försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra
mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som,
med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför
trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök,
kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket
talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet,
förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort,
omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med
resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej
genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade
ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i
synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så
raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk.
Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade
mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig,
ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig
upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet
innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon
medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller
(som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade
eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade,
då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer
bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade
midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta
var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade
försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken,
då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och
vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom,
likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel
den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med
verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." -- "Ja, ja, jag vet,
lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill
fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med
gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna
skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana,
uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min
hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta
sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon
ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till
Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa
dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag
hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara
välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade
en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka
föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda",
inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den
trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd
beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid
föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets
oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är
verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres
min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af
Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."
"Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots
af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner
igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru
de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en
fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet
under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken,
under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de
sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne
medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens
vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad
i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar
mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till
fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart
underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu
familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för
hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu
redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen
välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för
sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och
arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva
behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller
betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda
Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att
utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans
personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om
dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon,
(Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som
gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag
vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening,
kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats
den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det
hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och
mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas
tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda
Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst
öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan
X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina
rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på
hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta
förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här,
hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa
ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte
sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var -- altså Grefvinnan X.,
om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig
henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt
mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och
respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung,
och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande
sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men
oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den
hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl
klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och
rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad
kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af
presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en
lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det
hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga
tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det
hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger
något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag
endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta
obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.?
detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den
säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock
omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt
broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå,
färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt
gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det
oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och
naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och
kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte.
"Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då
Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och
huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken
känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens
fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro
visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa
under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare,
der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X----s svärmoder,
ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla,
hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela
familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att
han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken
redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det
sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det
för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af
Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att
på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains,
hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår
sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade
oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag
dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn
hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste
mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det
nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett
besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna
en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en
tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten
med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra
henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa,
så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till
tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex,
precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad
det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men
hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så
mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" --
"Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill
ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." -- "Men säga mig vill du
dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju
nyss så munter; säg dock Mathilda?" -- "Jo det vill jag, huldaste Rosa,
jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan
omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera
upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"... "Söta,
söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och
gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid
flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så
allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet,
började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade
återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri.
Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg
fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu
genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf
mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med
begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt
stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat;
vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes
afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm
Emilia! om din sannaste vän Mathilda.
Den 10.
Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den
hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast
hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna
tredje skulle dock ej -- så beslöt jag -- försjunka i natt, utan att
jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med
skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till
meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt
rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag,
att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade
hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde
alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej,
hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan
fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett
Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till
Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." -- "Denna person är en medlem
i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas,
men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej
öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett
uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro
så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga,
ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan
C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade
sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett
snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan,
samt helsade äfven i nådighet -- sedan Friherrinnan föreställt mig dem
-- mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något
särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess
återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för
Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller",
och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min
toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne.
"Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god
morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har
hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde
mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt
skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var
färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät
Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af
präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem
rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt,
eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder
ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan
måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra
min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga,
att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." -- "Ja
för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" -- "O! min nådiga
friherrinna, för mig?" -- "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag
önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig
bevistar?" -- "Ack Fru Friherrinna, denna godhet..." -- "Välj nu blott,
välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa
dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid
framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda,
gula, blå, samt hvita.
"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan
tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt
silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru
Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända
kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande
klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre
anstå mig; denna är" ... "alldeles passande på en stor bal, min lilla
Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty
betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor
etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät
Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en
rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade
åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och
dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det
till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens
förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade
godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de
utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en
hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker
halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, -- om jag får?"
Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af
omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med
ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt
vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig
till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne
delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru
skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet",
framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i
vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje
ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet.
Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner
för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna
hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket,
lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl
Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga
benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med
tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu
genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne
uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B.
Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes
vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det,
härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far
möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de
effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa
hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda
pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!"
skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den
verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln,
lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring
rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver
Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och
säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde
uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig
de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag
lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett
sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.
På eftermiddagen: fortsättning med läsning af Schiller; och tankar
vidare på dig Emilia. "Vivat!" skref Rosa på en liten rosenfärgad
papperslapp, hvilken, af hennes fina fingrar bildad till en sirlig
biljett, tidigt i dag morgons mötte mina blickar, "Vivat! bjudning till
Grefvinnan X., att den 13 hos henne dricka thé och passera afton." --
"Hvad säger nu mamma om allt detta?" triumferade Rosa, då hon en timme
derefter i egen hög person till mig inträdde, att för de herrliga
presenterne hos Friherrinnan aflägga sin skyldiga tacksägelse; "hvad
säger nu mamma tror du, då hon oaktadt sitt bryderi till mig i går,
straxt efter det du lemnade oss, genom Grefvinnans betjening emottog
invitationskorten?" -- "Hon säger väl, att ymnigt vatten fallit på din
qvarn kära Rosa", inföll jag, "men tror du ej, att mera skämt än
ofvertygelse låg under detta din mammas yttrande?" -- "Jo, jag tror
nästan så", återtog Rosa, "ty mamma roar sig verkeligen lätt ofta, att
i dylika fall raillera." Nu ingick Rosa frimodigt till Friherrinnan och
återkom snart nog, sedan, enligt sin utsago, hon med möda fått
tillfälle tacka för gåfvorne. Friherrinnan hade alltid behändigt
undvikit detta ämne. Rosa uppehöll sig ej länge hos mig, emedan några
af hennes far väntade middagsgäster fordrade hennes hemmavaro.
Rosa hade just hunnit lemna oss, då en Postiljon inträdde och till
Friherrinnan aflemnade ett bref; knappt hade hon kastat ett öga på
utanskriften, då hon, under ett högt glädje-utrop, uppslet couvertet
och häftigt tryckte brefvet till sina läppar, "ifrån min son! dessa
efterlängtade rader", var allt hvad hon under glädje och öfverraskning
förmådde yttra. Hon ilade så fort det lät sig göra till sina rum, och
jag -- aflägsnade mig till mina. Hennes son! upprepade jag för mig
sjelf... Hon hade en son! derom hade hon ännu aldrig nämnt. Denne var
en person, så oförmodadt framträdd på scen, så jag knappt kunde förlika
mig med möjligheten af hans tillvaro. Och hvar vistades denne son?
liknade han i mildhet och englagodhet sin mor? dessa voro allt frågor,
hvilka jag ännu, intagen af förundran, oupphörligt gjorde mig sjelf.
Glad på Friherrinnans vägnar satte jag mig ned, samt började på Pianot
preludera några toner, och sjöng, likasom inspirerad, utan någon
bestämd melodie -- dessa enkla, men passande verser, författade af vår
älsklings-skald:
"Svala du, som rör så gerna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg,
På dess skuldra sitt, och sedd af ingen
Dessa ord i hennes öra smyg:
Goda moder!
(här vågade jag endast för tillfället förändra benämningarne)
om din son du saknar,
Hör hans trogna hälsning genom mig,
Nästa morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin båt och söker dig
Lång är vägen, och han sjelf behöfver,
Vindens hjelp, att klyfva fjärd och sund,
Men; --"
"Ja! min dyra Mathilda" sade Friherrinnan, hvilken under min sång sakta
inkommit -- "vägen är lång, du har rätt, väl icke i morgon -- men snart
hoppas jag dock få återse denna älskade son, hvilken ödet länge skiljt
ifrån mig, se här -- visande på brefvet -- här har jag det skrifteliga
löftet, att ännu i sommar, så snart hans permission utfallit, blifva i
tillfälle -- se och omfamna min Gustaf!" Ett nytt lif lefver sedan
dessa raders ankomst upp hos Friherrinnan, hvilket sprider lust och
kraft i hela hennes varelse; hon tänker, hon talar nu endast om sin
Gustaf, och har redan i dag, biträdd af mig, uppsökt och framtagit
otaliga packar de superfinaste skjort- och linne-plagg, hvilka länge
sedan förfärdigade, blott i förväntan på sin ägare, hittills legat
ovidrörde. Jag har till deras märkande och nummererande (hvilket
blifver mitt arbete) formerat minst ett halft dussin pennor, och ännu
aldrig har i min lefnad jag sammantaget tecknar så många G----n, som
till profbitar denna korta aftonstund. O! huru begärligt griper jag ej
hvarje, äfven det obetydligaste tillfälle, att uppfylla de önskningar
af Friherrinnan möjligen kunna göras; hvarföre, hvarföre, skall jag ej
äga förmåga att oftare och kraftfullare genom handlingar visa henne min
tacksamhet.
Den 14.
Bland sommardagens barn en ros jag såg
I första stunden af dess blomningstid,
Med purprad kind i knoppens famn hon låg,
Och drömde blott sin oskuld och sin frid.
R----g.