talar du till dig själv: Du skall bli statsöverhuvud, gamle gosse, har
jag hört sägas. Äh, det är väl ingenting att fästa sig vid. Det är så
många som bli det, nu för tiden. Låt det vara hänt, och bäst om du är
samma trevliga pajas som förr, så sköter nog världens gång hela klabbet
för dig.
LIVMEDICUS med en suck av befrielse.
Tack, tack. Ers höghet, nu är jag betydligt återställd.
PRINSESSAN
Livmedicus! Jag var på ert möte i går, en smula inkognito, Ni förstår,
i djup slöja. Gud, vad Ni var imponerande! Tänk er, beträffande
Livmedicus har jag alltid känt mig så... jämställd, och nu stod han där
högt på sin plattform inför allt folket, högtidlig och respektabel och
obegripligt vältalig. (Livmedicus skrattar.) Skratta inte, Pajazzo! Ty
här skall diskuteras... Livmedicus! Egentligen har jag en gång svärmat
for er, — herregud, Ni var en mager person...
LIVMEDICUS
Ja, nu är jag änkling.
PRINSESSAN
Och tjock.
LIVMEDICUS
Som av bilden synes, gubättre. Det kom så plötsligt.
PRINSESSAN
En reaktion, vafalls? Sen Ni blev lyckligt ogift.
LIVMEDICUS i meditationer.
Det är nu två år...
PRINSESSAN
Tänk, inte mera... Säg, hon var visst mycket...
LIVMEDICUS
Hon var så elak, att hon dog.
PRINSESSAN
Stackars Ni!
LIVMEDICUS
Nej, jag överlevde.
PRINSESSAN
Och fetmade till! Jo, ni män...
LIVMEDICUS
Vad skulle jag ta mig till — i min ensamhet?
PRINSESSAN
Säg, går det inte an, för herrar, att någon gång... hitta också?
LIVMEDICUS
Jo! Men inte lika sorglöst.
PRINSESSAN
Men det går!
LIVMEDICUS vekt.
Eleonora!
PRINSESSAN
Hands off, min herre. (Reser sig.) Jag är en kungadotter, jag, — rätt
nu, — prinsessan av X-land!
LIVMEDICUS har också rest sig; melankoliskt.
Och jag...
PRINSESSAN
Ni blir bara president, i det här usla — hertigdömet.
LIVMEDICUS i bitter spleen.
Prinsessan av X-land...
PRINSESSAN
Ja, det låter något!
(Plötsligt.) X-land, X-land, det är så jag kan bli sjuk...
LIVMEDICUS
Och ändå — studera kartan. (Gest.) Ett skönt land...
PRINSESSAN
Ja, — och folk också! Jag har skaffat mig upplysningar! Ett folk
med... dålig andedräkt. I ständigt misshumör, — det anses att den ena
människans existens upphäver den andras. Alla skola sträva att komma i
nivå med den lägsta individen. Det finns ett brott: att bära huvudet
högt, och för det pliktar man, — med sitt huvud.
LIVMEDICUS
Men det folket väljer sig en konung!
PRINSESSAN
Har ännu icke valt! Vi äro bara i preludierna, än så länge. Och sker
det, äro där andra beräkningar med i spelet, och kungen skall vara den
kortaste i rocken.
LIVMEDICUS
Men Hans höghet Hertigen...
PRINSESSAN
Hans höghet Hertigen är en olycklig man, och en trött man, som är nöjd,
bara han slipper regera. Därför är han den lämplige mannen, däri ha de
kalkylerat rätt. Dessutom har han falska informationer, och som han är
bländad av kronans glans vill han icke se sanningen. Eller ser han den
kanske, — så är han ärelysten då och vill ställa nationen till rätta.
Men då känner du inte dig själv, Papa, inte dina resurser, och inte det
där folkets resurser — att förbli sig självt.
LIVMEDICUS
Jag skall regera...
PRINSESSAN
Ni blir president, och det är tacksammare, det. Snälla herrar regera
alltid länge, och Ni är snäll, Livmedicus.
LIVMEDICUS
Tack, Ers höghet.
PRINSESSAN griper sin florett.
Ser Ni, där ha vi den typiska x-länningen (gest mot vitrinen), hela
nationen i genomskärning. Lägg märke till huvudets arkitektur.
Han kallar sig samhällsförbättrare, men nu veta vi att det finns
samhällsförsämrare också. Han är lagstiftare, förstår Ni, alla äro
lagstiftare i det landet, och så följer envar sin egen lag! Allt skall
göras annorlunda, det är huvudsaken, — man skall hata det bestående,
och det bestående innebär att... Guds himmel är blå och att solen
skiner, — ja, han skulle allt gärna reformera solen så hon lyste bara
på hans parti. (Höjer floretten.) En garde, x-länning! Du förfäktar
somliga idéer, du, men jag fäktar, jag!
BETJÄNTEN in från dörren till höger, anmälande för Prinsessan.
Hans höghet Hertigen... (Ut.)
PRINSESSAN
Papa! Han kommer säkert dragande med någon x-ländsk patriot, — och då
behöver han inte oss. Kom, Livmedicus! (Griper hans hand och springer
med honom åt vänster.)
LIVMEDICUS
Ja, jag skall springa. Så lättar jag. (Båda ut.)
HERTIGEN och ARKITEKTEN in från höger.
(Arkitekten, en herre av normal internationell typ. Han bär ett svart,
slätkammat hår och små svarta mustascher; pincenéer. Hans uppträdande
är tyst och behärskat.)
HERTIGEN
Det blev lite ansträngande. — Tag plats herr Arkitekt. Ni tror vi
ha lyckats i vårt val. Vad som särskilt anslog mig var den vita
empiremöheln. Den vi tänkte oss för min dotters gemak.
ARKITEKTEN
Ers höghet har en konstnärs blick.
HERTIGEN
Det gläder mig att vi äro övereus. En cigarr?
ARKITEKTEN
Tack!
HERTIGEN
Säg, — man röker gärna cigarrer i ert land? Ni förstår, jag intresserar
mig för allt som rör X-land, det dagliga livet, små detaljer...
ARKITEKTEN
Det är livsfarligt att röka cigarrer, Ers höghet. I X-land.
HERTIGEN intresserat.
Sekunda tobak?
ARKITEKTEN
Nej, — cigarren signalerar klasskillnaden, Ers höghet! Det är så hos
oss.
HERTIGEN
Det var märkvärdigt.
ARKITEKTEN
Havannan är utdöd, Ers höghet. Men det förekommer ännu någon enstaka
holländare, av enklaste sort. Och den dömer sin man. Han får gälla som
aristokrat; och det är det värsta.
HERTIGEN
Men det finns dem som tar risken! Det bereder mig ändå någon tröst.
ARKITEKTEN
Ja, man drar sina bloss. (En avmätt gest.) Och bär konsekvenserna. En
del sätter livet till.
HERTIGEN
Mycket allvarsamt! Och jag som... Men de djupa leden då?
ARKITEKTEN
Det är tillåtet att röka cigarretter, Ers höghet. Åtta timmar om dagen.
HERTIGEN
Högst fatalt. Skall jag lägga om...
ARKITEKTEN
Vägen till folkets hjärta —
HERTIGEN
— går genom en cigarrett —
ARKITEKTEN
— med trämunstycke. Ers höghet.
HERTIGEN
Det var en nyttig upplysning. Jag är mycket tacksam. En sak, herr
Arkitekt. Det förefaller som om Ni inte vore fullt representativ — för
ert X-land. Ja, förlåt, jag vill inte såra er... snarare tvärtom...
ARKITEKTEN
Jag förstår inte...
HERTIGEN
Kort sagt, Ni är på något vis olik de andra, — som hittills... visat
sig.
ARKITEKTEN
Landet är sällsynt rikt lottat, Ers höghet. Nationen består av mer än
ett — element. Jag har oturen höra till minoriteten. Man kallar oss
anti-x-länningarna. Vi hysa nämligen en benägenhet att inrätta oss
efter vissa förnuftsregler. Vi äro nog en avart, Ers höghet...
HERTIGEN
Vad Ni säger är mycket intressant — och mycket nytt för mig. Man har
ändå gjort allt for att... instruera mig.
ARKITEKTEN
Man har gjort det, Ers höghet.
HERTIGEN
Låt oss alltså få höra, herr Arkitekt. Ni i mindretalet, ha ni över
huvud samma... livsåskådning som de andra?
ARKITEKTEN
Nej.
HERTIGEN
Men samma... hållning, samma sätt att vara?
ARKITEKTEN
Nej.
HERTIGEN
Men samma moral, — samma uppfattning om rätt och orätt?
ARKITEKTEN
Nej, Ers höghet!
HERTIGEN
Besynnerligt... Och ni ha det trivsamt tillsammans?
ARKITEKTEN
Efter förhållandena, Ers höghet.
HERTIGEN
Ja. Allt det här var angenämt att erfara. Jag är verkligen förvånad.
Det ger utbyte — att konversera med sin möbelarkitekt.
ARKITEKTEN
För min del — har jag haft nöjet konversera med min blivande konung.
HERTIGEN med skärpa i repliken.
Situationen förefaller mera komplicerad än jag trodde. Det var
verkligen inte meningen. Men det kan vara gott att veta hur landet
ligger — innan jag tar itu med att regera herrarna!
ARKITEKTEN
Å, för vårt vidkommande — möta inga svårigheter, Ers höghet.
HERTIGEN
Ja! Men jag har sett ert folk — folket självt — här i mina egna trappor!
ARKITEKTEN
Man skall icke alltid bedöma ett folk — efter folket.
HERTIGEN
Där sade Ni ett ord!
BETJÄNTEN in från höger.
Ers höghet, — Professorn låter anmäla sig.
HERTIGEN
Bed honom komma. (Arkitekten reser sig.) Professorn är er landsman.
Han bibringar mig en smula kultur, — nota bene x-ländsk. Tack, herr
Arkitekt. För att lära känna x-länningarna måste man tydligen lära
känna antix-länningarna.
(Arkitekten bugar, går till höger. Vid dörren möter han Professorn.
Stel bugning.)
PROFESSORN betraktar Arkitekten med ett uttryck av ogillande
överraskning. — Professorns person kännetecknas av en betydande
svulstighet med naivitet och cynism i förening; hans ansikte — med ett
gulgrått här i en våg åt sidan — uttrycker ett slags blond knipslughet.
Han bär lång svart rock, vilken dock icke döljer allt det vardagliga i
hans figur. Uttalet styvt, "inhemskt". Han medhar en handväska, vilken
han ställer ned vid en fåtölj samtidigt som han låter höra sin röst,
helt förtroligt.
God dag, god dag, Ers höghet.
HERTIGEN
Det var också min mening att hälsa er, herr Professor.
PROFESSORN fortsätter oberörd.
Kanske det inte är riktigt som sig bör, att han går här, den där
Arkitekten.
HERTIGEN
Vad menar Professorn med det?
PROFESSORN
Som han har så dåligt anseende dar hemma.
HERTIGEN
Verkligen? Mig föreföll han synnerligen tilltalande, på sitt tysta
sätt. Och jag måste säga, hans prestationer som arkitekt...! Till
exempel hans sängkammare för min person — magnifik.
PROFESSORN
Ja, han är nog skicklig i den vägen. Han har gjort sitt fosterland
mycken heder. Men han är inte patriot.
HERTIGEN
Det var betänkligt!
PROFESSORN
Det är just vad det är, Ers höghet. Arkitekt är en sak, men Patriot är
en annan sak.
HERTIGEN
Ni skrämmer mig. Arkitekten har något på sitt samvete? Han har förrått
folkets sak?
PROFESSORN
Ja! Han hör till Minoriteten!
HERTIGEN
Och Minoriteten hör inte till folket? Utan utgör ett folk för sig, så
att säga?
PROFESSORN
Nej, nu missuppfattar Ers höghet alldeles. Vi äro ett folk i alla
tider, man må se'n säga vad som helst. Ett folk, ett språk.
HERTIGEN
Ja, språket. Jag har studerat det med stort intresse.
PROFESSORN
Ett gentilt språk.
HERTIGEN
Och praktiskt på samma gång. Jag tror mig till och med ha gjort ett
litet rön, på egen hand.
PROFESSORN
Det var verkligen vänligt.
HERTIGEN
Ja, om Professorn alltså inte misstycker... (Griper en bok från
skrivbordet och slår upp den.)
Vi ha då här den enligt min mening synnerligen värdefulla
konstruktionen som anger frånvaron av ett begrepp eller föremål. Ett
exempel, mycket betecknande för resten. När en ung x-länning befinner
sig i det läget — vi tala alltså filologi — att han står ensam i livet,
utbrister han på sitt kärnfulla språk: _rakastettaritta_, vilket som
bekant betyder, att han drar sig fram _utan_ älskarinna. Det vill säga,
han drar sig fram utan en älskarinna, — och det är just utgångspunkten
för mitt tankeexperiment, Ponera nämligen att eder unga landsman ar
i avsaknad av _två_ älskarinnor, hur skall han då uttrycka sig? Det
är på den punkten min upptäckt sätter in. Han tillfogar naturligtvis
ännu en omgång av den abstraherande ändelsen, och begreppet står fast:
_rakastettaritta-ritta_ — utan två älskarinnor.
PROFESSORN gör anteckningar.
Det blir epokgörande, Ers höghet...
HERTIGEN
Ja! Och det möter ingen svårighet att gå vidare på den en gång inslagna
vägen. Vill ifrågavarande person betona närvaron av ytterligare en
frånvaro, fogar han den tredje obefintliga älskarinnans ändelse —
pardon, men vi befinna ju oss i vetenskapens svala regioner...
PROFESSORN omedelbart.
Märkligt, ytterst märkligt. Jag skall förelägga Filologiska
samfundet... (Ivriga anteckningar.) Och det synes mig, att vi här
samtidigt ha att inhösta en direkt vinning jämväl på moralbegreppens
gungande mark...
HERTIGEN
Professorn har rätt. Det är celibatets idé, — i högsta potens.
(Professorn gör förnyade anteckningar.) Ni förstår att den lilla
grammatikaliska fantasien har roat mig ordentligt. Har jag dessutom
riktat den sköna x-ländska vokabulären med ännu ett bevingat uttryck, —
så mycket bättre.
PROFESSORN
Aldrig har jag förut träffat en så förståndig blivande monark. Men
här står jag och mottar lärdomar. (Skrattar.) I stället för att ge!
(Poserar à la pedagog.)
HERTIGEN
Vi skola inte överanstränga oss, min gode professor.
PROFESSORN
Egentligen vet Ers höghet redan allt det viktigaste. Det är nu inte
heller någonting särskilt...
HERTIGEN
Med X-land?
PROFESSORN
Ja. Ingenting särskilt. Annat än att det landet är olikt alla andra
land.
HERTIGEN
Det sätter Ni stort värde på.
PROFESSORN
Det är vår stolthet. Vi äro alla olika andra människor, — därför likna
vi alla varandra. Det må vara var som helst i världen, om en av de våra
är med, strax kan man visa på honom och säga: det där är en x-länningl
Man ser det på hans breda, ädla ansikte, man hör det på hans kraftiga,
manliga språk, när han uttrycker sina harmsna känslor, man märker det
på det sakliga sätt varpå han svänger sin blanka kniv i kamraternas
krets. Aldrig skulle han förgäta sitt hemlands seder. Det är patriotism!
HERTIGEN
Och kulturnivån?
PROFESSORN
Den är enorm! Till exempel: jag skrev nyligen en tidningsartikel — om
ärftlighetsproblemet. Bra. Genast skrev min hustrus barnsköterska en
annan artikel. Det var polemik.
HERTIGEN
Och hon fick rätt!
PROFESSORN
Hon fick rätt! Hon kunde nämligen anföra synnerligen slående
erfarenheter ur det praktiska livet, som hade undgått mig. Min hustru
tyckte också som hon.
HERTIGEN
I ert land äro visst kvinnorna mycket... omtyckta?
PROFESSORN
Kvinnans betydelse är allmänt erkänd i X-land. Men inte som maka och
moder. Det är gammalt! Utan som mannens kollega. (Med patos.) Kvinnan
är vår broder!
HERTIGEN
Hon finner sig i det?
PROFESSORN
Hon har uppnått en storartad utbredning överallt i samhället. (Går fram
till tabellen "Kvinnoprocenten" och demonstrerar med en skolmästares
peksticka.) Här ser man landets kvinna i procentuell belysning:
kvinnan ur allmän synpunkt (demonstrerar), ur kommunal synpunkt, ur
parlamentarisk synpunkt och ur finansiell synpunkt. Man torde lägga
märke till hur den feminina kurvan gör landvinningar på alla områden...
HERTIGEN
Men så vilar ju rikets hela öde... i gudinnornas knän.
PROFESSORN
Rikets öde avgöres av Majoriteten! (Marscherar med resoluta steg till
tabellen Majoritetens betydelse.) Var god och ge akt, Ers höghet, — vi
se den röda linjen här, hur den bara stiger och stiger. Den visar oss
Majoritetens utveckling från en ringa början... Nu är det Majoriteten
som styr och ställer i landet!
HERTIGEN
Men konungen — vad skall man med honom då?
PROFESSORN
Det blir en man till!
HERTIGEN
Åt majoriteten?
PROFESSORN
Ja. Toppunkten! Se här, — det går en svart linje, den går nedåt och
nedåt, men den finns ännu. Det är den protesterande Minoriteten, — och
den skall utplånas.
HERTIGEN
Så allt flyter samman... i ett rött streck?
PROFESSORN
Ett jämnt rött streck! Alla äro av samma mening.
HERTIGEN
I fråga om ärftlighetsproblemet?
PROFESSORN
Också i fråga om ärftlighetsproblemet.
HERTIGEN
Amman i huset ger direktiv.
PROFESSORN
Det finns många framstående ammor. I X-land.
HERTIGEN
Men om de äro av olika mening, sinsemellan?
PROFESSORN
Ammorna?
HERTIGEN
Ja.
PROFESSORN
Då avgör...
HERTIGEN
Am-majoriteten!
PROFESSORN
Ja — ja. Det är ett demokratiskt land, och man skall lyssna till
granens susning. Som det heter. (Med ny ton; gest mot vitrinen.) Där ha
vi nu den riktiga x-länningen. Se hur trygg han står i sitt skåp. Han
liknar inga vanliga människor.
HERTIGEN
Jag vet inte... ser jag fel? Han har trots allt ett tycke av professorn?
PROFESSORN förtjust.
Nu smickrar Ers höghet. Han föreställer just den bästa mannen i vårt
X-land, och därför ha vi skickat honom till Ers höghet. Ers höghet
skall betrakta den klara pannan, de harmoniska ansiktsdragen. (Poserar
vid sidan av vitrinen.) Här stå vi nu, två av vår blivande konungs goda
undersåtar. (Presterar ett skinande småleende.)
HERTIGEN
Sitt ner, herr Professor. Ni har redan varit alltför... lärorik. Jag
har inhämtat nog. Så nu börjar jag intressera mig för... att bli
konung! (Understruket:) Det tycks likafullt behövas kungar här i
världen!
PROFESSORN öppnar sin handväska med mycken beställsamhet.
Jag har någonting med mig, Ers höghet. (Bringar i dagen en kungamantel
och en krona, vilka han håller upp.)
HERTIGEN med bländade ögon.
Ä, ha vi hunnit så långt!
PROFESSORN
Ja, så långt ha vi hunnit! Det återstår egentligen bara en formalitet:
Lagstiftande församlingens instämmande.
HERTIGEN har rest sig.
En mantel för en tjusarkonung! En krona för en hjälte!
PROFESSORN
Ja! Tillåter Ers höghet! (Vill placera emblemerna.)
HERTIGEN
Först skola vi ha ett glas champagne!
(Ringer. Betjänten in från vänster. Hertigen gör ett tecken.)
Det är en sak Ni måste låta mig få veta, min käre Professor. Varför ert
folk vänt sig just till mig. Det finns många ädla furstar runt om i
Europa.
PROFESSORN
Alla ha inte visat sig lika lämpliga. (Rättar sig.) Ingen kan
jämställas med Ers höghet. Det är ju allmänt känt hur nobel och
rättskaffens Ers höghet är; och folklig, i ordets bästa bemärkelse. Och
Ers höghets oberoende ställning... Vårt land är fattigt.
HERTIGEN
Javisst! (Betjänten återkommer och serverar champagne.) Jag väntar mig
mycket nöje av att närmare lära känna ert rike, — ert unga rike.
PROFESSORN
Vi lydde ju under det stora Y-land; men så var det ungdomen som ville
ha ett fritt X-land, så att säga. Och det gick!
HERTIGEN respektfullt.
Ja den ungdomen!
(Betjänten ut.)
PROFESSORN
Förlåt nu. Ers höghet, men jag måste... (Flyttar champagnekylaren under
bordet.) Se, om någon skulle komma.
HERTIGEN
Vad står på? Är det på tok...?
PROFESSORN
Ers höghet förstår... Det brukas så hos oss!
HERTIGEN
Vafalls? Ett glas champagne, och ni stå på huvudet?
PROFESSORN
Herregud, vi ha ju lag på det!
HERTIGEN
Lex X-land? För att legalisera begreppet under bordet?
PROFESSORN
Ja! Det får inte synas. (Gest mot tabellen "Törstens nedbringande".)
Förordningen angående Törstens nedbringande i X-land! Endast svaga
drycker. Majoriteten har beslutat.
HERTIGEN
Svaga drycker och svaga herrar. Det är visst något att göra i ert land,
skolmästare! Med Guds och Minoritetens hjälp. Det skall regeras!
PROFESSORN med sitt mest inställsamma leende, figurerande med manteln.
Men få vi inte prova nu? Om den passar?
HERTIGEN
Ja, nu axla vi purpurmanteln! Den passar oss väl! Vi lyfta kronan på
hjässan! Och hit med sceptern! Champagnen på bordet, hycklare! När
kungen befaller! (Professorn åtlyder förskräckt.) Och nu dricka vi. —
Drick! Far sedan i frid och hälsa folket, att nu är konungen redo. Men
hör noga åt, om också folket är redo!
(Professorn smyger ut med böjd rygg.)
Ridå.
TREDJE AKTEN
Ett fraktionsrum, hörande till Lagstiftande församlingens i X-land
kuloarer. I mitten ett långsmalt bord, täckt med grön duk; runtom
stolar. I fonden en glasdörr som leder till en balkong, därifrån man
har en överblick av plenisalen nedanför. Längs fondväggen vilsoffor.
Dörr till vänster och till höger.
I snabb gåsmarsch in från vänster: Ordföranden från Första akten, följd
hack i häl av Professorn, vidare Sångläraren, Torparesonen nr 1 och
Torparesonen nr 2 samt Värdinnan och Den unga x-ländskan. De inträdande
gruppera sig kring det gröna bordet och taga plats. På var sin sida om
Ordföranden Professorn och Sångläraren.
ORDFÖRANDEN har förblivit stående.
Ja! Det är nu den avgörande dagen, då vi skola välja konung eller icke
skola välja konung. (Ser på sitt ur.) Om några minuter sammanträder
Lagstiftande församlingen. (Flyktig gest mot balkongdörrarna.) Och då
skall var och en lägga i urnan sin röst, — samvetets röst.
Vi som alla ha varit hos vår tillärnade kära monark och sett honom med
egna ögon, vi ha nu samlats här för att i sista stunden ännu en gång
övertänka, hur vi egentligen skola handla. Det är inte för sent ännu
att komma till den riktiga övertygelsen. Kanske ha vi alla vandrat på
villovägar; men det är bättre att välja den rätta vägen!
Det är vi som gå i spetsen och vi måste tänka på dem som inte förstå
utan rösta såsom vi be och förklara att rätt är.
(Sätter sig.)
TORPARESONEN nr 1
Ordförande! Jag tyckte kungen var en fin och nobel person och därför
röstar jag på honom!
TORPARESONEN nr 2
Detsamma säger jag! Och så ha våra väljare uttalat, att det är på tiden
att få ordentliga förhållanden här i landet och en kung som har något
att bestämma.
ORDFÖRANDEN
Vi skola inte glömma, att de stackars väljarna som sådana i regeln äro
vilseförda. Var det så att Professorn ville yttra sig?
PROFESSORN reser sig; högtidligt.
Jag måste allvarligen påminna om att den innevarande stunden är
förenad med ett stort ansvar för var och en av oss. Jag är ju den av
de närvarande som kan säga, att han nästan stått på kamratlig fot
med Hertigen, såsom hans lärare och uppfostrare, och så mycket jag
än sätter värde på honom i privatlivet är jag tvungen att hekänna:
Hertigen är en dålig elev, — kungen bar svårt att uppfatta! Och som
gammal skolman ställer jag nu till mig den frågan: skall jag välja en
av mina mindre framstående lärjungar till mitt folks konung? Man kunde
inte bli annat än djupt bekymrad när man såg, hur svårt Hertigen hade
att sätta sig in i våra förhållanden...
SÅNGLÄRAREN
Våra enkla förhållanden!
PROFESSORN
Ja, vi ha ju ordnat allt så bestämt. Det som är förbjudet står i lagen:
det är förbjudet, det är förbjudet och det är förbjudet. Och då är det
väl ingen konst att existera.
SÅNGLÄRAREN
Nå, förstod inte Hertigen det?
PROFESSORN
Nej. Hertigen insåg inte fördelarna. Till exempel det där med
dryckesvaror. Nog veta vi ju alla hur bildade människor skola uppträda,
— men Hertigen, — han ställde inte flaskan under bordet, utan bordet
under flaskan!
DEN UNGA X-LÄNDSKAN
Aj, aj. Aj, aj.
PROFESSORN
Jag försökte nog undervisa...
TORPARESONEN nr 1
Ja, si när vi voro där... Jag sade nog till åt Ordföranden!
ORDFÖRANDEN
Nå, jag trodde att... när det var ett så högtidligt tillfälle...
PROFESSORN
Jag försökte nog undervisa, men vet ni vad Hertigen då sa?
DEN UNGA X-LÄNDSKAN
Lydde han inte?
PROFESSORN
Han skrek: Champagnen på bordet, skojare! Och så höll han opp knytnäven.
DEN UNGA X-LÄNDSKAN
Aj, aj. Aj, aj.
TORPARESONEN nr 1
Nå, inte var det så farligt.
PROFESSORN
Nej, inte det, men det ena med det andra. Som nu det där att
Majoriteten alltid har rätt. Jag framhöll och förklarade, framhöll och
förklarade, men trögt gick det, trögt gick det.
SÅNGLÄRAREN
Det begriper ju ett barn, att ju flere dess bättre. Jag vet det från
mitt eget område: solosång är nog bra, kvartettsång är också bra, — men
vad är det mot den stora blandade kören!
PROFESSORN
Sant sagt, Sånglärare! Och hela vårt samhälle, hela vår politik, det är
just den stora och härliga blandade kören där alla få sjunga med!
TORPARESONEN nr 2
Men en anförare skall det vara!
SÅNGLÄRAREN
Det skall det vara, — men en musikalisk!
TORPARESONEN nr 2
Hör nu, skall det sitta en orgelnist på tronen?
PROFESSORN
Nej, inte det! Och den har kungen — han skulle just bli en sådan där
oinskränkt orgelnist! Han skulle bara spela solo — solo och solo — hela
tiden solo.
DEN UNGA X-LÄNDSKAN
Aj, aj. Aj, aj.
TORPARESONEN nr 1
I början var Professorn så angelägen om att alla skulle stå på kungens
sida. Vad är det nu som har kommit emellan'?
PROFESSORN
Det var i början det, min käre partivän. Man lär sig så länge man
lever, och ingen har levt som jag! i frågar vad det är som har
kommit emellan. Jag skall svara med detsamma. Det är kärleken som
har kommit emellan. Kärleken till dig och mig, kärleken till fröken
och frun (gest mot Den unga x-ländskan och Värdinnan), kärleken till
Lagstiftande församlingen och hela vårt folk! Jag säger mig att detta
folk inte får läggas i händerna på ett lättvindigt statsöverhuvud,
kommande från främmande land, som inte kan ha känsla för vårt folks
många egendomligheter. Ty de äro vår rikedom, dessa egendomligheter —
medfödda såväl som förvärvade —, och vi få inte låta frånröva oss dem.
Jag tänker nu på vår nationella fridsamhet, vår tolerans mot olika
tänkande, vår laglydnad, enastående i världen, vår personliga säkerhet,
vårt stora intresse för allmänna angelägenheter, vårt ordningssinne,
som luttrar och reglementerar allt från prostitutionen till valutan, —
ja i synnerhet vårt ordningssinne som gör envar av oss skickad att, om
det så gäller, sitta i själva regeringen och i spetsen för regeringen —
som den älskade x-ländska republikens — president! Så nu blev det ordet
sagt!
TORPARESONEN nr 1