trädgården, ack Emilia! jag upprepar ännu en gång "hvad naturen är skön
och gudomlig!" Daggen glänste herrligare än diamanter på de gröna
bladen af träd och blommor, hvilka undandolde för solens strålar, under
vår promenade vexelvis erbjödo sig för våra ögon. Här och der öppnade
en blomma sin kalk, för att i solens milda värme småningom fullkomligt
utveckla sin prakt. Himmelen öfver oss var så klar, så ren, som färgen
i Rosas blå öga, hvilket stundom spanande, blickade upp mot dess hvalf,
att upphämta om denna dag, enligt trädgårds-Eriks spådom möjligen kunde
gifva regn, eller om hon borde ombestyra trädgårdens general vattning,
m.m. Men, nu voro vi vid plantskolen, der Erik redan bugande stod med
hatten i ena, samt vattenkannan i den andra handen. Jag väntade nu, att
få höra Eriks välförtjenta skrupens, ty Rosas mine såg rätt betänklig
ut, då hon inne hos mig gjorde beskrifningen om sin upptäckt, och kunde
jag såleds ej afhålla mig, att i tysthet le, då hon med afmätta steg
närmade sig Erik, i det hon yttrade: "Hör nu min beskedlige Erik, gif
de der telningarne något ymnigt vatten, jag ser du måtte glömt dem i
går, ser du den här, och den här, och den der äfven, ville du ej ännu
en gång gå öfver dem allesamman?" Erik hörsammade lydaktigt Rosas
begäran, och dermed var skrupensen slut. "Se så", sade Rosa till mig,
"nu är jag nöjd, följ mig nu till mina älsklingar, så skall du få se,
huru täckt de frodas." Hon forde mig nu till långa sträckor
blomsterrabatter, der oräknelige sorter herrliga blommor, dels redan
syntes utspruckne, dels som bäst höllo på att gå utur knopp. Rosa var
så lycklig vid deras betraktande, så hennes fröjd verkeligen smittade
mig. Vi vandrade ifrån blomma till blomma, gingo och kommo, kommo och
gingo, och med ett ord, glömde sluteligen helt och hållet så väl
morgonhälsningar, kaffedryck som frukosttimme; jag var med skäl något
skamflat, då Hofrådet arm i arm med sin fru, omsider sågs nalkas gången
uppföre, hvarvid Rosa med vidt utbredda armar, flög att lemna dem sin
gemensamma omfamning. Vi åtföljdes nu, sedan vi alla gjordt en par slag
kring trädgården, till salonen der Rosa och jag, med god appetit, lät
oss smaka det hittills försummade.
Jag vill nu utan omsvep skrida till redogörande af husets inre, hvilket
såsom hvarje annat hus, hvars krets utgöres af flere olika personer,
äfven yppar olika begrepp och åsigter af lifvet.
Hofrådet, en redbar, rättskaffens man, hvilken, ehuru ännu i sina bästa
år, redan bär prägel af omsorg och bekymmer, känner du redan; han är
oändeligen treflig, och raillant, i synnerhet då han, som fallet för
närvarande är, för någon tid fått afskudda sig sitt eljest ständiga
arbetstråk; älskar med innerlighet sin omgifning, samt afser sällan
någon uppoffring, den han utan olägenhet kan göra dem. Hans fru har jag
ju äfven för dig omnämnt; hon tyckes vara en krona bland Fruar; ytterst
ordentlig i sitt hus, förekommande värdinna, en öm, uppmärksam mor för
sina barn, samt har för öfrigt ständigt ett vaksamt öga öfver
sedesamhet och välförhållande hos en hvar i sitt hus. Öfver äldsta
dottren "Rosa" lemnar jag dig alldeles ingen beskrifning, en sådan
skulle troligen hos mig upptäcka allt för mycken partiskhet. Efter
henne följer i ordning Leontine, en trettonårig flicka, hvilken väl
kunde vara något, men är i mina ögon bra litet. Hon uppenbarar i hela
sitt väsende en sjelfkärlek och absurd bestämdhet, som vid hennes år
icke allenast blir löjlig, men äfven stundom förarglig; hennes vilja
tyckes obegripligt nog (måhända för det ovanligt täcka utseendets
skull) alltid gälla. Detta är det enda jag hos den eljest så förnuftiga
Hofrådinnan verkeligen ej kan gilla. Att flickans hjerta likväl icke i
grund är elakt, derom är jag öfvertygad, likasom att hon under en
allvarligare tillsyn ännu kunde blifva en rätt älskvärd varelse. Rosa,
till hvilken jag redan en och annan gång, liksom par hasard framkastat
yttranden i detta afseende, öfverskyler likväl alltid systerligt dessa
allt för tydligt i ögonen fallande brister, och hänför dem ständigt med
älskvärdt öfverseende, på ungdomens, och oerfarenhetens stora räkning.
Måtte hon häri hafva rätt. Nu kommer Adolf, en elfva års gosse, i ålder
näst Leontine; äger ett ljust fattligt begrepp, hvilket gör att han vid
sina år redan besitter kunskaper, jemförliga med ett barns om femton.
Han är ögonskenligt hela husets gunstling, anmärkningsvärdast dock
gamla Jungfru Batas, hvilken i honom ser sin ögonsten. Han tyckes äfven
förtjena denna allmänna hyllning, ty ett lifligare, och tillika
lydaktigare, samt hvad putsning beträffar, ordentligare barn kan man
sällan se. Han har nu, i följd af den redan tillryggalagde
ångbåtsresan, på hvilken han, enligt hvad jag nämnt, var far och syster
följaktig, äfvensom ditto Johanne-ferien, passerat någon tid hemma, men
vistas derimellan för ständigt i S., der han för en till Hofrådet
aflägsen slägtinge läser privat. Jag emotser redan en alltför
bekymmerfull morgondag, emedan i och för hans studier, den, blifvit
utsedd att på någon tid åter aflägsna den lilla älsklingen ifrån
hemmet.
Nu återstå de tvenne yngsta barnen, Hanna och Victor, hvilka afgjordt
förblifvit mina älsklingar. Du kan omöjligt tänka dig ett
oskuldsfullare, menlösare utseende, än det, hos den 10-åriga Hanna,
hvilken väl icke i fägring kan jemföras med Leontine, men deremot
oemotståndligare än dennes skönhet, fängslar hjertat. Hon har
fullkomligt lånat Rosas ljusa lockar, hvilka i naturliga, ymniga vågor
ledigt rulla öfver axlar och hals, äfvensom uttryck och färg af Rosas
ögon. Har en den aldratäckaste rosenmund, samt en liten, något trubbig
näsa, hvilken ännu mera bidrar att göra hennes utseende anspråkslöst.
När hon sålunda, i sin hvita drägt står framfor mig med en nästan
alltid frågande, något fruktande blick, o! hvad hon då är öfver all
beskrifning ljuf, jag hänföres vid dylika tillfällen ovilkorligt att
sluta den älskelige varelsen i mina armar. Lilla Victor, en prägtig
brun yster fyra års pojke, gör ofta sin syster företrädet stridigt,
öfvar egen hands rätt hvar han kommer öfver, utan att bekymra sig om
huruvida hans företag falla sig väl eller illa; finner intet skåp eller
dörr för hög till påklifning, samt gör dagarne igenom, oupphörligt
sjungande, kring bord och bänkar sina förunderliga caprioler. Jag har
oförmodat lyckats att i nästan lika grad med Rosa ådraga mig hans
ynnest, hvarföre han vid hvarje af oss företagen promenade numera
ständigt ses utgöra vårt sällskap.
Nu tror du väl, jag med Guds hjelp hunnit med hela den omständligt
uppräknade personalen till ett önskadt slut, men nej, så är ej fallet;
ännu framställes för dig trenne, huset tillhörige personer, hvilka, i
anseende till den plats de der innehafva, ej gärna ifrån räkningen böra
uteslutas. Den första af dessa, Mamsell Aramintha U., en äldre, och
halfsyster till Hofrådinnan, omkring fyratio år, kan med skäl anses
såsom ett af husets märkvärdigaste inventarier, och utgör för de yngre
barnen ett slags Gouvernante; hon går beständigt klädd i hvitt, emedan,
enligt hennes egen utsago, hvitt alltid klädt henne bäst; ses äfven
alltid i obetäckta armar, emedan hon ifrån ungdoms år varit svag för
hvita och vackra sådana, samt på sednare hälften af sina tillryggalagda
år, alldeles tyckes glömma att tiden uppå hennes egna, redan gjordt
betydliga ingrepp. Dertill kommer ännu det kortklippta håret, hvilket
med omsorg lockadt á l'enfant, mot det redan bedagade, öfver
middagslinien skridna utseendet, yppar en anmärkningsvärd contrast. Ett
band af högröda stora coraller, variera en om en med oformliga
bernstens-perlor och öfvergifva aldrig hennes hals. Hon tyckes
verkeligen vid hvar och en perla särskildt förena mysteriösa minnen
ifrån sin flydda ungdomstid, ty jemt ses hon mellan läpparne eller
fingren, perla för perla, tankfull avancera bandet framåt, tills på
dylikt vis hon ofta circulerat det flere hvarf omkring. Den tid hon ej
med barnen finnes sysselsatt, upptages vanligen af romanläsning, för
hvilken hon skall vara -- snart sagt -- till ytterlighet passionerad,
också har bland åtskillige romanförfattare, hon främst och förnämligast
helgat den älskelige "La Fontaine" hela sin dyrkan och hyllning. För
resten gör Mamsell Aramintha icke så alltför ringa anspråk på att synas
beläst, till och med språkkunnig; talar "onaturligt gärna" om: Trojas
belägring, Argonauternas tåg till Kolchis o.s.v. ehuru hon derunder
onaturligt ofta -- på vetandets vägar -- gör de aldra onaturligaste
snedsprång. Inblandar i hvartannat ord af sin conversation, de galnaste
fransyska ord, så det verkeligen ofta gör mig bryderi att rätt fatta
hennes gåtlikt uttalade meningar. Till all lycka har dock Hofrådinnan
visligt afstyrt Mamsell Araminthas ofta förnyade förslag att äfven på
barnen öfverflytta sin språkkännedom, förmodeligen af orsak, det
gouvernantens ofullkomlighet legat i för öppen dager.
En radical motsatts af denna finner du i Mamsell Stin-Lovis B., en
syster till Hofrådet, hvilken väl äfven redan af 40 bistra vintrar
låtit sig öfversnöga; på hennes skuldror hvilar egentligen hela, så väl
yttre som inre oeconomien; hon är i köket, i källarn, i skafferiet, i
fisk-, kött- och spannemålsbodar etc. en oumbärlig person; hon
anordnar, commenderar, bastunerar, vid behof, alla sitt skrå
tillhörande tjensteandar, med obehinderlig magt. Hon är väl till sitt
lynne stundom något olustig, och trätgirig, samt vid dylika tillfallen
ej rätt god att ses i munnen, men befinnes dock öfverhufvudtagit en
ganska medgörlig godhjertad varelse, samt hedrar i stolt medvetande af
sin förmåga, hvad kokkonsten beträffar, på det aldra yppersta, högmögna
Mamsell Wargs odödliga minne. Dessa båda sistnämnda personer äro de
enda, hvilka i denna älskvärda famille ej kunna fördraga hvarandra;
hvarföre tredje person ej må undra öfver att vid bordet alltid finna
Mamsell Araminthas portioner utgöras af de minsta och mest vårdslösade.
Är möjligen en bränd kant i puddingen eller en mindre smaklig bit af
steken, eller någon skadad klimp i soppan att tillgå, må hon med all
säkerhet derå göra räkning; likasom Mamsell Stin-Lovis sällan någon dag
går i mistning om någon pique, i anledning af sin gammalmodiga croteska
nångsjalanta klädsel, sina croteska fasoner, sin _inprovance_ hvad
ejmabilité och umgängesvett befräffar, o.m.d.; hon förstod jemt om jemt
endast tillblandningen af _ombletter_, samt stekningen af _jambong_ dö
_grise_ och dermed nog, ty att kökspigan Annalena icke var så oklok och
stupi, visste hon nog, ehuru Stin-Lovis alltid tog hela märiten åt sig.
Men sluteligen kommer så i ordning den prägtigaste af alla gummor och
möer, den gamla hederliga Jungfru Bata; en trogen familjens tjenarinna,
hvilken med ömhet skött och vårdat ifrån den störste till den minste af
Hofrådets barn; hon äger ock öfver hela huset ett mägtigt inflytande
och förunderligt är, att sedan om husets angelägenheter långa
rådplägningar mellan de mer vigtiga personerne ägt rum, gamla Batas
utlåtande i saken dock sluteligen måste infordras, hvilket, alltid
grundadt på erfarenhet och förtanke, mestadels kommer att gälla. I
samråd med gumman företages således alla inträffande hushållsgöromål.
Äro om hösten syltning och saltning för hand, har med all säkerhet i
gummans lilla kammare tvenne kloka hufvuden slagit sig tillhopa, ty
ehuru öfvertygad om sin förmåga, hör Mamsell Stin-Lovis dock ej till
dessa egenkära varelser, hvilka anse det sjelfgjorda för bäst; tvärtom,
finner hon ofta gamla Batas råd ganska visa och förståndiga, samt
följakteligen icke olämpelige att efterfölja; till exemp. spenaten, den
Mamsell Stin-Lovis alltid plägat torka, hade hon enligt Batas råd
funnit bibehålla sin färg vida lifligare såsom insaltad, persiljan höll
sig vintern igenom grön och vacker, inpackad i smör, i stället att den,
enligt Mamsell Stin-Lovisas bruk, såsom torr i påse, blifvit brun och
grusig; sockerärterna spritade och torkade i ugn, voro till anrättning
tusende gånger smakligare, än de ripiga, hvilka i sina skidor trädde på
tråd, i veckotal hängt att torka och segna i Mamsell Stin-Lovisas egen
kammare. Ägg stående på den smalare ändan, och i torr hackad halm
inlagde, alltid säkrare bibehållne, än de, hvilka hon platt nedliggande
brukat bevara i salt, aska, agnar och så vidare. Af sjelfva Hofrådinnan
ombesörjes alldrig spånader, väfnader och dylikt, om ej Jungfru Bata
alltid skall hafva ett ord, och ett öga med i laget; Barnen äga i henne
en vänlig domare och fredstiftare, om i deras lekar någon gång en liten
tvistighet uppstår; äfven för domestikerne ses hon en ständigt vakande
argus, hvilken svårligen står att föra bakom ljus. Men, för att ej
alldeles uttrötta ditt tålamod med beskrifningen om gamla Bata, vill
jag endast i korthet tillägga henne de trenne små-idéer hvaraf hon i
synnerhet mägtigt styres; till exemp. hvarje Lördagsafton, sedan
klockan slagit sex, får ingen i huset sysselsättas med arbete,
fullkomligt stillestånd skall då efterträda den i flit tillbragte
veckan, samt hvar och en så tillsägandes, lekamligen bereda sig att
emottaga den annalkande sabbaten. Först sedan gumman kringvandrat och
funnit alla spinnrockar, stickstrumpor, sykorgar etc. undanförde,
återvänder hon tillfredsställd och fryntlig till sitt snygga rum, der
hon utur sin stora gamla psalmbok, andäktigt höres uppstämma sin
aftonbön. Vidare, följer hon punktuelt, hvarje i året infallande ny och
nedan, bakning, brygd, tvätt, ljusstöpning, tvålkokning, ja till och
med golfskurning, har sina vissa bestämda tider, hvarifrån ingen
afvikelse göres; också är hon alltid densamma, hvilken ordningsmässigt
gör vederbörande uppmärksam på till dylika göromål infallande tider.
Den tredje och sista af gummans svagheter är en noga iakttagelse af
familiens alla namns- och födelsedagar, och förgifvit är hon den
första, som till hvarje nyår erhåller sin egen almanacha, på det hvarje
sådan utmärkelsedag, medelst behörige streck och punkter noga skall
kunna observeras. En sådan dag år alltid caffet att vänta en timme
tidigare; den torra kaffedoppen, förvandlad till en mjuk kringla med
större omkrets än vanligt, tillkännagifver en hedersdag; på
middagsbordet synes en eller par rätter mer än eljest, allt högtiden
till prydnad, samt framför allt, ses Jungfru Batas anlete, så gladt och
högtidsbjudande, så hvarje medlem af huset, hvilken något så när känner
hennes favoritvurm, däri kan läsa det i almanachen inträffade strecket.
Och nu slut med den anmärkningsvärdare personalen härstädes.
Som du ju hörde, inträffade Hofrådinnans namnsdag par tre dagar efter
min ankomst hit; redan dagen före den vigtige "trettonde?" hade de små
uti sina rum, i öfre våningen, på egen hand arangerat ett slags
skuggspel, hvarmed de följande dag ärnade surprenera sin mor, och till
hvars repeterande vi samtelige, Hofrådinnan med fastrar och mostrar
dock undantagne, mot qvällen blefvo inviterade, emedan man nödvändigt
borde komma i erfarenhet af hvilken effect alltsammans dagen derpå
skulle göra. De utsedde platserna intogos således af oss, trenne
åskådare. Hanna placerades såsom utpost vid dörren, på det man af
modrens oförmodade mellankomst ej skulle öfverraskas, och derpå begynte
comedien. Bakom ett upphängt lakan, upplyst af några ljus, framfördes
nu krokbenta hästar, tjockmagige herrar, långa damer med snäfva
kjortlar och stora fötter, hundar, pojkar, fåglar, träd och hus, allt
utan ordning eller proportion. Utan uppehåll tågade denna samling fram
och åter, så länge åskådarene visade sig hugade att betrakta densamma.
Till slut, sedan den oräkneliga skaran öfvergått till stillestånd,
framdrogs ett ofanteligt hjerta; här tycktes de små konstnärerne
uppbjudit sin yppersta förmåga, ty utur det stora, framsprungo otaliga
små, som på de veka pappers styltorne nickade än hit, än dit. Ur hvart
och ett sådant hjerta framstack ännu en så kallad engel, med hvar sin
dugliga bladqvist i hand; detta förunderliga phenomen tycktes de
spelande personerne vara det angenämaste, och gjorde äfven efter mycket
figurerande, slut på saken. Nu framkommo de äfven alla att skörda lof
och beröm för den utmärkta skicklighet hvarmed de tillställt denna
ståt, lakanet nedtogs, hela bingan af pappersdockor undanrödjades och
bortstädades, på det Fru Hofrådinnan ej måtte få minsta aning om den
herrlighet, hvarmed man följande dag ärnade fägna hennes ögon; det
rykande théköket inbars i stället, hvarvid med lätt hand Rosa
presiderade, och kort derpå inträdde äfven den för en stund sedan så
mycket fruktade Hofrådinnan, för att i de smås rum, i sällskap med oss
öfrige intaga sitt thé. Sedan dagen derpå morgonhälsningar,
gratulationer, litet sång och musicerande för sig gått, samt barnen
allesamman förärat Hofrådinnan sina små skänker, intogs vid det af Rosa
smakfullt blomsterprydda caffébordet, under fröjd och trefnad, den
välsmakande drycken; derefter proponerades af Hofrådet, att på den
herrliga morgonstunden kring nejden göra en liten promenade, hvartill
en hvar af hjertat instämde. Man begaf sig således snart åstad, och
uppnådde efter en liten stunds vandring, en täck lund, der naturen
verkeligen tycktes slösat med sina gåfvor, icke långt ifrån
sjöstranden, omgifven af vackra tättvuxna björkar, hade slumpen danat
en den skönaste löfhydda, der träden i dubbla rader omgaf den lilla
terrain, hvilken inom dess hägnad utgjorde en fullkomligt cirkelrund
slät gräsplan; här öfverraskades Hofrådinnan af den anblick Rosa
medelst min och ett par arbetares tillhjelp tillställt. Vi hade
nemligen, under de trenne förutgångne dagarne sysselsatt oss med
uppförandet af en torfsoffa, hvilken äfven cirkelrund och prydlig
genomkransade hela berceau'n. Midt i cirkeln uppreste sig ett altare
med en liten upphöjning, der en blomsterkruka med en den aldraskönaste
blommande rosenbuske böjde sig. Kring altaret sågs ännu ett slags bord,
äfven bestående af torf, hvaruppå de läckra frukostanrättningarne nu
syntes uppdukade. Så obetydlig denna tillställning i det hela var,
orsakades likväl den älskade modren derigenom en innerlig fägnad. Hon
upphörde ej att förundra sig öfver huru, under tysthet, och henne
fullkomligt omvetande, allt detta försiggått, lemnade oss sina vänliga
tacksägelser häröfver, samt syntes af hjertat glad och tillfredsställd.
Under förnöjsamhet tillbringades här ett par timmar, hvarefter man
återvände till hemmet; men nu hördes och sågs,
Dörrarna smälla,
Pigorna snälla,
Putsa och damma
kring stolar och bord;
Mortlarne klinga,
Kökspojkar springa;
Med fetaste smör redan stekgrytan smord.