hvilken helt och hållet syntes egnad den älskade gamla; -- men, snart
rullade skyn, och undandolde den fullkomligt för åskådarns blickar. Jag
kastade, ifrån det hörn af rummet der jag stod, en blick på gamla
Grefvinnan, hvilken emot Grefvens skuldra nedlutat sitt åldriga hufvud;
då och då borttorkade hon oförmärkt en i ögat frambrytande tår; hennes
hand hvilade öfverlåtande i den unga närstående Grefvinnans, hvilken
under föreställningen omfattat densamma. En oafbruten tystnad rådde i
hela rummet, hvilken ännu mera bidrog att öka högtidligheten. Ack! du
Rosa! tänkte jag helt förtörnad för mig sjelf, hvad i guds namn kan
orsaka ditt så långa uteblifvande från denna herrlighet; redan i
salonen hade jag ofta, men forgäfves sett mig ikring efter den
saknade, af hvars mor jag i förmaket tyckt mig se en skymt; i hvilken
förmodan jag dock sedermera trodt mig hafva orätt; men tänk dig min
öfverraskning då jag vid rideauns förnyade uppdragande, uti en Berceau
af lefvande syrén- och rosenhäckar, såg Fröken Aurelia, Rosa och ännu
en tredje helt ung flicka, sysselsatta med hopflätande af sirliga
blomsterkransar, alla tre voro hvitklädda, Rosa i den präktiga
balkostymen, med tillsatts endast af en silfverstickad hvit slöja,
hvilken, alldeles dylik hos de tvenne andra, ledigt var kastad öfver
axeln; i lockarne voro äfven små blommor inflätade. Framför dessa
blomsternympher stod på en upphöjning ett marmorhvitt altare, så
fullkomligt genomskinligt, att hvilket öga som helst på detsamma kunde
urskilja den i guldbokstäfver glimmande devisen, barnslig kärlek! Uppå
altaret brann en fosforisk eld, på hvars låga en liten vingad engel
utströdde doftande rökverk. På litet afstånd derifrån sågos ännu tvenne
små genier lekande i det höga gräset, den ena med ett gyllene klot, den
andra sysselsatt att fånga en liten gullvingad fjäril; -- mekaniken vid
den ifrån blomma till blomma fladdrande fjärilen var förträfflig, man
hade kunnat svära på, att den lilla vingade flygtingen var fullkomligt
lefvande. Denna scen varade en liten stund, då, likasom genom en
förtrollning hela taflan i ett ögonblick försvann, och en magisk
skymning, genom kronans ögonblickliga upphissande, i stället för den
förra starka ljusningen, inträdde, och nu -- framgungade på
silfvervågor en purpurvimplad gondol, i hvars midt en underskön flicka,
klädd i mattljusrödt luftigt gaze satt; den ena runda obetäckta armen
omfattade en silfversträngad lyra, på hvilken hon med andra handen
framlockade klingande toner. De ljusa lockarne, flygande för vinden,
smekte vårdslöst hennes panna och hals. Sålunda framflöt hon sakta på
böljan, utan att synas märka ett ohygligt sjödjur, hvilket allt
tydligare utur den svällande vågen framstack sitt ofantliga gap; redan
syntes den svarta feniga stjerten, kroppen gjorde en våldsam böjning
att sluteligen omkullkasta den lätta farkosten, då en upplysande
blixtstråle i hast öfverflög scenen, och upptäckte en yngling, hvilken,
kämpande med de rörliga vågorna, snart upphann gondolen, och nu med
kraftfull arm uti odjurets öppna gap nedstötte sitt blanka spjut;
synbart framfrusa de den mörka bloden utur det förfärliga djurets sida,
hvilket nu vanmäktigt nedsjönk i vågorna. Den hulda lyrspelerskan
förmådde, betagen af förskräckelse, med möda till gondolen upphjelpa
den sköne räddande ynglingen, hvilken, af vattnet genomblött, vigt och
ledigt nu styrde båten till en närliggande klippa. Rideaun sjönk, och
tror du väl Emilia! att jag genom detta högst naturligt framställda
(pris vare Majorskan Pygmei rika uppfinning) lefvande uppträde, ännu en
lång stund efter dess upphörande, genombäfvades af en ovilkorlig
skakning, så imponerande var på mig denna verkligen oväntade och
oändligt väl lyckade framställning. Ledsnar du ej att åhöra, så vill
jag ännu för dig framställa de tvenne återstående scener, af hvilka den
sista, i anseende till dess enkelhet och inposanta sammansättning
obeskrifligen verkade på min själ. -- Efter ett något längre uppehåll
än mellan de föregående presentationerne, uppdrogs åter Rideau'n, och
på en grön kulle sågs nattens Drottning (Luna) sittande, omgifven af
sex nympher, hvilka alla voro höljda i långa, svarta slöjor,
fullströdda med silfverstjernor; sjelf bar hon samma drägt, men
utmärkte sig genom en kring hufvudet åtsittande halfmåne, samt en
brinnande fackla, den hon höll i handen; på den mörka himmelen tindrade
de klaraste stjernor; skymning hvilade öfver hela scen, tills
oförmodadt bakom kullen en rosenröd ljusning uppsteg, och
morgonrodnaden (Aurora) skön och ungdomlig, sittande i en char, och
dragen af fyra hvita hästar, blef synlig. Vid hennes ankomst höjde sig
långsamt natten, omsvepande sig sin stjerniga mantel, samt aflägsnade
sig sväfvande, åtföljd af sina tjenarinnor. Den tindrande stjernhimmeln
doldes af ögonblickligt nedfallna korta förhängen, upplystes, och nu
sågs solen (Apollo) i en skön ynglings gestalt med en grön krans på det
lockiga hufvudet, småningom höja sig bakom den trädbevuxna kullen; han
blef dock endast till axlarne synlig och försvann åter snart, då i hans
ställe den strålande solen allt högre och högre framskred. Härunder
hade den fyrspänniga Charen alldeles försvunnit, och nu sågs i det
upplysande skenet på motsatt sida af kullen, tre gudinnor, sittande på
den gröna blomstermattan, i hvilka man, i anseende till de sinnebilder
de buro, tydligt igenkände den stolta Juno, invid hvars sida en prydlig
påfågel stod; Minerva i krigsrustning, med Meduse hufvud aftryckt på
dess bröstharnesk, och en hjelm i handen; samt Venus, strålande af
skönhet och behag, jemt omsväfvad af en liten bevingad kärleksgud,
utrustad med pil och båge. Framför dessa sågs en yngling (Paris), lutad
mot sin staf, leende betrakta gudinnorna, och upmärksam lyssna till den
tvist man af deras gester kunde sluta till, att dem emellan föreföll;
obeslutsam vägde han länge i sin hand ett gyllene äpple, skönhetens
pris, och anledningen till deras tvist, närmade sig sluteligen
gudinnorna och räckte med ett artigt knäfall äpplet till den sköna
Venus. Synbart sågs nu afvundsjukan framlysa i den stolta Junos anlete,
som, förtörnad och rufvande på hämnd, skyndsamt satte sig i den char,
hvilken, förespänd med tvenne prunkande påfåglar, stod väntande invid
hennes fötter. Rideau'n föll. Sedan denna korta föreställning,
försiggått, upphissades till yttersta öppningen af taket den strålande
kronan; de flesta ljusen i fönstren utsläcktes, sålunda, att endast en
behaglig halfdager qvarblef i rummet, och nu uppdrogs för sista gången
Rideau'n. Emilia! Emilia! tänk dig det lilla anspråkslösa pittoreska
stycket, aftryckt på tittelbladet i förra häftet af "Runebergs dikter"
det vi tillsammans med outredd känsla så ofta beskådat, detsamma stod
nu fullkomligt träffadt, en herrlig själfull tafla för mitt öga! Den
lummiga björken, den lilla skogsdungen, den lugna viken, den nedgående
solen, hvars strålar darrade i den glittrande böljan, och sluteligen
den ensamma Svanen, hvilken lycklig och obemärkt sakta framgungade på
vikens klara yta. Just då den snöhvita simmarn blef synlig, hördes af
en späd melodisk röst, med innerlig känsla framsjungas "Svanen"
författad af den Finska skalden, men då den sista versen, densamma
hvilken under titelbladet, står upprepad med högre, ännu mera klingande
röst, afsjöngs, och Svanen derunder liksom med ädlare resning i
silfverböljan framkretsade, då uppstod ibland åskådarene ett länge
tillbakahållet, ovilkorligt sorl af beundran, hvarunder den ljufliga
rösten småningom förklingade; och Svanen, skymd af småskogen långsamt
försvann. Ännu ett flygtigt ögonblick darrade den sjunkande afbleknade
solens strålar liksom bortdöende i vattnet, och med hast nedrullade
förhänget.