klockan var nyss fem, uppväcktes jag af Annette, hvilken redan aftonen
förut derom var anmodad. Friherrinnan hade nemligen föreslagit en
promenad till det vackra Vestanby, hvilket ligger helt nära staden, och
hvilket, för att riktigt i möjligaste grad kunna inverka på själ och
hjerta, nödvändigt bör beses tidigt en skön sommar-morgon. Åtföljde af
Annette, hvilken bar den lilla frukosten, befunno vi oss snart å väg.
Ack! ett så gudomligt ställe Emilia! Ungefär en verst ifrån staden,
aftager från den stora landsvägen en smal väg, hvilken genom sköna
lummiga lindar leder fram längs med en silfverklar å; ännu en half
verst, och nu framskymtar mellan åldriga lönnar och ekar, hvilka stolta
tyckas bära sitt förnyade unga friska lif, ett aldrakäraste täckt hvitt
landthus. Dess smakfulla byggnads-sätt, dess höga rundhvälfda Göthiska
fönster, med till hälften nedfällda grönmålade jalousier, dess eleganta
rundeltrappa med sirligt jerngaller, hvilket utifrån leder upp till
öfre våningen, samt der formerar en prydlig balkon; de putsade
terrasserne, blomsterparterrerne och anläggningarne, och sist den
gudomliga viken, hvilken med sitt lilla gröna flytande badhus, till
hvilket doftande syren- och rosenhäckar leda, spegelklar flyter
alldeles under huset. Allt sammantagit är öfver all beskrifning täckt.
Detta är en stadens tillhörighet, nyligen anbragt för det Kejserliga
huset, och således tillgängligt att af en hvar beses. Som Friherrinnan
äfven ville visa mig inredningen af huset, sändes Annette till den
alldeles närboende skogsvaktaren, hvilken nu införde oss i de glada
rummen. De nedra fem voro onekligt vackra; väggarne beklädde med olika
sköna fransyska tapetter, samt bestående af ett så kalladt förrum, ett
badrum (i händelse af mindre gynnande väderlek) med innehållande
försilfradt badkar, ett litet toilette-rum, samt en liten salong. Alla
dessa voro smakfullt och dyrbart meublerade, enligt hvad hvart och ett
rum fordrade, men hvad den öfre våningen erbjöd, det kan jag omöjligt
beskrifva. Utsigten derifrån var så hänförande, och ögat ovillkorligt
uppfordradt att endast skåda ut i den, så väl närmare som fjermare
rymden, öfver ängar, lunder, berg och haf, på hvilket sistnämnde
otaliga aflägsna farkoster med sina i morgonsolen glimmande mjella
segel, gungade fram och åter. Åt andra sidan framlopp ån, lik en blå
krans genomskärande de gröna skogbevuxne ägorne. Rummen uppe voro
endast tre, och utgörande ett skrifrum, ifrån golf till tak draperadt
med grönt silkessammet; en stor salong, med åtta höga fönster, beklädd
med ljusgula fina fransyska tapetter, samt ett säng- eller fruntimmers
arbetsrum med purpurröda sammetsväggar. Ett herrligare rum än det
sistnämnde kan, i anseende till lux, ej ses. Meublerne här voro alla
starkt förgyllde, hvitblommigt tjokt sidentyg beklädde den svällande
soffan, och tolf ländstolar; gardiner af hvit silkesblommig blond,
blandade med lätta mörkröda sidendraperier, nedföllo med sina prydlige
mörkröda silkesfransar, smakfullt öfver fönstren. Sängen, à Imperal,
hvilken äfven var förgylld, innehöll bolster och dynor af ljusrödt
Ostindiskt sidensars, ett hvitt sidentäcke, dylikt med öfvertågen å
möblerne, samt stickadt i sköna Kejsarekronor, prydde sängen. En
prägtig alabaster-lampa, med rikt bronze-arbete, nedhängde på gyllene
kedjor från gipstaket, ifrån hvars yttersta kanter half alns breda,
förgyllda arabesker i purpurröda bladverk slingrade sig. Framför den
bländande hvita porslins kakelugnen stod en stor förgyld eldskärm, på
hvars herrliga skifva i tapisseri-söm hela den Kejserliga familjen, i
förtrolig krets, lifligt sågs föreställd; detta var ett mästerstycke,
icke betalt med guld, men som jag tycker, endast och allenast genom ett
vänligt bifall af den höga Regentinnan; ofvanpå ramens kant, hvilade en
örn, hvilken med utbredda vingar, skyddande omsväfvade den vördade
familjen. Vidare, en stor forgyld spegel, hvilken räckte från golf till
närmare tak; under fönstren sågos tvenne de täckaste sybord, med sina
inventieusa lådor etc., samt på det förgylda spegelbordet ett par höga
äkta kristallvaser, fyllda med välluktande, ehuru artificiela blomster.
Den onekligen dyrbaraste af alla de prydnader här erbjöds ögat, var en
utmärkt praktfull turkisk matta, hvilken betäckte hela golfvet; dess
prunkande blommor voro så lefvande, att man hvarje ögonblick, glömmande
det fåfänga i ett dylikt försök, frestades bryta sig en deraf. Möblerna
i salonen och det tredje rummet voro äfven ganska dyrbara, och bestodo
af masivt mahogny. Likväl föreföll mig bland de många eleganta
prydnader desse rum erbjödo, kronan i salonen, äfvensom en ypperlig
bordstudsare, föreställande: tidens vingade gudinna, sittande på en
silfverhvit flygande häst, dock mest anmärkninssvärdt. Sedan all denna
herrlighet, hvilken jag nu alltför omständligt upprepat, var besedd,
åtföljde jag Friherrinnan genom de långa alléer af såväl äldre som
nyare anläggningar här voro att tillgå. Under vår promenad sväfvade
mitt öga längtande upp till ett högt grådimmigt berg, hvilket på andra
sidan ån stolt uppreste sig; och huru skön måtte utsigten nerifrån
vara, så tänkte, så kunde jag ej afhålla mig att utropa, då vi långsamt
vandrade förbi detsamma. O! den som ifrån dess högsta spets engång
finge njuta af dess prakt. "Vill du Mathilda?" afbröt mig här den
alltid andras nöje befrämjande Friherrinnan, "vill du besöka det nu, så
förer dig skogvaktarens gosse lätt öfver den smala grunda ån; jag
hvilar här en stund, och utväntar sedermera deruppe vid hans stuga din
återkomst." Oaktadt alla hennes hjertliga förslag kunde jag ej förmås
att nu lemna henne, som endast för min skull, det viste jag,
incommoderat sig så tidigt. Jag var envis och bad henne ödmjukt, att
blott fortsätta vägen. Sedan vi prommenerat ungefär en timme, uppsökte
Friherrinnan en liten pavillon, der ett grönt vågformadt tak enkelt
hvilande på åtta hvita pelare, och hvars nedåt sluttande väggar endast
bestod af skir tagelduk; här framtogs nu den lilla frukosten och njöts
i dag, i den fria luften, vid det unga löfvets balsamiska ångor, med
tusende gånger större smak än någonsin eljest. Klockan var redan tio då
vagnen, hvilken var beställd att vid afvägen invänta Friherrinnan,
åter stadnade invid hennes trappa. O! huru lycklig, tacksam och
tillfredsställd känner sig menniskan, i synnerhet då hon ute i den
sköna upplifvande naturen, der allt, hvarje träd, hvarje planta, hvarje
det minsta grässtrå, påminnande om ett skapande väsendes tillvaro,
blifvit väckt till ny beundran af dess allmakt. Jag hade som knappast
hunnit intaga min plats hos Friherrinnan och satt ännu alldeles betagen
vid minnet af den njutningsrika morgonen, då Baron C. oförmodadt
inträdde; han gjorde, jemte en djup bugning, Friherrinnan sin ursägt,
för det han så tidigt på dagen vågat genera henne; härvid log hon godt,
och bad honom gissa hvilka ställen hon redan tidigare på dagen hade
besökt, samt omtalade nu för honom vår promenade. "På Vestanby",
utropade Baronen, då Friherrinnan nämnde stället, "ack min nådiga goda
Tante, hvarföre ej vid en dylik promenade, taga mig, min Tantes ödmjuke
tjenare, till sitt underdåniga sauv de garde? Var promenaden bestämd
redan i går aftons?" -- "Icke så alldeles" svarade Friherrinnan leende,
"dessutom hvilade mitt underdåniga 'sauv de garde' säkert ännu godt, då
vi redan höllo på att intaga vår frukost, anar mig." -- "Klockan fem är
jag uppe alla morgnar", forsvarade sig Baronen, "och har nästan
hvarenda sådan, då ej väderleken annorlunda förordnat, gjort min
promenade just till nämnde Vestanby; det är det skönaste ställe hjerta
och öga vilja önska." -- "Ja, så tycka äfven vi, Mathilda och jag",
återtog Friherrinnan; "nå, jag lofvar då, min bästa Paul, att mycket
säkert tillsäga dig, då vi nästa gång företaga promenaden till
Vestanby, endast du då finner dig hugad inviga dig till din gamla tants
skyddande Riddare." Med glädtigt skämt försäkrade sig Baronen
fullkomligt beredvillig härtill, lofvande uppbjuda all sin förmåga vid
besvärjandet af så väl Oreader, Dryader, Najader, som förtrollande Féer
hvilka en tidig morgonstund oförmodadt kunde träffas kring nejden.
Efter en knapp half timmes härvaro, hvarunder hans liflighet gifvit
anledning till mycket skämt, lemnade oss Baronen, vid bortgåendet
presenterande under ödmjukt framställande till Friherrinnan och mig,
hvar sin billet till det samma dag blifvande spektaklet. Jag kan ej
förneka till det obehag jag vid emottagandet af densamma rönte; du vet
huru ett sådant fall alltid odrägligt pinat mig, huru det redan varit
mig en ångesfull tanke, att hos en ung karl stå i någon slags
obligation, särdeles sådan, der kontanter komma i fråga. Hu! jag
darrade ofta i hvarenda led, då artighet och aflägsna slägtförhållanden
förmådde min far, vid Jul- och andra högtider hos sig samla gäster af
alla åldrar; jag darrade säger jag, likt ett skälfvande löf, om jag på
något af de många till mig adresserade jul- eller namnsdags-paketter
upptäckte någon sirligt textad främmande handstil, och kunde, oaktadt
den ofta förnyade stumma uppmaningen af min alltid grannlaga mor
omöjligt förmås till uppbrytande af ett enda sådant. Höfligheten
aftvang mig dock nu en tacksägelse till Baronen, hvilken genom min inre
motvilja försvagad, inskränkte sig till en knappt märkbar bugning. Jag
stod ännu qvar, med billetten i hand, en stund efter sedan Baronen
lemnat rummet, begrundande, eller rättare ej förlikande mig med tanken,
att nu af Baronen vara inviterad till det redan omnämnde spektaklet.
"Nå Malhilda", yttrade Friherrinnan, då jag vid hennes utrop med
trumpen min långsamt vände mig om, "hvad rufvar du öfver?" -- "Rufvar,
-- verkeligen är icke ordet funnit, min nådigaste Friherrinna, jag
rufvar sannerligen öfver att för närvarande finnas ägarinna till detta
lumpna kort, och skulle gerna, endast så ej vore, cederat, ja, ända
till njutningen af denna gudomliga morgon." -- "Jag igenkänner
fullkomligt mig sjelf i dig!" utropade Friherrinnan, "och kan må hända
af partiskhet, ehuru jag ej gerna ville tillägga mig så mycken
egenkärlek, hvarken ogilla eller fördömma, den sig ovilkorligt
påträngande otrefliga känsla, du nu erfar. Likväl bästa Mathilda,
gifvas förhållanden, der ett sträft tillbakavisande af yttrad välvilja,
ej får, eller bör äga rum; jag till exempel gör mycket afseende på inre
personlighet och framställningssätt hos den, hvilken gjort mig någon
offert, då ett hjertligt hopp om en vänligt antagen propos, eller ett
spotskt, stolt, uppfyllande af någon behöflig återtjenst, ju alltid
solklart måste framlysa, och således bestämma det lätta, eller svåra i
antagandet af densamma. Sluteligen är C. rik och oberoende, den
ömtåliga tanke, att han i och för befrämjandet af ett dylikt nöje,
gjort någon uppoffring, hvaraf hans oeconomie kunde lida, kommer här ej
i fråga; det utgör således bestämt sagt, för honom ett rent nöje att
kunna bereda oss en treflig afton, särdeles som han inom sig är
öfvertygad, det ej medellöshet i annat fall hindrat oss ifrån
åtnjutandet deraf." Klockan sex infann sig Baronen för att ledsaga oss
till spektaklet; enligt Friherrinnans önskan uppbjöd jag min möjligaste
förmåga, att genom ett förekommande sätt reparera det för ett sensibelt
sinne visserligen anstötliga i mitt uppförande några timmar förut;
äfven kunde jag ej undgå anmärka Baronens stundom på mig fästade
blickar: han hade utom all tvifvel observerat, det ingalunda behagliga
intryck billettens emottagande på mig verkat, och ville nu troligtvis
oförmärkt utforska, huruvida det på mitt sinne ännu hade någon tråkig
inflytelse. Jag hastar nu att omnämna min alltför trefliga afton;
pjesen som gafs under namn af: "Louise de Sancte Mare." eller "Döden,
lifvets sannaste vinning", var en för mig alldeles ny, och skildrade
mästerligt, själsstyrkan och caracteren hos tvenne unga personer, öfver
hvilka det jernhårda ödet uti fÖrföljelser tyckts velat lägga sin mest
tryckande, oförsonliga hand. Jag tror verkeligen, att vid den rörande,
högst lefvande framställningen häraf, intet öga förblef torrt.
Efterpjecen: "Sen er i spegeln", var högst comisk, jag har sett
den förut, men på långt när ej så väl utförd. Fru T. spelte
oöfverträffligt; mimiken, ja den minsta gest hos henne, ägde en
underbart imponerande tjusningskraft, och ehuru tragedien (den jag i
det hela icke älskar) speltes ypperligt, och innebar mycken moral,
hänfördes jag likvist långt mer af det obeskrifligt naiva, lätta,
retande i Fru T----s effectfulla återgifvande af händelsen i
efterpjesen. Att berätta dig huru loger, sittande parterr, stående
parterr, oxögon etc, voro fulla med röda, gula, blå, hvita och svarta
hattar, med obetäckta hufvuden ifrån hvilka half alns långa skugglockar
nedhängde med blomstrande negligéer, under hvilka utblommade,
bleka ansigten framtittade, med välfriserade moderna belle-vuer,
lorgnette-kikare etc, vore öfverflödigt; du äger en så liflig
inbilning, så du troligen med mig ser hela samlingen, hufvud vid
hufvud, gapande, hviskande, bugande, bjudande etc. etc. Här och der
upptäcker du väl ochså som jag, en och annan munvig egenkär sprätt,
hvilken helt och hållet ihågkommande endast sitt eget lilla: jag, i
vårdslös ställning vräker sig mot en vägg. Med sjelfkär mine
öfverskådar han den för honom alltför litet ansedda, eller
uppmärksamhet förtjenande samlingen, hvarur högst en eller ann person
borde förtjena den lycka, att med honom inandas samma luft. Secreter
Flanquette, ett original af den personifierade egenkärleken, står ju
just nu med hatten, ifattad af båda händerne; hans tätt intill hvarann
sittande lifliga ögonpar tyda, jemte det spefulla draget öfver munnen,
hvad nu inom honom föregår. Arma Fru T., och J alle hennes arme
medsyskon, hvad eder ofta nog erkända talang som bäst söndermalas af
hans hvassa tunga. Käre Flanquette! hvad till och med ditt vanlottade
utseende skulle vinna, om du bemödade dig till mera skonsamhet emot din
nästa. Jag föreställer mig, om du någonsin komme i erfarenhet af dessa
mina oskyldiga sentenser, hvad du då i andra persons närvaro medlidsamt
skulle le åt mig, men ensam lemnad bita tänderne ihop af förargelse...
Men, söta Emilia! du sqvallrar ju ej utur skolen? Flanquette må nu
fritt flanquera ikring och bekika sina få utvalda, jag vänder mig
tryggad genom din tystlåtenhet till min granne... Baron C. tror du?
nej, Major Fixenheim, som olyckligtvis funnit för godt göra ett intrång
(likvisst tillbörligt, ty billetten, hvilken han för afton bär
innefattad i knapphålet, berättigar fullkomligt dertill) i vår loge;
han bombarderar mig, den ståtelige Majoren, med digra confect- och
appelsinpåsar, hvars påsmakande, till min stora scandal altför ofta
hindra mig ifrån ett exellent besvarande af Majorens exellenta
galanterier. -- "Nå, hvad hade Baron C. att anföra?" frågar du väl.
Intet serdeles, han var tyst och fåordig, upmärksam på pjesen, på
Friherrinnan, och äfven på mig; gaf någongång Majoren en snäsa, hvaraf
denne likväl ej lät sig bekomma, samt skalade derimellan oupphörligt
apelsiner, dem han nästan halfva nedsväljde. Jag tyckte mig i hans mine
kunna läsa ungefär samma enkla, ehuru något curiösa fråga förre
scolairien gjorde sin lärare neml.: "har jag roligt Herr Magister?"...
Kanske hade jag, föreställande läraren, säkrare än denne, kunnat
besvara C----s fråga. Men, "nu är att säga": huru allmänt uppbrott i
hast ägde rum, ty i och med pjesens slut hade äfven publiken speglat
sig nog, samt rustade sig nu hörbart till affärd; och sedan jag under
stormen vid det allmänna uttågandet, icke utan fruktan sett Fröken
Dolls oförmodadt mot mig lyftade pekfinger i luften, småhotande svänga
sig i förunderliga directioner, samt jag ännu vidare i Flinkmans
(betjentens) vård, omtänksamt öfverantvardat de teänne öfrigblifne
confectpåsar, hvarmed Majoren förtänksamt nog, behagat proviantera
mig, togo äfven vi, logens innehafvare, vår retrait. Jag för min del
var med min afton oändeligt belåten, samt insomnade efter den, rätt
godt; för min fantasie sväfvade väl någongång Fru T., Herr T.,
äfvensom förtretligt nog Major Fixenheim, men i och med den sistnämnde
framträdde då alltid, vänligt medlande, mina tvänne väldiga
confectpåsar, hvarigenom jag, försonad, inskränkte mig att i
inbilningen hurtigt vända den beskedlige Majoren ryggen. I dag har jag
oafbrutit endast sysselsatt mig med musik, vid sin afresa lemnade mig
Rosa några sköna stycken af Spohr och Bellini, hvilka redan länge retat
min nyfikenhet, men jag först i dag varit i tillfälle ostörd få
genomgå; Friherrinnan har derunder, treflig och bestyrsam genom rummen
vankat ut och in, stundom lågt smågnolat melodien till: "klingen,
klingen ljufva toner", hvilket alltid är ett bevis på att hon mår
bättre eller är nöjd och upprymd; att hon i dag haft något i sinne,
hvilket till det yttre verksamt sysselsatt hennes person, har ej
undgått min uppmärksamhet, ehuru jag härtills ännu ej kunnat utgrunda
hvari det väl må bestå. Men, nu god natt min Emilia!
Den 26.
Sommarns högtidsstund! den herrliga midsommarsdagen, har jag då här,
skild ifrån dig, sett uppgå, sett njutas, sett försvinna; hon är då
oåterkalleligt förlorad, för att aldrig mer återkomma, denna, för ett
lefnadsgladt sinne, så ifrigt efterlängtade dag. O! min Emilia! äfven
jag har med ett lugnt tillfredsställdt inre, njutit dess rika lust,
dess fröjder; äfven jag har skadat denna sol, hvars kraft sprider
glädje, och välsignelse kring hela jorden, denna rena blå himmel,
hvilken så underbart talar hopp och hugsvalelse till ett lidande
hjerta! sjelfva midsommarsaftouen, var den njutningsrikaste jag ännu
öfverlefvat; en namnlös frid hade sänkt sig i mitt bröst, då jag under
den gudomliga aftonens tystnad, tillika med min moderliga vän, invid
mitt lila kammar-fönster betraktade naturen i dess skönaste
helgdagsskrud! Den stora staden var folktom och tyst, lik ett till
helig andakt öppnadt Herrans tempel, stilla låg hafvet, dess spegelyta
endast någongång krusad af en lätt framskjutande menniskofyld farkost:
"hvilken salig afton!" afbröt sluteligen Friherrinnan, den timmas långa
tystnaden, hvar under hennes ljusa blick oafvänd irrat kring den sköna
naturtaflan, -- och en varm tår nedrullade härvid långsamt utför dess
kind, -- "hvilken salig afton, hvartill manar hon väl ett hjerta som,
lyckligt nog, äger förmåga att fatta dess djupa andemening?" -- "Jag
behöfver ej fråga dig Mathilda hvad du nu känner"; fortfor Friherrinnan
efter en liten paus; "ditt anlete förklarar mig hela din själ; och
oaktadt alla dina motgånger och hårda pröfningar, anser jag likväl dig
outsägligt lycklig, som så sannt, så rent, så fullt förstår din Gud!
och vet underkasta dig hans visa råd." -- "Ack! motgången under hvad
grad, hvad namn, hvad skepnad som helst, kan aldrig, aldrig fullkomligt
nedtrycka menniskan, då hon derunder äger kraft och styrka, att med
stadig tro och hopp öfverlåta sig till en allt förmående försyn."
Härefter meddelade Friherrinnan med innerlig godhet mig sina åsigter,
begrepp och slutsatser om lif och tillvarelse, om det lydliga
närvarande, och det dunkla kommande; utan att likväl otillåtligt
öfverskrida den gräns af vetande, en outgrundelig försyn oss utstakat;
ofta, ofta föranleddes min tanke härunder att hvila hos mina dyra
älskade! ja, till och med hos dig. O! om J visste, om J visste, så
utropar jag stundeligen i mitt hjerta, hur god hon är; hvilken älskvärd
qvinna! Midsommarsmorgonen kl. sex, uppväcktes jag af en lätt hand,
hvilken smekande undanfÖrde det på min panna något nedfallna håret. Det
var Friherrinnan sjelf; hvilket skönt uppvaknande. "Vi hafva en herlig
dag", yttrade Friherrinnan, "vill du Mathilda, så skola vi på morgonen,
nu straxt göra en promenade till Vestanby?" Som en blixt var jag ur
sängen, snart klädd i en blå och hvit finrandig tysk bomullsklädning,
en enkel hvit mousselinskrage, och dermed var toiletten gjord. Då jag
med shawlen på armen ingick till Friherrinnan, gjorde hon stora ögon,
mätte mig ifrån hufvud till fot, samt yttrade leende: "nå nog hade du
väl Mathilda lilla, högtiden till heder, litet omsorgsfullare kunnat
kläda dig; men lika godt, du är bra, som du är, och bevisar derigenom
att tanken på Guds herrliga natur, mer än den på granna kläder
sysselsatt dig. Låt oss nu resa." Denne gång syntes hvarken till Annette
eller frukost; hon hade i ögnablicket förut hjelpt mig med påklädande,
så jag bestämt visste henne blifvit hemma. Vi foro alltså åstad genom
de tysta tomma gatorna; huru herrlig! huru herrlig! var naturen, ju
längre utom stadsmurarne vi kommo! luften så smekande mild, solen så
lifvande varm, hvarje ansigte vi mötte log af tillfredsställelse och
fröjd; de löfrika grönskande träden, den lilla blomman på marken, de
qvittrande fåglarne i luften, som sjöngo lofsånger till skaparn! jag
kan ej beskrifva för dig, Emilia, huru ljuft allt detta verkade på min
själ; det var som hade jag nu för första gången skådat ut i Guds sköna
verld; åtminstone hade aldrig som nu, jag skattat dess outtömliga
rikedom. Vi stego nu ur vagnen samt började stigen längs med ån. Under
tystnad upphunno vi det täcka huset, men som morgonsolen på den plats
hon stod, redan spridde alltför brännande strålar, föreslog
Friherrinnan att längs med ån, till hviloställe uppsöka oss en sval
plats; denne erbjöd sig äfven snart nog, under skuggan af några höga
täta lönnar, der vi nu nedsatte oss. "Är du stämd att höra något om
Guds ord, Mathilda?" frågade Friherrinnan, ljuft blickande i mina i dag
ovilkorligt tårfyllda ögon: "nu, om någonsin", blef mitt låga men
innerliga svar; och nu framtog hon sin lätta börda: Hagbergs enkla, men
till hjertat gående predikningar, dem hon i och för dess rena språk,
företrädesvis älskade; under löfvens instämmande hviskning uppläste hon
nu det öfver högtidsdagen afhandlande ämnet, hvilket så väl som allt,
författadt i samma höga anda, på en troende själ verkar öfvertygelse
och hopp; jag har ej tillförene hört Friherrinnan föreläsa, eller
rättare: hört henne liksom talande förklara någon skrifts innehåll, men
ack Emilia! huru oändeligt olika äfven sådant sker. Mitt öra fängslades
under den andaktsfulla stunden med alltid tilltagande tjusning, vid
hvarje ord dess läppar uttalade; mig var, som hade de ljudbara tankarne
först genom henne erhållit form; som hade ögnablicket ursprungligen
låtit dem framvälla utur hennes eget rika kärleksglödande inre.
Perldaggen, hvilken under läsningen framträngt i hennes öga, skimrade i
solens, genom löfven, svagt inbrytande strålar, med oförklarlig glans;
frid och lugn thronade i alfvarliga drag på dess anlete. Hon utgjorde
en herrlig tafla i den stora vida underbara helgedomen: Guds sköna
verld.