en tung gren, för att på
stammen åtkomma den högsta, mest osynliga plats, då mitt eget namn,
dateradt den 19 Junii, nuvarande årtal, plötsligt mötte mina ögon.
Förskräckt, som hade en giftig orm lurat öfver mig, nedstörtade jag
ifrån min plats, ruskade häftigt löfven tillsamman öfver stammen, samt
ilade derifrån. "Men kors, huru dåraktig du var", frågar du väl Emilia,
och i denna fråga har du alldeles rätt, nu ler jag äfven sjelf rätt
godt åt min enfald, som af någonting så högst naturligt kunde låta mig
öfverraskas; huru mången bär ej samma namn med mig, och huru otaligt
mången hand ges ej, som kunnat ditteckna detsamma. Men jag lemnar nu
gerna hela saken, hvilken jag för allt godt ej ville meddela någon ann
än dig, och går att emottaga Majorn, hvilken pustande och trött nu
synes nalkas. "Nå, min lilla Mamsell", skrek Majoren, då han trodde sig
kunna höras, "ändteligen har jag också hunnit hit, hä, hä, ha, en förb.
promenad, hä, hä, hä. som pröfvar både lungor och ben, men hvad f--n,
hon är ju allen, som klippan i hafvet, hvar hålla väl de andra gunstig
herrarne hus? O! sacre Dio! hvad förtider, fyra cavalierer, och en enda
ung dame, och hon står allen och öfvergifven, det är ju alldeles
oerhört, hä hä hä." Vid det lilla uppehåll Majoren nu gjorde, ärnade
jag just passa på tillfälle upplysa honom om förhållandet, då Baron
Pauls rödkantade mössa åter blef synlig; en tub den han höll i hunden,
och hvilken den lilla färjegossen ifrån skogvaktarstugan afhemtat,
förklarade nu Baronens frånvaro; sedan han sjelf ett ögnablick med
tubens tillhjelp försäkrat sig om sanningen af sin förmodan, räckte han
mig med glädjestrålande anlete densamma. "Det synes nu ganska tydligt",
försäkrade Baronen, "detta mitt älskade barndoms hem, der jag upplefvat
mina gladaste stunder." Jag förde tuben till ögat, och såg nu, i det
aflägnaste blå, ifrån töckendimman afslöjadt tydligt uppresa sig
ståteliga, hvita betornade stenhus, och murar. Den allt mer och mer
upptäckande anblicken kunde ej afhålla min mun ett gladt leende. "Ni
ser det, ni ser det allt", utropade C. och hoppade af barnslig fröjd
högt upp ifrån marken. Gud, Emilia! hvad den känsla barndomsminnet
ingifver är helig, jag kunde helt och hållet sätta mig i C----s
belägenhet, hvilken alldeles hänryckt stod invid min sida. Af fruktan
att han, som i hvarje ögnablick bestämt fixerade mig, för att utleta
hvad jag såg, eller icke såg, kunde upptäcka den tår som i mitt öga
ofrivilligt skulle förrådt hvad jag kände, lemnade jag honom den käre
tuben, hvarifrån han nu sjelf för första gången njöt denna honom så
berusande anblick. Majoren, hvilken under denna katastrof, någorlunda
hunnit utpusta, stod som bäst jemte Baron W----r och Fändriken,
inbegripen i ett djupsinningt betraktande af ett par trastbon, dem de
sistnämnde på sin recognocering öfverkommit, och nu hit medbragt,
samt för hvilka de helt och hållet tycktes glömma egenteliga ändamålet
med promenaden. Med kännaremine undersökte nu Majoren de olika
färgprickarne å äggen, uppgaf för sine uppmärksamme åhörare tiden då
desse voro alldeles lämpelige, och utmärkt smakelige till förtäring,
bedömde hvilka skulle framkläcka hon- eller han-ungar, beskref huru,
och på hvad vis äggen ännu ovidrörde genom tempererad värme kunde
frambringa lefvande ungar o.s.v.: hvaraf slutsatsen blef, att båda
ungherrarne till ett probatum, i sine uniformsmössor inplanterande hvar
sitt fynd, småningom och varsamt började begifva sig åstad, branten
utföre, på det den långsamhet tarfvande återfärden, för de öfrige
promenanterne, icke skulle orsaka något möjligt uppehåll. Klockan var
redan när åt fem, då vi åter inträffade hos det öfrige sällskapet, för
hvilket Majoren nu skämtande redogjorde om alla sina nyligen utståndne
äfventyr. -- Resten af aftonen tillbragtes vidare med beskådande af det
redan omnämnde orangeriet, hvilket, ehuru ej af stort omfång, dock
framvisade rara praktblomster, vexter och frugter. Äfven det lilla
palatset besågs med tillfredsställelse, så in, som utvändigt, och sedan
Fröken Curiosa efter théets inlagande, med eller utan vilja, i sällskap
med oss öfrige kring åttkanter, fyrkanter och halfmånar, fått göra sina
tillbörliga skärningar, lemnade vi samtelige nöjde och belåtne, denna
intagande trakt. -- Du känner nu Emilia, huru dessa tider, af oss
fordom tillsammans tillbragte, för mig försvunnit, du känner hvar
tanke, hvar aning som tyst uppstigit i min själ; behofvet att till
dig meddela mig, har blifvit mitt hjerta en kär, en ovilkorlig
nödvändighet, O! kunde jag blott ett enda flygtigt ögnablick ila till
ditt bröst, finge mina ögon fägnas af våra ängars, vära lunders
fägring! min varelse lisas af mitt hemlands sol! ... men tyst, tyst,
oroliga hjerta, hämma dina mägtigt gripande slag, gif dig ej skyldig
till svart otack emot din Gud! och din hulda välgörerska, hvilka unnat
dig en lycka, vida öfver allt, hvad din djerfvaste inbillning någonsin
vågat hoppas. -- Jag är i dag ensam, Friherrinnan tillbringar sin
eftermiddag hos en sjuk, Lagmanskan Ljung, den jag redan tror mig för
dig flygtigt omnämnt, och hvilken person Friherrinnan mycket värderar.
Denna fru skall i många tider lidit af en svår lefversjukdom, hvilken
årligen försämrats, och som nu tyckes hunnit sin svåraste period. Det
är redan andra gången Friherrinnan under min härvaro gjort henne denna
påhälsning; o! huru ljuft, huru oförmärkt denna älskvärda varelse
delar sin hyllning imellan alla dem hennes hjerta värderar; och huru
litet den kalla hjertlösa verlden egenteligen vet skatta hennes dygder.
Men, tyst, jag hör henne äfven just nu hemkomma; huru snabbt har ej
denna afton bortilat, redan gömmer sig solen förbleknad i vester. Lef
väl! jag hastar att emottaga den hulda.
Den 4 Juli