Jag väcktes utur de drömmar hvari jag härunder försjunkit, genom ett

lätt vidrörande af min axel, och varseblef, då jag vände mig om, Rosa,

hvilken under trängseln letat sig fram till mig. "Så djupsinnig söta

Mathilda, ser du ej huru man nu ifrigt bemödar sig, att åter upphinna

salongen, skola vi ej också närma oss den? Men säg dock först, hvad

tyckte du om tableauerna? Jag tänker du fann dem som jag, rätt

prydliga?" -- "Ack söta Rosa", inföll jag nu, "du dömmer ganska rätt,

jag hade också blott en enda tanke härvid, och den var en innerlig

önskan, om deras vida längre fortfarande; men du! huru kom du så

oförmodadt att bidraga dervid! derom visste du ju alldeles icke i

förgår." -- "Ock icke ens i går", tillade Rosa, "först i dag morgons

kom Aurelia X, och yttrade sin önskan, det jag måtte blifva henne en

liten medhjelperska, det var, ser Du, med den obetydliga sången jag

egentligen skulle biträda." -- "Ja söta Rosa, den, som du kallar den

'obetydliga sången' gick också förträffeligt; du föreställde ypperligt

en liten Malibran i afton, och hade med skäl kunnat mångdubbla dina

stropher." -- "Alldeles icke", småskämtade Rosa, "fula visor äro många

-- vackra deremot alldrig långa! små rosor finnas i öfverflöd, men

Malibraner högst sällan, och derföre fick äfven du nöja dig med hvad

denna nu oförmodadt bestod;" härvid tog mig Rosa under armen och förde

mig ut i den rörliga salonen, der Majorskan Pygmeus som bäst höll på

skörda ett allmänt lof, öfver den särdeles talang och smak hon ägde i

rangerandet af tableaner. Rosa ärnade just, sedan vi väl intagit våra

platser, på min derom gjorda fråga, upplysa mig om hvem den täcka

gondolfarerskan var, då hon sjelf sågs åtföljd af Grefvinnan och Fröken

Aurelia utur folkhopen närma sig oss. Grefvinnan presenterade nu mig

sin äldsta dotter, samt Fröken Amelie T. (en syster till Öfverstinnan

Z., hvilken i fägring var en fullkomlig af bild af sin äldre syster)

yttrande det Aurelia nu personligen vore i tillfälle göra sin ursäkt

för hvad hon hittills såsom uppmärksam värdinna åsidosatt; bifogade hon

ännu en artig önskan om vår snart inträffande närmare bekantskap o.s.v.

samt lemnade oss. Med liflighet adresserade sig nu Fröken X. till så

väl Rosa som mig, fägnade sig öfver den nya connaisancen; gjorde mig,

som fullkomligt okänd i societén, småningom bekant med namnen på en och

annan oss omgifvande person, deri Fröken Amelie med naivité ofta var

henne behjelplig. "Du har nu bästa Aurelia, inföll Fröken T., för

Mamsell Sommer gjort en ganska ordentlig utgallring bland damerna, och

bör således ej heller förglömma våra cavalierer. Se hit Mademoiselle

Sommer _J'ai l'honneur vous presenter le compt de A., le compt d' X,

les barons C., les deux Capitaines aux gardes G. et H., Monsieur R.,

Lieutenant Pirouette; le Secretair Flanquette; et dieu sais que de

plus_." Hon ärnade, öfverskådande den talrika svit af karlar, hvilka i

en grupp sammanskockat sig midt på golfvet, åter börja en ny

recrutering, då i detsamma en liflig valtz blåstes upp, och hon sjelf

utaf en af 'les Barons' snart rycktes bort i dess hvirfvel. Capitain

G., en, enligt hvad vi flickor pläga benämna dem -- gentil cavalier,

utbad sig i detsamma en valtz af Aurelia, och nu sågs det ena paret

efter det andra bortsväfva under musikens jubel. Jag hade icke märkt

att Rosa försvunnit ifrån min sida, förr än jag oförmodadt såg henne

framila jemte en ung skön man, hvilken snart sagt bar sin intagande

börda; hans blick hvilade med synbart välbehag på hennes fina anlete,

der oskuld och täckhet så skönt förenat sig. Nu stadnade han invid

platsen derifrån han upptagit sin dame, samt bugade sig för mig: mitt

namn är R. vågar jag af Mamsell Sommer utbedja mig en valtz? jag

tackade, och fördes af honom flere hvarf kring salonen. Då jag åter

uppnådde platsen, qvarstadnade han några ögonblick framför Rosa,

underrättade sig huruvida den förestående flyttningen till Liljedahl

snart skulle försiggå, och så vidare, samt sluteligen anhöll om den

första Françaisen. Den är troligen en äldre bekant till dig Rosa,

yttrade jag, sedan han lemnat oss, säg mig då hans karaktär, han nämnde

mig endast sitt namn. Under mitt tilltal hade Rosas kinder oförmodadt

uppflammat till hög rodnad, hon syntes brydd och kunde knappt halfhögt

besvara min fråga; jag fick likväl veta R. vara Häradshöfding, och för

resten gissa mig till hvad jag ville. -- Så Rosa lilla, tänkte jag,

slår det så till, min aning hade då ej bedragit mig; hennes hjerta var

ej mera fritt, det hade den uppstigande rodnaden på dess kind förrådt.

För att i grund förjaga Rosas iråkade förlägenhet, den jag ej hade

hjerta att låtsa märka, slog jag genast om med en likgiltig fråga,

beträffande Fröknarna Cloty och Jettchen, hvilka i ett litet kabinett

bestyrsamt sågos ruska om sina yfviga styfstärkta kjortlar. Nu blåstes

i detsamma upp till en Française, och åtföljd af unge Grefve X.

nalkades mig Baron C., hvilken af den förstnämnde mig föreställd,

anhöll om den nämnde quadrillen. Vid den förnyade signalen närmade sig

åter Baronen, erbjöd mig med belefvad artighet handen, samt ledsagade

mig till min plats. Här stod jag nu, bestormad af tusende känslor, en

främling i den stora vidsträkta societén, utan någon enda anhörig, ett

mål for nyfikna och beställsamma blickar, hvilka, om ej för min egen,

dock för min meddansares skull, i talrik mängd voro riktade på mig. Med

våld qväfde jag de svårmodiga intryck ögnablicket öfver mig hopat;

Friherrinnans ord: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer

att göra sin mor heder", återljudade nu med förnyad makt i min själ;

nej, nu behagar du henne, ingalunda, och kan icke så våpig behaga henne

tänkte jag, uppslående mitt öga, och se, midt framför mig satt hon nu

sjelf; den på mig riktade blicken, uttryckande den mest innerliga

godhet; med en liten vänlig smånick ville hon -- jag märkte det väl --

ingifva mig det mod och den fattning jag för ett ögnablick varit på

vägen förlora, men genom hennes upplifvande blickar fullkomligt åter

bemäktigat mig, och nu var äfven qvadrillen rangerad. "Det är forsta

gången Demoiselle Sommer besöker vår hufvudstad, tror jag", yttrade sig

min cavalier, sedan vi uttågat första touren i Françaisen? -- "Ja;" --

"och huru har Demoiselle funnit smaken deraf?" -- "Jag förmodar",

återtog jag frågande, "Herr Baron menar smaken af byggnadssättet, den

förefaller mig, ehuru oskicklig att bedömma något dylikt, onekligen

charmant, jag har ännu aldrig sett en prydligare stad, hvad som i

synnerhet fästat min uppmärksamhet, är dess oändeligen vackra läge;" --

"Jag menar", vidtog nu Baronen, med en lätt axelryckning, och låtsande

ej gifva akt på mitt svar, "allt ensemble, byggnadssätt, läge, ton;

hvad befaller min nådiga vidare?" -- "Hvad den sednäste punkten

beträffar", anmärkte jag, "är den så vidt skild ifrån de båda

föregående, hvilken jag dock lika så litet som i den förstnämnde äger

förmåga bedömma; denna är den första af såkallade tongifvande kretsar

jag härtills besökt." -- "Demoiselle har således ännu uppehållit sig

ganska kort i staden? man hade eljest hos Kommerce-Rådet L----s, för en

tre veckor sedan, en alltför amusant afton, der stadens beau monde var

församlad, en oundviklig resa pour d'affair kallade mig förtretligt nog

nämnde tid utur staden, och gjorde mig således detta nöje förlustig;

får jag lof att fråga när ankomsten var för min nådiga?" -- "Sedan

knappa fjorton dagar." -- "Om förlåtelse", återtog Baron, "då har

Demoiselle ännu icke hunnit taga _le bon ton au connaisance_; man har,

i anseende till uträknade fördelar, på sednare lyckligare tider skridit

till den prisvärda upptäckten af en så kallad frihetsanda, hvilken lik

en kyttande eld redan för längre tider sedan här och der utsprakat

gnistor till en ny reform i samhällslifvet; etiquetten gör nu mera

intet påstående, man kommer, man går ifrån en societé, alldeles

efter godtycke, utan att besvära hvarken värd eller värdinna med

påhelsningar, tråkiga tanklösa komplimenter etc, klär sig nonchalante,

läser vid en taffel, ehuru omgifven af hundradetals personer, mellan

rätterne sitt morgonblad, gäspar, blundar, gnolar, med ett ord, är

fullkomligt fri och oberoende; den ena reflekterar ej på den andra, men

öfvar i sin _tour les mèmes_; ah! ett charmante tidehvarf, par exemple,

är jag på en bal fatigerad eller ledsen vid ett uthållande poutpouri

eller cotillon, slutar jag den utan omsvep, sedan jag anskaffat min

dame en annan meddansare; hon gör detsamma om hon så behagar, utan att

någonsin ett manquement kommer i fråga; nå, hvad omdöme lemnar

Demoiselle nu om tonen i S.?" -- "Tiderna äro ovanligt upplyste",

svarade jag alfvarsamt, sedan jag förundrad åhört Baronen, "likväl äro

dess ljusa föreskrifter icke så alldeles lätta, som man skulle tycka,

att efterfölja; mån tro Herr Baron, den der gamla goda tiden, der

uppmärksamhet, reelité och hedrande grannlagenhet utgjorde en

väsendtlig hjertats vinning, verkeligen så allmänt af samhällslifvets

medlemmar kan föraktas, åsidosättas, och glömmas; eller är det endast

ett förlåtligt undantag med _le beau monde_?" Baronen fästade vid mina

sista ord sin blick med ett obeskrifligt uttryck på mig, elden i hans

flammande öga hade i hast förvandlat sig till en mild brand, i hvars

låga en i botten ren själ framlyste; jag såg otvifvelaktigt, att något

särdeles inom honom föregick, och började af allt hjerta ångra det svar

hvartill ifvern, och hans, som jag ej kunde undvika finna, allt för

litet delikata resonement föranledt. "Kan ni förlåta mig Demoiselle",

yttrade han nu, sedan han ett ögnablick med oafvänd blick betraktat

mig, "kan ni förlåta ett tanklöst gyckleri, hvilket jag af vana, ej af

elakhet hitintills, utan motstånd öfvat; lemna mig, jag bönfaller nu

derom, den tillfredsställande försäkran, det ni ej tror, att mitt

hjerta någonsin, hvarken föraktat eller förglömt den grannlagenhet och

ödmjuka vördnad jag är skyldig ert kön, och i synnerhet personer,

liktänkte med eder; likasom ni måste vara öfvertygad om, det icke

allenast ni, för det ni olyckligtvis var främling, blef utsatt för en

sjelfsvåldig sprätts oafsnästa sottiser, utan ock att mången annan

varit det före er." Tänk dig Emilia min förvåning vid dessa ord, jag

blef verkeligen gladt öfverraskad, och genom dem fullkomligt godtgjord,

samt lemnade af uppriktigaste hjerta Baronen den försäkran hvarom han

så ifrigt anhöll, det verkeligen icke ens den aflägsnaste skymt af

missnöje hos mig qvarstadnat. Vi hade under det nu upprepade samtalet

hunnit nästan till quadrillens slut; jag fann likväl under det

återstående af densamma att Baronen var, hvad jag i början ingalunda

trodt, en bildad och ganska hygglig karl. Ack! menniskohjertat, hvad

det dock är för ett underligt ting, huru lätt de äldlaste frön i ett

sådant genom villfarelse och dårskap förtrampas, ja ofta i grund

förqväfvas, och huru ofta på en blott slump beror dess kraftfulla

återväckelse till ädlare lif och verksamhet. Arm i arm med Rosa gick

jag efter slutad dans att åter uppsöka mig en plats, då Fröken Doll,

som det tycktes riktigt betagen, ifrigt närmade sig oss: "vet Mamsell,

jag blef riktigt storögd", började hon, "att se Mamsell i quadrillen;

jag skulle just figurera fram emot Wridman, då jag vid svängningen

varseblef Mamsell vid Baron C----s sida; har Mamsell varit bekant med

honom förut, eller huru kom det till att han kom att dansa med Mamsell?

jag skall säga att han är ibland de gentilaste af våra kavalierer, och

Mamsell rätt mycket att gratulera, som fick dansa första dansen med

honom." Jag kunde vid detta tråkiga tilltal ej afhålia mig att le, samt

svarade Fröken, det hon i dylikt fall ägde dubbel anledning lemna mig

sin gratulation, jag skulle nemligen dansa den nästa Fançaisen med den

yngre Baron C., hvilken redan till densamma bjudit upp mig. "Nå kors

den Mamsell", undrade Fröken, "det var ju alldeles märkvärdigt,

kavalliererne i S. hafva eljest ej för sig att vilja visa främlingar

uppmärksamhet; tvärtom får damerna ofta på baler sitta hela långa

afton, fogar ej händelsen att de i societén äga någon bekant!" Men

Emilia! jag vill ej uttrötta ditt tålamod med åhörandet af det evigt

likhaltiga joller hvarmed Fröken yttermera plågade mig, och som tiden

mellan danserne var så kort, att jag genom ömsesidiga meddelanden med

en eller annan raisonementsvis ej kunde inhemta något, hvarken för själ

eller tanke födande, och dessutom mina fruntimmers bekanta vore högst

få, vill jag blott säga dig det jag, med Fröken Dolls ord taladt, var

så lycklig att hela aftonen vara i en brillant tour, och satt ingen

enda dans. Jag kan dock ej underlåta att för dig yttra mitt omdöme i

anseende till de unga karlar, hvilka jag hos X. både såg och

raisonerade med, hvaribland Häradshöfding R. i anseende till min

älskade lilla Rosa mest ådrog sig min uppmärksamhet; han är den

vackraste karl jag ännu sett; medelmåttigt lång, fyllig, samt utmärkt

väl växt; äger ett sätt att meddela sig, hvilket, hvad ämne helst må

afhandlas, gör honom oändeligt intressant och intagande, är belefvad

och complaisant till den grad, att man nödvändigt derå tvingas göra

afseende; och likväl, oaktadt alla dessa hos en enda person så sällan

förenade naturförmåner, kan jag dock ej riktigt förlika mig med honom;

men dermed nog; Grefve A., med hvilken jag valsade några hvarf, kan jag

ej på annat sätt bedömma, än i korthet omnämna hans yttre; han är lång

och väl växt, för sig gentilt, är ej vacker, då jag likväl får lof

undantaga de utmärkt lifliga, stora, bruna ögonen, samt det ymniga,

mörka, lockade håret; han tycktes helt och hållet vara öga och öra

blott för Öfverstinnan Z., hvilken äfven var öfver all beskrifning

täck; vidare Baron Victor C., en yngre bror till Baron Paul, med

hvilken jag dansade första Françaisen, är fåordig, och en fullkomlig

motsatts af sin bror; besitter en god portion flegma skulle jag dömma

till, vore det ej orätt att så bestämt lemna yttranden om personer, dem

man första gången ser. Capitain G., en munter, treflig karl, men som

jag tror något elak, gjorde mig under en quadrille en liflig

beskrifning öfver den bal han för några veckar sedan bivistat i T., en

liten småstad, der bland annat damerna, med hvilka han hade den lycka

göra bekantskap, voro ganska aimabla; skulle de i allmänhet ej så

mycket affekterat vitterhet. De tänka, de tala endast om Hegel,

Horatius, Ovidius, samt drömma idel poesi; icke underligt, fortfor han

med ironi, att vid läro-säten, akademier etc. nutiden fordrar så

mycket, då äfven det milda könet lagt sig på ett dylikt studium; att å

karlarnes sida en ödmjuk öfvervägande täflan kommer i fråga är ju

således högst förlåtligt. -- Alltså kära du, har du tänkt på Hegel, har

du talat om Horatius och Ovid; så lägg för Guds skull af båda delarne,

eljest blir du af de omilda karlarne ömmare ihågkommen än du måhända

det skulle önska, och hvad sluteligen poesi, till och med prosa angår,

får du nöja dig med, på sin höjd "Ingeborgs klagan" samt studerandet i

"Cajsa Warg". Ack! de karlarne! de karlarne... Här ställer jag inför

ditt öga -- icke -- "det skönaste du sett i nord" nej, Lieutenant

Pirouette, en liten fin mager ungherre, en af första rangens

dansmästare (förstås i ordets sublimaste bemärkelse); sedan han under

afton dansat med, och figurerat för, Fröknarna Cloty och Jettchen

Nobelcreutz, samt under quadrillerna, i anseende till vigeur,

dansställniug, samt benens utmärkta skicklighet vid batementer,

onekligen med största skäl ådragit sig beundrande uppmärksamhet,

ådagalade han ännu genom en bockning för mig, presisement en pendant

till dem Madame G. under första danslektionen så mödosamt sökte

öfverflytta på sina elever (på cavalierslinien n.b.) huru mycken heder

han i sin ungdom måtte gjort sin maitre de danse; han nämligen uppbjöd

mig till en cotillon, dertill du väl kan föreställa dig jag ej kunde

refusera. Det första jag, slående invid min cavaliers sida upptäckte

var en impertinent calmus-lukt, hvilken han oupphörligt genom de tunna

läpparne utandades, derefter blef jag af honom ordenteligen underrättad

om alla de publika nöjen, hvilka årligen vore att tillgå i S.

Subskriberade assembléer voro 10 (säger tio) maskerade 2, sammankomster

för Pauvres honteux 2, allt säkra inkomster, dertill voro ännu att

påräkna minst 24 privata baler, tre à fyra slädpartier, möjligen och

troligen några mindre tragedier inom, samt öfverhufvud tagit 50

(femtio), icke derunder, spektakel utom hus. Derefter afhandlades den

torra väderleken, samt undrades om icke de impertinent stickande

flugorne skulle betyda regn. Jag lemnar likväl nu som då, Lieutenanten

att vidare sammanslå antalet af baler och tyda flugornas impertinance,

samt fortskrider till Fändrik Doll, en bror till Fröken; han är lång,

nästan sagt skrånglig, men har i sitt ansigte någonting själfullt och

godt, är yngst af sine syskon samt till det yttre lik Majorskan; har

ett något fjeskigt sätt, i hvilket dock ingen skymt af bålhet kan

upptäckas. Nöjsammast var för mig den quadrille jag med honom dansade,

han påminte genom sin ytterliga liflighet mycket om Wilhelm K. Major

Fixenheim, enkling, men ännu vig och förlig, ehuru något fet, var emot

mig särdeles uppmärksam, så väl under dansen som soupéen, under hvilken

sednare han bestämt fattat posto bakom min stol. Friherrinnan roade sig

rätt hjerteligen åt min eröfring, hvarpå hennes neveu gjort henne

uppmärksam, samt slutligen och sist, återigen Baron Paul C., med

hvilken jag dansade ett evighelslångt potpouri, utan att han likväl

föreslog mig något ombyte af cavalier; hans artighet var nu utan gräns,

han ville (helt naturligt) godtgöra hvad han emot mig trott sig

förfelat, och just derföre var slutet på den mångtourade dansen mig

särdeles välkommit. -- Jag har nu för dig framställt åtskillige

personer mer och mindre intresanta, af dem, med hvilka jag under den

nyss passerade aftonen var i någon beröring, men den, med hvilken ett

dylikt fall ej existerade, den af hvilkens läppar jag ej hörde ett enda

ljud, hvilken jag endast såg, och som bland alla dervarande karlar blef

den enda, som verkeligen intereserade mig, honom har jag ej nämnt,

emedan jag; lik små barnen sparsam på det ljufva och goda, velat gömma

det bästa till sist; och ännu ett, emedan jag hoppats du af hans

oförmodade framträdande i denna muntra sorlande krets, bestämt skulle

erfara samma djupa intryck som jag; se då min Emilia, betrakta med väl

klappande hjerta, det märker ingen, men Gud bevars, Gud bevars, icke

tårfuktadt öga, ibland siden och band, blommor och gaze, löjen och

skämt, en ung man med oändeligen interessant, själfullt skönt utseende,

omkring tjuguåtta högst trettio år, stå lutad emot tvenne grymma

hånande kryckor, lugn framblickande utåt det hvimlande salonsgolfvet;

hvem är den beklagansvärde ädle krympligen, hvilken ej utan sitt

obevekliga stöd mägtar taga ett enda steg? Denna fråga gjorde jag

Friherrinnan, bredevid hvilken jag, af hennes vänliga vinkar ofta

ditlockad, satt; densamma hör jag nu äfven dig göra mig, och svarar dig

hvad jag sjelf genom Friherrinnan fick veta; han är en bror till den

täcka öfverstinnan Z., hvilken, under det hon mellan danserna

uthvilade, med innerlig känsla sågs hand i hand med denne sin

själsfrände bortprata långa timmar. Du må ej min älskade läsarinna mig

till förargelse framkasta någon tanklös fråga: huruvida under dylika

omständigheter, Öfverstinnan väl hade hjerta att dansa; då gör jag åter

den der, dig ingalunda behagliga nack-knycken, du minnes den väl? och

svarar dig, enligt min innerliga känsla: hjertat och själen kunna

alltid lika lifligt, måhända ofta i fördubblad grad, känna och dela

lidanden hos en älskad medlike, vän eller anhörig, och ögat genom tid

och vana, dock sluteligen härdas till betraktande af hvad den

oundvikeliga nödvändigheten pålagt, samt således äfven den älskande

systren, ung och liflig, i dansen framsväfva med ett likaså varmt

hjerta som någonsin den pedantiske väggprydnaden, hvilken, för det en

gammal tante eller onkel ligger sjuk, ej vågar röra sig till en valtz

eller quadrille, men det oaktadt ej kunnat försaka ett stormande begär

att uppsöka erbjudna nöjen och förlustelser; och, hvilken är i det hela

väl oskyldigare an just den förströelse dansen lemnar? Med samma skäl

borde ju spektakler, kaffen, supéer, till och med concerter och

muntrande lecturer fördömmas, med ett ord allt hvad som möjligen gör

anspråk på en fiffigare tanke eller bidrar att förskingra sinnet;

undvikandet af dessa nöjen af personer, hvilka ej genom döden lidit

smärtsammare förluster, då fallet alltid blir förändradt, anser jag

ovilkorligt som det fördömligaste pryderi, der endast etiquette,

omöjligen den sanna känslan, kunnat tala. Men nu vill jag nämna dig

något, hvaråt du rätt hjerteligen skall skratta, det tycker jag likväl

alldeles icke illa om, tvärtom jag skrattar med. Jag har, af hvad skäl

vet jag egenteligen ej, men så har likväl förhållandet varit, alltid

med litet sneglande blick skådat dessa ungherrar, hvilka på senare

tider i så öfvermåttan stor mängd börjat begagna glasögon, och har i

mitt sinne undrat öfver det till och med ögonen hos sednare tiders

generation till den grad lida af svaghet, så dessa yttre medel till

deras conserverande så allmänt nödgats tillgripas, då äldre karlar,

till och med gubbar, med blotta sina egna ögon ännu finnas se

ypperligt; vare härmed dock huru som helst, jag har allt nog aldrig

förr kunnat förlika mig med dessa dubbla; nu, då jag oförmodadt såg

denne T. med dylika, föreföllo de mig alldeles icke motbjudande,

tvärtom var han den första jag tyckte de riktigt väl klädde; således

har åter slumpen med hast kullstörtat en fördom, den jag trodde allt

beständigare skulle rotas i min inbillning, och jag är säker på, jag

härefter ganska tranquilt skall betrakta dessa förr så förhatliga stela

glasögon, och Gud vet, må hända ännu förälskad i dem, möjligen lägga

mig sjelf till ett par dylika. Men nu till Rosa; flere gånger under

aftonen, men i synnerhet under den omnämnde potpourin, var jag ej

mäktig afhålla mina ögon ifrån den intagande flickan; hon dansade med

R., men nej, hon dansade ej, hon sväfvade jemte honom genom högre

regioner, åtminstone voro hennes tankar, hennes känslor ej af denna

verlds; ack! om du sett henne, då hon, tröttad af en uthållande valtz,

oskuldsfullt uthvilade i den stol hans uppmärksamhet henne utsett, de

blickar fulla af inre frid och salighet hon då stundom tillsände honom,

som lutad till hennes sida, genom ständigt förnyadt tilltal sökte

fängsla hennes uppmärksamhet, om du sett det anspråkslösa milda i hela

hennes väsen, der ej en mine, ej en gest var antagen eller konstlad,

men tvärtom, den skönaste natur rådde; om du sett den rika, ehuru späda

rundningen af dess vackra zephirlika gestalt, samt sluteligen, om du

sett det obeskrifligt svårmodiga, långsamt bortdöende leende på de

runda purprade läpparne, då under dansens muntra hvirfvel hennes blick

oförmodadt föll på den väl till utseendet lefnadsglade, dock stundom i

dysterhet inom sig försjunkne T., då öfverdrogs vanligtvis hennes ögas

klara spegel af en fuktig tåredimma, hvars milda dagg, ren och

uppfriskande, nedföll i dess unga varma hjertas rika blomstergård. Jag

suckade under det jag sådan betraktade henne; många innerliga

önskningar för det ständigt fortfarande lugnet inom hennes själ;

säkert, säkert anar hon ännu ej till sitt eget oerfarna hjertas

tillstånd, ack! hon är i sanning en huld, ännu knappt utslagen ros,

hvilken blott drömmer sin frid, och sin oskuld. Uti samma salong der

tableauerna voro anbragte, var nu arrangerat för supéen, hvilken yppig

och öfverflödande bestod af det raraste och läckraste årstiden och en

väl rigtad kassa kunde frambringa; på de präktiga borden, der sirliga

krokaner i olika format prunkande höjde sig, lyste silfver, kristaller

samt herrliga vaser, fyllde med utmärkt sköna, lefvande blomster, den

ståtliga kronan spridde åter sitt sken, hvilket ännu mera förökades

genom det ljusen från silfverkandalabrerna, hvilka i mängd funnos å

bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka

öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i

hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen

framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar

alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en

mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk

doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska

apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett

sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten

kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl

tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne

och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de

bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken

Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för

bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens

och Baron Paul C----s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims

långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf

uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min

uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt

lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och

proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål,

hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; -- och

hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det

grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist

serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua

kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då

man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom

förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min

Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté,

du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i

långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl

deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid

godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.

Den 17.

"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag

i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu

har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller

huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom

har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas

till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den

anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna

Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade

sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att

helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru

ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken

fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor

Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus,

den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför

trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag

naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick

nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af

den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening.

Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa

resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig;

Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen,

hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford;

han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände,

samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket

sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför

liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa

sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen

vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den

intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare

umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig,

varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan

Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde

några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru

hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans

underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_

vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder

taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf

kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt

jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så

ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin

kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt

sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett

egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att

om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet

för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf

smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå

egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person,

klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit

finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan

skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än

de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande

sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den

förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan

sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan

med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven

jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken

Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet

gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel,

gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den

eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en

liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken

Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell

Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på

balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen

fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så

mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var

Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!"

utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då,

Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag

åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen

ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi

få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu

nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om

färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af

kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne

sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och

Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der

vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen

voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag

det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt

kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära

nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga",

vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt

sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan

säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan

jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå

Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den

var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag

allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit

ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag

ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer

påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in.

"Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat,

hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande

af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var

klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade

Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds

blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och

Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. --

Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll,

sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med

Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt,

sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" --

"Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de

neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma

stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes,

är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har

Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att

Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina

rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var

under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde

tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera

afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen

fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett

lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart

om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt

sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett

stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk

ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till

musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets

heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal

med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning

af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet

afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska

herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår

nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom

Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst

våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första

legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig;

underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga

allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan

Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare

än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb

Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ,

nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig

sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen

o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick,

fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna

mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för

sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag

helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta

vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston;

oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet,

omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken,

beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande

omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och

taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den

olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes

bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet

kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag

tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft

lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann

det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E.,

öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda

Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej

till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å

nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver,

hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig

kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt

bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru

A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst

icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag

visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst

ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog

lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det

gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej,

jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den

andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla,

eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste

godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar

bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd

öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket

ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet

sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med

till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och

otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur

var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja

hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma

rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande

ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken

grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att

blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som

sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag

såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring

spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade

hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt

yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom,

uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf,

i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt

arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad

en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken

Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig."

-- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken,

uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till

salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon,

medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett

par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger",

anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig

tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke

någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det

har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken

Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån

pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin

nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte

låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva

låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla

accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt

accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde

nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så

gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för

att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt

stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter

sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda

toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra;

hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något

att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror,

Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena

sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet

föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i

Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för

sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni

med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu.

Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade

complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige

åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade

sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del

tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så

beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång

förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl

trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i

ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar

öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning,

ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på

kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje

hänseende odrägligt.

Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af

oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och

kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.

I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga

farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det

herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska

luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och

sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig

stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet

hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna

erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen

förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska

dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra

välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars

hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag

omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen

skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne

ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den

muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade

Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var

hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget,

lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under

vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda

mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall

med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack!

ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du

nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och

dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked

rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger

ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så

af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det?

Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och

heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi

hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen,

hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad

ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få

njuta dess sötma, dess salighet.

Den 20.

Murgrönan · 第 7 / 24 段