hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej
meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje;
nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete)
infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den
inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då
de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton.
Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta
conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom
underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig
enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den
efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen
Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven
välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och
huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått
utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med
hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre
tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett
ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja!
min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få
accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag,
värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt."
-- "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?"
frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag
fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande
moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den
svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." -- "Icke dock alltid",
återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande
sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige
att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra
toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits
talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet
själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse.
Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu
mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande
hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif,
sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han
såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse
under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och
väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka
mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den
tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack!
huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande
vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte
henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet
förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas
Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller
spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans
lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året
gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk;
sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det
medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och
smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas
smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut
underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans
oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han
anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas
utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af
kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att
sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta
och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin
tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande
ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade
intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga
scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder
kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt
behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta
fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan
ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt
rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett
ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans
hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad
i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig
hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till
samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så
lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset,
den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt
lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft
agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han
skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på
en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en
känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna
affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte,
hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande
innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager
nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin
fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar
under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar
redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er
ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande
häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet,
'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta
anledningen till denna begäran.' -- 'Skjut, usling', befallte ännu en
gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' --
'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde;
riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och
badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. -- I och med
skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän
närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade
honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör
oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig.
O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi
så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda
gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den
eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud!
en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig
skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp
och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med
darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande
blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla
bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar
den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter
vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka
att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu
gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare
hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under
dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade,
hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade
den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej,
min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken
oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den
broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan
bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så
lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till
möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly,
fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes
sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona
det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'... Meningen dog på
hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat.
Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån
sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla
eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum
samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig
varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga
gärning. Återkommen till X., sågs han med förundran af sina vänner,
märkligt förändrad; ingen kunde ana orsaken till hans djupa svårmod,
han förtrodde sig icke till någon, men aftynade synbart dag ifrån dag;
att någon inre lidelse orsakade hans djupa sorg och afmattande blef
tydligt för en hvar af dem, hvilka omgåfvo honom, och beslöts derföre,
med undvikande af frågor, att genom yttre medel försöka väcka honom
utur sin dvala; till en början användes musik, för hvilken han förut
varit passionerad; så länge främmande obekanta stycken forekommo,
lyssnade han stilla, men öfvergick man till dem han i synnerhet under
sednare glada tider sjelf hade exequerat, då uppfor han, liksom väckt
till en förskräcklig hågkomst och stod för den dagen ej mer att lugnas.
Öfvertalad till ett försök, fattade jag, under en påhelsning hos honom,
den nu som oftast hvilande violen, preluderande derpå de första tonerna
till 'Huldas Lieblingsstyck'; ursinnig sprang han upp, rusade öfver
mig, ryckte af mig stråken, den han i ett tyg sönderbröt; 'tyst, --
tyst', framprässade han sluteligen convulsiviskt genom de bleka
läpparne, 'den vågar jag ej mera höra.' -- Fullkomligt utmattad
nödgades han efter detta bemödande, af mig föras till sin säng, der han
under qval och oro genomvakade hela natten. Sålunda hade ungefär en
månad förflutit och nu spordes öfverallt kraftiga spaningar efter
våldsverkaren till det föröfvade mordet; jag erfor händelsen med isande
lemmar och vågade knappt för mig sjelf redogöra för de misstankar jag i
anseende till min olycklige vän, började hysa. En afton då jag åter
gjorde honom ett besök fann jag honom ovanligt svag; han förmådde ej
uppresa sig från sängen; vid min ankomst räckte han mig den matta
handen, och vinkade mig att nedsätta mig invid sin sida; jag emottog
handen, hjertligt glad öfver det lugn han för första gången, sedan
långa tider syntes äga, och började lekande föreslå honom tillkallandet
af den Läkare han härtills ej ens tillåtit oss omnämna; äfven nu log
han endast åt mitt 'dåraktiga project' som han kallade det; 'jag hoppas
redan på en säkrare läkare', fortfor han, 'men ville derförut gerna åt
din tystlåtenhet lemna ett förtroende, af hvilket med all säkerhet
endast du blifver delaktig. Sätt dig närmare mig', fortfor han, 'men
först, regla dörren, på det vi ej må blifva öfverraskade eller störde.'
Med anande hjerta och svigtande knän, uppfyllde jag hans önskan, samt
nedsatte mig derefter, innerligt omfattande hans båda händer, vid hans
säng. -- 'Fruktar du en mördare', var hans första dystra fråga, på
hvilken en liten paus följde, hvarunder han tycktes afvakta mitt svar.
Jag repade mod -- 'nej och ja, -- jag fruktar och afskyr honom, då han
i skepnad af en bandit, för en neslig vinning af sin nästas egendom,
lägger hand på dess lif, eller gjort mördandet till sitt yrke; jag
beklagar och lider med honom, om han, vilseförd af skenet och
passionen, blifvit hvad hans hjerta under kallare ögonblick med fasa
afskyr.' -- 'Du beklagar, du lider med mig', utropade han, 'o! C. Nu
läs i den olycklige mördarens hjerta!' och härefter berättade han mig
ord för ord, hela den läsliga tilldragelsen. Morgonen fann honom
betydligt lugnad, jag hade genomvakat med honom hela natten.
Middagstiden yttrade han en önskan att få emottaga en Prest, jag
eftersände genast en af mina vänner, Pastor S. En himmelsk salighet
lyste i hans anlete då denne kom. Sedan han under samtal med S.
tillbringat ungefär en timme, åtnjöt han genom dennes händer den Heliga
Nattvarden. Med förklarad blick betraktade han mig då S. åter lemnat
oss. -- 'Gif mig Violen redlige C.', bad han efter en stunds helig
tystnad. Jag hemtade honom den; med darrande händer började han nu på
strängarne knäppa tonerne till 'Huldas Zieblingstyck'. 'Det går ej, jag
förmår icke mera framlocka dem så rena hon älskade att dem höra! vill
du?' Jag grep Violen och knäppte nu sagta med fingren hela det lilla
stycket igenom, 'ännu engång' hviskade han knappt hörbart, jag
upprepade långsamt och sagta samma toner; 'min Hulda!' uttalade nu den
långsamt bristande tunga sucken; dödsblekhet hade spridt sig öfver det
förklarade anletet, hjertat hade upphört att slå."
"Arma olyckliga varelse", suckade jag, sedan C. tystnat och förmådde ej
dölja mina ymnigt nedrullande tårar. "Ja väl, olycklig", återtog han,
"men olyckligare hade han dock kunnat blifva, ty genom utredandet af
hans resa, omständigheter etc. voro misstankar för tydligt lastade på
honom, och han hade säkert icke länge kunnat undgå sitt öde." -- "Och
Hulda?" frågade jag vidare. "Hon begråter honom ännu såsom död af en
häftig sjukdom, lycklig i medvetande af hans evigt fortfarande kärlek,
hvaruppå hon genom erhållandet af all hans dyrbarare och minnesrika
qvarlåtenskap, den jag såsom hans uttryckeliga sista vilja tillsände
henne, ägde ett talande bevis." -- "Men huru i Guds namn var han eller
en fyraårig bekantskap med henne, ovetande om denne hennes bror?" --
"Se, just deri ligger det grymma ödet", återtog Baronen; "N. som sjelf
varit sjöman till kropp och själ, hade redan under dess minderårighet,
på de resor han årligen till främmande verldsdelar gjorde, medtagit sin
ende son. Desse äfventyr, alltid lyckade, hade till den grad roat och
retat gossens begär för sjölifvet, så han ej mer stod att derifrån
återhållas; vid den sista resa hans far gjorde, åtföljde honom som
vanligt sonen; afresan försiggick lyckligt, men vid återkomsten uppstod
en förfärlig storm, hvilken satte allt hvad lif och anda fartyget hade,
i verksamhet; segel och tåg söndersplittrades, och med yttersta
ansträngning förmådde styrmannen ännu hålla rodret i besittning; nu
brakade det i hast till med förfärligt dån, och ögnablicket derpå
nedstörtade, hvinande, stormasten öfver däck. De flesta af manskapet
undgingo väl skadan vid dess fall, men Kaptenen deremot, träffades
deraf så häftigt, att han genast sanslös neddignade. Vid undersökningen
af skadan befanns hans ena axel krossad, hvilket naturligtvis
förorsakade honom olidelig smärta. Stormen fortfor ännu skarp hela
dagen, tills emot aftonen vinden saktades och det uttröttade folket
ändteligen blefvo i tillfälle att njuta någon hvila. Man befann sig
till all lycka icke långt ifrån hamnen vid Calais, dit slupen med några
af manskapet sändes och derifrån man slutligen erhöll hjelp ock således
småningom blef i tillfälle att för återresan försätta det skadade
fartyget i skick. Den skada Kaptenen lidit kunde väl genom läkarevård
och medicin lindras, likväl blef han härefter, utur stånd att vidare
företaga några utresor. Sonen var nu sexton år gammal, och mer än
någonsin betagen af lust att pröfva det älskade elementet. Länge
umgicks han med den ifriga önskan att åter få klyfva vågorna, likväl
vågade han af fruktan för afslag, icke för föräldrarna yppa detta sitt
hjertas begär. Hans dagliga promenader voro till en hans fars vän,
hvilken som bäst rustade sig i ordning till en längre resa, och mer och
mer nedslagen återvände han alltid till hemmet, ju närmare tiden led
till det stolta skeppets afseglande. Man tänke sig hans glada
öfverraskning, då fadren en dag föreställer honom den fråga, huruvida
en resa med Kapten W. vore honom behaglig. Glädjedrucken kastar han sig
i fadrens armar, ock bekänner nu, huru en sådan utgjort hans högsta
önskan, hans lifligaste begär, huru dessa mer och mer tilltagit, ju
mera han insett omöjligheten af dess verkställande, o.s.v. Snart
afgöres allt med W., gossen rustas i ordning och är färdig att lemna
hemmet sedan han med ömhet sluten till det faderliga bröstet äfven
emottagit den älskande modrens smek och välsignelser. Synbarast och
mest påkostande var honom likväl skilsmessan ifrån den ljufva
trettonåriga leksystren, hans lilla Hulda, hvilken han ordentligt
afgudade. Men med ett raskt beslut sliter sig den unge sjömannen ur den
lockande kretsen och uppsöker Kaptenen, hvilken med fägnad emottager
honom under sin vård. Ödet hvilade dock tungt öfver desse, till sin
affärd så lifvade menniskor, och voro de motgångar hvartill unge N.
året förut varit vittne att betraktas endast såsom lekverk i jemförelse
med de dem nu mötte. Skeppet var destineradt till Ostindien. Ungefär en
dagsresa ifrån Goda Hoppsudden uppkommer en fruktansvärd storm,
hvilken, oaktadt alla bemödanden att hålla fartyget i behörig riktning,
drifver det ifrån den bestämda kosan. Natt omhöljer hela firmamentet,
svarta och skyhöga häfva sig vågorna och pröfva med dån det utmattade
skeppets sidor. Då ändteligen dagens första ljusning framskymtar,
upptäckes med förskräckelse att man redan lemnat Goda Hoppsudden flera
mil bakom sig; fåfänga försök göras att hindra fartygets framfart; det
lyder icke mera rodret, utan kastas liksom med jettekraft blott framåt,
med vågen, en lekboll för vindarnes raseri; ännu mägtar det hela dagen
hålla sig öfver böljorna men, med den inbrytande natten försvinna äfven
dess sista krafter; vattnet inströmmar nu ifrån alla sidor; förgäfves
äro längesedan nödskott lossade, förgäfves allt arbetande emot ett
obevekligt öde. I fartyget höres ett gnisslande brakande, fogningarne
lossa, vågorna öfverskölja obehindradt de svigtande spillrorne, och i
den djupa, bottenlösa afgrunden nedsjunka ohjelplige de olycklige
offren. En enda varelse, genom en högre vård undkommen denna gräseliga
död, sågs morgonen derpå nära Afrikas kuster, simmande qvarhålla sig på
en af skeppets plankor. Några halfnakna menniskor, troligen nedlockade
genom de ofta förnyade skotten, hade på stranden afbidat den inbrytande
morgonen; desse sågos nu sysselsatte att i vattnet utskjuta ett slags
tråglik farkost, hvari de kort derpå instego, närmade sig den af dem
upptäckte olycklige, hvilken, utmattad ooh beröfvad alla krafter,
numera med möda förmådde qvarhålla sig vid sitt osäkra stöd. Ännu, ännu
blott några få kraftfulla årtag, och han var räddad. Ni gissar väl
denne vara den arme unge N.? så förhöll det sig också verkeligen. Han
var nu på ett underbart sätt räddad ifrån sjönöd, men i hvilka händer
hade han väl fallit? Och var han väl här säkrare för sitt lif? Han hade
med för mycken uppmärksamhet fäst sig vid berättelser om olika
folkslag, deras utseende, bruk och seder, att icke genast inse, det han
nu befann sig i Kaffrares våld, det sade honom äfven gissvis det
möjliga afståndet ifrån Goda Hoppsudden, hvilken för tvenne dagar sedan
passerats. Att således med undergifvenhet öfverlemna sig åt sitt öde,
var för honom en smärtfull nödvändighet, och sedan han på stranden, vid
en god eld småningom fått återhemta krafter, uppmanades han af sin
omgifning att genom obanade stigar, höjder, dälder, bergsklackar,
åtfölja dem. Efter flere timmars mödosam vandring upphanns sluteligen
en slätt, der en otalig mängd små torf- och halmhus, koja vid koja voro
uppförde; ju närmare han nalkades slätten, desto talrikare samlades
kring honom gapande åskådare, hvilka, till ådagaläggande af sin
förundran, upphäfde gälla och vidriga läten; till en af de omnämnde
kojorne fördes nu den unge fången, der aftogs honom hans egna
klädsplagg, samt påkläddes honom en lång hamptygs-skjorta; mjölk,
torkadt risbröd, samt bränvin, framsättes honom till undfägnande, af
hvilka begge föregående artiklar hungern med begärlighet lätt honom
tillgripa.
"I korthet sagdt, här tillbragte han under saknad och lägtan efter ett
älskadt hemland fem långa år, hvarunder jagt och boskapsskötsel blef
hans egenteliga sysselsättning. Han hade nyss fyllt sitt tjugondeforsta
år, då han en dag, efter det en vigtig rådplägning mellan vildarne ägt
rum, anbefalltes åtfölja den lilla karavan, hvilken sågs färdig till
uppbrott. Villig och med klappande hjerta åtlydde han denna uppmaning;
en inre aning sade honom det han aldrig mera skulle återse dessa
nejder, vittnen till mångårig smärta. Flere dygn upptogs nu med
genomtågande af skog och mark. Floder och sjöar öfverforos; nu återstod
endast öfverfarten af hafvet, och man befann sig i Mozambik, en liten
stad hörande till Portugisiska besittningar, der bland annan, äfven
slafhandel idkades.
"Det äfven han var bestämd att som slaf föryttras, blef honom snart
alltför tydligt; äfven gjorde de penninglystne vildarne, i anseende
till hans kraftfulla ungdom, på honom en betydlig vinst; han såq sig
således inom kort en annan herre underlydig, men, huru lyckligt
förändradt blef nu hans läge; icke så mycket vinst, som icke mera
nyfikenhet och medlidande med det arma offret hade gjort, det en rik
Portugisare tillhandlat sig honom; vid dennes eget bord åtnjöt han nu
de förfriskningar han så länge saknat, och bemöttes han i öfrigt af den
ädelmodige Portugisarn, icke som en usel slaf, men som en öm,
återfunnen son. N. hade äfven varit lycklig nog att kunna, genom
Kaptenen på fartyget, med hvilket Portugisarn snart åter till sitt
hemland ärnade återvända, uppå tyska språket meddela sig och sina
pröfvade motgångar, sin fem års långa fångenskap, sin längtan efter
föräldrar och anhöriga, o.s.v., hvilket ännu mera bidrog att beveka den
godhjertade mannen till välvilja och medlidande; och, rörd till sitt
hjertas innersta, skänkte Portugisarn honom nu, icke allenast sin
fullkomliga frihet, men äfven hoppet, att med möjligaste första få
återvända till de sina. N. trodde till en början likaså litet på
sanningen af sin oförtänkta lycka, då han några veckor derefter, i
sällskap med egne landsmän, gungade på hemhafvets böljor, som sällheten
vid återseendet af föräldrar och syskon, i ord låter sig beskrifvas.
Men ack! huru kort varade denna fröjd; fem veckor voro knapt
tillräklige att låta honom sansad erfara höjden af den sällhet,
hvaruppå han ej mer vågat hoppas; glädjedrucken förmådde han endast
slita sig utur den enas lämnande omarmningar, för att störta i den
andras, hvarunder frågor och meddelanden, ömsesides alldrig ville taga
ända. Under en dylik glädjeyttring mellan de älskande syskonen, fann
dem min olycklige vän, samma afton han anlände till X. De olyckliga, ja
mer än olyckliga följderna af hans vilda otyglade passion, känner
ni redan." -- "Ja", inföll Friherrinnan, "herrans vägar, eller som
vi, jordlifvets varelser pläga kalla dem: 'vårt öde', är dock
outgrundeligt; denne N. skulle ensam bland den mängd af menniskor,
hvilka befunno sig på fartyget, undgå den förskräckliga död, att af
böljorna lefvande begrafvas, skulle efter en femårig fångenskap hos ett
vildt och ohyfsadt folkslag, frisk och sund öfver land och haf
återvända till sin hemort, der finna alla sina älskade vid lif och
helsa, för att efter åtnjutandet af denna så ofta efterlängtade sällhet
kort derpå falla ett oskyldigt offer för, snart sagdt, neslig
mördarehand. Men, vi böra ej ens bjuda till att utforska det dunkla
syftet af en så faslig, så ovanlig tilldragelse, måtte endast han, som
bestämmer all verldens gång, äfven ingjuta tröst och hugsvalelse i de
efterlemnades sörjande hjertan, det är allt, hvad vi böre, hvad vi
härvid kunne önska."
Med musiken ville det i afton alldeles icke fort; fåfängt anslog jag
instrumentet, jag förmådde ej locka derur någon enda glad ton; mitt
hjerta var helt och hållet hos den arma Hulda och dess högst
beklagansvärda förälrar.