mödor, smyger jag dock så gerna, med tanken på dig, till mitt lilla
skrifbord, fattar i pennan och tecknar med varmt hjerta på det stela
pappret min Emilia en god afton, hvad skall väl dock den tråkiga
varelsen med de sömniga ögonen och det varma hjertat nu kunna säga dig?
Jo, först och främst lemna dig en den innerligaste tacksägelse för den
glädje du gemon ditt obeskrifligt kärkomna och oförväntade bref skänkt
mig; denna sällhet vågade jag visst icke ännu hoppas; föreställ dig
således den jag verkeligen erfor vid emottagandet af dina rader. Att du
saknar mig Emilia! att tiden varit dig en evighet sedan vi åtskiljdes,
ack! hvad detta bevis på din vänskap fägnar mig, du min första, min
uppriktigaste vän. Jag satt i går morgons, likasom de tvenne föregående
dagarne, träget sysselsatt med mitt arbete, broderandet af en
silkes-tylls-krage till Friherrinnan, och höll just på att sluta denna
kära sysselsättning, då Friherrinnan med ditt bref i den hög upplyftade
handen inkom, och, under muntert skämt yttrade: "hvad får jag för
detta?" -- "En ödmjuk tacksägelse" utropade jag, ty en glad aning
hviskade i mitt öra: "Emilia" -- och se! verkeligen igenkände jag nu
dessa välbekanta drag af din hand. Du frågar mig så deltagande, hulda
vän, om allt hvad min egen personlighet beträffar, och önskar så
vänskapligt dela mina bekymmer; o, Emilia! äger jag väl nu några? äro
de ej alla undanröjde af denna engel, denna moderliga vän, hvilken
endast genom beredandet af andras sällhet, finner sin egen. Jag är
nu så lycklig jag någonsin kan bli, och önskar ingenting högre,
ingenting mera till fullkomnandet af min sällhet. Tack min Emilia för
vänskapsfulla helsningen ifrån Prostinnan K., jag blef obeskrifligt
glad att af den välmenande gumman finna mig så ömt ihågkommen, det är,
näst en huld försyn, henne jag har att tacka för min nuvarande trefnad,
ty hon var det utan tvifvel, hvilken i samråd med sin bror, -- den
här å landsorten boende Brukspatron A. -- delgaf sin ungdomsvän
Friherrinnan Y. det medellösa, olyckliga tillstånd, hvari jag genom
mina dyra föråldras frånfälle försattes. -- Ofta har jag i mitt hjerta
inneslutit henne i mina böner till Gud, återgälde han genom fortfarande
framgång henne och hennes omgifning, den välvilja hon städse bevisat
mig, och mina älskade bortgångne. Det fägnar mig höra det Wilhelm K.
varit hemrest, och föreställer jag mig lifligt den glädje såväl Prosten
som Prostinnan häraf erfor. Det något mysteriösa i ditt bref fattar jag
ej; du skrifver: "af oförutsedda anledningar har Wilhelms hemmavaro
till allas vår glädje fördröjts, och äfven du Mathilda, skall snart
komma att glada dig öfver ett och hvarje." -- Du sätter verkeligen min
nyfikenhet på för stort prof Emilia! deröfver du ej med skäl kan undra,
då, enligt hvad jag kan sluta till, detta "ett och hvarje" äfven gäller
dig. Måste jag nu börja gissa? då gissar jag ... men tyst, du skall i
din tur bli nyfiken, jag gissar väl något, ty jag äger en gammal, icke
så alltför ringa anledning dertill; men upplyser dig nu partout ej
hvarom det är. Dock! så länge du bemödar dig om, att få rätt på mina
gåtor, vill jag för dig omtala en dröm jag nyligen hade; jag drömde mig
nemligen, som ju äfven förhållandet är, vara skild ifrån dig, och all
min fordna sällhet. Tyst, och rublande öfver vanskligheten stod jag en
aftonstund försunken i tankar, och skådade ut i den fjerran dunkla
rymden, der dagen redan lemnat rum för den inbrytande nattens skuggor;
jag såg jordens dimmor i förunderliga skepnader uppstigande, öfver sjö
och land utbreda sina hvita luftiga mantlar; hvila hade sänkt sig
öfver hela jorden, endast här och der skimrade ännu ett och annat ljus
för att snart fullkomligt utslockna; då fästades plötsligt min
uppmärksamhet af en liten stjerna, hvilken med obegripligt sken
framlyste på den mörka himmelen; länge tindrade hon i allt klarare och
klarare glans, tills hon sluteligen, utspridande tusende skiftande
guldstrålar, under utvidgande antog en ljusning så herrlig, så
obeskriflig, att endast din egen inbillning kan göra dig begriplig
denna verkan af en skapande allmakt. Jag stod alldeles hänryckt af så
mycken aldrig förutsedd prakt, då en engel, så skön, så mild, som din
fantasie möjligen kan den ana, utur dessa luftiga vägar framstod,
sänkte sig på det nu förtydligade gyllene molnets kant, utbredde den
skära vingen och började sakta sväfva ned; mitt hjerta klappade af
häpnad och längtan. Molnet närmade sig jorden, men se! icke mer den
sköna engeln, nej, en snöhvit dufva uthvilade nu den trötta vingen
invid mina fötter. Betagen af dess huldhet nedböjde jag ovilkorligt
handen att smeka det älskeliga väsendet, då hon med klingande röst
liksom framsjöng dessa ord: "uppehåll hvarken dig eller mig Mathilda,
men afskaka i sömnens armar din jordiska hydda, så vill jag under
nattens tystnad på min ilande vinge bära din själ till det land, der du
helt nyss under längtans drömmar upplefde fordna glädjedagar." Detta
var knappt uttaladt, då jag redan lätt och lycklig gungade öfver haf
och land; snart kringsväfvade mig mitt hemlands friska vindar, och nu
-- nu, o! huru gränslöst lycklig, huru gränslöst saknande -- nedsjönk
jag på den grift som inneflöt allt hvad lifvet gifvit mig kärast! Min
följeslagerska, den hvita dufvan satt, likt ett himmelskt budskap,
hvilande på korset af den lilla grafvården, men sänkte sig stundom ned
till mig och bortflägtade med vingen den tår, hvilken i nattens kyla
halfstelnat i mitt öga. Nu kringsväfvade hon, likasom välsignande den
tysta daggstänkta kyrkogården och nedsänkte sig derefter till mig med
till flygt lyftad vinge; åter några snabba vingslag och jag stadnade
vid ditt hem, Emilia. Jag såg dig, nu som fordom kringsväfvad af
glädjen, ty dina föräldrar omgåfvo dig, friska och älskande; allt var
sig likt såsom förr, endast en förändring hade inträffat, hvilken, som
jag alltför tydligt fann, kom dina ögon att stråla lifligare, din kind
att glöda högre, och gissa nu åter du! mysteriösa Emilia, hvilken var
orsak dertill... Jo! Wilhelm K. Wilhelm, i egen hög person satt,
älskande och lycklig invid din sida, och uttalade med stammande läppar,
bekännelsen om den innerliga kärlek han redan länge -- ehuru i tysthet
-- hyst för dig. Gryningen af den nya dagen började redan skymta i
öster, och Aurora rodnande ikläda sig sin purpurmantel, då jag
uppvaknade utur denna sällsamma dröm. Och Emilia! nu svara mig, har jag
gissat rätt? eller kan din leende mun, ditt skälmska öga längre förneka
sanningen af min hjertliga fråga?
Jag måste väl dock, oaktadt jag det nu aldeles icke borde, för dig orda
något om gårdagens högtidligheter; följ nu då, med uppmärksamhet den
ståtliga statsvagn du ser rulla af ifrån det präktiga hus Friherrinnan
Y. bebor; vill du veta hvilka de båda fruntimren äro, som i vagnen
sitta invid hvarann? jo, Friherrinnan Y. och en ung person Mamsell S.,
hvilken Friherrinnan af godhet tagit i sitt hus; dessa resa nu på stor
bal till Grefve X. Hvad den stackars flickans hjerta måste klappa, hon
som ännu aldrig befunnit sig i någon så stor krets; huru månne hon i
sin baldrägt ser ut, det vore ändå roligt att veta ... så här ungefär,
hör jag Emilia för sig sjelf resonnera, och ehuru du redan mer än väl
borde veta, till och med huru hvar enda rynka sitter (ty när är väl
någon småstads eller landtbygds flicka likgiltig för dylika models
fordringar), vill jag dock för bättre minne skull, ännu en gång, för
dig upprepa hvart och ett särskildt af min verkeligen galanta kostym;
men, hvar blandar jag mig nu? se då först hit, se Friherrinnan Y. i en
mera mörk än ljus silfvergrå royalklädning, hvilken, vid och yppig,
kringsluter den höga gestalten; en mantille af ljusgredelint sidensars
med iväfda hvita atlasblommor, rikt garnerad med breda äkta blonder,
faller öfver dess axlar och hals, når nästan fötterna, samt
sammanhålles vid halsen af ett rikt brillants-smycke; hufvudet betäckes
medelst en ledig hopfästning af skirt spindeltyg, hvaröfver, ifrån ena
sidan, en enda ståtlig hvit plym smakfullt nedfaller. Om du kunde
föreställa dig Emilia, hvad hon i denna drägt var skön, jag kunde på
länge icke taga mina ögon ifrån den herrliga varelsen. Nå, nu trippar
äfven jag fram till ditt skärskådande; jag skall ju på bal och bör
således hafva iakttagit hvarje, äfven det minsta försigtighetsmått, för
att inför sjelfva kritikens ögon kunna bestå. Du känner väl, kära
Emilia igen din Mathildas något bleka ansigte, der dock, enligt hvad
jag med glädje kan försäkra dig, kinden genom sednare tiders milda
vårflägtar redan uppfriskad, visar tydliga spår af hjertats återvunna
tillfredsställelse -- Nå väl, kring pannan, der ingen enda lock står
att finnas, sluter sig den vackra half krans jag af Friherrinnan
erhöll, håret är i nacken lågt bundet, samt i flere varf fördt till en
prydlig corbeille, (detta är ej min förtjenst, ty kammarjungfrun är
mästarinna i hårklädsel), min klädning vet du ju, är vacker öfver all
beskrifning, och sitter (hvilket blir madame Köllers merite) oändligt
väl; den är tillskuren enligt yppersta mode, samt garnerad med breda
blonder och engageanter; en lång hvit silfverblommig gaze-zephir
betäcker sluteligen min hals. Men vet du väl, Emilia, hvilken var den
dyrbaraste af alla de prydnader, hvari jag nu höljt mig? nej, -- nå, så
hör då: mig ovetande, hade Friherrinnan utur mitt alltid öppna schatull
framtagit det hår jag till minne af min mor ägde, i hast deraf låtit
förfärdiga en utmärkt vacker kedja, samt af en brillantsring, den jag
ofta med beundran sett stråla på Friherrinnans finger till densamma
föranstaltat ett lås, så obeskrifligen täckt, att mina ögon sällan i
den genre sett någonting herrligare; denne för mitt hjerta nu i dubbelt
afseende kära gåfva, låg i går morgons på min toilette, innesluten i en
liten enkel ask, en pappersrimsa var utbredd deröfver, hvilken blott
innehöll dessa ord: "minne af Mathildas båda sanna vänner". Tänk dig
Emilia min känsla vid denna syn, denna uppenbarelse. Jag störtade med
kedjan i handen till den älskade, sanna vännen, och låg länge sluten i
dess famnande armar; hvad jag yttrade vet jag ej, ty jag var så rörd,
att jag knappt kunde framföra ett ord, jag kände endast tårarne, hvilka
våldsamt runno utför mina kinder. Då jag nu således stod färdig, och,
pådragande mig den präktiga silkesvanten, ännu kastade den sista
pröfvande blicken i spegeln, inkom Friherrinnan, närmade sig mig, vände
mig omkring åt alla sidor, samt, sedan hon nogsamt beskådat min
klädsel, tryckte med hjertlighet en lätt kyss på min panna, sägande:
"min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor
heder." Ack! söta Emilia, hvad detta okonstlade loford, yttradt af
hennes läppar, gladde mig, och du må gerna le åt mig, då jag säger, att
jag deraf kände mig innerligt tillfredsställd. På slaget sju, för att
ej undgå tableauerne, afreste vi. Friherrinnan emottogs i den superbt
eclarerade salonen af Guvernören och Guvernörskan, hvilka redan voro
omringade af ett stort antal gäster. Guvernörskan fägnade sig öfver
Friherrinnans ankomt, ledsagande henne till ett stort förmak, der
hennes Fru Svärmoder, gamla Grefvinnan, omgifven af flere äldre fruar,
satt diskurerande i den ståtliga soffan; dagens drottning, som jag
gerna vill kalla den vördnadsvärda gamla, uppsteg nu, och nalkades
långsamt med af vänlighet strålande anlete, den ankommande. Ack Emilia!
hvad ålderdomen är skön, då hon icke vanprydes af en utmärglad kropp
eller själ, det vill säga: då hon vid åttatietre år med lefvande
tankekraft vid hvarje företag, ådagaläggande ett friskt och vaket
sinne, icke nödgas tillgripa, hvarken käpp eller krycka, eller anlita
en hjelpsam hand för att utur en stol eller soffa uppstiga, men, som
fallet hos denna aktningsvärda fru var, med egen kraft långsamt men
säkert vandrar sitt utsedda mål till mötes. Hög, stor och reslig
närmade sig, som sagt är, den ålderstegna till Friherrinnan, räckte
henne välkommande den emottagande handen, samt förde henne till soffan
der en plats redan var Friherrinnan utsedd. En grön (hoppets i alla
åldrar behagliga färg) sidenrock, framtill allvarligt hopfästad med
sina små silfverknappar, samt en tätt veckad spettshufva, var den
gamlas enkla men träfliga prydnad; jag vet ej huru länge, om jag fått
följa min böjelse, jag kunnat betrakta denna herrliga syn, skulle icke
den återvändande unga Grefvinnan, hvilken äfven till soffan åtföljt
Friherrinnan, nu tagit min hand och till en plats i den af menniskor
öfverfulla salonen, ledsagat mig. Grefvinnan ursägtade nu med
vänlighet, i det hon följde mig, sin äldsta dotter Aurelia, hvilken,
upptagen af bestyr för den ifrågavarande surprisen, ej kunde uppfylla
sin plats, som värdinna, men, hoppades hon, fröken skulle sedermera
godtgöra denna uraktlåtenhet. Ensam lemnad hade jag näppeligen hunnit
nedsätta mig, förr än jag tydligt hörde utropas: "dä va Mamsell Sommer!
nå för gu va icke dä hon." Nyfiken att erfara hvilken i denna för mig
okända samling möjligen kunnat nämna mitt namn, vände jag hufvudet åt
sidan, derifrån rösten kom, och varseblef nu ganska riktigt Fröken
Doll, hvilken framlutad ifrån sin stol, gjorde ifriga bemödanden
att få sitt undanskymda föremål i sigte. Till hennes synbara
tillfredsställelse fann hon nu detta sitt föremål, och begynte med en
familier nickning, hvilken länge fortsatt, slutades sålunda, att Fröken
ifrån sin plats uppsteg, närmade sig mig, och intog en vid min sida
ledig. "Nå kors! jag kan säga", började Fröken, "jag blef rätt flat att
se Mamsell här, nej verkeligen jag det tänkte; Mamsell nämnde ej något
derom, då jag härom sistes talte med Mamsell angående denna fest? nå
men i alla dar hvad det tyget är vackert Mamsell har till klädning, det
är visst köpt hos D.? har Mamsell sjelf sytt den? Lifvet sitter
alldeles som skulle det vara gjordt af Madame Köller; ja, den menniskan
är alldeles makalös i att förfärdiga plagg, men så går hon ej heller af
för små smulor; tre Riksdaler för ett enda lif, nog är det enormt, men,
hvad vill man göra, det hör nu en gång till goda ton att låta sy sina
klädningar ute, och hvem ville väl för tre Riksdalers besparing gå
ifrån den? Engageanterna äro magnifiqua! veritabelt äkta blonder,
jag undrar hvad alnen kostar? Min syster Majorskan har fåfängt
efterletat så breda. Mamsell gick henne säkert i förväg och borttog de
sista. Jag ser Mamsell har vantar, alldeles dylika med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz; de äro superba, verkeligen superba. A propos,
känner Mamsell Fröknarna Nobelcreutz? De sitta der uppe i hvita
gaze-klädningar, icke de med pannbanden, det är Fröknarna Q.; nej, de
med blomsterbouquetter på kjolen, och blomkransar på håret, som just nu
tala med Löjtnant Pirouette; de äro rätt söta, gentila flickor, men oss
imellan sagt, hafva de dock ett stort fel, de vilja nemligen vara
alltför mycket båla och förnäma, och tycka sig genom sin rikedom vara
något för mer än andra menniskor. Men, hvad tycker Mamsell om Fröknarna
Q.? de se ju rätt näpna ut, eller huru? Jag för min del vet dock ej
hvad det är man i allmänhet hos dem så mycket värderar; nog fins
det flickor hvilka äga den belefvenhet som de; deras far var Kapten
i ----sk tjenst och efterlemnade ej någott större förmögenhet, än att
enkan med sina tvenne plantor nu deraf nätt kan lefva, men, de äro nu
en gång ansedda, och till och med omtyckta, samt räknas i och för sitt
lilla von, till noblessen. Men hvad säger Mamsell om min klädning, är
icke färgen lysande och vacker? i synnerhet klär den bra vid ljus; jag
hade heller ingen möda ospard må Mamsell tro, att få den i ordning, ty
som Madame Köller var så förskräckligt öfverhopad med arbeten, att hon
ej hann med vidare än lifvet, fick jag sjelf i flere dagar hålla på med
den tråkiga kjolen och garneringen." Sålunda, under ständigt omvexlande
ämnen, varierade den goda Fröken immerfort, utan att gifva sig möda, på
sina otaliga frågor och meddelanden, invänta ett enda svar; jag hade
verkeligen svårt att med min blotta tanke följa denna exempellösa
liflighet, hvilken ej af något motstånd tycktes låta sig störa. Fröken
vände sig dock helt oförmodadt till sin granne på andra sidan och nu
först blef jag i tillfälle att ostörd få betrakta den unga Grefvinnan,
hvilken längs salongsgolfvet promenerade arm i arm med den vackra
Öfverstinnan Z. jag ju redan sedan Ångbåtsfärden för dig omnämnde. Ett
herrligare par kan man sällan se; Öfverstinnans intagande skönhet; och
det obeskrifligt interessanta, själfulla, himmelska i Grefvinnans hela
personlighet, stridde vexelvis att fängsla den af beundran intagna
åskådaren. Båda förenade sig i den möjligaste enkelhet, båda i ett lätt
förekommande men värdigt sätt. Kring Öfverstinnans runda och utmärkt
väl bildade kropp smög sig en hvit silkesrandig skir klädning, hvilken
i mångfaldigt yppiga veck ledig nedföll kring lifvet, och genom sin
längd alldeles skylde de små fötterna; den hvita fylliga halsen var fri
ifrån hvarje yttre prydnad, och betäcktes endast af en lång dyrbar
blondslöja, hvilken, lik an lätt sky, vid hvarje obetydlig rörelse
omsväfvade den hulda varelsen; det långa mörka håret var bart, och
äfven utan någon främmande grannlåt smakfullt hopfästadt lågt i nacken,
samt framföre utan en enda lock, slätt och sirligt nedkammat.
Grefvinnans sylfidlika gestalt höljdes i en mycket matt ljusgul öppen
sidenrock, hvilken snarare kunnat tagas för hvit, skulle ej
Öfverstinnans fullkomligt mjella klädning utvisat någon åtskilnad i
färg; den var i halsen utringad lik en klädning, samt pryddes med en
liten oändligt väl arbetad hvit spetskrage. Från pannan nedföllo sköna
lockar, hvilka rikligt bekransade den fina kinden... De begge Fruarna
tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, hvarur Grefvinnan endast genom
någon ännu då och då ankommande gäst stördes. Nu tycktes dock tiden
vara inne till tilfredsställande af gästernas väntan. Guvernören,
hvilken genom sitt graciösa sätt muntert underhållit societén, nalkades
nu Grefvinnan, tillhviskade henne några ord, hvarefter hon till ett
närgränsande rum aflägsnade sig, men snart derpå återkom, tog Grefvens
arm, fördes af honom till förmaket, samt utbad sig alla sina så väl der
som i salonen befinteliga gästers närvaro, vid den lilla högst enkla
atrappe hennes barn till firande af den vördade farmodrens födelsedag
tillställt. Nu bjöd Grefven å ena och Grefvinnan å andra sidan, den
gamla Grefvinnan armen, samt ledsagade henne, åtföljde af hela den
öfriga skaran, till ett på andra sidan salongen liggande stort,
eclareradt rum, der stolar för den talrika samlingen voro arangerade.
Främst syntes en enda stor förgyld ländstol, hvilken var utsirad med
friska doftande rosor och blomstergirlander; dit ledsagades den gamla;
och intog med synbar rörelse denna för henne utmärkta plats. Tänk dig,
Emilia, den obeskrifliga klarhet detta rum ägde, då ifrån en strålande
kristallkrona skenet af minst hundrade vaxljus utspreds, samt de fyra
synliga fönstren i sina rutverk sågos fullsatte med säkert lika många.
Men -- detta är ju allt bisaker; jag hastar nu endast att för dig i
möjligaste korthet tydliggöra hvad som i och för sin oändeliga
anspråkslöshet i synnerhet talade till mitt hjerta. Rideaun, hvilken
bestående af en lätt ljusblå silfveraktig sky, ännu afskiljde det
öfriga af rummet, förevisade nu i en klart brinnande krans af herrliga
rosor, den vigtiga dagens datum. En obetydlig stund förgick, och i ett
nu försvann skyn, och erbjöd ögat en obeskrifligen täck och oskuldsfull
groupp: Aurelia, draperad i skimrande silfverskir, satt sakta gungande
i ett vidt rörligt rosenmoln, hennes upplösta hår nedföll i lediga
lockar, och böljade fritt kring axlar och hals; på dess skuldra satt en
hvit dulva, hvilken med begärlighet hackade på de rosenknoppar, som,
hopflätade till en krans, kringflöt hennes hvita panna. Bakom henne,
till hälften dolda i molnen, stod o tvenne små vingade genier, hvilka
hvardera med ena handen öfver henne upphöllo en med gyllene liljor
fullströdd slöja, och med den andra öfver henne utströdde friska
blomster; framför hennes fötter lekte ännu en helt liten genie, hvilken
då och då till henne uppräckte en och ann af de nedfallande blommorne;
detta varade några minuter, då med blixtens hastighet öfver hela molnet
ett silfverstjernigt purpurrödt draperie uppflög, hvaruppå den i guld
virkade Grefliga kronan med gamla Grefvinnans prydliga namnschiffer
strålande brann i de skönaste eldfärger.