lätt vidrörande af min axel, och varseblef, då jag vände mig om, Rosa,
hvilken under trängseln letat sig fram till mig. "Så djupsinnig söta
Mathilda, ser du ej huru man nu ifrigt bemödar sig, att åter upphinna
salongen, skola vi ej också närma oss den? Men säg dock först, hvad
tyckte du om tableauerna? Jag tänker du fann dem som jag, rätt
prydliga?" -- "Ack söta Rosa", inföll jag nu, "du dömmer ganska rätt,
jag hade också blott en enda tanke härvid, och den var en innerlig
önskan, om deras vida längre fortfarande; men du! huru kom du så
oförmodadt att bidraga dervid! derom visste du ju alldeles icke i
förgår." -- "Ock icke ens i går", tillade Rosa, "först i dag morgons
kom Aurelia X, och yttrade sin önskan, det jag måtte blifva henne en
liten medhjelperska, det var, ser Du, med den obetydliga sången jag
egentligen skulle biträda." -- "Ja söta Rosa, den, som du kallar den
'obetydliga sången' gick också förträffeligt; du föreställde ypperligt
en liten Malibran i afton, och hade med skäl kunnat mångdubbla dina
stropher." -- "Alldeles icke", småskämtade Rosa, "fula visor äro många
-- vackra deremot alldrig långa! små rosor finnas i öfverflöd, men
Malibraner högst sällan, och derföre fick äfven du nöja dig med hvad
denna nu oförmodadt bestod;" härvid tog mig Rosa under armen och förde
mig ut i den rörliga salonen, der Majorskan Pygmeus som bäst höll på
skörda ett allmänt lof, öfver den särdeles talang och smak hon ägde i
rangerandet af tableaner. Rosa ärnade just, sedan vi väl intagit våra
platser, på min derom gjorda fråga, upplysa mig om hvem den täcka
gondolfarerskan var, då hon sjelf sågs åtföljd af Grefvinnan och Fröken
Aurelia utur folkhopen närma sig oss. Grefvinnan presenterade nu mig
sin äldsta dotter, samt Fröken Amelie T. (en syster till Öfverstinnan
Z., hvilken i fägring var en fullkomlig af bild af sin äldre syster)
yttrande det Aurelia nu personligen vore i tillfälle göra sin ursäkt
för hvad hon hittills såsom uppmärksam värdinna åsidosatt; bifogade hon
ännu en artig önskan om vår snart inträffande närmare bekantskap o.s.v.
samt lemnade oss. Med liflighet adresserade sig nu Fröken X. till så
väl Rosa som mig, fägnade sig öfver den nya connaisancen; gjorde mig,
som fullkomligt okänd i societén, småningom bekant med namnen på en och
annan oss omgifvande person, deri Fröken Amelie med naivité ofta var
henne behjelplig. "Du har nu bästa Aurelia, inföll Fröken T., för
Mamsell Sommer gjort en ganska ordentlig utgallring bland damerna, och
bör således ej heller förglömma våra cavalierer. Se hit Mademoiselle
Sommer _J'ai l'honneur vous presenter le compt de A., le compt d' X,
les barons C., les deux Capitaines aux gardes G. et H., Monsieur R.,
Lieutenant Pirouette; le Secretair Flanquette; et dieu sais que de
plus_." Hon ärnade, öfverskådande den talrika svit af karlar, hvilka i
en grupp sammanskockat sig midt på golfvet, åter börja en ny
recrutering, då i detsamma en liflig valtz blåstes upp, och hon sjelf
utaf en af 'les Barons' snart rycktes bort i dess hvirfvel. Capitain
G., en, enligt hvad vi flickor pläga benämna dem -- gentil cavalier,
utbad sig i detsamma en valtz af Aurelia, och nu sågs det ena paret
efter det andra bortsväfva under musikens jubel. Jag hade icke märkt
att Rosa försvunnit ifrån min sida, förr än jag oförmodadt såg henne
framila jemte en ung skön man, hvilken snart sagt bar sin intagande
börda; hans blick hvilade med synbart välbehag på hennes fina anlete,
der oskuld och täckhet så skönt förenat sig. Nu stadnade han invid
platsen derifrån han upptagit sin dame, samt bugade sig för mig: mitt
namn är R. vågar jag af Mamsell Sommer utbedja mig en valtz? jag
tackade, och fördes af honom flere hvarf kring salonen. Då jag åter
uppnådde platsen, qvarstadnade han några ögonblick framför Rosa,
underrättade sig huruvida den förestående flyttningen till Liljedahl
snart skulle försiggå, och så vidare, samt sluteligen anhöll om den
första Françaisen. Den är troligen en äldre bekant till dig Rosa,
yttrade jag, sedan han lemnat oss, säg mig då hans karaktär, han nämnde
mig endast sitt namn. Under mitt tilltal hade Rosas kinder oförmodadt
uppflammat till hög rodnad, hon syntes brydd och kunde knappt halfhögt
besvara min fråga; jag fick likväl veta R. vara Häradshöfding, och för
resten gissa mig till hvad jag ville. -- Så Rosa lilla, tänkte jag,
slår det så till, min aning hade då ej bedragit mig; hennes hjerta var
ej mera fritt, det hade den uppstigande rodnaden på dess kind förrådt.
För att i grund förjaga Rosas iråkade förlägenhet, den jag ej hade
hjerta att låtsa märka, slog jag genast om med en likgiltig fråga,
beträffande Fröknarna Cloty och Jettchen, hvilka i ett litet kabinett
bestyrsamt sågos ruska om sina yfviga styfstärkta kjortlar. Nu blåstes
i detsamma upp till en Française, och åtföljd af unge Grefve X.
nalkades mig Baron C., hvilken af den förstnämnde mig föreställd,
anhöll om den nämnde quadrillen. Vid den förnyade signalen närmade sig
åter Baronen, erbjöd mig med belefvad artighet handen, samt ledsagade
mig till min plats. Här stod jag nu, bestormad af tusende känslor, en
främling i den stora vidsträkta societén, utan någon enda anhörig, ett
mål for nyfikna och beställsamma blickar, hvilka, om ej för min egen,
dock för min meddansares skull, i talrik mängd voro riktade på mig. Med
våld qväfde jag de svårmodiga intryck ögnablicket öfver mig hopat;
Friherrinnans ord: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer
att göra sin mor heder", återljudade nu med förnyad makt i min själ;
nej, nu behagar du henne, ingalunda, och kan icke så våpig behaga henne
tänkte jag, uppslående mitt öga, och se, midt framför mig satt hon nu
sjelf; den på mig riktade blicken, uttryckande den mest innerliga
godhet; med en liten vänlig smånick ville hon -- jag märkte det väl --
ingifva mig det mod och den fattning jag för ett ögnablick varit på
vägen förlora, men genom hennes upplifvande blickar fullkomligt åter
bemäktigat mig, och nu var äfven qvadrillen rangerad. "Det är forsta
gången Demoiselle Sommer besöker vår hufvudstad, tror jag", yttrade sig
min cavalier, sedan vi uttågat första touren i Françaisen? -- "Ja;" --
"och huru har Demoiselle funnit smaken deraf?" -- "Jag förmodar",
återtog jag frågande, "Herr Baron menar smaken af byggnadssättet, den
förefaller mig, ehuru oskicklig att bedömma något dylikt, onekligen
charmant, jag har ännu aldrig sett en prydligare stad, hvad som i
synnerhet fästat min uppmärksamhet, är dess oändeligen vackra läge;" --
"Jag menar", vidtog nu Baronen, med en lätt axelryckning, och låtsande
ej gifva akt på mitt svar, "allt ensemble, byggnadssätt, läge, ton;
hvad befaller min nådiga vidare?" -- "Hvad den sednäste punkten
beträffar", anmärkte jag, "är den så vidt skild ifrån de båda
föregående, hvilken jag dock lika så litet som i den förstnämnde äger
förmåga bedömma; denna är den första af såkallade tongifvande kretsar
jag härtills besökt." -- "Demoiselle har således ännu uppehållit sig
ganska kort i staden? man hade eljest hos Kommerce-Rådet L----s, för en
tre veckor sedan, en alltför amusant afton, der stadens beau monde var
församlad, en oundviklig resa pour d'affair kallade mig förtretligt nog
nämnde tid utur staden, och gjorde mig således detta nöje förlustig;
får jag lof att fråga när ankomsten var för min nådiga?" -- "Sedan
knappa fjorton dagar." -- "Om förlåtelse", återtog Baron, "då har
Demoiselle ännu icke hunnit taga _le bon ton au connaisance_; man har,
i anseende till uträknade fördelar, på sednare lyckligare tider skridit
till den prisvärda upptäckten af en så kallad frihetsanda, hvilken lik
en kyttande eld redan för längre tider sedan här och der utsprakat
gnistor till en ny reform i samhällslifvet; etiquetten gör nu mera
intet påstående, man kommer, man går ifrån en societé, alldeles
efter godtycke, utan att besvära hvarken värd eller värdinna med
påhelsningar, tråkiga tanklösa komplimenter etc, klär sig nonchalante,
läser vid en taffel, ehuru omgifven af hundradetals personer, mellan
rätterne sitt morgonblad, gäspar, blundar, gnolar, med ett ord, är
fullkomligt fri och oberoende; den ena reflekterar ej på den andra, men
öfvar i sin _tour les mèmes_; ah! ett charmante tidehvarf, par exemple,
är jag på en bal fatigerad eller ledsen vid ett uthållande poutpouri
eller cotillon, slutar jag den utan omsvep, sedan jag anskaffat min
dame en annan meddansare; hon gör detsamma om hon så behagar, utan att
någonsin ett manquement kommer i fråga; nå, hvad omdöme lemnar
Demoiselle nu om tonen i S.?" -- "Tiderna äro ovanligt upplyste",
svarade jag alfvarsamt, sedan jag förundrad åhört Baronen, "likväl äro
dess ljusa föreskrifter icke så alldeles lätta, som man skulle tycka,
att efterfölja; mån tro Herr Baron, den der gamla goda tiden, der
uppmärksamhet, reelité och hedrande grannlagenhet utgjorde en
väsendtlig hjertats vinning, verkeligen så allmänt af samhällslifvets
medlemmar kan föraktas, åsidosättas, och glömmas; eller är det endast
ett förlåtligt undantag med _le beau monde_?" Baronen fästade vid mina
sista ord sin blick med ett obeskrifligt uttryck på mig, elden i hans
flammande öga hade i hast förvandlat sig till en mild brand, i hvars
låga en i botten ren själ framlyste; jag såg otvifvelaktigt, att något
särdeles inom honom föregick, och började af allt hjerta ångra det svar
hvartill ifvern, och hans, som jag ej kunde undvika finna, allt för
litet delikata resonement föranledt. "Kan ni förlåta mig Demoiselle",
yttrade han nu, sedan han ett ögnablick med oafvänd blick betraktat
mig, "kan ni förlåta ett tanklöst gyckleri, hvilket jag af vana, ej af
elakhet hitintills, utan motstånd öfvat; lemna mig, jag bönfaller nu
derom, den tillfredsställande försäkran, det ni ej tror, att mitt
hjerta någonsin, hvarken föraktat eller förglömt den grannlagenhet och
ödmjuka vördnad jag är skyldig ert kön, och i synnerhet personer,
liktänkte med eder; likasom ni måste vara öfvertygad om, det icke
allenast ni, för det ni olyckligtvis var främling, blef utsatt för en
sjelfsvåldig sprätts oafsnästa sottiser, utan ock att mången annan
varit det före er." Tänk dig Emilia min förvåning vid dessa ord, jag
blef verkeligen gladt öfverraskad, och genom dem fullkomligt godtgjord,
samt lemnade af uppriktigaste hjerta Baronen den försäkran hvarom han
så ifrigt anhöll, det verkeligen icke ens den aflägsnaste skymt af
missnöje hos mig qvarstadnat. Vi hade under det nu upprepade samtalet
hunnit nästan till quadrillens slut; jag fann likväl under det
återstående af densamma att Baronen var, hvad jag i början ingalunda
trodt, en bildad och ganska hygglig karl. Ack! menniskohjertat, hvad
det dock är för ett underligt ting, huru lätt de äldlaste frön i ett
sådant genom villfarelse och dårskap förtrampas, ja ofta i grund
förqväfvas, och huru ofta på en blott slump beror dess kraftfulla
återväckelse till ädlare lif och verksamhet. Arm i arm med Rosa gick
jag efter slutad dans att åter uppsöka mig en plats, då Fröken Doll,
som det tycktes riktigt betagen, ifrigt närmade sig oss: "vet Mamsell,
jag blef riktigt storögd", började hon, "att se Mamsell i quadrillen;
jag skulle just figurera fram emot Wridman, då jag vid svängningen
varseblef Mamsell vid Baron C----s sida; har Mamsell varit bekant med
honom förut, eller huru kom det till att han kom att dansa med Mamsell?
jag skall säga att han är ibland de gentilaste af våra kavalierer, och
Mamsell rätt mycket att gratulera, som fick dansa första dansen med
honom." Jag kunde vid detta tråkiga tilltal ej afhålia mig att le, samt
svarade Fröken, det hon i dylikt fall ägde dubbel anledning lemna mig
sin gratulation, jag skulle nemligen dansa den nästa Fançaisen med den
yngre Baron C., hvilken redan till densamma bjudit upp mig. "Nå kors
den Mamsell", undrade Fröken, "det var ju alldeles märkvärdigt,
kavalliererne i S. hafva eljest ej för sig att vilja visa främlingar
uppmärksamhet; tvärtom får damerna ofta på baler sitta hela långa
afton, fogar ej händelsen att de i societén äga någon bekant!" Men
Emilia! jag vill ej uttrötta ditt tålamod med åhörandet af det evigt
likhaltiga joller hvarmed Fröken yttermera plågade mig, och som tiden
mellan danserne var så kort, att jag genom ömsesidiga meddelanden med
en eller annan raisonementsvis ej kunde inhemta något, hvarken för själ
eller tanke födande, och dessutom mina fruntimmers bekanta vore högst
få, vill jag blott säga dig det jag, med Fröken Dolls ord taladt, var
så lycklig att hela aftonen vara i en brillant tour, och satt ingen
enda dans. Jag kan dock ej underlåta att för dig yttra mitt omdöme i
anseende till de unga karlar, hvilka jag hos X. både såg och
raisonerade med, hvaribland Häradshöfding R. i anseende till min
älskade lilla Rosa mest ådrog sig min uppmärksamhet; han är den
vackraste karl jag ännu sett; medelmåttigt lång, fyllig, samt utmärkt
väl växt; äger ett sätt att meddela sig, hvilket, hvad ämne helst må
afhandlas, gör honom oändeligt intressant och intagande, är belefvad
och complaisant till den grad, att man nödvändigt derå tvingas göra
afseende; och likväl, oaktadt alla dessa hos en enda person så sällan
förenade naturförmåner, kan jag dock ej riktigt förlika mig med honom;
men dermed nog; Grefve A., med hvilken jag valsade några hvarf, kan jag
ej på annat sätt bedömma, än i korthet omnämna hans yttre; han är lång
och väl växt, för sig gentilt, är ej vacker, då jag likväl får lof
undantaga de utmärkt lifliga, stora, bruna ögonen, samt det ymniga,
mörka, lockade håret; han tycktes helt och hållet vara öga och öra
blott för Öfverstinnan Z., hvilken äfven var öfver all beskrifning
täck; vidare Baron Victor C., en yngre bror till Baron Paul, med
hvilken jag dansade första Françaisen, är fåordig, och en fullkomlig
motsatts af sin bror; besitter en god portion flegma skulle jag dömma
till, vore det ej orätt att så bestämt lemna yttranden om personer, dem
man första gången ser. Capitain G., en munter, treflig karl, men som
jag tror något elak, gjorde mig under en quadrille en liflig
beskrifning öfver den bal han för några veckar sedan bivistat i T., en
liten småstad, der bland annat damerna, med hvilka han hade den lycka
göra bekantskap, voro ganska aimabla; skulle de i allmänhet ej så
mycket affekterat vitterhet. De tänka, de tala endast om Hegel,
Horatius, Ovidius, samt drömma idel poesi; icke underligt, fortfor han
med ironi, att vid läro-säten, akademier etc. nutiden fordrar så
mycket, då äfven det milda könet lagt sig på ett dylikt studium; att å
karlarnes sida en ödmjuk öfvervägande täflan kommer i fråga är ju
således högst förlåtligt. -- Alltså kära du, har du tänkt på Hegel, har
du talat om Horatius och Ovid; så lägg för Guds skull af båda delarne,
eljest blir du af de omilda karlarne ömmare ihågkommen än du måhända
det skulle önska, och hvad sluteligen poesi, till och med prosa angår,
får du nöja dig med, på sin höjd "Ingeborgs klagan" samt studerandet i
"Cajsa Warg". Ack! de karlarne! de karlarne... Här ställer jag inför
ditt öga -- icke -- "det skönaste du sett i nord" nej, Lieutenant
Pirouette, en liten fin mager ungherre, en af första rangens
dansmästare (förstås i ordets sublimaste bemärkelse); sedan han under
afton dansat med, och figurerat för, Fröknarna Cloty och Jettchen
Nobelcreutz, samt under quadrillerna, i anseende till vigeur,
dansställniug, samt benens utmärkta skicklighet vid batementer,
onekligen med största skäl ådragit sig beundrande uppmärksamhet,
ådagalade han ännu genom en bockning för mig, presisement en pendant
till dem Madame G. under första danslektionen så mödosamt sökte
öfverflytta på sina elever (på cavalierslinien n.b.) huru mycken heder
han i sin ungdom måtte gjort sin maitre de danse; han nämligen uppbjöd
mig till en cotillon, dertill du väl kan föreställa dig jag ej kunde
refusera. Det första jag, slående invid min cavaliers sida upptäckte
var en impertinent calmus-lukt, hvilken han oupphörligt genom de tunna
läpparne utandades, derefter blef jag af honom ordenteligen underrättad
om alla de publika nöjen, hvilka årligen vore att tillgå i S.
Subskriberade assembléer voro 10 (säger tio) maskerade 2, sammankomster
för Pauvres honteux 2, allt säkra inkomster, dertill voro ännu att
påräkna minst 24 privata baler, tre à fyra slädpartier, möjligen och
troligen några mindre tragedier inom, samt öfverhufvud tagit 50
(femtio), icke derunder, spektakel utom hus. Derefter afhandlades den
torra väderleken, samt undrades om icke de impertinent stickande
flugorne skulle betyda regn. Jag lemnar likväl nu som då, Lieutenanten
att vidare sammanslå antalet af baler och tyda flugornas impertinance,
samt fortskrider till Fändrik Doll, en bror till Fröken; han är lång,
nästan sagt skrånglig, men har i sitt ansigte någonting själfullt och
godt, är yngst af sine syskon samt till det yttre lik Majorskan; har
ett något fjeskigt sätt, i hvilket dock ingen skymt af bålhet kan
upptäckas. Nöjsammast var för mig den quadrille jag med honom dansade,
han påminte genom sin ytterliga liflighet mycket om Wilhelm K. Major
Fixenheim, enkling, men ännu vig och förlig, ehuru något fet, var emot
mig särdeles uppmärksam, så väl under dansen som soupéen, under hvilken
sednare han bestämt fattat posto bakom min stol. Friherrinnan roade sig
rätt hjerteligen åt min eröfring, hvarpå hennes neveu gjort henne
uppmärksam, samt slutligen och sist, återigen Baron Paul C., med
hvilken jag dansade ett evighelslångt potpouri, utan att han likväl
föreslog mig något ombyte af cavalier; hans artighet var nu utan gräns,
han ville (helt naturligt) godtgöra hvad han emot mig trott sig
förfelat, och just derföre var slutet på den mångtourade dansen mig
särdeles välkommit. -- Jag har nu för dig framställt åtskillige
personer mer och mindre intresanta, af dem, med hvilka jag under den
nyss passerade aftonen var i någon beröring, men den, med hvilken ett
dylikt fall ej existerade, den af hvilkens läppar jag ej hörde ett enda
ljud, hvilken jag endast såg, och som bland alla dervarande karlar blef
den enda, som verkeligen intereserade mig, honom har jag ej nämnt,
emedan jag; lik små barnen sparsam på det ljufva och goda, velat gömma
det bästa till sist; och ännu ett, emedan jag hoppats du af hans
oförmodade framträdande i denna muntra sorlande krets, bestämt skulle
erfara samma djupa intryck som jag; se då min Emilia, betrakta med väl
klappande hjerta, det märker ingen, men Gud bevars, Gud bevars, icke
tårfuktadt öga, ibland siden och band, blommor och gaze, löjen och
skämt, en ung man med oändeligen interessant, själfullt skönt utseende,
omkring tjuguåtta högst trettio år, stå lutad emot tvenne grymma
hånande kryckor, lugn framblickande utåt det hvimlande salonsgolfvet;
hvem är den beklagansvärde ädle krympligen, hvilken ej utan sitt
obevekliga stöd mägtar taga ett enda steg? Denna fråga gjorde jag
Friherrinnan, bredevid hvilken jag, af hennes vänliga vinkar ofta
ditlockad, satt; densamma hör jag nu äfven dig göra mig, och svarar dig
hvad jag sjelf genom Friherrinnan fick veta; han är en bror till den
täcka öfverstinnan Z., hvilken, under det hon mellan danserna
uthvilade, med innerlig känsla sågs hand i hand med denne sin
själsfrände bortprata långa timmar. Du må ej min älskade läsarinna mig
till förargelse framkasta någon tanklös fråga: huruvida under dylika
omständigheter, Öfverstinnan väl hade hjerta att dansa; då gör jag åter
den der, dig ingalunda behagliga nack-knycken, du minnes den väl? och
svarar dig, enligt min innerliga känsla: hjertat och själen kunna
alltid lika lifligt, måhända ofta i fördubblad grad, känna och dela
lidanden hos en älskad medlike, vän eller anhörig, och ögat genom tid
och vana, dock sluteligen härdas till betraktande af hvad den
oundvikeliga nödvändigheten pålagt, samt således äfven den älskande
systren, ung och liflig, i dansen framsväfva med ett likaså varmt
hjerta som någonsin den pedantiske väggprydnaden, hvilken, för det en
gammal tante eller onkel ligger sjuk, ej vågar röra sig till en valtz
eller quadrille, men det oaktadt ej kunnat försaka ett stormande begär
att uppsöka erbjudna nöjen och förlustelser; och, hvilken är i det hela
väl oskyldigare an just den förströelse dansen lemnar? Med samma skäl
borde ju spektakler, kaffen, supéer, till och med concerter och
muntrande lecturer fördömmas, med ett ord allt hvad som möjligen gör
anspråk på en fiffigare tanke eller bidrar att förskingra sinnet;
undvikandet af dessa nöjen af personer, hvilka ej genom döden lidit
smärtsammare förluster, då fallet alltid blir förändradt, anser jag
ovilkorligt som det fördömligaste pryderi, der endast etiquette,
omöjligen den sanna känslan, kunnat tala. Men nu vill jag nämna dig
något, hvaråt du rätt hjerteligen skall skratta, det tycker jag likväl
alldeles icke illa om, tvärtom jag skrattar med. Jag har, af hvad skäl
vet jag egenteligen ej, men så har likväl förhållandet varit, alltid
med litet sneglande blick skådat dessa ungherrar, hvilka på senare
tider i så öfvermåttan stor mängd börjat begagna glasögon, och har i
mitt sinne undrat öfver det till och med ögonen hos sednare tiders
generation till den grad lida af svaghet, så dessa yttre medel till
deras conserverande så allmänt nödgats tillgripas, då äldre karlar,
till och med gubbar, med blotta sina egna ögon ännu finnas se
ypperligt; vare härmed dock huru som helst, jag har allt nog aldrig
förr kunnat förlika mig med dessa dubbla; nu, då jag oförmodadt såg
denne T. med dylika, föreföllo de mig alldeles icke motbjudande,
tvärtom var han den första jag tyckte de riktigt väl klädde; således
har åter slumpen med hast kullstörtat en fördom, den jag trodde allt
beständigare skulle rotas i min inbillning, och jag är säker på, jag
härefter ganska tranquilt skall betrakta dessa förr så förhatliga stela
glasögon, och Gud vet, må hända ännu förälskad i dem, möjligen lägga
mig sjelf till ett par dylika. Men nu till Rosa; flere gånger under
aftonen, men i synnerhet under den omnämnde potpourin, var jag ej
mäktig afhålla mina ögon ifrån den intagande flickan; hon dansade med
R., men nej, hon dansade ej, hon sväfvade jemte honom genom högre
regioner, åtminstone voro hennes tankar, hennes känslor ej af denna
verlds; ack! om du sett henne, då hon, tröttad af en uthållande valtz,
oskuldsfullt uthvilade i den stol hans uppmärksamhet henne utsett, de
blickar fulla af inre frid och salighet hon då stundom tillsände honom,
som lutad till hennes sida, genom ständigt förnyadt tilltal sökte
fängsla hennes uppmärksamhet, om du sett det anspråkslösa milda i hela
hennes väsen, der ej en mine, ej en gest var antagen eller konstlad,
men tvärtom, den skönaste natur rådde; om du sett den rika, ehuru späda
rundningen af dess vackra zephirlika gestalt, samt sluteligen, om du
sett det obeskrifligt svårmodiga, långsamt bortdöende leende på de
runda purprade läpparne, då under dansens muntra hvirfvel hennes blick
oförmodadt föll på den väl till utseendet lefnadsglade, dock stundom i
dysterhet inom sig försjunkne T., då öfverdrogs vanligtvis hennes ögas
klara spegel af en fuktig tåredimma, hvars milda dagg, ren och
uppfriskande, nedföll i dess unga varma hjertas rika blomstergård. Jag
suckade under det jag sådan betraktade henne; många innerliga
önskningar för det ständigt fortfarande lugnet inom hennes själ;
säkert, säkert anar hon ännu ej till sitt eget oerfarna hjertas
tillstånd, ack! hon är i sanning en huld, ännu knappt utslagen ros,
hvilken blott drömmer sin frid, och sin oskuld. Uti samma salong der
tableauerna voro anbragte, var nu arrangerat för supéen, hvilken yppig
och öfverflödande bestod af det raraste och läckraste årstiden och en
väl rigtad kassa kunde frambringa; på de präktiga borden, der sirliga
krokaner i olika format prunkande höjde sig, lyste silfver, kristaller
samt herrliga vaser, fyllde med utmärkt sköna, lefvande blomster, den
ståtliga kronan spridde åter sitt sken, hvilket ännu mera förökades
genom det ljusen från silfverkandalabrerna, hvilka i mängd funnos å
bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka
öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i
hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen
framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar
alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en
mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk
doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska
apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett
sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten
kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl
tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne
och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de
bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken
Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för
bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens
och Baron Paul C----s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims
långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf
uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min
uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt
lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och
proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål,
hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; -- och
hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det
grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist
serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua
kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då
man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom
förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min
Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté,
du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i
långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl
deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid
godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.
Den 17.
"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag
i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu
har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller
huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom
har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas
till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den
anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna
Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade
sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att
helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru
ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken
fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor
Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus,
den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför
trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag
naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick
nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af
den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening.
Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa
resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig;
Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen,
hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford;
han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände,
samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket
sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför
liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa
sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen
vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den
intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare
umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig,
varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan
Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde
några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru
hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans
underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_
vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder
taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf
kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt
jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så
ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin
kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt
sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett
egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att
om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet
för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf
smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå
egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person,
klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit
finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan
skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än
de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande
sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den
förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan
sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan
med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven
jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken
Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet
gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel,
gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den
eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en
liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken
Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell
Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på
balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen
fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så
mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var
Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!"
utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då,
Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag
åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen
ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi
få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu
nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om
färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af
kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne
sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och
Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der
vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen
voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag
det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt
kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära
nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga",
vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt
sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan
säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan
jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå
Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den
var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag
allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit
ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag
ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer
påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in.
"Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat,
hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande
af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var
klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade
Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds
blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och
Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. --
Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll,
sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med
Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt,
sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" --
"Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de
neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma
stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes,
är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har
Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att
Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina
rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var
under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde
tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera
afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen
fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett
lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart
om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt
sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett
stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk
ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till
musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets
heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal
med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning
af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet
afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska
herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår
nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom
Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst
våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första
legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig;
underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga
allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan
Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare
än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb
Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ,
nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig
sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen
o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick,
fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna
mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för
sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag
helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta
vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston;
oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet,
omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken,
beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande
omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och
taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den
olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes
bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet
kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag
tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft
lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann
det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E.,
öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda
Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej
till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å
nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver,
hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig
kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt
bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru
A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst
icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag
visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst
ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog
lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det
gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej,
jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den
andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla,
eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste
godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar
bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd
öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket
ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet
sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med
till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och
otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur
var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja
hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma
rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande
ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken
grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att
blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som
sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag
såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring
spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade
hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt
yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom,
uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf,
i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt
arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad
en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken
Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig."
-- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken,
uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till
salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon,
medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett
par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger",
anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig
tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke
någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det
har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken
Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån
pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin
nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte
låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva
låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla
accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt
accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde
nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så
gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för
att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt
stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter
sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda
toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra;
hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något
att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror,
Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena
sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet
föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i
Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för
sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni
med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu.
Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade
complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige
åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade
sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del
tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så
beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång
förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl
trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i
ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar
öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning,
ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på
kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje
hänseende odrägligt.
Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af
oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och
kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.
I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga
farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det
herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska
luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och
sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig
stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet
hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna
erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen
förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska
dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra
välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars
hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag
omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen
skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne
ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den
muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade
Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var
hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget,
lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under
vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda
mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall
med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack!
ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du
nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och
dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked
rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger
ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så
af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det?
Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och
heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi
hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen,
hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad
ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få
njuta dess sötma, dess salighet.
Den 20.