men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i
ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada
händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade
Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der
öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser
etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst
ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl
hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag
känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda
mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag
sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan
smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" --
"Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans
smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt.
Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga,
hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva
förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade
Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla
försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt
ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt
hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga
fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade
trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl
försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada
lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade
kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på
detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om
möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde,
jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och
skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och
kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu
högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd
ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade
faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne,
kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå
mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej
längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste
skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men
fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med
tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän
ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares
trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång
förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert
förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag
endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ
alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med
tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af
honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs
lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid
hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra
ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit,
och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda",
återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och
undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna
bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta
inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig,
hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är
det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och
inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i
dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur;
ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan
sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej
skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till
sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en
thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack!
min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor
blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade
hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig
min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund.
En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid
dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han
ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i
det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått
skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den
näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min
mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af
henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla,
hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af
hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge
hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men
hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma
behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga
att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta,
hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han
sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek;
han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga
barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.
Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni
någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag
kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min
oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna,
en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande
föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min
blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken
mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och
spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och
tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla
henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu
klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda",
yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse
har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart
förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga
mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse,
det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess
meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn
kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela
er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall
af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är
hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat
motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid
tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de
aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en
gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig
prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de
bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med
samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru
icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver
panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag
tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla
aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende.
I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete
gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos
den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan,
hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under
det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande.
Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken
systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder
Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan
att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade
hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva
den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru
Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan
vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig
från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru
Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett
besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade
jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med
sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en
vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig
förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig
dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket
för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna
utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin
ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin
syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" --
"_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne
comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda
exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?"
nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon"
(menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante,
hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är
väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har
hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också",
återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne
varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen
uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det
verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag
vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån.
Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga
tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och
underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej
vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett
besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning
till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej
uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux
vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för
sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid
dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande
vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan
en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon
varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest
innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade
mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig
derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun
närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som
med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej
visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig,
insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft
tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt
alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage
upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra
charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu
samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga
rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen
flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet
tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt
mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina
axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon
sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig
helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga
gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig
hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som
begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra
och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga
linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga
ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka
ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på
hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter
fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför
den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser
man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej
nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent
omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och
med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit
sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka
redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt
lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten
genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan
vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl
dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så
kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar
för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min
förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste
Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej
ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag
tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med
skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade
proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu
i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa;
"har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau
vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan
likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min
syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är
alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror
jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan
bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken,
"Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och
balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i
rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och
tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en
corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men
det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar,
de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan
dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta
fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle
jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig
ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en
beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt
steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. --
Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än
ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru
Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin
vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig
vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af
den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda
Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i
synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade
välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes
inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll
Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i
synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största
liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig
verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är
ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för
att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras
far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras
förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan;
men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda
döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och
veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld,
endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således
genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." --
Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till
Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre
motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon,
frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare
eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af
förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt
eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af
Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H.,
dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag
så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig,
och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap.
Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den
försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så
väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor
och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och
hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största
nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir
utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat,
bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan,
samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade
sig dessa glada gäster.
Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit
tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än
på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min
älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den
första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta
prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!
Den 7.
Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under
mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett
allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans
kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades
dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid
denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den
piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och
högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver
detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll
på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa
fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig
till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja,
ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således
återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd,
och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux,
och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par
vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar,
samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage
eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu
satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad
tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den
afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest
hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför
allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och
språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad,
få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt
snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej
försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej
händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet",
utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så
litet kan förebygga sjuklighet, så"...